Övrigt
-
Grand Café
Morgon på Grand Café, en underlig liten värld mitt i Banguis myller. Utanför fullt med folk och bilar som far fram och tillbaka på gatorna. Damm och varm fuktig luft. Här inne svalt av AC, en tv som står på, fina människor som sitter och äter fina små frukostar: café au lait, croissant, färskpressad apelsinjuice. Theo är kändis här. Han charmar alla: servitriser och till och med ägaren, och lyckas flirta till sig en liten muffin – varje morgon! Imorgon kommer vi tillbaka igen. För frukostens skull, men framför allt för internet. Ses då!
-
På egna ben
Det var mycket tjat på den här bloggen ett tag om att Theo snart skulle lära sig gå. Sedan hände inte så mycket och det fanns därför inte något mer att säga om detta ämne. Men nu, nu går han faktiskt, alldeles på egna ben, och plötsligt inser jag att det där med att behöva flytta undan alla ömtåliga saker som finns inom räckhåll är en högst befogad åtgärd. Idag fick vi sätta upp en grind för att stänga av vägen in bakom bardisken, och några prydnader som hänger på väggarna behöver flyttas upp för att inte riskera att braka i golvet.
Igår var Theo dessutom ute på ett eget litet äventyr. Tillsammans med sin farfar, som är här i Kocho sedan ett par dagar, åkte han för att hälsa på pappa i Ngoy. De var borta hela dagen, och enligt rapporter från farfar var Theo på strålande humör från början till slut. När han fick syn på pappa klappade han i händerna av glädje! På vägen hem somnade han i bilen, för att sedan vakna och inte vilja somna om förrän klockan tio på kvällen. Vilken dag!
-
Sverigebiljett
Så var biljetten till Sverige bokad och klar. Den 18 mars åker jag och Theo från Bangui, via Tripoli i Libyen, till Paris. Vi sover en natt i Paris och fortsätter till Arlanda och Sverige den 19. Sju veckor kvar i RCA för den här gången. Alldeles för kort tid, och samtidigt alldeles lagom. Även om det här är den plats jag allra helst vill vara på så vet jag att min gravida mage kommer att vara alldeles färdig att resa härifrån i mitten av mars, till ett ställe där vägarna inte är gropiga, där luften inte klibbar av värme och där Theos badvatten inte behöver hämtas upp ur floden med en hink. I sju veckor till ska jag njuta av detta liv, sedan tar ett annat vid, och jag vet att jag kan älska båda.
-
Jul
Trots att jag skrev ett inlägg på självaste julafton så glömde jag att önska god jul… Det visar väl ungefär hur lite vikt man lägger vid julafton här. Eftersom jag, lite oväntat, hamnade i Bangui över julhelgen har jag märkt av en del av firandet, men det har ändå varit mycket sparsamt med svenska mått mätt. Jag kom hit den 22 december, och möttes, inte av jultomtar och bjällerklang, men väl av en intensiv julkommers på stadens centrala gator. Det såldes plastgranar, tjocka glittergirlanger i starka färger, leksaksbilar, dockor… Det hela kändes ganska malplacerat, men även vanligt folk verkade delta med liv och lust i köphysterin. En kille som brukar sälja gammal litteratur utanför Grand Café och som jag handlat av några gånger tidigare kom fram och frågade om jag inte kunde vara så snäll och köpa en bok. Han behövde 1000 cfa, kanske för att handla julklappar till sina barn. Jag köpte ett häfte som beskrev hur man gör egen tvål. 1000 cfa var ett klart överpris, men är det jul så är det.
