Jag verkar ha en tendens att smälta in i min omgivning. Att ge sken av att vara hemma. Det händer rätt ofta att folk stoppar mig för att fråga om vägen, även på ställen där jag är så mycket turist man kan bli och inte har en aning om var den-eller-den platsen ligger. Och det händer titt som tätt att människor, när jag befinner mig utanför Sveriges gränser, tilltalar mig på det lokala språket och tar för givet att jag förstår det. Som nu senast i den delade taxin på väg från flygplatsen i Tel Aviv i torsdags. Jag hade pratat engelska med busschauffören innan vi åkte men det hade inte alla medpassagerare hört, och plötsligt börjar de prata med mig på hebreiska och ser förvånade ut när jag lite förvirrat svarar att “I’m sorry, I only speak english.”

Ok, kanske ni säger, men det kan ju faktiskt också vara så att man frågar mig om vägen för att jag helt enkelt ser snäll ut. Och det är väl inte jättekonstigt att människor tror att jag talar deras språk om jag befinner mig i deras land? Nej, självklart inte. Men jag vill nog ändå hävda att den här egenskapen att smälta in har något att göra med min uppväxt som en så kallad global nomad*.

När man under sin uppväxt flyttar mellan olika kulturer blir man rätt duktig på att kolla in och ta efter människor i sin omgivning. Man blir lite som en kameleont. Som barn och tonåring vill de flesta helst inte vara annorlunda, så att kunna smälta in blir en viktig egenskap. Lever man hela tiden i en och samma kultur har man snart lärt sig att smälta in, och kan därefter långsamt börja utveckla sin egen identitet i förhållande till omgivningen. Men byter man sammanhang får man liksom börja om från början med processen att först smälta in. Och byter man flera gånger får man börja om igen och igen, och blir till slut väldigt duktig på detta, medan man kanske får problem med sin egen identitet.

För egen del har jag inte några problem med identiteten, även om jag som tonåring och ung vuxen funderade väldigt mycket över vem just jag var, i förhållande till mina två hemländer. Däremot tror jag att den här smälta-in-strategin liksom har satt sig i ryggmärgen på mig. När jag kommer till ett nytt sammanhang sätter min hjärna nästan omedvetet igång med att skanna av kroppsspråk, sociala koder, klädkoder och sättet att tala hos människor i omgivningen. Under de första timmarna eller dygnen kan jag nästan känna mig lite bortkopplad från verkligheten, jag blir störd av att jag har så dålig koll på vad som gäller och ägnar stor del av min energi åt att observera, för att sedan som en kameleont långsamt “byta färg”.

Det här innebär inte att jag gör våld på mig själv. Jag går inte så långt för att smälta in att jag ändrar på min personlighet. Inte heller handlar det om att “klä ut sig” med hjälp av yttre attribut. Vad jag tror att det framför allt handlar om är de halvt omedvetna icke-verbala signaler som man sänder ut till sin omgivning genom röstläge, gester, sättet att gå… Jag kan inte förklara på vilket sätt jag beter mig annorlunda när jag kommer till ett nytt sammanhang. Jag är bara tämligen säker på att jag gör det.

Hur är det för er? Ni som också är globala nomader (alltså har vuxit upp i flera olika kulturer), känner ni igen er? Och ni som inte är globala nomader, kan ni också känna er som kameleonter i nya sammanhang?

Nya kläder på min åttaårsdag. Det här är på gränsen till utklädnad. Men de där icke-verbala signalerna som jag försökt beskriva fastnar inte på bild. 

*Uttrycket “global nomad” används för att beskriva sådana som, liksom jag, har vuxit upp i flera olika kulturer. På engelska pratar man om Third Culture Kid. Ett Third Culture Kid, eller TCK, är någon som “har tillbringat en väsentlig del av sin uppväxt i en annan kultur än sina föräldrars. En TCK bygger relationer till flera kulturer, men känner sig inte fullständigt hemma i någon av dem.” (fritt översatt citat från Ruth van Reken)

Jag har fått hyresgäster, inneboende hyresgäster. Det är en familj från ett land nära CAR, en mamma och två pojkar, som vi, bara sisådär 7-8 år äldre. (Och de har uppehållstillstånd så ni behöver inte oroa er för att jag lägger ut någon känslig information här.)

