Övrigt

Rum för ensamkommande

Jag har några dagars total egentid. I alla fall så total den bara kan bli när man har två barn som bor under samma tak. Erik är hemma från Kongo och eftersom det inte riktigt råder jämvikt mellan hur mycket jag ansvarar för barnen och hur mycket han gör det, har vi bestämt att under tre dagar är allt med hus och hem och mat och familj och så vidare helt hans ansvar, medan jag får göra vad jag vill.

Så jag utnyttjar tiden till att… städa! Eeh..? Eller snarare: röja upp i mitt kontor/skrivrum to be, som har utvecklats till totalt skräprum under hösten. Jag läser ju en kurs i barnlitteratur på deltid under året, och i kursen ingår en massa eget skönlitterärt skrivande. Och visst kan jag ta datorn och gå och sätta sig var som helst i huset och bara skriva, men det finns ändå något lockande i att ha en liten skrivhörna någonstans som bara är till för mig och fantasin. Kanske till och med ett litet bibliotek. Och lyckligt lottade som vi är så har vi kunnat skaffa en tillräckligt stor lägenhet för att kunna avsätta ett rum till detta. Det är alltså det rummet jag håller på och röja i.

Men så börjar tankarna gå. Vi har så mycket plats. Det finns så många som inte har plats, som inte ens har någonstans att bo. Visst kunde jag ställa skrivbordet i ett hörn av vardagsrummet istället. Inreda det tänkta kontoret som ett extra sovrum och erbjuda plats åt någon som behöver det. Ett ensamkommande flyktingbarn. Visst kunde jag det.

Men det är ju inte bara plats som krävs. Det är tid också. Tid och engagemang och kärlek. Och det känner jag att jag inte kan erbjuda just nu, inte så mycket som behövs. Det är för mycket annat som måste gå runt med två halvstora barn och en man som är borta så mycket.

Och då, när tankarna börjar snurra så där, så minns jag Honorines ord. Honorine, min vän från CAR som hälsade på i Sverige i höstas. Hon tyckte att vi var så ensamma, och sett ur hennes perspektiv kunde jag ju inte annat än hålla med. Jag tycker att jag, ur svenskt perspektiv, har en bra relation till mina grannar. Men ur Honorines perspektiv är den alldeles förfärlig. Vi hälsar på varandra när vi ses ute. Ett par stycken på gatan har jag varit hemma hos, det är allt.

Och även om jag trivs rätt bra med det svenska, kan jag inte låta bli att ibland längta efter något annat. Efter ett samhälle där det är mer naturligt att man delar. Glädje och ansvar. Ett samhälle där det hade varit en självklarhet att erbjuda rum till ett ensamkommande flyktingbarn, och en lika stor självklarhet att grannar kunde dela på det ansvar som det innebär.

Vi svenskar är inte generellt kalla och ointresserade av varandra. Jag tycker inte illa om mina grannar, vilket var Honorines spontana tolkning av vår – i hennes ögon – totala brist på kommunikation. Men vi har så mycket längre väg till varandra. Att tillsammans ta emot ett flyktingbarn på vår gata känns ju helt onaturligt. Trots att jag är helt säker på att det egentligen finns flera stycken här i närheten som skulle vara positiva till tanken.

Konstigt är vad det är. Och jag fortsätter att inreda skrivrum istället för sovrum. Och funderar vidare.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.