Den 24, julafton, som är så helig för oss svenskar, är en helt vanlig arbetsdag här. Jag passade på att leta flygbiljetter till hemresan i mars, dock utan större framgång. Air France har blivit på tok för dyra, och på Afriqiyah-kontoret visste de inte hur sent i graviditeten man får flyga med dem, så de bad mig att komma tillbaka mellan tolv och två och prata med deras chef. Tjugo över tolv var jag där igen, men då hade de stängt. Afrika…
På julaftons kväll samlades familjen Mararv, alla utom Erik, hemma hos Charlotte och Olivier för ett enkelt julbord, en blandning mellan franskt och svenskt med foie gras, julskinka, köttbullar, potatisgratäng, knäckebröd, flera olika ostar, och chokladmousse till efterrätt. Någon tomte dök inte upp, och det var väl lika bra det, för Theo hade redan somnat när det var dags för julklappsutdelning.
På juldagen var vi lediga. Jag, Theo och Charlotte var och badade på Rock Club, såvitt jag vet Banguis enda offentliga bassäng. För det hutlösa priset av 5000 cfa (ca 70 kr eller, ännu värre, fem dagslöner för våra lägst betalde anställda) får man tillträde till en bassäng som sett sina bästa dagar. Botten har spruckit på flera ställen, så att man trampar på grus istället för på slät cement, omklädningsrummen är bara några kala bås, och duscharna provade vi inte ens. Men vattnet var i alla fall någorlunda fräscht, och Theo var väldigt nöjd.
Efter badet åkte vi hem och åt julgröt. Det fick bli avslutningen på julen. Pepparkakorna räcker i några dagar till, men i övrigt har allt redan återgått till det normala. Gunnel, Roland, Charlotte och Olivier åkte mot Berberati i morse, och jag och Theo räknar med att åka tillbaka upp mot campen på tisdag.
Del 2 om resan från Kocho till Bangui kommer snart… Tills vidare: god fortsättning!
-
Koffi
I somras, i Sverige, när vi var hemma hos Adrian för att fira honom på födelsedagen strax innan vi skulle åka tillbaka till RCA, fick vi frågan om när nästa barn kommer. Vi skrattade lite och sa att det dröjer minst tjugo år. Sedan påpekade Simon att det skulle vara ganska lätt för oss att inte säga något och sedan bara komma tillbaka till Sverige med två barn. Och jag måste säga att det hade varit ganska roligt att göra så. Men, så roligt ska vi inte ha. Här kommer svaret på frågan: Nästa barn kommer någon gång i månadsskiftet april-maj.
För tillfället heter han/hon Koffi (eller Sputnik) och har de senaste veckorna börjat ge sig tillkänna alltmer med lite karatesparkar och kullerbyttor. Vi mår än så länge prima här ute i bushen, och tänker stanna ett bra tag till, men framåt mitten av mars planerar vi att lämna pappa ensam och åka tillbaka till Sverige, jag Theo och Koffi.
Så, då var det sagt. En del av er visste det redan, men nu är det officiellt. Så Charlotte, nu kan du också skriva om det, som du har önskat.
