Det är torsdag kväll, och för första gången sedan vi lämnade Irisgatan för tio dagar sedan har någon sorts lugn infunnit sig. Theo och Axel sover i sina egna sängar, Erik och Frida sitter liksom jag framför sina datorer, och Nyman hjälper David med uttal på sango inne i deras gemensamma rum. Det har regnat så luften är sval och kvällen är på det stora hela ganska behaglig.

Resan hit var lång. Bil från Örebro till Paris, flyg via Zurich till Yaounde, där vi sedan tillbringade några dagar innan vi åter satte oss i bilen och körde hela vägen till Berberati på en dag. Denna den sista dagsetappen var faktiskt alldeles för lång. Egentligen hade vi tänkt sova i Gamboula och köra de sista tio milen till Berberati nästa dag, men eftersom allt gått så bra och vi kom fram till Gamboula så tidigt, bestämde vi oss för att fortsätta hela vägen samma kväll. Utan barn hade det varit det bästa, men nu var det istället denna sista sträcka som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att ha varit hur snälla som helst under resten av resan satt till slut både Theo och Axel i mitt knä och grät högt och ljudligt, och vi ångrade förstås vårt beslut, men det var inte mycket att göra än att fortsätta. Fram kom vi i alla fall till slut, och efter en del letande efter nycklar och stökande och bökande i vårt nya tillfälliga hem kom vi också i säng.

Sedan var det, för att använda min mammas uttryck, bara som att trycka på en knapp, och så var vi tillbaka i det här livet. Vi byter miljö som man vänder sida i en bok, och inget känns nytt utan allt är bara som vanligt. Värmen, maten, språket, människorna… det är som om man aldrig varit borta.

Men det är förstås inte alla av oss som bara kan ”trycka på en knapp”. För Theo har det varit en bitvis tuff resa. Jag tror att han minns en del av RCA, men det är ändå en stor omställning och det kommer att ta en stund innan han landar. För Axel, som är för liten för att riktigt förstå vad som händer, har det varit lättare, och bortsett från en massa värmeutslag (som han för övrigt inte verkar ha några besvär av) verkar han må precis som vanligt. För David och Frida, som aldrig varit i Afrika förut, är det förstås också mycket som är nytt. Jag kan inte tala för dem, men för er som är intresserade så har även Frida en blogg: fridaiafrika.blogg.se. Titta in på den och få ett annat perspektiv än mitt!

Jag packar. Rullar in saker plastpåsar och pusslar ned dem i resväskor. Registerblad till pärmar. Överspänningsskydd. Pennor, sådana där tunna kulspets som inte går att hitta i RCA. Vätskeersättning för barn. En vattenpistol. Plåtburkar. Tre redan inslagna julklappar (jag säger inte till vem). Alcogel. ”Öken” av Le Clezio. Pannlampor. Tandtråd.

Stänger väskan och väger. Öppnar igen, fortsätter pussla. ”Max kaka”. Batterier. Kodhänglås. Fem Diva Cup att ge bort i present. Kritor till Theo. Halstabletter. Tio förpackningar fryspåsar i olika storlek. Bibeln.

Väger igen. Ett par hörlurar för barn. En ficklampa till Ebrakossi ”radio sans pilles”. (Han hade bett mig köpa batteri till en annan ficklampa som han hade, men det var så konstigt format på batteriet, så jag köpte honom en ny lampa istället.) Handcrème. Fotopapper.

22,18 kg. Det får räcka, det blir en säkerhetsmarginal på nästan ett kilo. De brukar vara ganska strikta med övervikten. En väska är klar. Många är kvar. Vår familj får ha 6×23 + 10 kg. Plus handbagage. Det blir en himla massa grejer. Men det kommer att gå åt. Och blir det mot förmodan plats över köper vi rågmjöl och fyller ut med. Imorgon bitti ska jag börja packa kläder. Sedan blir det en tur på stan, Länsförsäkringar, BVC, köpa biobiljetter. Två vardagar kvar och än är vi sannerligen inte klara. Men det närmar sig, det gör det faktiskt, och minsann tror jag inte att det fladdrar till lite av någon sorts hemlängtan i magen. Det är alltid tråkigt att åka hemifrån, men det ska bli skönt att komma hem.

