Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor,  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse.

Till slut blev det totalstopp i Lolo, 30 kilometer från gränsstaden Kentzou. En ung gendarm med ett snett leende sa att bilen hade körförbud och att vi fick hitta ett annat sätt att ta oss vidare. Så vi ringde till personen som förmedlat kontakten till biluthyraren och frågade vad vi skulle göra. ”Säg att det kommer en bil från Kentzou och hämtar er”, sa personen i luren. ”Jag ordnar det på en gång.” Så vi sa till gendarmen att vi förstod att bilen hade körförbud, det var inga problem, vi hade ordnat med en annan bil. Han nickade med det sneda leendet klistrat i ansiktet. Sedan ägnade han den närmaste halvtimmen åt att, utan att öppet nämna något om mutor, förklara för oss att vi nog kunde ordna detta, att han inte var omöjlig att ha att göra med. Vi var desto mer omöjliga, och när bilen från Kentzou dök upp lastade vi över våra grejer och for vidare. Vi var i Kentzou en liten stund innan gränsen stängde, och den totala restiden från Yaounde till Gamboula blev 15 timmar.

Grejen med den här korruptionen, längs vägarna och på alla nivåer i samhället, är att alla vet att det är både fel och kontraproduktivt för landets utveckling. Ändå fortsätter det. Det är inbyggt i hela systemet, en del av ekonomin. På lördagen reste jag vidare från Gamboula till Berberati med motorcykel. Min väns vuxna son körde mig, och tog hand om ”formaliteterna”. 5000 CFA (75 kr eller ungefär ett par dagslöner) måste en motorcykelchaufför betala till gendarmerna på de tio milen mellan Gamboula och Berberati. Det är inte lagligt, och det är inga pengar som registreras som inkomst eller som någon betalar skatt på, men alla gör det. Och tvärt emot vad många kanske tror, är det de som redan har lite pengar som får betala mest.

Ungefär så här fungerar det: Längs vägarna finns olika sorters spärrar, som har olika funktion. Dels finns det regnspärrar, som är till för att stoppa tung trafik under och precis efter regnväder för att vägarna inte ska bli sönderkörda. Sen finns det spärrar som satts upp av olika myndigheter: polis, tull, osv. Dessa myndigheter är stationerade längs vägarna för att utföra kontroller av fordon och trafikanter, och egentligen är det nog ingen som bett dem att sätta upp spärrar. Men det gör de. Och sen tar de betalt av alla trafikanter som vill passera spärrarna. Vid varje enskild spärr finns någon sorts grundavgift, godtyckligt bestämd, som alla betalar som passerar. De som inte har så mycket pengar betalar oftast utan att diskutera, då de inte har råd att riskera att bli krävda på en högre avgift eller få problem på andra sätt. Den som har små tillgångar har liten makt att gå emot normen.

Den som har mer pengar, och egentligen skulle kunna betala den låga avgiften utan större problem, som exempelvis jag, har större möjligheter att diskutera sig ur situationen. Jag kan ofta undvika att betala – men samtidigt höjs insatsen. Nästa gång riskerar jag att bli krävd på mer pengar. Men jag kan ta den risken. På Berberati-resan gick det bra. När jag åkte tillbaka till Gamboula två dagar senare vinkades jag bara förbi. Hur det går när vi ska ut ur landet får vi se.

Är det då värt att ta risken att diskutera? Jag kan ju lätt betala de låga grundavgifterna. Ja, av princip tycker jag att det är värt, alla gånger. Korruption är förödande för ett samhälle. Genom att låta bli att betala kan jag i alla fall sätta lite ljus på detta, göra mitt lilla för att ifrågasätta systemet, jag som har makten att göra det. När vi kom fram till Berberati i fredags berättade min chaufför leende för sin mamma: ”Emelie sa till gendarmerna i Wapo att det var här i RCA hon hade lärt sig om korruption. Då skämdes de minsann och lät oss passera.”

Vår chaufför då, i Lolo? Hur gick det för honom? Jag vet inte. Men jag gissar att när jag och Elise väl var borta, och det sneda leendet inte längre hade någon utsikt att kunna skrämma två vita tjejer till att betala sig ur en knipa, så var det väldigt mycket lättare för honom att hitta en rimlig lösning och ta sig tillbaka hem. Och jag och Elise, för vår del, har lärt oss att kolla bilens papper innan nästa resa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.