• Safari

    Resan börjar

    En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som professionell safariguide, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

    Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

    Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

    Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:

    Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

    Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida safariområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…

  • Övrigt

    Filmtips?

    Idag fick jag tre kommentarer från nya personer på den här bloggen, och då blev jag lite glad. 🙂 En av dem bad om filmtips, och då måste jag tyvärr säga att du vänder dig till helt fel person! Jag tittar nämligen extremt lite på film, har inte haft tv hemma sedan jag flyttade hemifrån och är över huvud taget inte särskilt intresserad. Visst kan jag uppskatta en bra film någon gång ibland, men ska jag koppla av väljer jag oftast hellre att läsa en bok, och ska jag umgås med vänner så gör jag det gärna utan tv:n. Kanske har det att göra med att jag aldrig riktigt vant mig vid att sitta framför tv-rutan. När jag växte upp i RCA hade vi filmkväll på skolan en gång i veckan. Vi elever – ungefär tio barn i olika åldrar – fick välja film en vecka var, och detta ledde till att det ungefär 50% av gångerna blev en film som man inte alls var intresserad av att se. Och när man sedan själv fick välja och det blev My Little Pony eller Ronja Rövardotter (som för övrigt var möglig så att man aldrig kunde se den ända till slutet) så satt hälften av de andra barnen och klagade på att det var en tråkig film. Nå ja, ingen skada skedd egentligen för min del, förutom att det kan vara lite tråkigt ibland när man inte har sett något som ”alla” har sett och pratar om.

    Men filmtips… eftersom jag är lite insnöad på Afrika så kan jag rekommendera The Last King of Scotland, som handlar om Ugandas Idi Amin. Men den är ju ganska gammal, så många har nog sett den… En som däremot är bra på film, och speciellt afrikansk film, är Sveriges Radios Afrikakorespondent, Margareta Svensson. Googla lite på henne så kanske det dyker upp något tips.
  • Övrigt

    Afrikavärme

    Ganska ofta får jag frågan hur varmt det egentligen är i RCA, och jag tänkte därför ta tillfället i akt nu och ge ett svar. Det är ungefär så här varmt. Det vill säga så varmt som det varit i Sverige den senaste veckan. Att ange ett specifikt gradtal är inte särskilt meningsfullt eftersom olika temperaturer kan upplevas väldigt olika. Man måste helt enkelt referera till hur det känns för att kunna förklara, och då kommer den här värmeböljan som vi haft i Sverige väl till pass. Jag har nämligen känt mig ganska hemma i den. Min kropp har nästan blivit lurad att den är tillbaka i RCA, där detta är normaltemperatur och där det ska vara bra mycket varmare innan man tycker att det verkligen är VARMT! Utan att reflektera nämnvärt över det börjar jag sova utan täcke, sitter och fläktar mig med en bit papper, duschar innan jag går och lägger mig för att svalka av mig…

    Jag märker att många tycker att värmen är jobbig. Fullt förståeligt, men själv trivs jag, än så länge. Temperaturen behöver stiga några grader till och luftfuktigheten öka väsentligt innan jag börjar klaga. Här kommer i alla fall några tips för att värmen inte ska bli outhärdlig:

    – Först av allt, omvärdera inställningen till att vara svettig! Se det som ett normaltillstånd och inte som något äckligt. Man svettas när det är varmt, så är det bara. Och när man svettas blir både man själv och kläderna blöta, det är oundvikligt. Det är ju det som är meningen, det är kroppens sätt att kyla av sig. (Jag såg idag en löpsedel där det stod något i stil med ”bli 100% svettfri!”. Idiotiskt!)

    – Kallt vatten är bra. Både att dricka och att hälla på sig. Kan man inte doppa hela kroppen så spola kallt vatten på vrister och handleder. Det är jätteskönt! Kallt vatten på huvudet är också kanon. Ett väl beprövat knep för min egen del när jag är ute och går i solen är att doppa solhatten/kepsen i vatten och sätta tillbaka den på huvudet så att det bara rinner…

    – Fläkt är också bra. Man kan köpa små batteridrivna handfläktar för 10 kr på Clas Ohlsons (detta är nog det närmaste jag nånsin kommer komma att göra reklam för något på den här bloggen…) som funkar ganska bra. Annars fyller en vanlig hederlig solfjäder eller bara en bok eller pappersbit ungefär samma funktion.

    – Tunna kläder, uppsatt hår (eller ännu hellre snaggat…) och att hålla sig i skuggan är väl mer eller mindre en självklarhet. Ofta är det också svalare närmast marken. Jag har flera gånger lagt mig för att vila på golvet istället för i sängen.

    – Slutligen, något som jag lärt mig från min svärmor: drick varmt te! Tro det eller ej, men det kan faktiskt få en att känna sig svalare. Jag var en gång med henne på en marknad i norra RCA, det var så varmt att man trodde man skulle koka bort, och när hon föreslog att vi skulle dricka te så trodde jag att hon fått värmeslag. Men eftersom hon inte varit min svärmor särskilt länge var jag artig och sa ja, trots att jag mycket hellre ville ha en kall cola, och faktum är att efter det där lilla glaset med rykande varmt och välssockrat te kändes det faktiskt lite bättre. Sedan åkte vi och åt vår medhavda matsäck och drack himmelsk god, kall fruktsoppa (som förvarats i thermosar, de håller ju kyla lika bra som de håller värme!) under ett träd i utkanten av den lilla staden. Mitt i lunchen kom en bil farande med några män som skrek åt oss att nu måste vi åka, för nu var rebellerna på väg… Men det är en annan historia. Nu ska jag sova. God natt.

