Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

G:s historia, del 3

Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui.

Gere berättar.

Om Romeo:
   ”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte…
De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet.
Jag fick inte ens se honom. De ville inte att jag skulle se honom…”

Om pengarna:
”Från början sa de att det var nästan tre och en halv miljon, men det nämndes flera olika summor och jag förstod aldrig riktigt hur det hela hängde ihop, hur mycket det i slutänden handlade om. Jag behövde i alla fall komma till Bangui för att få ut pengarna. Så jag kom hit, men då hade min svåger redan gjort alla papper och plockat ut en halv miljon. De sa att han hade satt in det på banken. Han var inte kvar i Bangui utan hade åkt tillbaka hem till sin by, så jag försökte skicka meddelande till honom för att han skulle komma hit och ge mig min del av pengarna, och hjälpa mig att få ut resten. Det tog lång tid innan han över huvud taget hörde av sig. Jag efterlyste honom till och med på radio, men fick inget svar. Så dök han till slut upp häromdagen. Han plockade fram femtio tusen och gav till mig. Femtio tusen! Han sa att det var allt som var kvar av det han tagit ut. Jag gav tillbaka det. Om han inte bryr sig mer om mig och barnen kan det lika gärna vara.
De säger att det ska finnas ytterligare en halv miljon att hämta. Inte tre miljoner som de sagt från början, men i alla fall en halv miljon till. Men pengarna kan bara betalas ut till honom eftersom alla papper är gjorda i hans namn. Jag gick och klagade på det där. Jag frågade om de tyckte att det var rätt att han skulle ha alla pengarna när det är jag som har barnen. De sa att det inte var deras problem, utan att vi måste komma överens om det inom familjen. Och om vi inte kan komma överens så måste fallet lösas av en domstol.
Han har inte gjort något bra för de där pengarna. Han bara super upp dem. Och inte vill han hjälpa mig att få ut den återstående summan heller. Han vill så klart ha allt själv. Jag skulle kunna dra det hela till domstol, men det kommer att ta minst fyra månader innan allt är klart. Hur skulle jag kunna stanna i Bangui i fyra månader, när två av mina barn är kvar i Ndele? Och dessutom är det ju inte alls säkert att jag skulle vinna. Det finns ingen rätt. Han är större än mig. Det är allt som räknas här.”

Hon tar en paus för att gå på dass. När hon kommer tillbaka:
”Det var jättenära att min mobil ramlade ner i dasshålet! Jag hade den i fickan, och när jag reste mig så ramlade den ut. Det var så hääär nära!  Vet du att jag känner en som tappade sin mobil i dasset. När någon ringde så hörde man signalen där nedifrån!”
Vi skrattar så tårarna rinner.

Om rebellerna som anföll Ndele i november:
   ”De började skjuta, de skjöt överallt, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi var hemma, jag och alla barnen, mina tre flickor och en liten pojke som är min systers men som jag tog hand om just då eftersom hon var sjuk. De skjöt och skjöt och vi gömde oss inne i huset och väntade. När skjutandet lugnade ned sig lite bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag och barnen, jag hade ingen annan vuxen hos mig. Jag packade ihop en väska med mat och lite kläder. Jag tog Gipsy på ryggen och den lille pojken på axeln. De två stora flickorna fick hålla varandra i handen. Väskan tog jag på huvudet. Vi tog oss ut till vår plantering utanför Ndele. Du vet den där långa backen när man går ut ur stan… jag var så trött! Länge efteråt hade jag ont i bröstet av ansträngningen. Ute vid planteringen tände vi en eld. Vi la en sovmatta på var sida av elden. Jag sov med de två minsta barnen på den ena. Emelie och Merveille sov på den andra. Vi har inget skjul där ute, jag har inte hunnit bygga ett, så vi fick sova utomhus. I tre nätter var vi där. När maten var slut åt vi bönorna som vi själva odlat.
När vi till slut vågade oss tillbaka och kom hem upptäckte jag att någon brutit sig in i mitt hus och stulit allt medan vi varit borta. Ingenting fanns kvar. En äldre släkting till mig, som har ett mycket finare hus, hade ställt in sin tv hos mig efter att jag lämnat stan. Han trodde att den skulle stå säkrare där. Men de hade letat rätt på tv:n för att stjäla den, och när de ändå var där hade de tagit alla mina saker också. Allt. I fortsättningen ska jag inte köpa mig några fina saker. Det är ingen idé, man förlorar det bara. Ju finare saker, desto större risk att de blir stulna.”

Om restaurangen:
   ”Jag har en liten restaurang på torget i Ndele. Den går bra, det är tack vare den som jag ändå får in tillräckligt med pengar så att vi kan överleva. En dag kom en mbunzu från Röda Korset till Ndele, en fransman. Han sa att han skulle testa varenda restaurang i hela Ndele. Den dagen han kom till mig hade jag lagat tre olika rätter: Fläskkött i tomatsås, en gryta med torkat babiankött och veke med torkad fisk. Han beställde en tallrik av varje rätt. Jag frågade om han inte skulle ta halva portioner, men han skulle ha en hel portion av varje. Jag la upp och han började äta. Han smakade veken och skjöt den åt sidan. Så smakade han babianen och slutligen fläskköttet. Han åt tills han var mätt, men han orkade inte äta upp allting. Sedan kallade han på mig.
’Din restaurang ser ut som en svinstia,’ sa han, ’men din mat är den bästa jag ätit hittills.’
När han testat alla restauranger kom han tillbaka till mig och åt där under resten av sin vistelse.”

Om barnen:
”Ingen av Romeos släktingar vill hjälpa till att ta hand om barnen. Jag står helt ensam med ansvaret. Det är som om de inte bryr sig.”

Om den närmaste framtiden:
   ”Jag åker tillbaka till Ndele nu. Jag kan inte stanna längre. Min syster har ringt och sagt att Emelie är sjuk. Jag måste hem till henne.
Jag struntar i pengarna. Det gör ingenting. Jag hade velat bygga ett ordentligt hus till mig och barnen, men jag kan inte göra mer än detta. Vill han inte ge mig pengarna kan jag inte tvinga honom. Men Gud ser vad som är rätt.
Om jag bara hade fått litegrann hade jag kunnat investera mer i restaurangen. Jag hade kunnat köpa med mig nya bestick, tallrikar och grytor härifrån. Allt är så billigt i Bangui. Men jag klarar mig alltid. Jag åker hem nu.”

Om kpakala (maniok tillagat i paket av blad tillsammans med jordnötssmör):
”Du tycker ju om kpakala! Imorgon ska jag göra några till dig. Tar du med dem till Sverige?! Jag ska göra många så kan du bjuda hela familjen!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.