Sedan i måndags har FOMAC (MICOPAX) enligt rapporter börjat ta i med hårdhandskarna och avväpnat ett stort Seleka-soldater i Bangui. Vi pratar med människor i huvudstaden som säger att det nu är lugnare där än det varit någon gång sedan kuppen. Men lösningen är inte riktigt så enkel. Ikväll pratade jag länge med vänner i Berberati, i västra CAR, som säger att många Seleka-soldater nu flyr dit för att slippa bli avväpnade.

Bilden kompliceras ytterligare av att en minister avsattes förra veckan. Det var general Mohamed Dhaffane, som tillhörde de ledande inom Seleka, som fråntogs posten som minister för vildmarksministeriet (Eau&Forêts). Den officiella anledningen var att han hade missbrukat sin position och ägnat sig åt tvivelaktiga ekonomiska uppgörelser, men enligt RFI hade Dhaffane några dagar tidigare manat till dialog inom Seleka, och avsättande kan enligt nyhetsbyrån vara ett tecken på allt svårare slitningar inom gruppen.

Vännerna i Berberati var av uppfattningen att det framför allt var Dhaffanes anhängare som nu kommit dit, för att fly undan FOMAC:s avväpning. De sa att stan ändå är förhållandevis lugn, men att Seleka ägnar sig åt att ta sig fruar lite som de vill och tvinga dem att gifta sig med dem. “Bröllopsfesterna” går vilt till och man hör ofta skottlossning därifrån. Seleka-soldater har, enligt vännerna, också gått runt på nätterna och knackat dörr och våldtagit kvinnor. Riktigt i hur stor utsträckning detta förekom fick jag inte någon klar bild av. De vänner jag pratade med verkade inte tycka att det var något överhängande hot, men de tyckte självklart att det hela var obehagligt.

Två saker återkommer när jag pratar med vänner i CAR. För det första önskar de att vi ska be för dem. “Det enda vi kan göra är att lägga allt i Gud händer,” sa en av mina bästa vänner från Berberati. För det andra upprepar de om och om igen: “Världen får inte glömma bort oss! Det här landet kan inte ta sig ur krisen själv, det behövs hjälp utifrån.”

I ett inlägg igår hänvisade jag till en rapport från Human Rights Watch, och skrev om hur byinvånare i CAR berättar att deras byar blivit attackerade av Seleka, ibland tillsammans med beväpnade män från mbororo-folket. Den uppmärksamme kanske märkte att det i HRW:s rapport faktiskt inte stod mbororo, utan mbarara. Eftersom jag aldrig hört talas om mbarara, men väl om mbororo, antog jag att detta var en felskrivning. Idag har jag dock fått höra att det faktiskt finns en grupp som kallas mbarara, och att denna grupp ska ha gått ut med ett uttalande att de vill fördriva alla bofasta invånare från det nordvästra hörnet av CAR, för att använda markerna som betesmarker till sin boskap. Jag har inte kunnat få detta påstående bekräftat från något annan källa, men det verkar ändå stå klart att HRW inte alls hade skrivit fel. De menade mbarara, inte mbororo. Jag får därmed be om ursäkt för mina felaktiga uppgifter.

Jag sa ju att jag skulle lägga upp min konfliktanalys. Här kommer den.

Konfliktanalys CAR, Emelie Mararv

Några kommentarer:

– Den viktigaste kommentaren jag fick från min lärare var att jag kanske inte borde ha inkluderat ECCAS och MICOPAX under “Sekundära parter” utan att de snarare borde hamna under avsnittet “Lösning”. Jag tycker att man kan argumentera att MICOPAX var en sekundär part eftersom de var under ganska stort inflytande av Tchad och faktiskt lade sig i konflikten. Samtidigt skriver jag senare i analysen att de är just en utomstående tredje part, så jag säger emot mig själv litegrann. Om detta finns mycket att säga, och jag tycker egentligen att frågan är väldigt intressant: I hur stor utsträckning har ECCAS egna intressen i konflikten? I denna analys har jag dock lagt fokus på andra delar av konflikten, och därför får min lilla motsägelse stå kvar utan ytterligare kommentar.