Sommaren, den långa sommaren då jag skulle hinna träffa vänner så många gånger, ligga på gräset och läsa böcker med Theo, bada i sjöarna i Kilsbergen, rensa alla små skrymslen i lägenheten… sommaren… den går onekligen mot sitt slut. Nu börjar skolorna, nu faller regnet kyligare och ibland luktar det nästan som höst. Det finns säkert fortfarande fina sensommardagar att se fram emot, men det känns ändå att tiden närmar sig då flyttfåglarna åter drar söderut. Det känns bra och det känns lite sorgligt, som alltid.

Flygbiljetterna är köpta sedan mer än en månad. Vi flyger från Paris till Yaounde i Kamerun den 16 september. Till Paris tar vi oss med bil, så vi räknar med att åka från Sverige den 12 eller 13 september. Igår satt vi och gick igenom vad vi måste göra innan dess. Nedräkning.

Många frågar om det finns någon speciell svensk mat som jag saknar när jag är i RCA, och som jag längtar efter att äta nu när jag kommer till Sverige. Här kommer svaret, helt tveklöst: filmjölk, grovt bröd, leverpastej och vällagrad ost! Gissa om jag njuter av mina frukostar!

Annars är sanningen den att jag oftast är mer än nöjd med att äta det som finns där jag befinner mig. Jag tar sällan med mig vare sig kaviar till RCA eller maniok til Sverige. Sedan händer det att någon annan gör det och bjuder, och då tackar jag inte nej, men jag kunde egentligen lika gärna leva utan den där exotiska smakupplevelsen. Och om jag någon gång tar med mig något brukar det ändå gärna bli stående. Jag har fortfarande kvar centralafrikanskt jordnötssmör som jag tog med till Sverige för två år sedan, och mina Turkisk Peppar-godisar som jag hade med till RCA nu senast slängde jag till slut bort för att de blev äckliga.

Ibland tänker jag att man kanske borde vara lite smart och ta med det godaste härifrån dit, och det godaste därifrån hit. Min svägerska är bra på det. Hon har centralafrikanskt kaffe i Sverige och svensk gravad lax i RCA. Jag är lite imponerad av att hon orkar engagera sig. Det är ju sant att det är gott! Men ändå, nej, det är nog inte min grej det där. För mig funkar det bäst med äpplen i Sverige och mango i RCA, filmjölksfrukost i Sverige och kaffefrukost i RCA. Med variationer, givetvis, men ändå. För mig förlorar maten lite sin charm om den stått och väntat på mig i ett skafferi alltför länge, för att plockas fram vid ett speciellt tillfälle då jag verkligen ska NJUTA!

(Och för er som vill invända: ja, jag hade en elandfilé med mig i bagaget nu senast, men det var inte i första hand för min egen skull, utan för att bjuda familjen. Det är inte samma sak.)

Jag och Theo vaknar klockan sju i ett litet hotellrum på ett flygplatshotell i närheten av Charles de Gaulle-flygplatsen. Vi är båda ordentligt förkylda, men åtminstone utsövda, till skillnad från igår. Resan hittills har gått bra, även om det finns roligare saker att göra än att flyga nattflyg med en ettåring. De största problemen orsakades dock av Koffimagen, som tydligen inte var särskilt välkommen på flygen.

I Bangui vill de från början inte ens checka in oss, eftersom jag inte har ett läkarintyg som visar att det är ok för mig att flyga. Detta trots att jag uttryckligen frågade när jag bokade biljetten om det behövdes ett intyg, och fick till svar att det absolut inte skulle vara någon som frågade om det. Jag påpekar detta för damen som ska checka in oss, men får till svar att tjejerna som jobbar på biljettkontoret inte gör ett särskilt bra jobb – hur kunde jag bara utan vidare lita på dem? Till slut får jag följa med in på ett kontor och skriva en intygan om att jag tar på mig hela ansvaret om något eventuellt skulle gå snett under flygningen på grund av graviditeten. Mannen som dikterar vad jag ska skriva har inte 100% koll på franska, och så här lyder till slut texten, översatt till svenska:

”Jag, fru Emelie Mararv, åtar mig att vara ansvarig för problem som beror på min graviditet utan läkares godkännande, och att företaget Afriqiyah Airways ansvar inte är inblandat. Bangui den17 mars 2010.”