Och jag måste säga att jag trivs mycket bra med situationen. Faktum är att jag ibland har gått och önskat lite att något sådant här ska hända, att vi ska hitta några trevliga människor att dela vårt hem med under alla de långa veckor då Erik är borta och jag travar runt här ensam med två barn. Inte för att det är något fel på barnen, men att bara ha dem och ingen annan till sällskap under många långa kvällar kan faktiskt bli rätt så långtråkigt ibland. Och ansträngande. Så man kan kalla det här för en riktig win-win situation. Mina hyresgäster fick någonstans att bo, och jag och pojkarna fick lite välbehövligt vardagssällskap.

Men lite förvirrande är det att konfronteras med sina afrikanska sidor på hemmaplan. I CAR är det ju jag som alltid är annorlunda, hur afrikansk jag än känner mig, och jag jobbar hela tiden, medvetet eller omedvetet på att försöka bevisa att jag faktiskt inte är så mycket av en främling som jag kanske ser ut. Det afrikanska blir ett ideal i de sammanhangen. Jag anpassar språk, gester, kläder för att sticka ut så lite som möjligt.

Men nu är det svenska ideal. Nu är det jag som hör till majoritetsbefolkningen, och mina gäster som försöker att uppnå det som jag redan har. De frågar om ord och uttryck på svenska, undrar över hur de förväntas bete sig i vissa situationer, och det bästa jag kan göra för att underlätta för dem är att vara så svensk som möjligt. Att inte ge efter för mina djupt rotade reflexer att anpassa mig efter dem.

Det blir lite uppochnedvända världen för mig. Det kan nog bli en nyttig erfarenhet.

Vilken dag vi haft! Efter ett snabbt men givande besök på EEC-kyrkans huvudkontor tog en kollega, Dorcil, som jag arbetat en del med i Mbomo den senaste veckan och som nu är i Brazzaville för två veckors ledighet, med oss på en privatguidning genom stan i sin bil. Han bjöd på lunch på ett café i centrum som såg ut som en större kopia av Grand Café i Bangui (Banguis största och flottaste café, för er som inte vet). Sedan körde vi runt och tittade på olika sevärdheter, köpte skor åt Axel på marknaden i Poto poto, var nere vid hamnen, och hälsade på en snabbis hos en av Dorcils systrar för att se hennes nyfödde pojke. Dagen avslutades med att vi åkte hem till honom en sväng och tog med hans fru och ettåriga dotter på en fantastisk restaurang i ett parkområde med pool och lekpark i utkanten av stan. Foton kommer.

Jag skrev för några veckor sedan om att jag tror att jag skulle känna mig hemma med människor från den afrikanska medelklassen. Och jag inser, när jag sitter där och pratar med Dorcil och Prunelle, samtidigt som jag njuter av en vällagad grillad fisk medan kvällsbelysningen glittrar i poolvattnet, att det här som jag sett idag är ett Afrika som jag aldrig riktigt tidigare upplevt. Jag har varit föremål för en otroligt stor gästfrihet i CAR, och verkligen fått känna att människor bjuder på både sin tid och sina tillgångar, men ärligt talat kan jag inte tänka mig att någon av alla de jag känner där, och i synnerhet inte en jämnårig som Dorcil, skulle kunna köra runt mig i timmar i sin egen bil och bjuda mig på restaurang två gånger utan att blinka, och utan att acceptera att jag betalar i alla fall en del av kalaset.

Och i bilen på vägen hem, när vi pratar om standarden på husen i Brazzaville, och Dorcil säger att de flesta hushåll i stan, och även i många andra städer i Kongo, har ett kök med en gasspis, då blir det ännu mer tydligt hur fattigt faktiskt CAR är, där majoriteten människor till och med i huvudstaden fortfarande lagar mat över öppen eld. Och jag förstår än mer att den bild jag haft av Afrika hittills, är en bild av ett väldigt fattigt Afrika. Fram till idag har jag haft någon vag (och inte särskilt genomtänkt) föreställning om att människor som Dorcil hör till undantagen på den här kontinenten. Ikväll förstår jag att det nog snarare är CAR som är ett undantag. Och på något sätt känns det lite hoppfullt. Att sätta upp svensk standard på exempelvis utbildning och sjukvård som ett mål för CAR känns övermäktigt. Men tänker man istället Kongo-standard, kan man ana potentialen till utveckling även i ett av världens absolut fattigaste länder, Centralafrikanska Republiken.

Idag är det en stor dag, för idag fyller finaste Theo sex år! Det har vi firat med tårta och presenter och besök av mormor, moster och den äldre generationen mormor och morfar. Och telefonsamtal från Kongo igen, så klart, med löften om ytterligare ett kalas när familjen är samlad.

                            Grattis, älskade stora pojke!

Det händer mycket när man är sex år. Hela tiden. Full fart. Man växer, lär sig nya saker, provar grejer som man tidigare kanske inte ens drömt om. Och mer och mer formas man som människa och bygger upp sin egen identitet.

När jag själv fyllde sex år hade jag precis kommit till Afrika och CAR för första gången. Jag hade ett händelserikt år bakom mig, med flera uppbrott. Ett halvårs vistelse i Frankrike för att mamma och pappa, då bara 28 år gamla, skulle plugga franska. Sedan en snabb visit i Sverige och därefter avresa till CAR. Mina föräldrar måste ha lyckats hantera allt det där väldigt bra, för jag har mestadels bra minnen av den tiden, trots att jag på kort tid fick flytta flera gånger, var tvungen att lämna vänner och släktingar i Sverige för en för mig nästan oöverskådlig framtid, gick några månader i fransk förskola där jag till en början inte förstod ett ord av var fröknarna sa, och slutligen hamnade i ett land som inte liknade något jag tidigare känt till. Visst var det jobbigt ibland. Jag minns att jag grät första dagen i den franska förskolan. Och jag minns att jag var rädd för malariamyggor och gräsbränder när vi precis kommit till CAR. Men jag minns inte att jag kände mig vilsen, som man kanske skulle kunna tänka sig med alla uppbrott. Jag fann mig snart tillrätta i Gamboula, och så fick jag, som är februaribarn, för första gången fira min födelsedag i sol och värme. Inte anade jag då att det skulle bli många, många fler sådana födelsedagar. Att CAR skulle bli en så stor del av mitt liv att jag senare skulle ha svårt att berätta vem jag är utan att nämna att jag är uppvuxen där.

När vi första gången reste till CAR hade ingen i familjen tidigare flugit. Theo har flugit så många gånger att jag tappat räkningen. Första gången var han två månader. Ibland funderar jag över om vi gör det svårt för våra barn med allt detta resande “hemifrån och hem”. Jag tänker att de kanske skulle må bra av att ha en fastare tillvaro. Men så inser jag att det som oroar mig mest, egentligen, är att de ska växa upp med bara ett hem. Att de ska känna att de reser bort när de reser till CAR. Och så tänker jag att detta måste vara något som nästan alla som kommit till Sverige från andra delar av världen brottas med. Att barnen blir mer svenska än man själv. Att de glömmer sitt hemland, sitt ursprung.

Får jag också tänka så? Jag, som egentligen ursprungligen kommer från Sverige och ingen annanstans.

                                           Första dagen på école maternelle i Tours, Frankrike.

                         En sista skidtur hos farmor och farfar innan vi far mot varmare breddgrader.

                                                           Nya vänner i Gamboula, CAR.

Idag hade jag förmånen att få åka på en skidtur alldeles på egen hand medan min far och bror kavade runt Trollspåret med Theo och Axel. Jag har inte åkt på jättelänge och vågade inte hoppas på att jag skulle orka särskilt långt. Men jag visste vart jag ville klara av att åka: upp till myrarna innan man kommer fram till det bland Örebroskidåkare så omtalade Lisselängen. Marssolen lyste från en klarblå himmel och trots mina otränade armar och efter ett tag ganska möra ben njöt jag i fulla drag. Och visst orkade jag!

Väl uppe på myrarna gick det lätt. Jag blickade ut över det gnistrande vita och för min inre syn såg jag en annan bild:

Nog är det väl märkligt, att två platser kan vara så lika, och ändå så olika. Och en sådan förmån att ha fått uppleva dem båda!

Idag åt vi lunch på Bangui Plage, en utomhusrestaurang nere vid floden. Flera andra vita familjer var där, och fyra barn i åldrarna 2-5 år lekte i lekparken intill borden. De pratade glatt på engelska och franska med varandra, och Theo och Axel sneglade på dem i smyg. Så kom en centralafrikansk kille i sexårsåldern gående förbi med ett hemmagjort metspö och en påse med några små fångade fiskar i handen, och när han stannade för att visa sin fångst för Theo och Axel mindes jag plötsligt så tydligt hur det var när jag själv var barn. Den där känslan att jag “borde” leka med de vita barnen, men hur jag kände mer tillhörighet till de centralafrikanska barnen som jag faktiskt kunde kommunicera med.

