-
Kommer ebola till CAR?
I skuggan av nyheterna om en befarad svensk regeringskris idag kommer ett litet instick om ebola. Det handlar om att WHOs mål att minst 70% av de sjuka ska vara isolerade i början av december inte har uppnåtts. (Lyssna här, i dagens morgoneko. Mellan 9:46 och 11:48 minuter pratar de om detta.) Enligt Tony Banbury, som leder FNs ebolainsats från Freetown, är kampen långt ifrån över, även om han menar att arbetet är på väg i rätt riktning. I vissa områden har man rätt så bra kontroll på sjukdomsspridningen, men samtidigt dyker nya fall upp på andra platser, bland annat i Mali.
Det är många som frågar om det finns risk att ebola kommer till CAR. Eller, för den delen, att vi kommer i kontakt med det när vi åker till Kongo. (Det var faktiskt till och med lite tveksamheter från skolans håll om man tyckte att vi kunde åka dit över jul.) Tanken är självklart inte helt tagen ur luften. Samtidigt känner jag lite: hallå, kolla geografin innan du frågar! För visst ligger både CAR och Kongo i samma världsdel som de eboladrabbade länderna Liberia, Sierra Leone, Guinea och Mali, men faktum är att det ändå är ungefär 300 mil mellan dessa områden, fågelvägen. 300 mil är som från Mellansverige till södra Italien. Och inte skulle vi tycka att det skulle kännas bäst att hålla sig borta från Sverige om folk var sjuka i Italien? Dessutom är det inga enorma antal människor som reser mellan Västafrika och Centralafrika. Det går få direktflyg och antagligen ännu färre reguljära resor landvägen. Det finns med andra ord inte jättemånga chanser för ebolaviruset att färdas som fripassagerare den vägen. Självklart kan vi inte prata om 0% risk, men jag bedömer ändå att risken att ebola skulle spridas från de drabbade länderna i Västafrika till CAR som mycket, mycket liten.
Ok, kanske ni invänder, men har det inte tidigare varit ett antal ebolautbrott i Kongo, alldeles oberoende av utbrottet som nu skördat 7000 offer i Västafrika? Jo, det har det. Men situationen i Kongo är lite annorlunda. Dels har man en god beredskap för ebola eftersom man haft smittan tidigare och har en plan för hur man ska göra om nya fall upptäcks. Dels är de båda Kongorepublikerna inte lika tätbefolkade som de drabbade länderna i Västafrika. Så länge man har smittan i en eller ett par byar går det mycket lättare att isolera dessa fall än om de sjuka har rört sig i en storstadsmiljö. Dessutom: människor har tidigare inte varit särskilt rädda för att resa till Kongo och CAR på grund av just ebola, så varför skulle det ha blivit mycket mer farligt nu?
För någon månad sedan lyssnade jag på ett intressant program från Konflikt i P1, Smittspridning och ryktesspridning, om ebola och hur sjukdomen påverkar och påverkas av omvärldens syn på Afrika. I den sammanfattande texten om programmet kan man läsa: “Bilden av Afrika präglas sen länge av svält, krig och sjukdom. Och precis när det började dyka upp en annan skildring, den om en kontinent på väg att resa sig,så kom ebola. I stället för berättelserna om tillväxt och framtidstro blir det åter mängder av nyhetsinslag om elände i Afrika.” Programmet är väl värt att lyssna på för den som är intresserade av de här frågorna. Och om du inte orkar lyssna på hela, scrolla ner och lyssna i några minuter på den avslutande intervjun med Mo Ibrahim (som är en del av programmet men också finns i ett eget litet utklippt avsnitt ganska långt ner på sidan). Han pratar just om det absurda i att människor ställer in resor till Sydafrika av rädsla för ebola i Liberia.