När denna text är kopierad i ett antal exemplar och utdelad till alla som eventuellt kan vara berörda får vi komma igenom, och inckeckningspersonalen lovar att föra vidare informationen till flygvärdinnorna och till flygplatsen i Tripoli, där vi ska mellanlanda. Trots det blir min lämplighet att resa allvarligt ifrågasatt ytterligare tre gånger innan vi kommer fram till Paris, men vi lyckas i alla fall komma vidare.

Nu ska vi snart iväg till flygplatsen igen för att flyga vidare till Arlanda. Återstår att se om personalen på Worldtravels i Örebro, genom vilka vi köpt biljett till denna sista etapp av resan, gör ett lika dåligt jobb som tjejerna i Bangui. Även här har vi nämligen blivit informerade om att ett läkarintyg inte alls behövs.

När man kört i två och en halv dag, först på bushvägar där medelhastigheten ligger runt 35 km/h och sedan på lateritvägar där man i snitt kan hålla runt 60, då känns de sista arton milen på asfalt från Sibut till Bangui verkligen som ingenting. Det är en fröjd att susa fram i 100 km/h, och att kunna sitta helt stilla på bilsätet utan att låta kroppen följa med i vägens ojämnheter. Det enda som sinkar oss lite under denna sista del av resan är alla vägspärrar, som kommer allt tätare ju mer vi närmar oss Bangui. Idag har vi dock tur. Jag hade väntat mig problem eftersom det snart är jul och alla, även spärrvakterna, är i behov av extra pengar. Men allt går förvånansvärt smidigt. Det enda vi betalar är vägavgifter på sammanlagt 1500 cfa. Vid femtiden kommer vi fram till CAWAs lägenhet i Bangui, där vi blir mottagna av Gunnel, Eriks mamma, som varit i Bangui sedan i söndags. Någon timme senare kommer även Roland. Han har suttit hela dagen och skrivit prov för att bli professionell jägare på gamla dar. (Fast egentligen har han inte skrivit, utan gjort provet muntligt. Man kan nämligen välja att göra provet på franska eller sango, och väljer man sango blir det automatiskt muntligt.) Vi äter spaghetti och köttfärssås tillsammans och sitter och pratar en stund, med Banguimyggen surrande runt våra fötter. Resan är slut för den här gången, men det kommer inte att dröja länge förrän vi ska ut på vägarna igen.

