Boken En boys liv hör till den första generationen franskspråkig afrikansk litteratur. Den är skriven av den kamerunesiske författaren Ferdinand Oyono och gavs ut 1956, några år innan Kamerun blev självständigt från Frankrike. Liksom många franskspråkiga afrikanska författare på den tiden hade Oyono fått sin högre utbildning i Frankrike, och hans texter är färgade av de franska litterära idealen. Samtidigt har han en egen, unik ton, och det är med rätta som En boys liv har blivit en klassiker. Utan att öppet kritisera det koloniala systemet lyckas han, med sin blandning av ironi och allvar, att sätta ljuset på många av de orättvisor som var en del av den koloniala ideologin.

På franskakursen just nu läser vi Une vie de boy (En boys liv) av Ferdinand Oyono. Ikväll har vi seminarier för att diskutera boken över internet. Jag har under förra veckan lagt in en presentationsvideo på mig själv kursrummet på nätet. I den videon pratar jag ”min” franska och förklarar till och med kort varifrån mitt uttal kommer. Och ändå sitter jag sen där, när jag ska diskutera i grupp, och försöker anpassa mig till att prata med mer fransk accent. Fast jag inte vill. Fast vi till och med läser en bok som är skriven av en kamerunesisk författare, som på ett genialiskt sätt genom berättelsens inledning ger sig själv tillåtelse att skriva på sin egen franska. (Jag har skrivit mer om boken här.) Hur svårt ska det vara?

Fast ok… jag vet ju varför det blir så här. Förutom min egen drivkraft att prata så ”snygg” franska som möjligt, så handlar detta också om att jag är rädd att jag, genom att prata på mitt centralafrikanska sätt, på något sätt skulle framstå som att jag vill göra mig lustig över den centralafrikanska franskan. Varför? För att jag har hört det alltför ofta: människor som pratar med överdriven afrikansk brytning samtidigt som de berättar om något som en afrikan har sagt och som de tycker är roligt eller larvigt. Ja, jag har inte bara hört andra göra det. Jag har gjort samma sak själv. Tyvärr. Ja, det förekommer faktiskt i boken vi läser också, detta sätt att skämta om ”infödingarnas” sätt att prata. Och visst måste man få skämta. Men när skämten går helt i linje med ett system som underbygger rasistiska strukturer, då blir det ändå osmakligt.

Så mycket makt i användandet av ett språk.

Jag är tillbaka på universitetet. På heltid. Efter tre års arbete med internationellt bistånd på PMU har jag tagit steget tillbaka till något som jag påbörjade direkt efter gymnasiet: franskastudier. Det är femton år sedan jag gjorde franska A som min första universitetskurs, på distans och halvfart vid Örebro universitet. Under året som jag läste den kursen tillbringade jag en del tid i norra CAR, där jag började lära mig lite mer om den centralafrikanska vildmarken och safari – det som skulle bli en viktig del av de kommande fem-tio åren av mitt liv.

Under många år trodde jag att den där kursen i franska skulle få stå för sig själv, och att jag, om jag någonsin skulle satsa på universitetsstudier igen, skulle välja ett annat ämne. Och jag har ju läst lite utveckling, lite fred och konflikt, lite kreativt skrivande, men inget som räckt till en färdig examen. Men så började jag titta på möjligheterna att arbeta som översättare och tolk,

Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:

Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst.