• Övrigt

    Tre månader (istället för nio)

    Jag anställer Passi, barnflickan som tog hand om Theo förra året. Absolut inte för att Frida gör ett dåligt jobb, utan för att de kan bli mer rörliga om de tar hand om ett barn var, och på så sätt kan också Frida få en chans att se sig lite om i Berberati.

    Första dagen som Passi jobbar är på tisdagen, två dagar efter det att vi kommit fram till Berberati. Innan hon går hem sätter vi oss och pratar en liten stund. Jag frågar om hon verkligen vill jobba och säger att jag inte vill förstöra möjligheten för henne att gå i skolan i år. Skolstarten är om bara någon vecka. Hon tittar ned på sina händer och svarar lite undvikande att det inte är någon fara med skolan.

    På fredagen går vi och hälsar på Honorine. När Passi sätter upp Axel på ryggen tycker jag mig ana att hennes mage ser lite större ut än vanligt, men det är så lite att det lika gärna kunde vara inbillning. Honorine, som följer oss hem senare på kvällen, bekräftar dock: jo då, Passi är gravid.

    Tisdagen därpå knackar Passi på min dörr precis innan lunch.
    ”Jag blöder,” säger hon. ”Kan jag få gå hem och komma tillbaka imorgon igen.”
    Eftersom hon verkligen inte ser gravid ut (och eftersom jag tydligen ibland är lite trög i huvudet) är min spontana tanke att hon har mens, så jag säger bara att hon självklart får gå om hon behöver. Inte förrän hon stängt dörren efter sig går det upp för mig: Hon ska ju inte blöda nu heller!

    Elisa, som också jobbar hos oss, bor i närheten av Passi, så när hon går hem skickar jag med henne 5000 CFA att lämna till henne, ifall hon behöver gå till sjukhuset. Under hela eftermiddagen och kvällen funderar jag sedan på vad som hänt och hur det gått.

    På morgonen är Saint, som är Passis storebror, sen till jobbet. Jag har just börjat bli lite orolig när han dyker upp med ett leende på läpparna.
    ”Passi fick barn inatt,” säger han. ”En flicka.”
    Jag blir stum. Saint fortsätter:
    ”Vi ska döpa henne till Trois mois, Tre månader, för alla trodde att Passi var i tredje månaden, till och med hon själv, men egentligen var hon i åttonde.”
    ”Mår barnet bra?” lyckas jag till slut få fram. ”Vad vägde hon.”
    ”Hon mår bra, hon vägde 2 kg så det är ingen fara.”
    Saint skrattar lite och jag måste skratta med. Passis arbete som barnflicka blev inte långvarigt i år, men jag är glad att allt gått bra. Och om någon vecka kan vi se fram emot att få gå och hälsa på en liten bebis.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Arbetsinspektionen

    Arbetsinspektören i Berberati är hungrig. För att försöka göra något åt saken kommer han och gör en inspektion i vår verkstad. När Erik kommer in för att äta middag har han med sig två papper som han lämnar till mig. Det ena är en convocation, ett papper där Erik Mararv ombeds att infinna sig på arbetsinspektionen klockan 10:00 följande dag för att lösa ”affären med arbetskontrakten”. Det andra är en lista över de dokument som ska tas med visas upp för inspektören: registeringsbevis för CAWA, arbetsgivarintyg, intern regelverk, osv. Erik tycker att detta är ett jobb för mig och lämnar med varm hand över uppgiften.

    Eftersom vårt företag är registrerat i det län där själva jaktområdet ligger, Mbomou, så har egentligen arbetsinspektören i Berberati ingenting med oss att göra. Det har Erik redan ringt och fått bekräftat av vår vän arbetsinspektören i Bangassou. Men inspektören i Berberati blir ju inte mätt av att vi har alla papper i ordning i Bangassou, så han tänker inte låta sig avfärdas så enkelt.

