Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

En toppen-eftermiddag och en revidering av min Afrikabild

Vilken dag vi haft! Efter ett snabbt men givande besök på EEC-kyrkans huvudkontor tog en kollega, Dorcil, som jag arbetat en del med i Mbomo den senaste veckan och som nu är i Brazzaville för två veckors ledighet, med oss på en privatguidning genom stan i sin bil. Han bjöd på lunch på ett café i centrum som såg ut som en större kopia av Grand Café i Bangui (Banguis största och flottaste café, för er som inte vet). Sedan körde vi runt och tittade på olika sevärdheter, köpte skor åt Axel på marknaden i Poto poto, var nere vid hamnen, och hälsade på en snabbis hos en av Dorcils systrar för att se hennes nyfödde pojke. Dagen avslutades med att vi åkte hem till honom en sväng och tog med hans fru och ettåriga dotter på en fantastisk restaurang i ett parkområde med pool och lekpark i utkanten av stan. Foton kommer.

Jag skrev för några veckor sedan om att jag tror att jag skulle känna mig hemma med människor från den afrikanska medelklassen. Och jag inser, när jag sitter där och pratar med Dorcil och Prunelle, samtidigt som jag njuter av en vällagad grillad fisk medan kvällsbelysningen glittrar i poolvattnet, att det här som jag sett idag är ett Afrika som jag aldrig riktigt tidigare upplevt. Jag har varit föremål för en otroligt stor gästfrihet i CAR, och verkligen fått känna att människor bjuder på både sin tid och sina tillgångar, men ärligt talat kan jag inte tänka mig att någon av alla de jag känner där, och i synnerhet inte en jämnårig som Dorcil, skulle kunna köra runt mig i timmar i sin egen bil och bjuda mig på restaurang två gånger utan att blinka, och utan att acceptera att jag betalar i alla fall en del av kalaset.

Och i bilen på vägen hem, när vi pratar om standarden på husen i Brazzaville, och Dorcil säger att de flesta hushåll i stan, och även i många andra städer i Kongo, har ett kök med en gasspis, då blir det ännu mer tydligt hur fattigt faktiskt CAR är, där majoriteten människor till och med i huvudstaden fortfarande lagar mat över öppen eld. Och jag förstår än mer att den bild jag haft av Afrika hittills, är en bild av ett väldigt fattigt Afrika. Fram till idag har jag haft någon vag (och inte särskilt genomtänkt) föreställning om att människor som Dorcil hör till undantagen på den här kontinenten. Ikväll förstår jag att det nog snarare är CAR som är ett undantag. Och på något sätt känns det lite hoppfullt. Att sätta upp svensk standard på exempelvis utbildning och sjukvård som ett mål för CAR känns övermäktigt. Men tänker man istället Kongo-standard, kan man ana potentialen till utveckling även i ett av världens absolut fattigaste länder, Centralafrikanska Republiken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.