Litteratur och skrivande,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

Hur skriver jag om Afrika?

Jag har lite identitetskris i mitt skrivande efter Kenyaresan och efter att ha läst den lilla satiriska novellen ”How to Write about Africa” av Binyavanga Wainaina. Jag skriver mycket om Afrika, eftersom jag har så mycket därifrån som jag vill berätta om. Och jag tycker själv att jag har ganska bra koll på hur jag ska skriva för att undvika de stereotyper som Wainaina skriver om i sin novell. Han radar träffsäkert upp saker som förekommer i klassiska skildringar av Afrika, och som upprätthåller den bild som har byggts av kontinenten ända sedan kolonialtiden och kanske ännu längre tillbaka: svält, solnedgångar, vilda djur, fattigdom och naturromantik. ”Riktiga” afrikaner ska vara zulu eller masai, eller korrupta politiker. Framgångsrika afrikaner får bara skildras om de tagit nobelpriset, annars platsar de inte. Listan kan göras lång, och allra helst skulle jag bara vilja översätta hela novellen och posta den så att ni får läsa. (Finns den förresten översatt till svenska? Någon som vet? Jag har letat men har inte hittat den.)

Vad jag bråkat med mig själv om de sista veckorna är om det verkligen räcker att ha koll. Hur medvetet jag än skriver, är min skildring av Afrika i någon mån en utifrånskildring. Hur mycket jag själv känner mig hemma i Centralafrika är det inte mitt ursprung. Och även om jag tycker att en människa först och främst själv måste få definiera var hon känner sig hemma, och även om jag på alla sätt och vis tycker att en människa som inte har sitt etniska ursprung i Sverige helt och fullt måste få kalla sig svensk om hon vill det, så kan jag inte komma ifrån att det finns ett obehagligt arv i form av rasistiska strukturer när det gäller vita som ger sig själva företräde till en del av världen som inte är ”deras egen”. Och även om jag skulle önska att saker var annorlunda, att alla människor på jorden var jämlika och jämställda, så måste jag förhålla mig till att jag är en del av den vita, västerländska världen, och att det finns strukturer som bara på grund av min hudfärg och ursprung ställer mig högre upp i hierarkin.

Jag menar inte att jag ska sluta skriva om Afrika. Men jag måste hitta en plats där jag kan göra det utan att ta för mig, utan att utnyttja min ställning. Och den här platsen är inte lätt att hitta. Men jag letar.

Just nu är jag på väg till Vimmerby. Astrid Lingrens Näs närmare bestämt, och en återträff för kursen i att skriva barnlitteratur som jag gick förra året på Linnéuniversitetet. Kursen ges varje år på halvfart, med tre sammankomster, och till den sista sammankomsten bjuds även tidigare studenter in. Det blir en chans att hålla kontakten och träffa andra som skriver, att få finnas i det där fantastiska nätverket av skrivande människor. Ikväll är det Öppen scen där studenter både från i år och tidigare årgångar ska läsa högt ur sina texter. Själv ska jag läsa en bit ur en novell som jag skrev till en antologi som vår klass tryckte upp förra året genom universitetets press. Masseckiskogen heter den, och handlar om att vara ny och främmande i ett sammanhang och försöka lära sig att förstå och bli förstådd. Och huvudpersonen är en tjej som kommit till Sverige från Kongo. Där är det igen. Jag gör mig till tolk för en kongolesisk flicka. Hur gör jag det utan att klampa på och ta för mig? Svårt, svårt.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.