  • Övrigt

    Yangere

    Theo har fått ett nytt namn. När han föddes så gav vi honom bara ett enda förnamn, och tänkte att vi sedan skulle lägga till ett afrikanskt namn när han fått ett. Inom vissa traditioner i RCA får människor nämligen smeknamn som säger något om hur de är som personer. Placide, vår skinner som dog i november förra året, var en mästare på att hitta på sådana smeknamn, som ofta var mycket träffande, och det var faktiskt han som också kom på Theos namn. Namnet är Yangere. På språket banda betyder det ”kungens barn” eller ”han som gillar att bestämma”. Ett nog så passande namn, tyckte vi, och nu har vi ansökt om att få lägga till det och fått godkänt från Skatteverket. Kul.

    Theo Yangere Mararv i sin nya bil-tröja som han valt alldeles själv när vi var och handlade sommarkläder på rean härom dagen, och som han vägrade att ta av sig på kvällen när han skulle sova.

  • Safari

    När föds en dröm?

    …tillbaka till hur allt började…

    Ja, hur började det egentligen? Och när? Var föddes drömmen om att starta ett safariföretag så långt in i den afrikanska vildmarken som man bara kan komma?

    Man skulle kunna gå hur långt som helst tillbaka i tiden. Speciellt på Eriks sida sträcker sig kopplingarna till safari och Afrika flera generationer bakåt. Men låt oss börja i den tid som jag själv känner till, min egen barndom, göra en snabb bakgrundsskiss där och sedan raskt förflytta oss fram till våren 2006, då det drog igång på allvar i och med att jag och Erik tog oss ut i vårt nuvarande safariområde för att rekognoscera.

    Jag flyttade alltså till RCA när jag var fem år gammal. Där lärde jag, bland många andra, känna Erik. Hans föräldrar arbetade liksom mina för den svenska missionen, men drev även ett eget brunnsborrningsföretag. Efter ett par år började jag och Erik skolan tillsammans på den lilla Svenska Skolan i Berberati, som bara hade ett tiotal elever. Eftersom vi var så få var vi ganska hänvisade till varandra, och alla vi barn brukade oftast leka tillsammans, men det hindrade ändå inte att man fick en del vänner som stod en närmare än andra. Förutom några jämnåriga tjejkompisar var Erik den jag trivdes bäst med.

    Eriks stora intresse i livet var jakt, djur och natur. När vi målade föreställde hans bilder alltid bufflar eller elefanter. När vi fick ”forska” om valfritt ämne valde han vilda djur. Och när vi på skolavslutningen fick sjunga om vad vi skulle göra på lovet löd Eriks vers: ”Och jag ska till Batangafo och jaga lejon där…”

    Själv var jag av den mer blödiga sorten, som sprang och gömde mig under sängen med en kudde tryckt mot varje öra när någon olyckssalig get skulle slaktas och bli vår middag. Naturintresset hade jag dock gemensamt med Erik, liksom suget efter äventyr och spänning i tillvaron. Trots att vi till och från var kära i varandra kan jag inte minnas att vi som barn någonsin pratade om några gemensamma framtidsplaner, men jag kommer tydligt ihåg en gång – vi måste ha varit i 12-årsåldern – då vi stod framför en RCA-karta och fascinerades över det stora området i östra delen av landet som bara var en grön fläck, utan en enda väg eller by…

    Så blev vi tonåringar, och jag flyttade till Sverige med min familj för att kunna fortsätta skolan. Erik blev kvar i RCA och läste högstadiet på distans, och eftersom hans jaktintresse inte hade minskat med åren fick han därefter plats som lärling för att bli professionell vildmarksguide på ett safariföretag i norra delen av landet. Varje sommar kom han dock till Sverige tillsammans med sin familj, och sommaren 2001 blev vi ihop.

    Erik klarade sin examen och fick jobb som guide på Idongo Safari, där han gått som lärling. Efter att jag tagit studenten tillbringade jag några månader med honom i campen, men vid det laget stod det redan tämligen klart för oss att vi inte ville bli kvar där. Dels var det mycket problem med tjuvjakt i området, eftersom det låg så nära flera större byar och inte heller särskilt långt ifrån staden Ndele, som var i ständigt behov av bushmeat. Därtill kom de karavaner av sudanesiska jägare som framför allt var ute efter elfenben och vars automateld man titt som tätt kunde höra, både ute i markerna och från campen när man på kvällarna satt runt middagsbordet. Men det var inte bara tjuvjakten som gjorde att vi ville dra vidare. Vi hade också en stark önskan att starta något eget, något som vi själva kunde få råda över och utforma som vi ville.

    Och så kom det sig alltså att vi i februari 2006, efter att ha tillbringat många mörka svenska hösttimmar framför datorn och Google Earth, lämnade Berberati med två bilar packade med mat och förnödenheter och styrde österut, förbi Bambari och Bria, mot det där stora, gröna, outforskade…

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.