Varifrån kom infallet att lägga upp recept på den där köttgrytan? Jag vet inte. Men har man sagt A får man säga B. Vi hade alltså en liten CAWA-träff igår, och dagen till ära tillagades några specialiteter från bushen. Sanningen att säga så smakade det väl inte riktigt som det gör där. Det är svårt att få till det när råvarorna är av helt annan kvalitet. Men gott var det ändå. Här kommer recept, för er som vill pröva (jag har dock inte något bra tips om var ni ska få tag på den viktigaste ingrediensen, torkat bushmeat):

Gryta med torkat kött

Ingredienser:
Torkat kött
Olja
Lök
Vitlök
Buljongtärning
Tomatpuré
Salt
Pili-pili

Tillagning:
Lägg köttet i vatten under några timmar för att mjuka upp det lite. Häll av vattnet, bryt köttet i bitar (STORA bitar om det ska vara riktigt centralafrikanskt) och lägg det åt sidan. Skär löken i tunna klyftor. Finhacka vitlöken. Hetta upp ganska mycket olja och fräs lök och vitlök. Tillsätt den smulade buljongtärningen och tomatpuré. Rör om. Lägg i köttet och häll på vatten så att det täcker köttbitarna ordentligen. Låt koka i minst en timme, gärna längre. Såsen ska koka ihop såpass mycket att den blir tjock och bara täcker botten på kastrullen.

Servera med ris eller ”boule” av något slag. ”Boule” är en tjock deg av majsmjöl, rismjöl, maniokmjöl eller något annat, som äts med händerna och doppas i såsen. Den tillagas genom att man kokar upp vatten och sedan häller i mjölet under omrörning. Det ska bli riktigt tjockt. Ett tips som jag fått från flera kongoleser som bor i Sverige är att man även kan använda mannagryn och lite potatismjöl för att få till en ”boule”, som kanske inte riktigt har rätt smak men i alla fall acceptabel konsistens.

Köttet innan det lagts i blöt – jag tror att det är eland men är inte helt säker.

Makala
Makala är friterade bullar, ungefär som munkar. Detta recept existerar antagligen, med små variationer, över hela världen eftersom det är så enkelt. Här kommer min variant:

Ingredienser:
Vatten (ca 5 dl vatten ger ett 15-tal makala, givetvis beroende på hur stora man gör dem)
Jäst
Socker
Salt
Mjöl

Tillagning:
Värm vattnet till 37 grader (40 om du använder torrjäst). Häll i jäst, socker efter behag och en nypa salt. Tillsätt mjöl och rör ihop allt. Degen ska vara lös, inte som svensk bulldeg som ska ”släppa bunkens kanter”. Låt jäsa en stund. Häll olja på en bricka eller liknande, blöt händerna i oljan och kläm ut små bullar på brickan mellan tummen och pekfingret. (Se bild) Låt bullarna jäsa ett tag. Värm upp frityrolja i en kastrull och fritera makalan tills de fått en fin gyllenbrun färg. Awe!

Som avslutning på detta inlägg i matens tecken tänkte jag presentera en liten sångtext som var signaturmelodi för Banguiradions matlagningsprogram för några år sedan. Jag ska inte ge några långa kommentarer om den utan nöjer mig med att konstatera att könsrollerna där inte riktigt ser ut som i Sverige. Sångtexten, framförd av en man, lyder:

Åh, min fru, lyssna på mig:
Snart är det middag.
Jag har gått från jobbet och är på väg hem.
Skynda dig att duka bordet och ställa fram maten.
Då kommer jag att bli glad, min älskade!

För er som undrar: Koffi är fortfarande kvar i magen. H*n hade vänt sig alldeles av sig själv, så det blev inte tal om vare sig vändning eller igångsättning. Skönt. Nu är det bara att vänta alltså. Idag är den stora dagen då det ska ske enligt alla beräkningar, men Koffi verkar inte vilja dela födelsedag med kungen. Ikväll hoppas jag alltså på att få se valborgsmässoelden – det var ju några år sedan sist. Sedan kan det gärna få vara dags när som helst.

Jag har aldrig vare sig matbloggat eller modebloggat, men idag kommer en ”dagens meny”. Simon Andersson, som jobbat för oss under två tidigare år, kommer hit för att hälsa på, och vi ska servera gryta med torkat kött från bushen och till det majsboule, i brist på maniok. Återkommer med bilder och recept.

