• Övrigt

    Vi gillar olika – kampanj i Aftonbladet

    Vi gillar olika

     

    Det här känns ju lite slumpartat, att Aftonbladet ringde upp just mig av de över 500000 människor som gått med i deras kampanj Vi gillar olika sedan söndagens val. Men det gjorde de, och jag fick chansen att säga vad jag tycker. Nu vill jag uppmana även er att gå med i kampanjen, som är ett ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet och för mångkulturalism. Det är redan fler som stöttar kampanjen än som röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet! Tillsammans kan vi visa att vi är många som står för andra värden än de som börjar få fäste på så många ställen i Sverige och Europa.

    Tidigare idag skrev jag ett inlägg om varför jag själv inte tror på Sverigedemokraternas politik. Ta och fundera över hur du själv tänker. Hur skulle du bemöta deras argument? Som många andra kloka människor har skrivit, tror även jag att det bästa vi kan göra är att prata om detta, föra en öppen debatt. Vad är det som gått snett när så många röstar för en politik som vill stänga ute människor endast på grund av att de inte är som “oss”? Hur kan vi hitta andra lösningar på de problem som faktiskt ändå finns, kring invandringen, arbetsmarknaden, integrationen?

    Som sagt, gå med! Det är bara att klicka på widgeten här nedanför så kommer du till en sida där du kan välja alla möjliga sätt att visa ditt stöd, tex genom att märka din profilbild med handen eller ladda upp en bakgrundsbild till Facebook. Eller klicka här så kommer du till en annan sida där man kan välja färg på handen. (Det verkar som att man inte kan välja färg om man går direkt in på supportsidan.)

    Eller, om du känner att du faktiskt inte gillar olika, om multikulturalism känns obekvämt och skrämmande, skriv gärna en kommentar och förklara varför. Hjälp mig att förstå!

  • Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

    Långsamt sjunker det in, resultatet från EU-valet. Insikten om att vi i Sverige, och på flera andra ställen i Europa, har röstat fram främlingsfientliga, rasistiska, i vissa fall till och med öppet nazistiska partier till makten.

    Jag läser artiklar som delas på sociala medier. Jag läser kommentarer från människor som känner sig uppgivna, bedrövade, förfärade över vad som hänt. Men jag läser också om hur Sverigedemokraterna motsätter sig benämningen främlingsfientliga. De vill hellre kalla sig Sverigevänliga. Så jag går in på deras hemsida, försöker sätta mig in lite mer i deras politik, försöker förstå hur de tänker sig att deras Sverige ska se ut. Och nej, i informationen under den blå partiblomman och ledorden Trygghet och Tradition, beskriver sig Sverigedemokraterna vare sig som främlingsfientliga eller rasistiska. De vill stå för ett tryggt Sverige, med en stark landsbygd, riktiga jobb, en ordentlig skola, en värdig ålderdom, och en human invandringspolitik. Det låter fint och bra, och jag nekar inte till att dessa frågor är viktiga och att det finns problem att lösa inom de här områdena. Men när jag läser vidare, hittar partiets principer om invandring, om den svenska nationen och om mångkultur, det är då det blir tydligt. Att tryggheten inte ska gälla alla. Att riktiga jobb och en värdig ålderdom bara är något man kan vänta sig om man talar flytande svenska och delar svenska kulturella värderingar. Att ”ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” är något positivt men att mångkultur i övrigt, det vill säga oliktänkande, är ett hot mot svenska samhället.

    Och jag tänker på mig själv. På alla de år som jag levt i ett land där jag betraktas som utlänning. Visserligen talar jag flytande sango, men jag är definitivt inte fullständigt assimilerad i CAR. Jag bor annorlunda. Jag uppfostrar mina barn annorlunda. (Jag vill ju inte ens låta dem gå i centralafrikansk skola.) Jag värnar om kontakten med mitt ursprungsland, skulle gärna vilja ha centralafrikanskt medborgarskap men tänker aldrig någonsin släppa mitt svenska. Och. Det. Har. Aldrig. Varit. Ett. Problem. Jo, två gånger, under hela min tid i CAR, har jag fått höra orden: ”Åk hem till ditt eget land!” Två gånger under totalt femton år. Det kan jämföras med de otaliga gånger jag fått höra att jag är centralafrikan, att jag är ”som en av dem”, att jag är ”en i familjen”. Trots att jag är uppenbart annorlunda, och faktiskt inte ens förväntas att vara som alla andra.

    För mig har CAR varit referensen för ett mångkulturellt samhälle. När jag funderat över vem jag själv är, har det slagit mig att det varit så lätt i CAR att säga att jag är centralafrikan ochsvensk, precis som mina vänner har varit centralafrikan och gbaya, centralafrikan och fulata, centralafrikan och banda. I Sverige däremot blir det ofta komplicerat. Hur många gånger har jag inte hört kommentaren, när någon med ett ”osvenskt” utseende kallar sig svensk: ”Haha, vad tokigt det låter att hon kallar sig svensk.”