Vi lämnar Kocho på morgonen den 20 december. Det är den fjärde advent, och adventsljusstaken ligger prydligt nedpackad i min lilla resväska. Jag har alltså haft relativt gott om tid för att packa, eftersom jag till och med hunnit tänka på att ta med den. Vi som sitter i bilen som just börjat sin resa mot Bangui är Antons flickvän Lisa, hans mamma Lollo, Theo, jag, och så chauffören Alhadji. Egentligen tycker jag inte om att resa med en chaufför, eftersom jag helst kör själv, men ska man resa med Theo i tre dagar får man inse faktum: han kommer inte att vara nöjd med att sitta i någon annans knä och bara få titta på mamma, så för allas trevnad är det bättre att ha någon annan vid ratten.
Egentligen hade jag inte tänkt åka ner till Bangui så tidigt. Min plan var istället att åka någon gång precis efter nyår, för att sedan flyga tillbaka till Kocho tillsammans med vår första kund, som kommer den 9 januari. Men eftersom Lisa och Lollo ändå var tvungna att åka till Bangui för att sedan flyga till Sverige den 23 december, så kom vi på att det var bättre om jag åkte med samma bil som dem, och så blev det.
Hela den första dagen kör vi på vägar som vi själva har gjort. Från Kocho tar det ungefär fem timmar till den första bäcken som vi måste köra över, Yangu Wali. Liksom många andra mindre vattendrag i vårt jaktområde så är även detta namngett av oss. Yangu Wali betyder ”Kvinnovattnet”, och namnet kommer sig av att en av våra anställda, Makonzi, under en natt då han sov här låg och jämrade sig i sömnen. På morgonen frågade de andra vad det var som var fel. Var han sjuk? Hade han ont någonstans? Nej då, han var inte sjuk, men han hade drömt om sin fru under natten. I drömmen hade frun träffat hans hemliga älskarinna, och de båda kvinnorna hade råkat i luven på varandra om vem som skulle få den största delen av Makonzis lön. Då de inte kunde komma överens om hur pengarna skulle delas upp hade de till slut bestämt sig för att istället ta hela summan tillsammans och sticka, och Makonzi själv fick ingenting kvar.
Sedan den dagen heter bäcken alltså Yangu Wali. Det är ett vackert vattendrag med klart vatten som bildar en liten fors just på det stället där vi kör över. Vattendjupet är bara några decimeter, och därför har vi inte gjort någon bro, utan bara dragit vägen rakt igenom vattnet. Alhadji rullar försiktigt ned för den steniga backen, stannar mitt i forsen för att fylla på vatten i vattenflaskorna, för att sedan trycka ordentligt på gasen så att bilen hoppande tar sig upp för branten på andra sidan.
En timme efter att vi kört över Yangu Wali kommer vi fram till floden Mbari och vår första färja, som vi själva byggt av tomma tunnor och två kanoter gjorda av urholkade trädstammar, samt ett antal brädor och spännband. Färjan ligger förtöjd på andra sidan floden, och Alhadji tillkännager förläget att han inte kan simma. Han måste alltså be oss kvinnor om hjälp, och det märks att han tycker att det hela är mycket pinsamt. Det blir Lisa som hoppar i vattnet. Hon lösgör färjan på andra sidan, och vi drar över den med hjälp av ett rep. Vi binder fast den och lägger av- och påkörningsramperna tillrätta. Alhadji kör ombord bilen, allt går som en dans, och snart är vi över på andra sidan. Efter en liten matpaus kör vi vidare.
Några kilometer efter Mbari kommer vi ut på det som är den gamla landsvägen mellan Bakouma och Yalinga. När vi kom hit, för tre år sedan, var denna väg dock helt igenväxt, så vi räknar även detta till de vägar som vi själva har gjort. I alla fall nästan. På vissa ställen syns faktiskt spår av den gamla landsvägen, som på ett ställe där det murats upp en vall av stenar över ett mindre område med våtmark. Vägen är sedan byggd ovanpå vallen, och arbetet är imponerande.
Framåt fyratiden kommer vi till dagens andra färja, som ska ta oss över floden Nzako. Här träffar vi, för första gången under resan, andra människor. Det är invånarna i den lilla byn Yakossi, någon kilometer längre bort, som samlats för att titta på bilen som ska köras över vattnet. När de får syn på Theo flyttas dock allt intresse till honom. ”Ett vitt barn!” ”Oie!” ”Titta, vad stor han är!” Theo finner sig fogligt i att flyttas från famn till famn medan bilen skeppas över floden. På andra sidan tar vi upp två extra passagerare. Det är en man som har frågat mig om hans gravida fru kan få följa med oss till Bakouma. Innan jag sa ja försäkrade jag mig om att det bara handlade om en person. ”Ja, det är bara min fru,” blev svaret, och jag sa att det var okej. Men när kvinnan kommer gående mot bilen bär hon på liten pojke i tvåårsåldern, som tydligen också ska följa med. Jag säger ingenting. Inte den här gången. Vi har ju faktiskt plats för dem båda.
Det har hunnit bli mörkt när vi kommer fram till Bakouma, dagens mål. Vi parkerar vid det lilla huset som vi köpt där och som används som förråd, rullar ut våra madrasser på verandan, kokar lite soppa till kvällsmat… och tänder adventsljusen! Efter kvällstoalett på ett hål-i-golvet-dass, som stinker kiss och är fullt av kackerlackor, går vi och lägger oss. Det är, såvitt jag kan minnas, Theos första natt utomhus. Han har lite myror i byxorna efter att ha suttit stilla en hel dag, men när han väl lugnat ner sig somnar han gott. Det gör vi också.