Efter en dryg månad av ensamhet har jag fått lite sällskap på Irisgatan. Förra tisdagen lyckades min syster Lina, mot alla odds, att ta sig hem från Island där hon tillbringat ett år med att mjölka kor. Trots att hon har sängplatser på många ställen i Örebro med omnejd (ok, misstolka om ni vill…) så har jag turen att få ha henne boende hos mig under den månad som hon spenderar i Sverige innan det bär iväg till Island igen. Om nu vulkanen tillåter det, vill säga.

Några dagar senare dök även Adam Parkison ned på dessa nordliga breddgrader, alltså den Adam som går som lärling hos oss i RCA. Han skulle flyga hem till USA men blev hindrad av det beryktade askmolnet och blev först sittande i Bangui i flera dagar. Sedan öppnade Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris, och vi beslutade att även om han förlorat sin biljett från Paris vidare hem till Kansas så var det i alla fall bättre att han flög till Europa, för att sedan kunna arbeta vidare utifrån denna position. Vi hade en sanslös tur och hittade en Ryanair-biljett till honom från Paris till Skavsta på fredagen, och så fick han alltså några dagars oväntad semester i Sverige. På måndag flyger han från Stockholm till New York och vidare till Kansas.

Att plötsligt vara dubbelt så många runt matbordet är fantastiskt roligt. Privatliv i all ära, men jag hör nog till dem som tycker att rutiner är till för att rubbas. Det är skönt att ha någon sorts ”basprogram” att hålla sig till, men när man börjar gå in sig för mycket i samma spår är det perfekt att få någon som kommer och sover i bäddsoffan och skakar om lite i vardagen och ger den nya färger. Och mina inneboende är heller inga komplicerade människor. Jag känner dem och de känner mig, så vi behöver bara ta hand om varandra så där lagom mycket. Som en familj. Det är trevligt.

Jag, Theo, Lina och Adam alltså. Och så väntar vi ju på Koffi, som borde komma vilken dag som helst. Det verkar vara en bångstyrig krabat, som gör vad h*n kan för att dra till sig uppmärksamhet. Konkurrensen är hård, det har h*n redan förstått. För att vi inte ska glömma bort att h*n finns så har h*n lagt sig på tvären i magen. Imorgon ska jag in till USÖ på kontroll, och eftersom beräknad förlossning är på fredag så är det ganska troligt att de försöker göra något åt det om det fortfarande är tvärläge som gäller. Vändning, kanske igångsättning, vi får se. Det visar sig. Kanske är jag tvåbarnsmamma nästa gång jag skriver. Vuxenpoäng? Ska nog sluta att räkna dem.

Jag fick en kommentar idag – inte en kommentar här på bloggen utan från en person som jag mötte i det verkliga livet – om att det var länge sedan som det kom upp något nytt här. Det är sant. Jag har inte riktigt haft någon inspiration. Anledningen går att hitta i själva namnet på min blogg: Safari – berättelser från bushen, vägarna och byarna i Afrikas hjärta. Hela tanken med att börja skriva var ju att berätta om ett liv som är min vardag men som ofta är så långt ifrån det svenska. Nu, när större delen av min vardag utspelar sig i en lägenhet i ett bostadsområde i utkanten Örebro, är det svårt att hitta några uppslag att skriva om. Inte för att det här livet behöver vara mindre intressant än mitt afrikanska liv, absolut inte, men skillnaden är den att ni, kära läsare, redan känner till så mycket om det. Ni vet hur det är att gå och handla på ICA, att läsa en busstidtabell, att sortera sopor i en mängd olika sopkärl, att köra bil på vägar där det är risk för ishalka, att upptäcka de första vårblommorna… Detta är sådana saker som jag berättar om för mina afrikanska kompisar, och där, under ekvatorns sol, låter allt så exotiskt, men att skriva om det här, på svenska, för svenska läsare, känns ganska tamt.

Men lugn, bara lugn. På statistiken på min blogg ser jag att det finns en liten trogen skara som tittar in ibland för att se om det kommit något nytt att läsa, och ni ska inte behöva vänta ända till september och min återresa till RCA. Jag vill ju trots allt skriva, och när nu tankarna har fått ligga i träda ett tag så börjar små uppslag dyka upp i huvudet igen. Långsamt tar de form i mitt medvetande och kommer så småningom att förmedlas vidare via fingrarnas knattrande på tangenterna till min rödmönstrade sida, mitt eget lilla utställningsrum i cyberspace, som jag med tiden kommit att tycka riktigt bra om.

När jag sitter och äter frukost – eller snarare när jag ätit upp min egen frukost och sitter och väntar på att även Theo ska bli färdig med sina små smörgåsbitar – fastnar min blick på en text på müslipåsen. Jag läser den och bara gapar. Detta är något sensationellt. ICA har gjort det! Efter tusentals år av expermenterande världen över har det äntligen lyckats! Vilket omåttligt privilegium att jag får leva just i denna tid.