Med svenska barn var det förstås annorlunda. Med mina kompisar från svenska skolan i Berberati kände jag en stor samhörighet. Men ibland kom det amerikanska missionärsbarn förbi, och det antogs på något sätt att vi skulle leka tillsammans med dem. Men det kändes mest pinsamt. Vi förstod ju inte varandra.

Faktum är att jag än idag kan få den där känslan. Den där: “varför ska jag prata med den eller den, bara för att vi råkar ha samma hudfärg”. Jag försöker inte moralisera över att människor borde sluta bry sig om hudfärg. Jag försöker absolut inte säga att jag är bättre än någon annan på att umgås “över gränserna”. Jag bara reflekterar över den där känslan av att känna större tillhörighet till en grupp som jag utifrån sett inte förväntas tillhöra. Många gånger har jag känt mig dum och lite tråkig inför andra vita i RCA, känt att jag inte intresserar mig tillräckligt för dem. Visst är det lite konstigt att man ska känna så? Som om min hudfärg skulle vara en bestämmande faktor för vem jag ska umgås med.

På onsdagen kommer det kunder, och eftersom de ska sova i lägenheten så måste vi hitta någon annan stans att ta vägen. Vi bokar rum på ”Frerernas” (uttalas frärernas på vackraste svensk-franska), ett amerikanskt missionsgästhus som ligger centralt i Bangui, endast tre minuters promenad från hantverksmarkaden. Det här stället har en lite speciell plats i mitt hjärta, för det var här jag sov min första natt i Afrika.

Det är drygt tjugo år sedan nu. Jag var fem år och hade kommit till Bangui med flygplan från Arlanda, via Paris, tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster Lina. Mina minnen från den här dagen har med tiden börjat tappa konturerna, men några saker är fortfarande glasklara. Först av allt, mitt allra första intryck av Afrika: värmen som slog emot mig som en vägg när jag klev ur flygplanet! Detta hade föregåtts av en del krångel eftersom Lina, då två år, när planet väl landat i Bangui trotsigt hade deklarerat att hon minsann inte tänkte stanna i Afrika! Eftersom min syster var ganska bestämd av sig (och är fortfarande, för den delen…) så fick pappa helt enkelt ta henne på axlarna, och jag fick hjälpa till att bära hennes ryggsäck. Således mötte jag för första gången RCA bärandes på två små ryggsäckar. Värmen slog emot mig när jag gick ut genom flygplansdörren och jag minns att jag tänkte att ”jaha, då var det alltså helt sant att det är varmt i Afrika”.

Sedan är minnena suddiga, jag minns inte hur vi tog oss från flygplatsen eller var vi åt kvällsmat. Nästa minne som jag klart och tydligt kan återkalla är på kvällen samma dag. Vi sitter i vårt rum på ”Frerernas”, jag och Lina ska gå och lägga oss, och mamma förklarar att vi måste ha myggnät över sängen, för annars kan vi bli bitna av malariamyggor. Jag tycker att det är läskigt, och jag frågar ängsligt hur jag ska göra om jag vaknar på natten och vill gå till mamma och pappa. Är det i så fall okej att öppna på myggnätet och oskyddat gå några steg över golvet, eller är det bättre att jag stannar i min säng? Mamma lugnar mig och säger att det inte är någon fara om jag vill komma till dem, och jag suckar lättat.

Mitt tredje tydliga minne är grodorna. Under min första natt i Afrika vaknade jag av ett förfärligt oljud: en konsert av kväkande grodor. Jag minns inte om detta föranledde en djärv promenad bland malariamyggor bort till mammas och pappas säng eller om jag valde att stanna i tryggheten innanför myggnätet, men vaknade gjorde jag, och tänkte ännu en gång att ”jaha, så här är det alltså i Afrika”.

Värme, malariamyggor och grodor. Mina allra första intryck av Afrika. Därefter följde en lång bilresa, gräsbränder som jag blev rädd för, en schimpans i en bur, kvällsmat i Berberati, ytterligare en bilresa till Gamboula tillsammans med skolbarn som pekade ut ”halvvägsmasten” för mig. Så småningom blev allt vardag, men det var här på ”Frerernas” som det började: Värme, malariamyggor, grodor.

Tack, mamma och pappa, för att ni tog med mig hit! Vem hade jag varit idag annars?