Historiskt finns det en tendens att beskylla grupper av människor som är drabbade av svält eller sjukdom för att själva ha orsakat sin olycka. Man sa att den stora svälten på Irland i mitten av 1800-talet berodde på att irländarna hade så dåliga matvanor. Man sa under kolonialtiden att “vildarna” svälte för att de inte brukade sin jord på rätt sätt. Och nu hör man de som antyder att människor får ebola för att de äter kött från apor och – ve och fasa! – fladdermöss! (Vilket är sant, men det är ju inte människornas fel att köttet är smittat.) Samtidigt sprids rykten bland de drabbade att ebolasmittan skulle vara skapad och introducerad i Afrika av den rika världen som en del i ett ondskefullt experiment.
Kort sagt: det finns mycket idéer och föreställningar om ebola som grundar sig mer på fördomar och rykten än på fakta. Men ebola måste bekämpas med kunskap. Kunskap och tillräckliga resurser. Här är några länkar med bra information om sjukdomen, bortom mediarubrikerna.
På svenska: Krisinformation.se
På engelska: Centers for Disease Control and Prevention
-
Centralafrikanska muslimer i Kamerun har fortfarande hopp om att kunna återvända hem
Jag ringer en bekant. Han är centralafrikan men befinner sig nu i Kamerun. Eftersom han är muslim blev han tvungen att fly med sin familj när hotet mot muslimer började bli alltför överhängande i hans hemstad Berberati i västra CAR. Jag ringer egentligen i ett helt annat ärende, men såklart börjar vi prata om situationen i CAR. Jag säger att jag hört att det ändå lugnat sig lite i de västra delarna av landet. “Lugnat sig?”, säger han. “Bara härom veckan rev de ner det sista som fanns kvar av moskén. Det finns ingenting sådant kvar i Berberati nu.”
Han berättar att det hade börjat pratas om att muslimerna borde återvända. Att man borde försöka återgå till det som var innan konflikten. Men detta prat hade inte fallit i god jord, och det hela hade urartat i mer förstörelse av egendom som tillhört muslimer. Så nu finns det alltså inget alls kvar av moskén.
Vi pratar om hur sorgligt det är att det har blivit så här. Att grannar har vänt sig mot varandra på det här viset. Han berättar om familjer där ena föräldern är muslim och den andra kristen. Hur dessa familjer har fått fly tillsammans över gränsen till Kamerun.
“I Kamerun är det säkert”, säger han, när jag frågar om inte finns risk att oroligheterna sprider sig. Han menar att det är en ganska liten grupp människor med extrema åsikter som driver konflikten i CAR. Resten hakar bara på. Men väl över gränsen till Kamerun har dessa extrema grupper inte samma inflytande, och människor i allmänhet känner inget behov av att hämnas eller fortsätta slåss. Därför kan kristna och muslimer från CAR fortfarande samexistera om de bara kommer bort från en vardag där misstänksamhet, rädsla och våld tagit människorna i besittning.
Min bekante har fortfarande vänner i CAR. Kristna människor som ringer honom regelbundet, håller kontakten, gör affärer. Han är övertygad om att han så småningom kommer att kunna återvända hem. För hem, det är ju CAR och ingen annanstans. “De sa att muslimerna skulle lämna CAR och åka hem till sig”, säger han. “Men om man åker hem till sitt eget land blir man väl inte satt i ett flyktingläger, som de som evakuerades över gränsen till Tchad? Om Tchad verkligen hade varit deras hemland hade de väl åkt hem till sina familjer istället för att sitta i ett flyktingläger.”
“Du ska se, om två år är du hemma igen”, säger jag.
“Två år?”, säger han. “Det är lång tid. Jag kommer att vara tillbaka mycket tidigare än så. Men nu behöver vi ta en liten paus. De har ju rivit ner och förstört allt vi hade. Just nu har vi ingenting att återvända till. Men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bra.”Och jag, jag blir så imponerad. Och förhoppningsfull. För om det finns tillräckligt många som tänker så här, som tror på att CAR kommer att återgå till att vara ett land där människor med olika ursprung, kultur och religion kan leva tillsammans i fred, ja då är vi redan en bra bit på väg.