    Klockan tio över tio parkerar jag min bil utanför arbetsinspektionen. Solen gassar när jag går över den sandiga gårdsplanen mot en liten rosamålad byggnad med gallerförsedd veranda. Över en öppen dörr sitter en handmålad skylt: Inspection de travail régional. Dörren leder in till en kort korridor. Första dörren till vänster i korridoren står öppen, och inne på ett litet kontor sitter en medelålders man med blå skjorta vid ett skrivbord. Jag annonserar min ankomst med ett försynt: ”Kokoko” Mannen tittar upp och antar en viktig mig. Jag säger att jag fått en kallelse, han ber mig att vänta och försvinner sedan ut ur rummet. Efter någon minut kommer han tillbaka och visar mig in i ett rum längst ned i korridoren. Där inne sitter en mager man i khakikostym bakåtlutad med benen i kors bakom ett enormt skrivbord som är överbelamrat med papper och skrivböcker. I en askkopp ligger en cigarrettfimp, bredvid den står en liten centralafrikansk flagga.

    Vi hälsar och mannen ber mig med en gest att sitta ned mitt emot honom. Sedan sätter han sig själv till rätta och plockar fram en hög med brev som han noggrant studerar, utan att bevärdiga mig med en blick. En minut går och jag undrar om han väntar på att jag ska ta initiativ till ett samtal, men bestämmer mig för att vara tyst.

    Dörren öppnas och in kommer mannen som nyss visat mig in i detta rum, tillsammans med en något yngre välväxt kollega. De slår sig ned på varsin sida av mig, lägger upp sina papper på bordet tillsammans med en kopia av den senaste Code de travail, flyttar lite demonstrativt på flaggan så att den hamnar i allas blickfång, och så kan vårt möte börja.

    De tre herrarna fortsätter sin maktdemonstration genom att säga att de är besvikna att Monsieur Erik har skickat sin fru istället för att komma själv. Vidare har den en rad anklagelser mot oss efter inspektionen de gjort på vår arbetsplats igår, och allt som allt har vi inte mindre än 750000 CFA att betala i böter. Jag, som börjar kunna det här spelet, säger i min tur att jag är tacksam för att den viktiga myndighet som dessa herrar representerar vill hjälpa oss att komma tillrätta med våra fel och brister, och så är diskussionen igång. I ungefär en kvart spelar de sitt spel, med bistra miner och ständiga påpekanden om hur lagvidrigt vårt företag har handlat. Sedan mjuknar de plötsligt, mannen i khakikostym rätar på sig och säger att vi kan gå och lösa resten i den kraftige mannens arbetsrum. Han frågar hur mina barn mår och tar mig i hand innan vi lämnar honom bakom skrivbordet och går in i nästa rum.

    ”Bötern”, som tidigare var på 750000 CFA, har nu bantats ned till 270000 CFA. Jag vet fortfarande att vi egentligen inte skulle behöva betala någonting, då vi i realiteten inte gjort oss skyldiga till något lagbrott, men i ett land som detta där hungern, läs pengahungern, är ständigt närvarande, vet jag också att det enklaste sättet att få slut på denna affär är att överlämna en liten gåva och skiljas som vänner. Det må kallas korruption, själv har jag faktiskt inga större samvetskval. Märk väl: jag betalar inte för att skaffa mig rättigheter som jag egentligen inte borde haft. Jag ger endast bort en mindre summa i utbyte mot att slippa bråk. Det är tyvärr så det fungerar här, och det är ingenting som vi kan ändra på i en handvändning genom att vägra att anpassa oss till systemet. Vad vi kan göra är att försöka hålla ned summorna, och det är just vad detta spel går ut på.

    Den kraftige – jag har förstått att det är han som är själva arbetsinspektören, medan mannen i kostym var direktören – plockar med några papper och frågar om jag har med mig pengar för att betala bötern idag. Jag säger att jag har hundra tusen och hoppas på att det ska räcka. De säger att jag kan betala vad jag har idag och komma med resten imorgon, då jag också ska få kvitto på hela summan.

    En sedelbunt lämnas över och hamnar under inspektörens skrivbordsunderlägg. Ett mindre passande ställe att förvara pengar på kan tyckas. Sedan går jag. Resten av affären får lösas imorgon. Eller i övermorgon. Eller när det kan tänkas passa. Ikväll ska inspektören dricka öl.

