Ensamma mamman i Kocho – dags att göra lite nytta

Efter en vecka som nästan kändes som semester börjar arbetet igen. Igår åkte Erik, Theo och Axel till Bangui för en vecka, medan jag blev ensam kvar i Kocho. Eller nej, inte ensam, här finns morfar och några jaktguider, och så har vi åtminstone ett femtiotal anställda i köket, bilverkstaden och som spårare, skinnare, arbetsledare, osv. Men i mitt hus är det ensamt, tyst och tomt. Inatt var det ganska skönt, måste jag erkänna, att kunna gå och lägga sig och sova ostörd precis hela natten, men det dröjer nog inte många nätter förrän jag kommer börja längta väldigt mycket efter små kalla fötter som sticks in under mitt täcke för att bli varma och små händer som letar efter min att hålla i när aporna bråkar i träden utanför huset.

Åkt till Bangui? Är det säkert? kanske ni undrar. Jo, vi har gjort den bedömningen. Theo och Axel ska inte direkt ränna runt på stan, de kommer att vara hemma i vårt hus och på vår gård, och den delen av Bangui är det lugnt, så vi bedömer att det ska gå bra. Att de åker dit över huvud taget beror på att Erik hade en del möten planerade med olika personer där. När dessa är avklarade ska de komma tillbaka.

Att jag är kvar i Kocho beror på att jag äntligen ska få göra lite konkret arbete för Chinkoprojektet, organisationen som vi håller på och starta upp för att skydda det naturområde där vi idag bedriver safaris. (Jag tror att jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, klicka på taggen “chinko project” så borde ni kunna hitta något om det.) Jag är för närvarande ansvarig för projektets arbete med att bygga upp ett lokalt stöd genom att jobba med utvecklingsprojekt i byarna som ligger närmast runt det skyddade naturområdet, och imorgon är det tänkt att jag ska följa med en bil som åka ut till en av dessa byar, Bakouma. I Bakouma har vi redan börjat starta upp några små projekt med syfte dels att stötta den lokala skolan, dels att kunna köpa basvaror från lokala jordbrukare och på så sätt bidra till den lokala ekonomin. Tanken är att jag ska kolla upp dessa projekt, och också träffa representanter för olika grupper i samhället och undersöka möjligheten till andra, framtida projekt. Det känns roligt och spännande, och jag ser verkligen fram emot resan! Jag är inte säker på att jag kommer att kunna skicka mejl medan jag är borta, så hör ni ingenting från mig får ni vänta tills jag kommer tillbaka. Kanske skriver jag också något mer innan jag åker. Men nu är det lunchdags. Ciao.