    Det går att vrida och vända på detta hur länge som helst. Och min slutsats är inte att CAR är fint och mångkulturellt medan Sverige är främlingsfientligt och rasistiskt. Vad jag vill komma fram till är att det finns en tydlig parallell. Att vi kan titta på utvecklingen i CAR under de senaste åren och fråga oss: är detta vad vi kommer att få se också i Europa? När ett land har problem med jobb, ekonomi, otrygghet, och så vidare, är det så lätt, så lätt, att utse syndabockar. Man säger: ”Det är deras fel, de tar våra jobb, de tar våra resurser, de gör vårt land otryggt.” Jag tror att detta är ett djupt mänskligt beteende. Forskning har faktiskt visat att själva existensen av en ”outgroup”, en grupp människor som jag inte identifierar mig med, kan vara tillräcklig för att utlösa ett konfliktbeteende. Man börjar tänka ”vi och dem” istället för ”oss”. Man börjar hitta fel hos ”de andra”, man börjar uppfatta dem som ett hot. Och dessa ”outgroups” är extremt tacksamma att utnyttja när politiker vill vinna röster. Det hände i CAR, när muslimer började beskrivas som ett hot mot säkerheten. Det händer i Sverige och Europa när muslimer börjar beskrivas som… ja, jag ska inte upprepa mig, ni hör ju själva hur meningen kommer att sluta.

    Det otäcka med det här fenomenet är att det driver sig själv framåt. När vi identifierar ”outgroups” och utser syndabockar löser vi sällan några problem. Istället finns risken att vi triggar igång en konfliktspiral, och en utveckling som blir allt svårare att vända ju längre vi låter den gå. Och därför, just därför, är jag oroad över Sverigedemokraternas politik. För att det är en åtskillnadspolitik, där ”vi” ska hålla på ”våra” traditioner och ”vår” kultur. Där många av de problem som finns i Sverige idag förklaras med att det finns människor som är annorlunda, som inte tänker som ”oss”, som inte delar ”våra” värderingar.

    Jag tror att det är just när vi möts som dem vi verkligen är, med alla våra olikheter, som det sker en utveckling, både på det personliga planet och i samhället i stort. Det är när jag vågar sträcka mig bortom den som tänker som jag, som jag vidgar mina perspektiv och får möjlighet att lära mig något nytt. Då finns också risken att jag stöter på motstånd, att jag måste omvärdera min ståndpunkt. Ibland kanske jag måste inse att jag haft fel. Andra gånger blir jag säkrare i min övertygelse, men förhoppningsvis har jag samtidigt fått en större förståelse och ödmjukhet inför att det finns olika sätt att tänka. Det är så vi växer som människor. Det är så vi kan hitta nya vägar att lösa de problem som faktiskt finns och som vi inte ska sticka under stol med. Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Motsättningarna mellan kristna och muslimer får fortfarande alltför stor plats i beskrivningen av konflikten i CAR

    Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att jag tjatat ganska mycket om att jag inte förstår den nuvarande konflikten i CAR främst som en konflikt mellan kristna och muslimer. Jag har inte varit ensam om den åsikten, vid flera tillfällen har det kommit ut välskrivna artiklar som varnat för att göra en alltför enkel tolkning av det som händer i landet, och pekat på andra orsaker än religiösa. Men när vi under de senaste månaderna alltmer fått bevittna hur muslimer faktiskt i princip måste välja mellan att fly från Bangui eller dödas, och när deras hem och butiker inte bara plundras, utan bokstavligen rivs ned till grunden, då är det inte utan att jag ibland frågar mig: Hade jag fel? Handlar det här ändå inte, i grund om botten, om motsättningar mellan kristna och muslimer, som har pyrt under ytan under många år, och som till slut exploderade?

    Det är lätt att tänka så. Lätt att se bakåt med nuets glasögon och söka efter en logisk förklaring till det som händer framför ögonen på oss. Ibland är det faktiskt riktigt ruggigt vad enkelt det är att övertyga både sig själv och andra om att detta med olikheter och motsättningar mellan kristna och muslimer har varit ett problem i CAR under lång tid. (Och kom ihåg nu, än en gång, att detta med att identifiera sig som kristen eller muslim i CAR inte i första hand behöver vara en religiös bekännelse, utan att det lika mycket handlar om vilken etnisk/samhälls-grupp man tillhör.)

    I Bakouma för ett par månader sedan pratade jag med en i vanliga fall klok och eftertänksam man, som funderade över det underliga i att allt ont som händer i östra CAR kan härledas till muslimerna. Det är muslimerna som tjuvjagar. Det är muslimerna som tar in vapen i landet, och det är framför allt muslimerna som startar rebellrörelser. Några veckor senare i Bangui pratade jag med en ung kille som hade ungefär samma tankar. ”Det var muslimerna som lärde oss att gå beväpnade och att inte lita på våra grannar,” sa han. Och en vän i Berberati berättade på telefon att kvinnor där nu är rädda att gå ut till sina fält eftersom det finns mbororo – muslimer – ute i bushen som kidnappar och dödar kvinnor. ”Om de bara kunde sluta upp med det där, så skulle vi inte heller göra dem något,” sa min vän. ”Men vad ska vi göra, det är ju de som har startat dessa problem.”