-
Nationaldagsfirande
Den första december är RCA:s nationaldag. Den brukar firas med en defilé, en parad, i alla städer och lite större byar. Dock är det inte alltid som firandet förläggs till den rätta dagen. I Bakouma har man till exempel i år flyttat paraden till den fjärde eller femte december. (Vi vet inte riktigt vilket, eftersom vi fått höra olika datum från olika håll.) Anledningen till flytten känner jag inte till, men det kan vara så enkelt som att man inte hunnit planera i tid.Vi, som ett av Bakoumas största företag, förväntas givetvis delta i firandet. Detta gör vi dels genom att skänka en summa på hundra tusen CFA (ca 1800 kr), dels genom att skicka ut en bil med ett tiotal anställda som kommer att gå med i paraden. Bilen åkte från campen igår eftermiddag, och det var redan feststämning i gruppen som fått privilegiet att följa med. De hade tillverkat en stor skylt som de ska bära i paraden, och alla hade fått t-shirst med CAWA-tryck. Eriks pappa, som just kommit till campen och passerade Bakouma i förrgår på vägen hit, sa att det även där finns en grupp som förbereder sig för att paradera i CAWAs namn. Vilka det är vet jag inte, men jag antar att det handlar om före detta anställda som hoppas på arbete i år igen. ”Vi ska bli fler än Areva!” lär de ha sagt. Areva är Bakoumas andra stora företag, som arbetar med att bryta uranium, och ända sedan vi kom till Bakouma har det pågått ett vänskapligt krig mellan våra anställda och Arevas, där det handlar om att visa vilket företag som är störst, bäst och vackrast. Våra anställda har tydligen spritt ut rykten om att vi äger flera flygplan och att vi inte använder oss av bilar för att förflytta våra anställda, utan att de flygs mellan arbetsplatserna. Dock sägs det att när Areva väl kommer igång på allvar med brytandet av uranium så kommer de att anställa 1500 personer. Då kommer de att vinna i paraden. Garanterat. -
Theo
Om Theo kunde sätta ord på sina upplevelser tror jag att han skulle beskriva sin tillvaro ungefär så här:
”Jag har det bra här. Det finns massor av spännande saker att upptäcka. På marken finns det jättemånga stenar och vissna löv som jag vill titta på. På en del ställen finns det sand också, som är jätterolig att leka med, men mamma blir lite arg när jag stoppar sanden i munnen.
På morgonen vaknar jag när solen går upp. Då är det jättekallt, så jag måste ha jacka på mig. Vi går upp och äter frukost. Jag äter gröt men de andra dricker te. Sen borstar jag och mamma tänderna och sen leker jag. Sen äter jag igen och sen sover jag lite. När jag vaknar är det dags att äta middag. Då äter alla tillsammans. Dom andra brukar äta med händerna, och då vill jag också göra det, så om dom matar mig med sked så vägrar jag att äta. Sen när jag har ätit får jag bada. Sen leker jag lite till. Sen blir det kväll, och då får jag bada igen. Sen äter jag kvällsmat och sen går jag och lägger mig.
Det finns många som jobbar här, och alla tycker om mig och vill prata med mig. Jag tycker om dom också, speciellt Housseini och Saint och Georges, fast allra helst vill jag vara med mamma, pappa eller Charlotte. Georges kom hit för några dagar sen. Dom säger att han ska ta hand om mig. Jag tycker att han är rolig. Han har visat mig hur man diskar. Jag tycker om att plaska i vattnet.
Jag kan gå nästan alldeles själv nu, men jag vill helst att någon ska finnas i närheten och ta emot mig om jag skulle ramla. Det är lite knöligt på marken, så det är ganska lätt att snubbla. Det är jättelångt att gå från vårat hus till köket. Dom stora brukar ha bråttom när dom ska gå dit, så dom vill bära mig, men det vill inte jag! Det finns två broar på vägen till köket, och jag vill jättegärna gå på dom för det är så spännande, och så vill jag gärna sätta mig ner lite ibland och titta på vattnet som rinner där nere, men då brukar dom säga att jag inte får sitta mitt på bron för då kan ingen annan komma förbi. Om jag ändå vill sitta kvar så brukar dom lyfta bort mig. Då blir jag lite arg.
Annars är jag inte så mycket arg. Jag är mest glad. Jag tycker om att prata, men dom andra verkar lite knäppa för dom förstår inte vad jag säger. Men dom skrattar när jag pratar, och det tycker jag är roligt. I förrgår kom min farfar hit. Då hade han med sig massor av bananer. Bananer är det bästa jag vet, så nu äter jag jättemånga varje dag.
Hejdå allihopa!”
-
Nu åker vi
Imorgon är det dags. Då försvinner vi från Bangui, från internet och från civilisationen. Men bloggen kommer att hållas uppdaterad tack vare min käre bror som lovat att publicera mejl som jag skickar till honom. (Jag kan nämligen skicka mejl via satellittelefon.)
