Resor

Rakt in i vardagen

Vi har verkligen ramlat rakt in i vardagen här i Mbomo. Det är nästan så det är svårt att tro att det var i förrgår kväll vi kom hit. Den är ungefär samma känsla som jag brukar ha när jag kommer till CAR. Man kommer tillbaka efter en tid borta, och sen är det inte mer med det. Man är hemma igen. Att det skulle kännas så även när vi kommer till detta – för oss – nya ställe var lite oväntat.

Fast helt hemma känns det så klart inte. Snarare välbekant. Man känner igen saker, vet hur det mesta funkar, kan komma in i vardagsrutinerna utan större ansträngningar.

Dagarna här ser ut ungefär så här:

Vi vaknar när det blir ljust, runt halv sex, och äter frukost. Kvart i sju är det flagghissning på gårdsplanen framför kontoret med alla som jobbar för parken. (Det har jag dock missat de två morgnarna vi hittills varit här, eftersom Theo och Axel inte varit klara och absolut inte har velat vara ensamma i vårt hus, som ligger några hundra meter från kontorsbyggnaden.)

Efter flagghissningen kommer Brunelle och Willy, som tar hand om tvätt, matlagning och städning hos oss. Det låter väldigt lyxigt ur ett svenskt perspektiv, och det är det väl också på sitt sätt, men samtidigt helt normalt i det här sammanhanget. Vi har ju inga småsyskon, stora barn eller andra släktingar här att dela hushållsarbetet med, och skulle vi göra det själva skulle vi inte få mycket tid över till annat.

Efter att vi har bestämt vad vi ska äta och gått igenom lite vad som händer under dagen går jag till kontoret. Då är Erik redan för länge sedan igång med dagens arbete. Theo och Axel stannar hemma och leker. Vid tolv äter vi lunch tillsammans och fortsätter sedan att arbeta fram till dess att Brunelle och Willy går hem framåt halv fyra-tiden. När det blir mörkt, strax efter sex, är det dags att duscha, äta kvällsmat och så småningom gå och lägga sig.

Det är våra ramar. Hur mycket vi sedan håller oss till dem återstår att se. Nu ska vi snart iväg till Ngaga, en av turistcamperna i parken, för att prata med en kvinna som habituerar gorillor. Alltså vänjer dem vid mänsklig närvaro så att man kan följa dem och studera dem. Det är ungefär 18 kilometer att köra genom parken. Theo och Axel hoppas att få se både bufflar och elefanter. Vi får se hur det går.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.