På müslipåsen står det:

Vi på ICA har tagit fram en serie mat som både är nyttig och smakar bra.

Den absolut mest påtagliga förändringen med att komma till Sverige är att man plötsligt åter har något som kan kallas för privatliv. Efter en helg tillsammans med mamma och pappa och syskonen i Vintrosa åker jag och Theo hem till Irisgatan på söndag kväll. Vi stänger dörren om oss och är helt ensamma. Ingen frågar vad vi äter till kvällsmat. Ingen vet när vi går och lägger oss. Ingen har den blekaste aning om hur många gånger jag var tvungen att sjunga ”det går en liten ängel” innan Theo somnade. På måndag morgon sover vi så länge vi själva vill. Jag kokar frukostgröten själv, låter disken stå så länge jag har lust med, borstar tänderna utan att höra Doungouss nynna när han sopar kontoret och behöver inte hälsa på en enda människa förrän jag själv vill göra det.

Allt har sina för- och nackdelar, och jag vet att det kommer att komma dagar när jag känner mig alldeles isolerad från omvärlden, men just nu är det så skönt att bara få rå om sig själv. Att veta att ingen kommer att knacka på min dörr för att fråga om dagens meny är ok eller om de kan få förskott på lönen. Att inte behöva klä upp mig och äta trerätters och konversera på kvällarna. Att bara få vara.

Idag vaknade vi vår sista morgon i Bangui. Imorgon bitti är vi i Tripoli. På fredag morgon är vi i Paris och på lördag morgon vaknar vi hemma hos mamma och pappa i Holmstorp. Jag läste en gång att när ångloket uppfanns var det någon som sa att det var förödande för människans välbefinnande. Det kunde aldrig vara bra att förflytta sig i så höga hastigheter som 40 km/h. Själen skulle inte hänga med.

Vi får väl se hur det går med min själ. Men min kropp kommer i alla fall, tongana Nzapa aye, att befinna sig i Sverige om ett par dagar. Vi ses!

Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:

   ”Kota ya! Stormage! Stormage”

”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?)

”Spela för oss på din tam-tam-trumma!”

”Mbunzu, har du svalt en boll?”

”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!”

”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan)

”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!”

”Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?”

Och så, när vi nästan är på väg hem, kommer en man gående mot oss och säger på franska med överdriven afrikansk accent:
”Madame, vet ni inte att när man är gravid här i Afrika, då måste man ha på sig en stor kaba. Om man har så tajta kläder som ni så kommer barnets huvud att bli alldeles deformerat.”
”Tack för rådet,” svarar jag. ”Kan du inte köpa en kaba åt mig då?”
”Just det,” hojtar en kvinna som sitter på en pall strax intill och säljer kaffepulver i små portionspåsar, ”köp henne en kaba!”
Men mannen vill inte lägga ut några pengar på mig. Han hoppar in i en redan överfull grön minibuss, och medan bussvärden knackar två snabba knackningar på busstaket för att signalera till chauffören att de kan åka, hänger sig mannen ut genom fönstret och ropar än en gång:
”Kom ihåg det! Kaba  ska det vara.”
Och kvinnan med kaffepåsarna svarar i mitt ställe:
”Men köp en till henne då!”

Sedan är han borta. Jag och Gere tar en taxi och jag flyr hem och gömmer mig i lägenheten några timmar, innan det är dags för nästa tur på stan med stormagen.

Fortsättning följer om Gere, men idag blir det bara en bild från resan till Bangassou i januari…

Theo med arbetsinspektörens barn.

I ett av mina inlägg, som jag skrev medan vi fortfarande var kvar i Berberati, nämnde jag en gång en vän vid namn Gere. Hon kommer från Ndele i norra RCA, och hennes man blev dödad förra året när han arbetade med att bekämpa tjuvjakt i jaktområdena där. Gere hade sedan blivit lovad en summa pengar som någon sorts pension för sin mans död, men pengarna kunde bara betalas ut i Bangui, och hon bad mig därför att hjälpa henne genom att betala en resa från Ndele till Bangui. Jag, som alltför ofta sett hur utbetalningar av liknande slag oftast är väldigt mycket prat och väldigt lite verklighet, var mycket tveksam. Jag försökte förklara för Gere att det nog inte var någon idé, att det var bättre för henne att stanna i Ndele istället för att åka iväg till Bangui och lämna de fyra barnen hos en släkting för en obestämd tid framåt. Chansen för henne att få ut några pengar var ändå mycket liten, och vistelsen i Bangui skulle kosta henne mycket mer än hennes vanliga liv i Ndele. Så småningom lades resplanerna på is, och jag tänkte att det nog var bäst så.

