Utveckling, bistånd och fredsfrågor

Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

Långsamt sjunker det in, resultatet från EU-valet. Insikten om att vi i Sverige, och på flera andra ställen i Europa, har röstat fram främlingsfientliga, rasistiska, i vissa fall till och med öppet nazistiska partier till makten.

Jag läser artiklar som delas på sociala medier. Jag läser kommentarer från människor som känner sig uppgivna, bedrövade, förfärade över vad som hänt. Men jag läser också om hur Sverigedemokraterna motsätter sig benämningen främlingsfientliga. De vill hellre kalla sig Sverigevänliga. Så jag går in på deras hemsida, försöker sätta mig in lite mer i deras politik, försöker förstå hur de tänker sig att deras Sverige ska se ut. Och nej, i informationen under den blå partiblomman och ledorden Trygghet och Tradition, beskriver sig Sverigedemokraterna vare sig som främlingsfientliga eller rasistiska. De vill stå för ett tryggt Sverige, med en stark landsbygd, riktiga jobb, en ordentlig skola, en värdig ålderdom, och en human invandringspolitik. Det låter fint och bra, och jag nekar inte till att dessa frågor är viktiga och att det finns problem att lösa inom de här områdena. Men när jag läser vidare, hittar partiets principer om invandring, om den svenska nationen och om mångkultur, det är då det blir tydligt. Att tryggheten inte ska gälla alla. Att riktiga jobb och en värdig ålderdom bara är något man kan vänta sig om man talar flytande svenska och delar svenska kulturella värderingar. Att ”ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” är något positivt men att mångkultur i övrigt, det vill säga oliktänkande, är ett hot mot svenska samhället.

Och jag tänker på mig själv. På alla de år som jag levt i ett land där jag betraktas som utlänning. Visserligen talar jag flytande sango, men jag är definitivt inte fullständigt assimilerad i CAR. Jag bor annorlunda. Jag uppfostrar mina barn annorlunda. (Jag vill ju inte ens låta dem gå i centralafrikansk skola.) Jag värnar om kontakten med mitt ursprungsland, skulle gärna vilja ha centralafrikanskt medborgarskap men tänker aldrig någonsin släppa mitt svenska. Och. Det. Har. Aldrig. Varit. Ett. Problem. Jo, två gånger, under hela min tid i CAR, har jag fått höra orden: ”Åk hem till ditt eget land!” Två gånger under totalt femton år. Det kan jämföras med de otaliga gånger jag fått höra att jag är centralafrikan, att jag är ”som en av dem”, att jag är ”en i familjen”. Trots att jag är uppenbart annorlunda, och faktiskt inte ens förväntas att vara som alla andra.

För mig har CAR varit referensen för ett mångkulturellt samhälle. När jag funderat över vem jag själv är, har det slagit mig att det varit så lätt i CAR att säga att jag är centralafrikan ochsvensk, precis som mina vänner har varit centralafrikan och gbaya, centralafrikan och fulata, centralafrikan och banda. I Sverige däremot blir det ofta komplicerat. Hur många gånger har jag inte hört kommentaren, när någon med ett ”osvenskt” utseende kallar sig svensk: ”Haha, vad tokigt det låter att hon kallar sig svensk.”

Det går att vrida och vända på detta hur länge som helst. Och min slutsats är inte att CAR är fint och mångkulturellt medan Sverige är främlingsfientligt och rasistiskt. Vad jag vill komma fram till är att det finns en tydlig parallell. Att vi kan titta på utvecklingen i CAR under de senaste åren och fråga oss: är detta vad vi kommer att få se också i Europa? När ett land har problem med jobb, ekonomi, otrygghet, och så vidare, är det så lätt, så lätt, att utse syndabockar. Man säger: ”Det är deras fel, de tar våra jobb, de tar våra resurser, de gör vårt land otryggt.” Jag tror att detta är ett djupt mänskligt beteende. Forskning har faktiskt visat att själva existensen av en ”outgroup”, en grupp människor som jag inte identifierar mig med, kan vara tillräcklig för att utlösa ett konfliktbeteende. Man börjar tänka ”vi och dem” istället för ”oss”. Man börjar hitta fel hos ”de andra”, man börjar uppfatta dem som ett hot. Och dessa ”outgroups” är extremt tacksamma att utnyttja när politiker vill vinna röster. Det hände i CAR, när muslimer började beskrivas som ett hot mot säkerheten. Det händer i Sverige och Europa när muslimer börjar beskrivas som… ja, jag ska inte upprepa mig, ni hör ju själva hur meningen kommer att sluta.

Det otäcka med det här fenomenet är att det driver sig själv framåt. När vi identifierar ”outgroups” och utser syndabockar löser vi sällan några problem. Istället finns risken att vi triggar igång en konfliktspiral, och en utveckling som blir allt svårare att vända ju längre vi låter den gå. Och därför, just därför, är jag oroad över Sverigedemokraternas politik. För att det är en åtskillnadspolitik, där ”vi” ska hålla på ”våra” traditioner och ”vår” kultur. Där många av de problem som finns i Sverige idag förklaras med att det finns människor som är annorlunda, som inte tänker som ”oss”, som inte delar ”våra” värderingar.

Jag tror att det är just när vi möts som dem vi verkligen är, med alla våra olikheter, som det sker en utveckling, både på det personliga planet och i samhället i stort. Det är när jag vågar sträcka mig bortom den som tänker som jag, som jag vidgar mina perspektiv och får möjlighet att lära mig något nytt. Då finns också risken att jag stöter på motstånd, att jag måste omvärdera min ståndpunkt. Ibland kanske jag måste inse att jag haft fel. Andra gånger blir jag säkrare i min övertygelse, men förhoppningsvis har jag samtidigt fått en större förståelse och ödmjukhet inför att det finns olika sätt att tänka. Det är så vi växer som människor. Det är så vi kan hitta nya vägar att lösa de problem som faktiskt finns och som vi inte ska sticka under stol med. Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.