Följande morgon gav vi oss åter iväg redan klockan fyra. Bilen som hade kommit från Berberati med den nya kylaren åkte med som följebil, ifall det trots allt skulle vara något problem med vår bil. Från Baoro till Bangui är vägen asfalterad, och den första biten är i riktigt bra skick, så det var bara att gasa och köra. Liksom dagen innan fortsatte vi att stanna var tionde minut för att se efter att allt var ok med kylaren. Vid det första stoppet var allt lugnt, vid det andra och tredje likaså, men den fjärde gången vi stannade kokade kylarvattnet igen… Då hade alltså motorn tagit skada ändå. Det var inte något som vi kunde laga där längs vägen, så det var bara att packa om och byta bil. Vi skulle fortsätta till Bangui i Eriks pappas bil, medan vår pick-up långsamt kördes tillbaka till Berberati. Sagt och gjort. Vi packade om, vilket inte var det lättaste eftersom den nya bilen inte hade lika mycket lastutrymme. Vi fick stå där i den tidiga gryningen och försöka komma på vad som var viktigt att ta med nu, och vad som kunde vänta några dagar.

Sedan gick resten av resan faktiskt bra. Frukost, bestående av sött te, vitt bröd och en sorts friterade bullar gjorda på rismjöl, intogs på stående fot en knapp timme efter bilbytet, i Bossemptele. Efter Bossemptele blir asfalten sämre, och hela vägen förbi Yaloke och fram till Bossembele (jo då, det är två olika städer som har så snarlika namn) får man antingen kryssa mellan hålen eller välja att köra rakt igenom dem. Ibland är det till och med bättre att köra av själva vägen och köra en bit på gruset som finns bredvid asfalten. Vägen håller faktiskt just nu på att göras i ordning, men sedan vi åkte från Bangui senast kan arbetet ha gått max 500 meter framåt. Det kommer alltså att dröja ett tag innan de 30 dåliga milen är lagade. Men det mest irriterande av allt är trots allt inte den dåliga vägen, utan det faktum att man måste stanna fem gånger mellan Baoro och Bangui för att betala vägavgifter. På en slät och fin asfaltsväg hade det känts helt okej, men när vägen är det sämsta tänkbara, med djupa potthål som sliter mer på bilen än en riktigt dålig grusväg, då känns det inte helt rättvist att man ska behöva betala vägavgift för just dessa vägar.

Förutom vägavgifterna på sammanlagt 2500 CFA (ca 30 kr, kanske inte så farligt ändå…) fick vi även betala böter i en polisspärr. Anledningen var att vi åkte sex personer i en bil som var avsedd för fem. Detta är visserligen en helt korrekt anmärkning, men det känns ändå lite löjligt att behöva åka fast för det eftersom det förmodligen inte finns en enda bil som passerat den spärren den senaste månaden som INTE har haft för många passagerare. Hur som helst fick vi kvitto på betalningen, så nu ska vi kolla om poliserna vid spärren i sin tur har betalat in pengarna till Bangui som de ska. Om de har gjort det så är ju allt korrekt, då är det heller inga problem att vi har fått betala böter. Det mest troliga är dock att pengarna inte kommit till Bangui, utan att de delades upp mellan poliserna i spärren.

Framåt middagen närmade vi oss äntligen Bangui. Utanför bilfönsten susade välbekanta bilder förbi: kvinnor som lägger maniok på tork på asfalten, högar av ved som folk har samlat ihop för att sälja till uppköpare från Bangui. I Boali tankade vi, något som även det är lite av en konst för sig. På de flesta ställen säljs bilbränslet inte i mackar, utan av privata återförsäljare som kommer med 20-litersdunkar med ibland ganska tvivelaktigt innehåll. Det gäller att kolla noga att man verkligen får diesel och inte en blandning av diesel och fotogen eller, ännu värre, diesel och vatten.