Men så idag, när jag sitter hemma hos vår före detta kock Paul i kvarteret Gobongo, ringer telefonen. Jag tar upp den och ser att det är Gere som ringer. Eftersom jag sitter och pratar med Paul bestämmer jag mig för att inte svara utan istället ringa upp lite senare. Fem minuter senare ringer hon igen, och jag tänker att om det ska fortsätta så här är det ju bättre att jag svarar och bara säger att jag ringer upp ikväll. Jag tycker på svarsknappen och svarar som man brukar här:
”Hallå.”
”Hej,” säger Gere på andra sidan. ”Det är jag, Gere. Det var länge sedan sist.”
Jag svarar att det var det verkligen, och så följer alla de där vanliga fraserna om hur man mår och hur familjen mår. Jag ska just till att säga att jag kan ringa upp lite senare, när Gere frågar:
”Var är du?”
”I Bangui. Jag kom för ett par dagar sedan.”
”Är det sant?!” Gere låter plötsligt ivrig. ”Jag är också här!”
Jag blir alldeles paff. Hon har alltså tagit sig till Bangui!
”När kan vi träffas? Var bor du?”
Jag förklarar var jag bor, men Gere har ingen aning om var det ligger. Sedan förklarar hon var hon bor, men det säger mig inte heller någonting. Jag säger att jag kan ringa imorgon igen, för då kan jag ha någon bredvid mig som känner till Bangui. Men Gere vill träffas nu, på en gång. Jag säger att jag är i Gobongo, och att jag inte har en aning om hur jag ska förklara vägen.
”Gobongo,” säger Gere, ”det namnet känner jag igen! Det ligger inte så långt från där jag bor.”
Paul kommer tillbaka efter att ha varit inne i huset en sväng, och jag ger honom telefonen och ber honom förklara för Gere hur hon ska hitta hem till honom. De pratar en stund och så lägger han på luren.
”Hon kommer,” säger han. ”Hon ringer när hon är vid korsningen där ute vid stora vägen.”

Mitt hjärta slår lite fortare. Gere var en av mina allra bästa vänner på den tiden när Erik gjorde sina första år som jaktguide på Idongo Safari i norra RCA. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen, men samtidigt känns det nervöst. Det var så länge sedan sist, och vi har säkert båda förändrats mycket. Kommer det att vara samma sak som tidigare?

Efter en lång stund ringer hon igen. Nu är hon vid korsningen. Vi går ut för att möta henne. Kommer till korsningen och ser oss omkring, men hon syns inte till någonstans. Jag ringer och frågar var hon är. Hon kontrar med att fråga var JAG är.
”Jag står mitt i korsningen,” säger jag. ”Du MÅSTE se mig om du är här.”
”Jag kommer,” säger hon. ”Jag kommer på en gång.”
Jag spanar och spanar bland trängseln av människor. En ung kvinna kommer gående från höger. Är det hon? Nej. Men där, från vänster, rakt över gatan, kommer en kvinna i lång vit klänning. Hon vinkar. Min första tanke är att hon ser ut som en gammal tant. Min nästa tanke är att vi båda gått och blivit vuxna på riktigt sedan sist.

Det blir ett glatt återseende. Vi sitter hemma hos Paul ett bra tag och pratar. Paul har tidigare arbetat i närheten av Ndele, så han och Gere har en del gemensamma bekanta. När det börjar bli mörkt följer Gere mig hem, och sedan följer jag henne tillbaka till bussen, som småflickor som har svårt att skiljas åt. Vi bestämmer att vi ska träffas igen nästa dag.

På kvällen lägger jag mig med blandade känslor. Jag är glad att ha återfunnit en vän, och samtidigt finns en rädsla där, att det ska bli som med så många andra av mina barndomsvänner. Att jag nu, sedan jag blivit vuxen, har eget företag och i deras ögon obegränsade tillgångar, inte längre ska vara en vän för vänskapens skull, utan framför allt en källa till pengar. Jag hoppas fortfarande att det ska vara annorlunda med Gere, men ärligt talat så vet jag inte. Jag har dåliga erfarenheter på detta område, och det är inte mycket som talar för att det skulle bli annorlunda denna gång. Men imorgon ska vi i alla fall träffas igen, och jag hoppas fortfarande. Ska hålla liv i hoppet så länge jag kan.