Resor

Kocho-Bangui, del 1: bushväg från Kocho till Bakouma

Vi lämnar Kocho på morgonen den 20 december. Det är den fjärde advent, och adventsljusstaken ligger prydligt nedpackad i min lilla resväska. Jag har alltså haft relativt gott om tid för att packa, eftersom jag till och med hunnit tänka på att ta med den. Vi som sitter i bilen som just börjat sin resa mot Bangui är Antons flickvän Lisa, hans mamma Lollo, Theo, jag, och så chauffören Alhadji. Egentligen tycker jag inte om att resa med en chaufför, eftersom jag helst kör själv, men ska man resa med Theo i tre dagar får man inse faktum: han kommer inte att vara nöjd med att sitta i någon annans knä och bara få titta på mamma, så för allas trevnad är det bättre att ha någon annan vid ratten.
Egentligen hade jag inte tänkt åka ner till Bangui så tidigt. Min plan var istället att åka någon gång precis efter nyår, för att sedan flyga tillbaka till Kocho tillsammans med vår första kund, som kommer den 9 januari. Men eftersom Lisa och Lollo ändå var tvungna att åka till Bangui för att sedan flyga till Sverige den 23 december, så kom vi på att det var bättre om jag åkte med samma bil som dem, och så blev det.
Hela den första dagen kör vi på vägar som vi själva har gjort. Från Kocho tar det ungefär fem timmar till den första bäcken som vi måste köra över, Yangu Wali. Liksom många andra mindre vattendrag i vårt jaktområde så är även detta namngett av oss. Yangu Wali betyder ”Kvinnovattnet”, och namnet kommer sig av att en av våra anställda, Makonzi, under en natt då han sov här låg och jämrade sig i sömnen. På morgonen frågade de andra vad det var som var fel. Var han sjuk? Hade han ont någonstans? Nej då, han var inte sjuk, men han hade drömt om sin fru under natten. I drömmen hade frun träffat hans hemliga älskarinna, och de båda kvinnorna hade råkat i luven på varandra om vem som skulle få den största delen av Makonzis lön. Då de inte kunde komma överens om hur pengarna skulle delas upp hade de till slut bestämt sig för att istället ta hela summan tillsammans och sticka, och Makonzi själv fick ingenting kvar.
Sedan den dagen heter bäcken alltså Yangu Wali. Det är ett vackert vattendrag med klart vatten som bildar en liten fors just på det stället där vi kör över. Vattendjupet är bara några decimeter, och därför har vi inte gjort någon bro, utan bara dragit vägen rakt igenom vattnet. Alhadji rullar försiktigt ned för den steniga backen, stannar mitt i forsen för att fylla på vatten i vattenflaskorna, för att sedan trycka ordentligt på gasen så att bilen hoppande tar sig upp för branten på andra sidan.
En timme efter att vi kört över Yangu Wali kommer vi fram till floden Mbari och vår första färja, som vi själva byggt av tomma tunnor och två kanoter gjorda av urholkade trädstammar, samt ett antal brädor och spännband. Färjan ligger förtöjd på andra sidan floden, och Alhadji tillkännager förläget att han inte kan simma. Han måste alltså be oss kvinnor om hjälp, och det märks att han tycker att det hela är mycket pinsamt. Det blir Lisa som hoppar i vattnet. Hon lösgör färjan på andra sidan, och vi drar över den med hjälp av ett rep. Vi binder fast den och lägger av- och påkörningsramperna tillrätta. Alhadji kör ombord bilen, allt går som en dans, och snart är vi över på andra sidan. Efter en liten matpaus kör vi vidare.
Några kilometer efter Mbari kommer vi ut på det som är den gamla landsvägen mellan Bakouma och Yalinga. När vi kom hit, för tre år sedan, var denna väg dock helt igenväxt, så vi räknar även detta till de vägar som vi själva har gjort. I alla fall nästan. På vissa ställen syns faktiskt spår av den gamla landsvägen, som på ett ställe där det murats upp en vall av stenar över ett mindre område med våtmark. Vägen är sedan byggd ovanpå vallen, och arbetet är imponerande.
Framåt fyratiden kommer vi till dagens andra färja, som ska ta oss över floden Nzako. Här träffar vi, för första gången under resan, andra människor. Det är invånarna i den lilla byn Yakossi, någon kilometer längre bort, som samlats för att titta på bilen som ska köras över vattnet. När de får syn på Theo flyttas dock allt intresse till honom. ”Ett vitt barn!” ”Oie!” ”Titta, vad stor han är!” Theo finner sig fogligt i att flyttas från famn till famn medan bilen skeppas över floden. På andra sidan tar vi upp två extra passagerare. Det är en man som har frågat mig om hans gravida fru kan få följa med oss till Bakouma. Innan jag sa ja försäkrade jag mig om att det bara handlade om en person. ”Ja, det är bara min fru,” blev svaret, och jag sa att det var okej. Men när kvinnan kommer gående mot bilen bär hon på liten pojke i tvåårsåldern, som tydligen också ska följa med. Jag säger ingenting. Inte den här gången. Vi har ju faktiskt plats för dem båda.
Det har hunnit bli mörkt när vi kommer fram till Bakouma, dagens mål. Vi parkerar vid det lilla huset som vi köpt där och som används som förråd, rullar ut våra madrasser på verandan, kokar lite soppa till kvällsmat… och tänder adventsljusen! Efter kvällstoalett på ett hål-i-golvet-dass, som stinker kiss och är fullt av kackerlackor, går vi och lägger oss. Det är, såvitt jag kan minnas, Theos första natt utomhus. Han har lite myror i byxorna efter att ha suttit stilla en hel dag, men när han väl lugnat ner sig somnar han gott. Det gör vi också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.