  • Resor

    Landat

    Det är torsdag kväll, och för första gången sedan vi lämnade Irisgatan för tio dagar sedan har någon sorts lugn infunnit sig. Theo och Axel sover i sina egna sängar, Erik och Frida sitter liksom jag framför sina datorer, och Nyman hjälper David med uttal på sango inne i deras gemensamma rum. Det har regnat så luften är sval och kvällen är på det stora hela ganska behaglig.

    Resan hit var lång. Bil från Örebro till Paris, flyg via Zurich till Yaounde, där vi sedan tillbringade några dagar innan vi åter satte oss i bilen och körde hela vägen till Berberati på en dag. Denna den sista dagsetappen var faktiskt alldeles för lång. Egentligen hade vi tänkt sova i Gamboula och köra de sista tio milen till Berberati nästa dag, men eftersom allt gått så bra och vi kom fram till Gamboula så tidigt, bestämde vi oss för att fortsätta hela vägen samma kväll. Utan barn hade det varit det bästa, men nu var det istället denna sista sträcka som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att ha varit hur snälla som helst under resten av resan satt till slut både Theo och Axel i mitt knä och grät högt och ljudligt, och vi ångrade förstås vårt beslut, men det var inte mycket att göra än att fortsätta. Fram kom vi i alla fall till slut, och efter en del letande efter nycklar och stökande och bökande i vårt nya tillfälliga hem kom vi också i säng.

    Sedan var det, för att använda min mammas uttryck, bara som att trycka på en knapp, och så var vi tillbaka i det här livet. Vi byter miljö som man vänder sida i en bok, och inget känns nytt utan allt är bara som vanligt. Värmen, maten, språket, människorna… det är som om man aldrig varit borta.

    Men det är förstås inte alla av oss som bara kan ”trycka på en knapp”. För Theo har det varit en bitvis tuff resa. Jag tror att han minns en del av RCA, men det är ändå en stor omställning och det kommer att ta en stund innan han landar. För Axel, som är för liten för att riktigt förstå vad som händer, har det varit lättare, och bortsett från en massa värmeutslag (som han för övrigt inte verkar ha några besvär av) verkar han må precis som vanligt. För David och Frida, som aldrig varit i Afrika förut, är det förstås också mycket som är nytt. Jag kan inte tala för dem, men för er som är intresserade så har även Frida en blogg: fridaiafrika.blogg.se. Titta in på den och få ett annat perspektiv än mitt!

  • Övrigt

    Uppkopplad!

    Efter en veckas resa och ytterligare några dagar då vi försökt komma i ordning i Berberati har vi nu äntligen fått igång internet här. Det är konstigt vad snabbt man vänjer sig: för några år sedan satt jag och var fullständigt fascinerad över att kunna sitta vid mitt skrivbord i Berberati och koppla upp mig trådlöst, och nu blir jag irriterad när det INTE funkar.

    Men nu går det alltså, och det borde kunna bädda för uppdateringar på bloggen ganska snart.

  • Övrigt

    Övernattning i Paris

    Så sitter man då på ett hotellrum i Paris igen. Inte samma hotell som i mars, för er som var med på den här bloggen redan då, men samma hotellområde. Resan hit har gått riktigt bra, Theo och Axel har skött sig utmärkt och allt har flytit på enligt planerna. Ikväll kom också resten av ”familjen” hit till Paris med flyg från sina respektive hemländer, så nu är vi samlade: jag, Erik, Theo, Axel, Frida hemifrån Vintrosa som ska jobba som au pair för oss i år, Erik Nyman, ”lill-Erik”, som påbörjar sitt andra år som lärlig för att bli jaktguide, och så David från England, pilot och numera även han lärling till jaktguide. Det är vi som kommer att bo och leva tillsammans under de närmast kommande månaderna, och ikväll började vi vår gemensamma resa med en sen kvällsmat på Eriks och Davids hotellrum. På menyn stod varsin svart plastlåda med mat köpt i en automat i hotellets lobby, samt en ask chokladhjärtan som min farmor skickat med som resegodis. (Tack farmor, de förgyllde verkligen vår måltid!)

