Flyktinglägret i Lolo, del 2
För några dagar sedan skrev jag om mitt besök i flyktinglägret i Lolo. Här kommer fortsättningen:
När vi suttit några timmar och samtalet börjar ebba ut tar vi en promenad genom lägret. Housseini vill visa hur det ser ut. Vi beger oss först upp till “huvudgatan”, den breda väg som går rakt genom lägret. Härifrån är det lätt att se att hela området, som är hem för tio tusen flyktingar, är uppdelat i kvarter, blocs, som kort och gott är namngivna efter bokstäverna i alfabetet. BLOC N står det prydligt med röd text på en tältduk där några kvinnor sitter och vilar i middagshettan. De vill gärna bli fotograferade av den vita kvinnan som både bär pagne och har knutit en siriki, en scarf, runt huvudet.
Varje kvarter är i sin tur ordnat i gator där tält eller enkla hyddor täckta med presenningar står i rad. Varje familj har tilldelats ett tält med en tillhörande bit mark, tillräckligt stor för att bygga ett eget litet kök eller liknande. Många har också anlagt en egen liten trädgård. Här och där ligger stora vedhögar. De är ditforslade av dem som har hand om lägret.
– Vi får inte hugga ved själva i skogen, säger Housseini. Förut gjorde vi det men de satte stopp för det. De klådde upp en person som inte ville lyssna, så nu fattar alla att det är dumt att ens försöka. Det är rena fängelset här, man får inte göra något alls utan att fråga om lov.
I varje kvarter finns också dass, vattenpumpar och tvättställen.
– Vatten finns det gott om, säger Housseini. Det har de ordnat bra, det har vi inga problem med.
Mat delas ut i form av ransoner varje månad till alla som har ett flyktingkort. Ett sådant flyktingkort kan man få om man kan bevisa, eller i alla fall göra troligt, att man kommit från CAR. Har man inga identitetspapper – och det är det många som inte har – får man berätta sin historia och visa att man kan sango. Om historen verkar sannolik kan man få sitt kort. Dock har det blivit svårare de senaste månaderna att få flyktingkortet eftersom allt fler kamerunier, enligt mina vänner, utnyttjar situationen och försöker skaffa tillgång till gratis mat.
För dem som har kortet är det matutdelning en gång i månaden. Det gäller både för dem som bor i flyktingläger och för dem som ordnat eget boende i till exempel Kentzou.
– Fast de som delar ut maten försöker vänta lite mer än en månad mellan gångerna, säger Housseini. Om de bara delar ut elva gånger på ett år kan de ju ta en hel månadsranson åt sig själva.
Maten består av ris, soja, bönor, olja och lite annat. Alldeles för lite olja, tycker Housseini. Man får en liter per person och månad. Och jag ler lite, för som svensk kan jag tycka att det låter rätt mycket, men samtidigt tänker jag på de matransoner vi brukar dela ut till anställda i CAWA. Där är det en och en halv liter olja i månaden som gäller, och det anses väldigt snålt. Och visst, är den oljan det enda fettet man har tillgång till så är det inte jättemycket. Under en paillotte i mitten av lägret (bilden ovan) står dock ett stort antal kartonger med literflaskor fulla med matolja – en gåva till flyktingarna från CARs ambassadör i Kamerun. Varje kvarter har fått en hel hög kartonger, det borde räcka till åtminstone ett par flaskor per familj tror de som är ansvariga för utdelningen.
Vi går vidare och kommer upp till skolbyggnaderna. Här bedrivs undervisning för barn på dagarna och för vuxna på kvällstid. I lägret finns också ett sjukhus som erbjuder gratis vård och mediciner till alla som har flyktingkort. Den här dagen är det dock inte mycket akvititet vare sig i skolorna eller på sjukhuset eftersom det är fredag.
Det börjar dra sig mot fredagsbön – och avfärd mot Yaounde för min del – och vi går upp mot bilvägen som går i utkanten av lägret. Jag frågar H, D och Y om de tror att det kommer att bli möjligt att återvända till CAR, och om de i så fall vill göra det. Och jo, de vill, och de tror också att det kommer att vara möjligt, men kanske inte så snart som de först hoppades. De vet att det fortfarande pågår strider på vissa håll och att det är mycket som måste förändras innan de ska känna sig trygga hemma i Berberati igen. Men de vill tillbaka, det är de överens om, även om de förstår att det inte allt kan återgå precis till vad det varit.
Bilen jag ska åka med dyker upp och jag tar farväl av Housseini och Yaya. Daouda åker med oss några mil, han bor inte i flyktinglägret utan hos en avlägsen släkting i en by en bit bort. På vägen visar han oss ett stort område där han och en annan släkting från CAR har röjt mark för att börja odla.
– Så du tror att du blir kvar här ett tag ändå? frågar jag.
– Ja, säger han. Jag kan inte räkna med att återvända till CAR inom det närmaste året. Och när det nu är på det sättet måste jag hitta ett sätt att försörja mig. Det håller inte att leva på utdelade matransoner. Jag vill klara mig själv.