Eftersom jag inte kan gå in på internet så kommer jag inte att kunna läsa eventuella kommentarer, så vill ni kontakta mig får ni skriva på e.mararv@uuplus.com. Dock vill jag understryka att satelliuppkopplingen är väldigt långsam, så jag vill inte ha några bilder eller någon specialfomaterad text dit. Bara vanliga mejl med vanlig text.
Hej så länge!
-
Abakar Billy Placide
Abakar Billy Placide är död. Sent på kvällen den 11 november 2009 lämnade han oss för att inte återvända.
Placide var vår skinner, alltså den som arbetade med att bereda hudar och horn från de djur som vi skjutit. Men han var mer än så. Placide var en vän, och han har lämnat ett tomrum efter sig som inte någon annan helt och fullt kan fylla.
Jag lärde känna Placide för drygt fem år sedan, då jag tillbringade några månader i den jaktcamp där Erik arbetade som lärling. Företaget, som hette Idongo Safari, drevs av en fransman vid namn Matthieu Laboureur. Placide bodde då tillsammans med en många år yngre kvinna i en liten gräshydda med två rum, lite i utkanten av den lilla byn som byggts upp av alla som arbetade för företaget. Inte långt därifrån låg huset där skinnen bereddes, och där tillbringade Placide den mesta av sin tid. Han älskade sitt arbete och tog det på största allvar. När jägarna kom hem med en trofé så ville han inte äta eller vila förrän han flått djuret, brett ut huden och lagt på ett tjockt lager salt för att den skulle torka. Hans unga kvinna klagade ofta på att han aldrig kom hem i tid och att hon inte visste om han skulle äta maten som hon hade lagat till honom eller inte.
Placide var en mästare på att hitta på smeknamn åt folk. Namnen brukade vara väl valda, och berätta något om personen som fick dem. Erik hette från början Andjibouvo, efter en insekt som ger ifrån sig ett väldigt mörkt surrande, som Placide tyckte liknade Eriks mörka röst. Senare byttes dock namnet ut till Laikenye, den Listige Räven. Namnen var inte alltid smickrande. En annan lärling på Idongo Safari blev kallad ”Tsetsemunnen” eftersom han var så matglad.
När vi startade CAWA fick vi en förfrågan från Placide om han kunde få arbeta för oss. Det hela var lite känsligt. Placide hade arbetat för Matthieu i många år, och även om han var fri att säga upp sig och söka ett nytt arbete om han ville så visste vi att Matthieu skulle uppfatta det som att vi ”stal” hans anställda. Därför tog det ett år innan vi vågade bestämma oss för att säga ja till Placide. Redan under vår första säsong, innan han var anställd av oss, kom han dock och hjälpte till med det slutliga beredandet av troféerna inför exporten i slutet av året, och vi var djupt tacksamma. Hade han inte gjort det hade flera av troféerna blivit förstörda under transporten.
Hösten 2007 började så Placide att arbeta för oss. Vi ångrade aldrig att vi anställt honom. Förutom att han var en skicklig skinner var han också en god organisatör, och han hade en förmåga att verkligen fullfölja sitt arbete från början till slut. Han var alltid på plats när jägarna kom hem med en viktig trofé, och han var också den som var kvar i Bangui och övervakade arbetet med troféexporten ända tills alla horn och hudar var packade i lådor och inlämnade på flygplatsen. Dessutom var han mycket speciell på så sätt att han, till skillnad från de flesta centralafrikaner, gärna ville dela med sig av sina yrkeskunskaper. Under de två säsonger som han arbetade för oss hann han lära upp tre andra skinners, som idag gör ett mycket bra jobb, även om ingen riktigt kan mäta sig med Placide. Han sa många gånger att han ville att jag skulle skjuta en pärlhöna, och att han sedan skulle lära mig hur man skulle flå den och torka skinnet utan att fjädrarna föll av. Tyvärr tog jag mig aldrig den tiden, och nu har möjligheten runnit mig ur händerna.