Vid 12-tiden passerade vi genom spärren i PK12, infarten till Bangui. 20 minuter senare var vi framme i vår lägenhet, där Eriks syster Charlotte väntade på oss, och resan var över. För den här gången.

Och bilen då, vår pick-up som körts tillbaka till Berberati? Den är lagad och är nu, på söndag morgon, på väg tillbaka till Bangui. Imorgon åker Erik vidare norrut, vilket i slutänden betyder att vi ändå bara ”förlorat” en dag. Inte så illa i alla fall.

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Vi är i Bangui nu, så långt är allt rätt, men resan hit var en ganska utdragen historia. På grund av diverse olika saker, bland annat en elektriker som tog en evighet på sig för att fixa belysningen till bilen, kom vi till slut inte iväg från Berberati förrän på torsdag morgon. Då var dock allt i god ordning. Vi hade packat och var helt klara på kvällen, så på morgonen gick vi upp klockan kvart över tre, åt lite frukost och satte oss i bilen, inställda på en lång dags körning. Förra gången körde vi, som jag skrev, från Berberati till Bangui på elva timmar, men nu hade vi en tyngre lastad bil samt en släpkärra, så vi visste att det förmodligen skulle ta några timmar extra. Vi var sammanlagt nio personer i pick-upen: Jag, Erik och Theo i framsätet, och Guy, Daouda, Gabi, Saint-Claire samt en vän till familjen, Marie-Hélène, med sitt två-åriga barnbarn Tischy, på det täckta flaket. Den första sträckan, Berberati – Carnot (drygt 10 mil) som egentligen är den sämsta delen av vägen, vållade oss inga större problem. Vid åttatiden var vi i Carnot, vilket får räknas som bra med tanke på att vi då tagit en ordentlig frukostpaus vid halv sju-tiden för barnens skull. Innan vi åkte ut ur Carnot ville Erik byta fläkt till kylaren eftersom den vi hade inte fungerade så bra. Givetvis hade vi en extra fläkt med oss (det har man väl alltid när man är ute och kör?), så vi bytte och kunde snart rulla vidare igen. Det dröjde dock inte länge förrän Erik stannade tvärt. Han kände på sig att något var fel, sa han. Och mycket riktigt, när vi öppnade motorhuven möttes vi av en motor som var mycket varmare än den borde vara! Det riktigt rykte om den, så vi fick hälla på vatten för att kyla ner den. När vi sedan kunde titta lite närmare på vad som hänt så insåg vi att fläkten hade slagit hål på kylaren och allt kylarvatten hade runnit ut. Eftersom temperaturmätaren mäter temperaturen på kylarvattnet och inte temperaturen i själva motorn hade instrumenten inne i bilen inte visat något speciellt. Det fanns ju inget kylarvatten att mäta temperaturen på, därför hade termometern visat låga siffror.

Där stod vi alltså, några mil efter Carnot, med en tom kylare och inte mer än drygt 10 liter vatten i reserv. Saint-Claire och Guy gick för att leta efter mer vatten. Under tiden monterade Erik, Daouda och Gabi bort fläkten igen för att korta av bladen på den så att de inte skulle slå mot kylaren längre. De undersökte kylaren och försökte laga den med ”super-anti-fuite”, ett pulver som ska kunna hällas i en trasig kylare och täppa igen hålen. Vi offrade allt vårt vatten, förutom Theos och Tischys små flaskor, men det räckte inte långt, så vi fick fortsätta att fylla på med den leriga sörjan i en liten vattenpöl som, lägligt nog, fanns precis bredvid bilen. Så försökte vi köra framåt en bit, men lagnings-pulvret fungerade inte alls och kylaren läckte som ett såll. Efter ungefär ett hundra meter var vi tvungna att stanna igen. Saint-Claire och Guy hade fortfarande inte kommit tillbaka, trots att de varit borta i nästan en timme, så vi slöt oss till att det måste vara svårt att få tag på vatten. Erik monterade bort kylaren och försökte laga den genom att kombinera det bästa från två världar: någon sorts lagningspasta från Sverige blandat med bark från en speciell sorts centralafrikanskt träd, som blir som lim när man krossar den. Klockan började bli mycket, och solen stekte, så kvinnorna och barnen, dvs jag, Marie-Hélène, Theo och Tischy, fick gå och sätta sig under ett träd och vänta. Det tröttnade dock Theo ganska snart på. Han ville istället ut och springa på vägen, vilket var ok eftersom det inte passerade mer än ungefär en bil varje halvtimme. Sedan ville han sitta lite på förarsätet, och när han tröttnat även på det började han bli lite sur. Men med lite mosad potatis och en barnmatsburk som vi hade kvar från Sverige blev humöret snart bättre igen.

