• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    En annan tyst katastrof

    En vän skickade en liten notis som publicerats i Aftonbladet i fredags.  Texten lyder: ”Den tidigare premiärministern Martin Ziguele stoppades i tullen i Paris igår. I bagaget hade han 11,8 kilo kött, främst apa. ”Bushköttet” ska huvudsakligen komma från hotade arter och tjänstemännen på Charles de Gaulle-flygplatsen fann totalt 600 kilo kött i passagerarnas bagage på flyget från Bangui. Ex-premiärministern bötfälldes och ska ha förklarat smuggel-försöket med att köttet var avsett för hans privata konsumtion. (AFP-TT-Aftonbladet)”

    Vid sidan av den humanitära krisen som Läkare utan gränser uppmärksammade i sin rapport, pågår en annan tyst katastrof i RCA, där illegal jakt håller på att ta död på stora delar av landets djurliv. I nationalparken St Floris i norra delen av landet kunde man så sent som för åtta år sedan, när Erik arbetade för ett företag i närheten, se elefanter, lejon, vildhundar, giraffer och en mängd olika antiloper på slätterna utmed floden Gounda. Idag är området helt utskjutet, och på slätterna betar tamboskap. Och detta är bara ett exempel bland många.

    Människor som lever på existensminimum har inte råd att bry sig om de vilda djuren. Det är fullt förståeligt. Inte desto mindre är detta ett akut problem som kräver omedelbara åtgärder om RCA alls ska ha kvar något av sitt djurliv.

    Nu menar jag inte att ex-ministern har så ont om pengar att han måste smuggla kött från utrotningshotade apor för att klara livhanken. Men i andra änden av kedjan är det mycket möjligt att en pappa skjutit en av dessa apor för att kunna sälja köttet och få pengar till att betala medicin åt sitt sjuka barn.

    Allt hänger ihop. Frågan är i vilken ände man ska börja om man vill försöka åstadkomma en förändring.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Glömda kriser – glömda människor

    I veckan släppte Läkare utan gränser en rapport med namnet ”Kriserna svenskarna glömt”. I rapporten presenteras en undersökning som organisationen låtit göra för att ta reda på vilka humanitära kriser i världen som svenskarna känner till, i förhållande till vilka kriser det rapporteras om i media. Resultatet är slående, om än inte helt entydigt. Krisen i Syrien nämndes av 73,5% av de tillfrågade. Samma kris har också förekommit i 25169 artiklar i svensk media under perioden januari till augusti 2012. Krisen i Sudan och Sydsudan, som förekommit i 5278 artiklar under samma perion, nämndes av 35,3% av de tillfrågade, och krisen i Somalia, med 3712 artiklar, nämndes av 49,3%.

    I kontrast till detta sätts de kriser som blivit minst omrapporterade och som nämns av minst antal av de tillfrågade: krisen Elfenbenskusten, med 892 artiklar, nämndes av 1,9% av de tillfrågade och krisen i Zimbabwe, med endast 15 artiklar, nämndes av 4,9% av de tillfrågade.

    Allra längst ned på listan över hur kända de humanitära kriserna är bland svenskarna, kommer krisen i Centralafrikanska Republiken. Från januari till augusti 2012 har 17 artiklar publicerats i ämnet, och endast 0,6% av de tillfrågade uppgav att de kände till att landet var drabbat av en humanitär kris!

    (Observera att med artiklar avses även mindre notiser. Den som är mer intresserad av hur undersökningen är gjord och vilka slutsatser som drogs, kan hitta rapporten här.)

    I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte själv helt solklart hade kopplat samman Centralafrikanska Republiken med ordet ”humanitär kris”. På något sätt tänker jag mig att en kris är en överhängande, akut fara, och så uppfattar jag inte vardagen för större delen av den centralafrikanska befolkningen. För de flesta verkar ändå livet gå sin gilla gång, och så länge man inte drabbas av sjukdom, överlever man. Det förekommer konflikter och stridigheter, men ingenting som är så stort att människor jag träffar anser att de lever under ständigt hot om våld. Det förekommer att människor bara får ett mål mat om dagen, men de flesta barn jag ser verkar ändå vara relativt välnärda. Kanske blundar jag för verkligheten. Kanske har jag blivit som centralafrikaner verkar vara mest: så länge jag och de som står mig nära (och då menar jag inte bara min familj utan även mina centralafrikanska vänner, som är helt ”vanliga” människor) inte drabbas alltför hårt, rycker jag på axlarna och tänker att det ändå inte är så farligt.