Placide levde ett märkligt dubbelliv. Under jaktsäsongerna var han en hängiven arbetare, mycket noggrann och seriös. Han drack sällan eller aldrig alkohol, och när vi skjutit en stor trofé och alla dansade och skrattade höll han sig i bakgrunden, reserverad och allvarlig. När jaktsäsongen var slut och han kom hem från bushen blev han som en annan människa. Han omgav sig med kvinnor och drack sig ofta berusad, och om man någon gång frågade honom vad som hade hänt under hans lediga tid brukade han svara: ”Na yayu ayeke ape.” I himlen finns det inte. Med andra ord, han hade ägnat sig åt saker som han inte trodde att han skulle få göra i himlen.
Ända sedan tiden på Idongo Safari har vi varit fundersamma över Placides hälsa. Under vissa perioder kunde han vara i dåligt skick, så dåligt att vi ibland undrade om han verkligen skulle överleva till nästa år, men han hämtade sig alltid. För ett och ett halvt år sedan, i slutet av jaktsäsongen 2008, skickade vi honom till missionssjukhuset i Gamboula för en ordentlig undersökning, eftersom han hade haft problem med bland annat svullna fötter under året. Missionsläkaren upptäckte en hjärtsjukdom som inte kunde botas, men som kunde hållas i schack med hjälp av mediciner. Placide fick medicin för ett halvår, som vi betalade. När vi kom tillbaka efter semestern erbjöd vi oss att fortsätta att köpa medicin till honom, men Placide avböjde. Senare fick vi veta av hans kusin att han hade sagt till familjen att läkaren i Gamboula inte hittat något som helst fel på honom.
Det är svårt att inte fråga sig varför Placide inte ville erkänna sin sjukdom. Kanske erkände han den aldrig ens för sig själv. Under sommaren 2009 blev hans hälsa allt sämre. Vi försökte ringa honom flera gånger i veckan, men han orkade aldrig svara. Ibland var det någon släkting som tog telefonen och berättade hur han mådde, men oftast fick den bara ringa. Placides familj i Kaga Bandoro, en stad ca 40 mil norr om Bangui, hämtade hem honom från Bangui i augusti. Det var den sista resan han gjorde. Fyra dagar innan han skulle fylla 43 år dog han hemma i sitt eget hus. Dagen därpå begravdes han.
Vi kommer att sakna Placide. Vi saknar honom redan. Men jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att allt han någonsin önskat sig finns i hans himmel.
-
Torsdagskväll
Eftermiddag och kväll hemma hos Charlotte och Olivier, i deras lilla hus intill franska ambassadörens residens. Risotto med lök och bönor, fransk tv och samtal om RCA:s framtid. Theo har somnat i deras säng, men om en liten stund ska jag försöka sätta honom i bilbarnstolen och köra hem genom väggroparna utan att han vaknar. Väl hemma ska jag säga till nattvakerna att starta elverket ett litet tag, medan jag duschar och lägger mig, och de kommer att fråga mig tre gånger vilken tid de ska stänga av, trots att det är samma tid nästan varje kväll. Sedan kommer de fråga om de elva liter bränsle som finns kvar i tanken verkligen kommer att räcka, och jag kommer att säga att det är lugnt. Jag kommer att låsa dörren, gå upp för trappen, lägga Theo (förhoppningsvis fortfarande sovande) i sängen och sedan göra mig själv i ordning för natten. Sen ska jag äntligen SOVA. Jag tror att jag håller på att bli förkyld, har haft ont i huvudet hela dagen. Olivier, som också haft det, tror dock att det snarare beror på väderomslaget. Det har blivit torrtid nu, definitivt. Jättevarmt på dagarna men betydligt svalare på nätterna. Det är skönt. Trots huvudvärken. Den går ju över, om inte annat så med hjälp av lite alvedon. Och sömn.