– I analysen citerar jag International Crisis Groups (ICR) rapport från 2007, som beskriver CAR som ”något ännu värre än en misslyckad stat – det har nästan blivit en spökstat, som saknar all form av meningsfull institutionell kapacitet”. Vi hade en diskussion här hemma om det där med avsaknaden av institutionell kapacitet. Visst är det så att de flesta institutioner inte fungerar som förväntat, men så länge det är fred finns det faktiskt en hel del som fungerar ändå. Kanske är det då fel att säga att det inte finns någon som helst institutionell kapacitet. Kanske är ordet “spökstat” ändå att ta i. Barn går i skolan, skatteinspektörer driver in skatter, poliser går till sitt arbete och upprätthåller en viss lag och ordning. Det råder inte total anarki och fullständig avsaknad av statlig organisation och kontroll. Men systemet är otroligt skört, och framför allt – ingen sätter sin tilltro till det. Ingen, såvitt jag vet, förväntar sig att staten faktiskt ska göra något för dig den dag du behöver det. Därför tycker jag ändå att ICR:s beskrivning är riktig.

– Slutligen skriver jag i min analys att “det överhängande hotet om generalisering och ytterligare eskalering av konflikten verkar vara avvärjt”. I och med de senaste veckornas händelser verkar dessa ord mindre övertygande. Jag tror att det nu behövs mer hjälp utifrån för att inte landet ska dras in i en ny våldsspiral.

I Läkare Utan Gränsers tidning Direkt (nr 2, 2013), finns en liten notis om Centralafrikanska Republiken. De skriver:

“Tre månader efter statskuppen i Centralafrikanska republiken är befolkningens behov av vård enormt. På flera platser i landet har sjukvårdspersonalen flytt och Läkare Utan Gränsers personal beskriver läget som “krisernas kris”. Teamen har utökats och varje dag behandlas hundratals patienter på sjukhus och mobila kliniker. men det räcker inte, och Läkare Utan Gränser uppmanar nu andra organisationer och FN att bistå befolkningen.”

På IRIN News kan man läsa om hur över 15000 människor i landet saknar bromsmediciner mot HIV. Medicinerna är slut efter att sjukhus blivit plundrade, och några nya leveranser har inte kommit fram.

För er som har möjlighet påminner jag om att man kan skänka pengar till Läkare Utan Gränser och öronmärka dem för arbete i CAR.

De senaste veckorna har det kommit en rad nedslående rapporter från CAR, som framför allt belyser den alarmerande humanitära situationen och regeringens oförmåga att komma tillrätta med säkerhetsproblemet.

Precis innan helgen kom en rapport från Human Rights Watch om hur Seleka-soldater plundrar och bränner byar och dödar människor ute i landet. Samtidigt kom rapporter om nya oroligheter som blossat upp i Banugi med flera döda som följd. Det hela är både nedslående och oroväckande, inte bara på grund av det direkta mänskliga lidandet – även om det är nog så viktigt – men kanske än mer för att utsatthet och övergrepp riskerar att leda till mer missnöje bland befolkningen, vilket i sin tur kommer att skapa en än mer osäker situation och göra det ännu svårare att göra något åt den humanitära situationen.

Det är också oroväckande att regeringen i Bangui inte vill ta ansvar för problemet. Försvarsminister Noureddine Adam säger till Human Rights Watch att Seleka inte bär något ansvar för dödande och brännande av byar, utan att dessa övergrepp har begåtts av andra väpnade grupper. Byborna själva säger att det är Seleka som varit där, i vissa fall tillsammans med beväpnade män från Mbororo-folket. Nu vet jag av erfarenhet att det brukar råda en viss förvirring bland befolkningen ute i byarna om vem som faktiskt begått ett övergrepp. Finns det en väpnad grupp i området tillskrivs ofta de flesta attacker denna grupp. Gruppens namn blir helt enkelt synonymt med “de som attackerar”, och i detta läge är det alltså inte konstigt att man skyller attacker på Seleka. Att man dessutom skyller på Mbororo är inte heller förvånande. Det kan vara sant, men kan också grunda sig i den fiendskap som sedan mycket långt tillbaka finns mellan den bofasta befolkningen och de mer nomadiska Mbororo. Vad gäller Seleka verkar det i alla fall stå klart att åtminstone delar av de väpnade grupper som genomför attacker mot byar identifierar sig just som Seleka-soldater, och oavsett vad försvarsministern tycker om detta så borde det i sig vara tillräckligt för att han omgående ska få de utlovade provinsadministratörerna och militära befälhavarna, som omnämns i Human Rights Watch-rapporten, i arbete för att försöka minska våldet och skydda sin befolkning.

International Crisis Group publicerade redan den 11 juni en lista med rekommendationer till CAR:s regering, ECCAS och det internationella samfundet. Dessa rekommendationer skulle syfta till att komma tillrätta med säkerheten och den humanitära krisen, främja mänskliga rättigheter, och ta itu med det ekonomiska och politiska problemen i landet. Listan, som kan läsas här, understryker behovet av stöd utifrån både när det gäller militära, humanitära och ekonomiska resurser, samt öppenhet och samarbetsvillighet från CAR:s sida.