    Och det är lätt att bara sitta där och hålla med. För de flesta tjuvjägarna är muslimer. Och ja, jag uppfattar att många traditionellt muslimska grupper i CAR har en mer militariserad kultur än många kristna, med fler män som är beväpnade och som på något sätt bevisar sin maskulinitet genom att framhäva sitt mod och sin hårdhet. Och visst går det att hitta många exempel på när de faktiskt förekommit motsättningar och konflikter mellan kristna och muslimer, även långt innan bildandet av Seleka, eftersom dessa ofta haft olika roller i samhället: Diamantgrävare – uppköpare. Butiksinnehavare – kund. Vägpolis – papperslös resenär.

    Men. Det finns ett stor men. Även om det finns ett korn av sanning i allt det ovan nämnda (och jag är inte ens säker på att det gör det i samtliga fall), så betyder inte det att det är en tillräcklig orsak till konflikt. Det är inte på grund av detta som CAR idag befinner sig i en djup kris, med en stat som knappt håller sig på fötter och som inte lyckas få kontroll över våldet mellan olika grupper. Orsakerna till konflikten är politiska, ekonomiska, det handlar om regioner och delar av befolkningen som blivit marginaliserade och om att CAR inte på väldigt länge – om ens aldrig – har haft kontroll över sitt territorium. Och genom att stirra oss blinda på detta med våldet mellan ”kristen milis” och ”muslimska rebellrörelser” och på hur kristna och muslimer blir offer för detta, så missar vi den djupare analysen och, vad värre är, förstärker de motsättningar som redan vuxit sig allvarliga.

    För några veckor sedan, medan jag fortfarande var kvar i Bangui, evakuerades ungefär 1300 muslimer som suttit mer eller mindre isolerade i en del av staden under flera månader, omringade av Anti-balaka och ständigt utsatta för attacker. (Läs om det på RFI.) Det var MISCA som organiserade denna evakuering, med stöd från FN, men operationen var kontroversiell och den centralafrikanska regeringen ställde sig inte bakom beslutet. Att evakuera, menade de, gör uppdelningen mellan kristna och muslimer ännu tydligare, och man riskerar dessutom att sprida konflikten till andra delar av landet. Och visst finns det två sidor av situationen. Självklart var det av högsta prioritet att försöka rädda dessa människor, som levde under förfärliga förhållanden, och kanske var evakuering till andra delar av landet, upp emot gränsen till Tchad, den bästa lösningen just nu. Men vad blir resultatet på lång sikt? Hur ska man hitta en väg tillbaka mot försoning, när signalen till Banguis befolkning blir: Nu är muslimerna borta, och därmed är situationen mycket mindre spänd.

    Självklart måste man skydda de som är direkt utsatta för direkt våld, rädda så många liv som möjligt och förhindra mänskligt lidande. Men som fredsforskaren Peter Wallensteen skriver: Konflikter elimineras inte, de transformeras. Man löser inte en konflikt genom att ta bort eller undvika alla orsaker till motsättningar. Man löser den genom att hitta sätt att leva med dessa motsättningar. Och dit verkar vägen allt längre.

  • Resor

    Nu är vi tillbaka i Sverige på riktigt

    Det är nu två veckor sedan vi kom tillbaka till Sverige. Samma kväll som vi kom, var vi iväg en sväng och tittade på majbrasan hemma hos mamma och pappa. Vänner frågade: Hur känns det, har ni “landat”? Och visst hade vi det, eller kanske snarare kraschlandat, rakt tillbaka in i vår svenska verklighet och vardag. Men först nu, två veckor, ett 4-årskalas, en begravning, ett bröllop och ett antal vardagar senare, känns det som att vi börjar komma hit på riktigt. Har fått ordning på saker. Packat upp de sista grejerna. Gått igenom all post från tiden vi var borta. Rensat rabatterna och plockat fram cyklarna och börjat komma in i rutinen igen med att komma iväg hemifrån på morgonen för att lämna barnen på förskolan.

    Det sägs att när ångloket uppfanns i början av 1800-talet, och kom upp i den otroliga hastigheten av 30 km i timmen, så beklagade sig en person över att sådana farter inte var hälsosamma – själen kunde ju omöjligt hinna med kroppen!* När vi reser från Bangui till Stockholm färdas vi i ungefär 900 km i timmen. Inte underligt då om själen dimper ner ett par veckor efter kroppen.

    Men nu är vi alltså här och har landat på riktigt, och därmed kommer uppdatering om vad som händer i CAR inom kort.

    *Tyvärr har jag ingen källa på den fantastiska kommentaren om att själen inte skulle hinna med ånglokets hastighet, jag bara minns det från en historielektion på högstadiet. Om någon vill upplysa mig om vem som yttrade dessa ord skulle jag vara ytterst tacksam!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.