Varor vid en muslimsk kvinnas torgstånd i Berberati 2009. Innan konflikten kompletterade kristna och muslimska kvinnor varandra på torget genom att sälja olika typer av varor. Sedan muslimerna blev tvungna att fly har det därför blivit brist på många sorts varor i Berberati och hela västra CAR.
(I detta inlägg definierar jag ganska okritiskt människor som antingen kristna eller muslimska. Egentligen handlar ju det där inte så mycket om religion utan mer om etnisk tillhörighet. En längre text om det kommer en annan dag.)
-
Nationaldagsfirande
Idag är det CARs nationaldag. Det firar jag och en av pojkarna (som är lite krasslig och är hemma idag) med att färglägga en CAR-flagga och öva på sango. Dessvärre frågar han om så knepiga fraser att mina översättningar innehåller fler ord på franska än på sango.
“Mamma vad heter cockpit på sango?”
“Mamma, hur säger man ‘Nu lyfter de och fäller in landningsställen’?”
Kanske blir det också lite kaffe och makala i eftermiddag. Och så firar vi med förhoppningen om att framtiden ska ha något bättre i beredskap för vårt älskade CAR.
-
Bonne fête nationale! Nationaldagsfirande här och där…
Det blev lite kaffe, läsk och makala med några få kaffegäster. Ovanligt lyckade makala faktiskt, jag brukar ofta få dem lite för kompakta men de här blev toppen! Recept kommer här under.
Jag har försökt ringa några vänner i CAR för att önska “bonne fête”, men har inte lyckats komma igenom. Det är svårt att komma fram ibland, förmodligen är nätet överbelastat. Eller avlyssnat, säger en del. Kanske både ock. Eftersom jag inte lyckats prata med någon vet jag inte riktigt hur nationaldagen firats på plats. I nyhetsmedia finns inga rapporter alls, där verkar det som om den gått spårlöst förbi, även i de få nätbaserade tidningar som fokuserar speciellt på CAR. Men på Facebook finns vad jag skulle kalla ett bildmagasin, under namnet Diaspora. Här kan man hitta bilder från alla möjliga (och omöjliga) platser och tillställningar i Bangui, och idag publicerar de foton från nationaldagsfirandet inne på palatset. Det finns ytterst lite bildtexter men det framgår att man hållit någon sorts sammankomst för inbjudna gäster, som fått njuta av en “Modevisning för fred” och någon sorts teaterföreställning med budskapet att alla centralafrikaner ska leva tillsammans i CAR igen. Dessutom bjöds det på en tårta i form av CARs flagga. Bilderna har fått ganska många kommentarer från människor som menar att det är fel att festa när landet befinner sig i en sådan kris och många centralafrikaner inte ens kan äta sig mätta. President Samba-Panza kritiseras för att “bara gå på röda mattan och tro att hon är i Hollywood”, och vid bilden när hon skär upp tårtan har någon skrivit: “De har skurit sönder landet. Aie.”
Jag kan tycka att det finns ett värde i att fira en nationaldag, nästan oavsett omständigheterna. Men det måste självklart göras med mycket fingertoppskänsla och lyhördhet inför den situation man befinner sig i. Utifrån Diasporas bilder ser det ut som att så inte riktigt varit fallet idag.
Kanske kan jag återkomma de närmaste dagarna med berättelser om hur man firat – eller valt att inte fira – i andra delar av landet. Om jag till slut får tag på någon.
Här är receptet på makala:
ca 20 st
2,5 dl vatten
25 g jäst
3 msk socker
1 tsk salt
1/2 mosad banan
vetemjöl
olja till friteringRör ut jästen i fingervarmt vatten. Rör i socker, salt och mosad banan, och därefter mjölet. Det ska bli en ganska lös och kletig deg. Låt jäsa i 30-40 minuter. Värm olja i en kastrull, klutta i golfbollstora degklumpar och fritera dem gyllenbruna. Det är lättare att hantera degen om man oljar in händerna. Lyft upp de färdigfriterade bullarna med en hålslev och ät så snart som möjligt.
