Flytta hem mentalt
För ett tag sen skrev jag om att den senaste tiden varit lite förvirrad. Att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om när vardagen förändras och jag inte längre har en kontinuerlig kontakt med CAR som tidigare. Efter ett ganska utdraget avslut av engagemanget i CAWA (och därtill en kraschad parrelation, som jag kanske eller kanske inte skriver mer om senare) har min vinter varit någon sorts flytande blandning av föräldraledighet, studier i kreativt skrivande och en del vikariejobb. Jag har letat mig fram och funderat på vad jag ska göra härnäst, blandat skrivardrömmar med lite mer konkreta tankar om att kanske-borde-jag-plugga-och-BLI-något.
Och i alla dessa tankar om VAD jag vill göra, har det blivit tydligt att jag har fokuserat väldigt mycket på VAR jag vill göra det jag gör. Jag har, ända sedan jag mer eller mindre tvingades flytta tillbaka till Sverige för snart fem år sedan, levt med tanken att det här är tillfälligt. Att jag snart ska tillbaka. Till CAR. Eller i alla fall till Afrika. Och att jag alltså måste satsa på någon sorts sysselsättning som kan ta mig dit.
Jag har hela tiden sagt att jag trivs i Sverige, att jag måste ha ett liv i Sverige, att jag inte längtar BORT från Sverige (utan bara TILL) RCA. Men nu när allt flyter ut och jag står och kan välja nästan vilken väg jag vill framåt (med den lilla haken att min väg också måste funka för barnen) så frågar jag mig:
Har jag verkligen haft ett liv i Sverige under tiden som varit? Och hur viktigt är det egentligen, detta att snarast möjligt återvända till CAR och Afrika?
Det är klart att CAR alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv och att jag inte kommer att släppa kontakten. Jag har fortfarande vänner där och jag känner mig fortfarande hemma där. Men under vintern har tanken också slagit rot att det kanske är dags att flytta ”hem”. På riktigt. Vänja mig vid tanken på att leva här under många år framöver. Inte leta vägar bort. Vara här och vara tillfreds med det.
Bara att skriva så gör mig lite orolig. Jag har en rastlöshet i kroppen, jag vill inte vara för länge på samma ställe. De säger att man lätt blir sån när man växer upp som jag gjort, med fötterna i flera olika hemländer. Och nej, mitt perspektiv är inte att köpa-hus-och-slå-mig-till-ro-och-aldrig-planera-att-flytta-mer. Men kanske fem år. Kanske tio. (Gah!) Kanske på obestämd tid men i alla fall med inställningen att nu bor vi här. Just nu behöver jag inte leta möjligheter att flytta härifrån. Och behöver jag känna att jag inte bara finns i ett helsvenskt, helvitt, helmedelsvensson sammanhang så får jag hitta det sammanhanget här.
Kan vi säga så? Att jag flyttar hem hit. Och skriver hemifrån här. Så får vi se vart det leder.
Och hemma i Örebro just nu innebär dessa vackra utanför ytterdörren.