Idag är det en vecka sedan vi landade i Brazzaville. En vecka som på sätt och vis känns som en evighet. Jo, för vi har ju varit här hur länge som helst. Vi bor ju här nu, kallar det vita huset för “hem” och hör inte längre syrsorna och cikadorna som spelar på kvällarna, om vi inte specifikt lyssnar efter dem. Det är underligt med tiden, hur en och samma tidsrymd liksom kan sträckas ut eller komprimeras till ingenting. I Afrika har jag ofta känslan av att tiden har ett lite sävligare tempo. Med regelbundna, lugna steg tar den sig framåt i långa, sammanhängande sträckor. Säkert är det annorlunda i afrikanska…

I början av året fick jag skriva den här artikeln till tidsskriften NOD, som ges ut av en grupp kopplad till Örebro Missionsskola. Jag har några nummer av tidningen kvar om någon vill ha, den är väldigt bra rakt igenom och mycket läsvärd! (Ni får ett nummer om ni lovar att “signa up” för en årsprenumeration… eller nåt. Kom förbi och hämta eller skicka mig ett mejl.) VAD GERE LÄRDE MIG Tänk om det faktiskt är så att utväxlandet av gåvor och det faktum att man vågar ställa sig i tacksamhetsskuld till någon, är en väsentlig del av en vänskap? Emelie Mararv skriver om afrikansk ekonomi som den svåra konsten att hantera…