    I Läkare utan gränsers rapport läser jag dock att ”en humanitär kris definieras som att en stor del av befolkningen inte har tillräckligt med mat, vatten, tak över huvudet, är drabbad av konflikt eller inte har möjliget att få sjukvård”. Vidare uppges att nästan två miljoner centralafrikaner – ungefär halva befolkningen – uppskattas befinna sig i ett humanitärt nödläge. När jag läser vidare i organisationens beskrivning av landet, om hur människor dör i diarré och luftvägsinfektioner, om hur nästan varenda centralafrikan drabbas av malaria varje år, om hur medellivslängden endast är 48 år och hur varken regeringen eller omvärlden verkar vilja eller kunna gripa in, då tänker jag att det är nog ändå sant som de säger: Centralafrikanska Republiken är en av världens mest bortglömda HUMANITÄRA KRISER!

    Det är inte utan att jag skäms lite över att ha tagit så lätt på det hela. Jag vet att människor dör, varje dag, i malaria, i diarré. Jag vet hur otroligt svårt det är att få tillgång till sjukvård här om man inte har de rätta kontakterna. Jag vet.

    Jag är också obekvämt medveten om hur bra jag själv har det, och kanske är det så att jag har blundat för att jag inte orkar ta in allt. Det finns så många att hjälpa att man kan bli alldeles handlingsförlamad.

    Men det finns något annat också. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om kriser och katastrofer på den här bloggen och på min tidigare blogg, trots att det funnits material för sådana texter. Varför? Jo, för att jag inte vill förmedla bilden av centralafrikaner som offer. Jag vill berätta om människor. Jag vill berätta om den glädje som finns, om arbete, om framgångar, om drömmar. Om allt det positiva som finns där, trots krisen. På något sätt tror jag att detta skapar mer medmänsklighet, mer engagemang.

    Läkare utan gränser skriver i sin rapport: ”För oss handlar det inte bara om glömda kriser utan om glömda människor.”

    Utmaningen för mig blir att berätta om dessa glömda människor i kris, och låta dem förbli människor, inte offer. Att bara berätta hjälper inte långt. Men jag hoppas att genom mitt berättande kunna väcka engagemang som faktiskt gör skillnad.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Tillhörighet

    Idag åt vi lunch på Bangui Plage, en utomhusrestaurang nere vid floden. Flera andra vita familjer var där, och fyra barn i åldrarna 2-5 år lekte i lekparken intill borden. De pratade glatt på engelska och franska med varandra, och Theo och Axel sneglade på dem i smyg. Så kom en centralafrikansk kille i sexårsåldern gående förbi med ett hemmagjort metspö och en påse med några små fångade fiskar i handen, och när han stannade för att visa sin fångst för Theo och Axel mindes jag plötsligt så tydligt hur det var när jag själv var barn. Den där känslan att jag “borde” leka med de vita barnen, men hur jag kände mer tillhörighet till de centralafrikanska barnen som jag faktiskt kunde kommunicera med.

    Med svenska barn var det förstås annorlunda. Med mina kompisar från svenska skolan i Berberati kände jag en stor samhörighet. Men ibland kom det amerikanska missionärsbarn förbi, och det antogs på något sätt att vi skulle leka tillsammans med dem. Men det kändes mest pinsamt. Vi förstod ju inte varandra.

    Faktum är att jag än idag kan få den där känslan. Den där: “varför ska jag prata med den eller den, bara för att vi råkar ha samma hudfärg”. Jag försöker inte moralisera över att människor borde sluta bry sig om hudfärg. Jag försöker absolut inte säga att jag är bättre än någon annan på att umgås “över gränserna”. Jag bara reflekterar över den där känslan av att känna större tillhörighet till en grupp som jag utifrån sett inte förväntas tillhöra. Många gånger har jag känt mig dum och lite tråkig inför andra vita i RCA, känt att jag inte intresserar mig tillräckligt för dem. Visst är det lite konstigt att man ska känna så? Som om min hudfärg skulle vara en bestämmande faktor för vem jag ska umgås med.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.