Övrigt

Gere

I ett av mina inlägg, som jag skrev medan vi fortfarande var kvar i Berberati, nämnde jag en gång en vän vid namn Gere. Hon kommer från Ndele i norra RCA, och hennes man blev dödad förra året när han arbetade med att bekämpa tjuvjakt i jaktområdena där. Gere hade sedan blivit lovad en summa pengar som någon sorts pension för sin mans död, men pengarna kunde bara betalas ut i Bangui, och hon bad mig därför att hjälpa henne genom att betala en resa från Ndele till Bangui. Jag, som alltför ofta sett hur utbetalningar av liknande slag oftast är väldigt mycket prat och väldigt lite verklighet, var mycket tveksam. Jag försökte förklara för Gere att det nog inte var någon idé, att det var bättre för henne att stanna i Ndele istället för att åka iväg till Bangui och lämna de fyra barnen hos en släkting för en obestämd tid framåt. Chansen för henne att få ut några pengar var ändå mycket liten, och vistelsen i Bangui skulle kosta henne mycket mer än hennes vanliga liv i Ndele. Så småningom lades resplanerna på is, och jag tänkte att det nog var bäst så.

Men så idag, när jag sitter hemma hos vår före detta kock Paul i kvarteret Gobongo, ringer telefonen. Jag tar upp den och ser att det är Gere som ringer. Eftersom jag sitter och pratar med Paul bestämmer jag mig för att inte svara utan istället ringa upp lite senare. Fem minuter senare ringer hon igen, och jag tänker att om det ska fortsätta så här är det ju bättre att jag svarar och bara säger att jag ringer upp ikväll. Jag tycker på svarsknappen och svarar som man brukar här:
”Hallå.”
”Hej,” säger Gere på andra sidan. ”Det är jag, Gere. Det var länge sedan sist.”
Jag svarar att det var det verkligen, och så följer alla de där vanliga fraserna om hur man mår och hur familjen mår. Jag ska just till att säga att jag kan ringa upp lite senare, när Gere frågar:
”Var är du?”
”I Bangui. Jag kom för ett par dagar sedan.”
”Är det sant?!” Gere låter plötsligt ivrig. ”Jag är också här!”
Jag blir alldeles paff. Hon har alltså tagit sig till Bangui!
”När kan vi träffas? Var bor du?”
Jag förklarar var jag bor, men Gere har ingen aning om var det ligger. Sedan förklarar hon var hon bor, men det säger mig inte heller någonting. Jag säger att jag kan ringa imorgon igen, för då kan jag ha någon bredvid mig som känner till Bangui. Men Gere vill träffas nu, på en gång. Jag säger att jag är i Gobongo, och att jag inte har en aning om hur jag ska förklara vägen.
”Gobongo,” säger Gere, ”det namnet känner jag igen! Det ligger inte så långt från där jag bor.”
Paul kommer tillbaka efter att ha varit inne i huset en sväng, och jag ger honom telefonen och ber honom förklara för Gere hur hon ska hitta hem till honom. De pratar en stund och så lägger han på luren.
”Hon kommer,” säger han. ”Hon ringer när hon är vid korsningen där ute vid stora vägen.”

Mitt hjärta slår lite fortare. Gere var en av mina allra bästa vänner på den tiden när Erik gjorde sina första år som jaktguide på Idongo Safari i norra RCA. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen, men samtidigt känns det nervöst. Det var så länge sedan sist, och vi har säkert båda förändrats mycket. Kommer det att vara samma sak som tidigare?

Efter en lång stund ringer hon igen. Nu är hon vid korsningen. Vi går ut för att möta henne. Kommer till korsningen och ser oss omkring, men hon syns inte till någonstans. Jag ringer och frågar var hon är. Hon kontrar med att fråga var JAG är.
”Jag står mitt i korsningen,” säger jag. ”Du MÅSTE se mig om du är här.”
”Jag kommer,” säger hon. ”Jag kommer på en gång.”
Jag spanar och spanar bland trängseln av människor. En ung kvinna kommer gående från höger. Är det hon? Nej. Men där, från vänster, rakt över gatan, kommer en kvinna i lång vit klänning. Hon vinkar. Min första tanke är att hon ser ut som en gammal tant. Min nästa tanke är att vi båda gått och blivit vuxna på riktigt sedan sist.

Det blir ett glatt återseende. Vi sitter hemma hos Paul ett bra tag och pratar. Paul har tidigare arbetat i närheten av Ndele, så han och Gere har en del gemensamma bekanta. När det börjar bli mörkt följer Gere mig hem, och sedan följer jag henne tillbaka till bussen, som småflickor som har svårt att skiljas åt. Vi bestämmer att vi ska träffas igen nästa dag.

På kvällen lägger jag mig med blandade känslor. Jag är glad att ha återfunnit en vän, och samtidigt finns en rädsla där, att det ska bli som med så många andra av mina barndomsvänner. Att jag nu, sedan jag blivit vuxen, har eget företag och i deras ögon obegränsade tillgångar, inte längre ska vara en vän för vänskapens skull, utan framför allt en källa till pengar. Jag hoppas fortfarande att det ska vara annorlunda med Gere, men ärligt talat så vet jag inte. Jag har dåliga erfarenheter på detta område, och det är inte mycket som talar för att det skulle bli annorlunda denna gång. Men imorgon ska vi i alla fall träffas igen, och jag hoppas fortfarande. Ska hålla liv i hoppet så länge jag kan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.