Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

Tillhörighet

Idag åt vi lunch på Bangui Plage, en utomhusrestaurang nere vid floden. Flera andra vita familjer var där, och fyra barn i åldrarna 2-5 år lekte i lekparken intill borden. De pratade glatt på engelska och franska med varandra, och Theo och Axel sneglade på dem i smyg. Så kom en centralafrikansk kille i sexårsåldern gående förbi med ett hemmagjort metspö och en påse med några små fångade fiskar i handen, och när han stannade för att visa sin fångst för Theo och Axel mindes jag plötsligt så tydligt hur det var när jag själv var barn. Den där känslan att jag “borde” leka med de vita barnen, men hur jag kände mer tillhörighet till de centralafrikanska barnen som jag faktiskt kunde kommunicera med.

Med svenska barn var det förstås annorlunda. Med mina kompisar från svenska skolan i Berberati kände jag en stor samhörighet. Men ibland kom det amerikanska missionärsbarn förbi, och det antogs på något sätt att vi skulle leka tillsammans med dem. Men det kändes mest pinsamt. Vi förstod ju inte varandra.

Faktum är att jag än idag kan få den där känslan. Den där: “varför ska jag prata med den eller den, bara för att vi råkar ha samma hudfärg”. Jag försöker inte moralisera över att människor borde sluta bry sig om hudfärg. Jag försöker absolut inte säga att jag är bättre än någon annan på att umgås “över gränserna”. Jag bara reflekterar över den där känslan av att känna större tillhörighet till en grupp som jag utifrån sett inte förväntas tillhöra. Många gånger har jag känt mig dum och lite tråkig inför andra vita i RCA, känt att jag inte intresserar mig tillräckligt för dem. Visst är det lite konstigt att man ska känna så? Som om min hudfärg skulle vara en bestämmande faktor för vem jag ska umgås med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.