Kombinationen med lagningspasta och barklim verkade fungera bra. Kylaren sattes tillbaka, och ungefär samtidigt kom Guy och Saint-Claire och meddelade det som vi redan hade förstått: att det var väldigt svårt att få tag på vatten. De hade dock några flaskor med sig, och med hjälp av det samt ännu en smutsig vattenpöl fyllde vi än en gång kylaren och försökte så fortsätta framåt. Vi hade ungefär sju och en halv mil till nästa lite större samhälle, Baoro, där vi skulle stanna och vänta på en bil som Eriks pappa hade skickat efter oss med en ny kylare. Om vi nu kom så långt… Det gick långsamt framåt. Ungefär var tionde minut var vi tvungna att stanna eftersom kylarvattnet kokade. Så småningom kom vi till en by där det fanns en pump så att vi kunde få dricka (äntligen!), hälla rent vatten i kylaren, och fylla på våra vattenreserver. Så fortsatte vi vägen fram i sakta mak, medan vi undrade över anledningen till att kylarvattnet kokade. Var det kylaren som ändå inte var i bra skick, var det på grund av det smutsiga vattnet som vi hällt i, eller, värst av allt, var det så att motorn hade tagit skada av att bli så varm? Klockan närmade sig två, det var varmt och vi började bli ordentligt hungriga, men vi visste att vi inte skulle få något att äta innan Baoro. Jag och Erik hade en påse med något som vi trodde var m&m:s, men till vår stora besvikelse visade det sig att det var någon sorts äckliga smågodisar som smakade lite som menthos, fast med jättemycket artificiella smakämnen i. Trots hungern föredrog vi faktiskt båda två att avstå.

Vi kom till Baoro vid halv fyra och körde upp till den katolska missionen, där vi blev välkomnade med en utskällning av portvakten, som undrade hur vi kunde understå oss att komma oanmälda till en missionsstation! När vi förklarat för honom att vi kände missionärerna lugnade han dock ner sig och släppte in oss. Vi parkerade och började jobba på bilen samtidigt som Guy, Gabi och Saint-Claire gick för att köpa mat till oss alla. Strax efteråt gick även jag och Marie-Hélène iväg för att se oss omkring, och då hittade vi killarna på ett litet café där de stod i godan ro och drack välling… Någon mat hade de inte köpt än ”eftersom det var för dyrt”. Jag och Marie-Hélène tog pengarna och gick och köpte shuia, grillat kött, mangbere, maniok tillagad i små bladpaket, och bröd. Sedan gick vi tillbaka till missionsstationen och fick äntligen äta!

Klockan var fem innan bilen från Berberati med den nya kylaren kom fram. Då hade vi redan bestämt oss för att stanna i Baoro över natten. Jag och Erik fick ett rum på missionsstationen, och jag gick och badade Theo medan Erik bytte kylare och provkörde bilen. Marie-Hélène gick hem till en bekant, och de andra killarna tog in på ett vandrarhem. Det hade hunnit bli mörkt innan Erik kom tillbaka och sa att han trodde – men visste inte säkert – att bilen fungerade bra. Vi åt kvällsmat med de sju italienarna på missionsstationen, gick sedan och la oss och sov gott trots en fladdermus som envisades med att flyga i cirklar tätt över våra huvuden.

Fortsättning följer…