    Imorgon förmiddag klockan tio i tio går flyget från Paris via Zurich till Yaounde i Kamerun, dit vi ska komma fram klockan halv åtta på kvällen. Det är lika ofattbart som alltid. Om ett dygn omges vi av varmt mörker och syrsornas nattliga musik. Och nej, själen hinner väl som vanligt inte riktigt med, men det är sådant som man får lära sig att hantera.
    Dags att få sig lite nattsömn…
  • Safari

    Flyttfåglar

    Som svar på en fråga kommer en liten översikt över hur vårt år ser ut.

    Egentligen kan man faktiskt säga att vi lever som flyttfåglar. Safarisäsongen i RCA varar ungefär från mitten av december till slutet av april, några månader längre i regnskogen. Vårt eget arbete börjar dock långt innan den första kunden anländer till safaricampen. Under sommaren i Sverige försöker vi ta lite semester, men det blir också arbete med bokslut för den gångna säsongen och budget för den nya, mycket kundkontakter och försäljning av safaris, en hel del inköp, och så vidare… I september är det hög tid att åka ner till RCA för att börja förbereda på plats. Vid denna tid på året är det fortfarande regntid och svårt att ta sig ut till vår safaricamp. Vi tillbringar därför den första månaden i Berberati, i västra delen av landet, där vi har tillgång till en verkstad som vi kan arbeta i. Där får alla våra bilar en rejäl genomgång. Det blir också ytterligare inköp, pappersjobb och annat, och framemot mitten av oktober är det dags för den första delegationen att ta sig till safaricampen. Sedan fyller det på med fler människor allteftersom, vi röjer upp vägarna som hunnit växa igen ganska ordentligt under regntiden, rustar upp husen och bygger nytt om det behövs. Framåt november upphör regnen, gräset torkar och bränns, och så är vi klara att ta emot våra första gäster.

    Under de följande månaderna avlöser kunderna varandra. Eftersom säsongen är så kort har vi inga pauser, utan det gäller att få in så mycket som möjligt under den tiden som det går vara i bushen. Sista kunden brukar lämna någon gång i mitten av maj, och sedan har vi en månads arbete med att stänga ned allt. Tillbaka till Sverige kommer vi alltså ungefär i mitten av juni, en stund efter svanarna men ändå medan sommaren fortfarande är ung.

    Men nu flyger fåglarna söderut, och vi följer med. Två dagar till avfärd. Och jag har annat att göra än att sitta och blogga. Närmast blöjbyte.

  • Resor

    Packar

    Jag packar. Rullar in saker plastpåsar och pusslar ned dem i resväskor. Registerblad till pärmar. Överspänningsskydd. Pennor, sådana där tunna kulspets som inte går att hitta i RCA. Vätskeersättning för barn. En vattenpistol. Plåtburkar. Tre redan inslagna julklappar (jag säger inte till vem). Alcogel. ”Öken” av Le Clezio. Pannlampor. Tandtråd.

    Stänger väskan och väger. Öppnar igen, fortsätter pussla. ”Max kaka”. Batterier. Kodhänglås. Fem Diva Cup att ge bort i present. Kritor till Theo. Halstabletter. Tio förpackningar fryspåsar i olika storlek. Bibeln.

    Väger igen. Ett par hörlurar för barn. En ficklampa till Ebrakossi ”radio sans pilles”. (Han hade bett mig köpa batteri till en annan ficklampa som han hade, men det var så konstigt format på batteriet, så jag köpte honom en ny lampa istället.) Handcrème. Fotopapper.

    22,18 kg. Det får räcka, det blir en säkerhetsmarginal på nästan ett kilo. De brukar vara ganska strikta med övervikten. En väska är klar. Många är kvar. Vår familj får ha 6×23 + 10 kg. Plus handbagage. Det blir en himla massa grejer. Men det kommer att gå åt. Och blir det mot förmodan plats över köper vi rågmjöl och fyller ut med. Imorgon bitti ska jag börja packa kläder. Sedan blir det en tur på stan, Länsförsäkringar, BVC, köpa biobiljetter. Två vardagar kvar och än är vi sannerligen inte klara. Men det närmar sig, det gör det faktiskt, och minsann tror jag inte att det fladdrar till lite av någon sorts hemlängtan i magen. Det är alltid tråkigt att åka hemifrån, men det ska bli skönt att komma hem.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.