Idag publicerades en artikel i DN med rubriken Få känner till världens näst värsta katastrof. Där kan man dels läsa om att RCA räknas till världens näst värsta humanitära katastrof, efter Somalia, men också att landet är så farligt att man släpper ner mat från flygplan och att allt utanför huvudstaden är laglöst land.

Och det är jättebra att det skrivs! Det är jättebra att någon i alla fall försöker uppmärksamma den tysta humanitära katastrofen som pågår i RCA just här och nu. (Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg som går att läsa här.)

Men när man säger att RCA är så farligt att man inte vet om man kan åka från en stad till en annan utan att bli överfallen, och när allt land utanför Bangui beskrivs som laglöst land där fem lokala och två internationella rebellgrupper slåss om landets naturtillgångar, då är det något som känns fel. Jo, jag förstår varifrån informationen kommer. Det är inte fullständig osanning. Men jag kan ändå inte skriva under på att RCA är ett farligt land. Inte om man känner till det och vet vad man gör.

Vi människor är rädda för det vi inte känner till. Har man aldrig varit utanför Bangui förstår jag om det känns obehagligt att resa på vägar där man stoppas av beväpnade militärer i vägspärrar. Och jag förstår att det är olustigt att röra sig i områden där det finns rapporter om att rebellgrupper härjar. Och visst finns det ställen i RCA dit man inte bör bege sig. Men något allmänt krigstillstånd överallt utanför Bangui är det då sannerligen inte fråga om! Om man framställer landet så, tror jag att man snarare förvärrar den kris som redan idag är allvarlig.

I artikeln står det att “stora utvecklingsaktörer som världsbanken ‘står och stampar’”. RCA behöver dessa aktörer. Centralafrikaner behöver få ett hopp om framtiden. Det behövs utveckling, sjukvård, utbildning, investeringar. Alltför många centralafrikaner har idag tappat tron och hoppet om sitt eget land. Man litar inte på sin egen regering. Och än värre, man tror inte att man själv kan göra någon skillnad. Så många jag pratar med uttrycker uppgivenhet och en känsla av att de inte har kontroll, att någon annan styr och att de inte kan göra något åt vad som händer. Och tror man inte på att något ska bli bättre, är det lätt att sluta att ens försöka.

Jag tror inte att någon kan komma utifrån och ställa allt tillrätta. Men jag tror att uppgivenheten idag är så stor att det måste komma insatser utifrån för att vända den uppgivenhet som så många centralafrikaner brottas med idag. Och så länge omvärlden framställer landet som en krigszon så kommer det inte att bli något av dessa insatser. Att släppa ner mat från flygplan kan förvisso förhindra att människor svälter ihjäl, men det vänder knappast känslan av att det är någon annan som styr. (Jo, jag vet, även i artikeln påpekas att detta med att släppa mat från flygplan är en förlegad metod.)

Den som upplever att det är obehagligt att bege sig utanför Bangui ska givetvis inte behöva göra det. Men i så fall bör hjälporganisationer hitta medarbetare som känner till landet, och som inte bara vill sitta på sina kontor i Bangui och vända papper. Det står i DN att ingen vet hur många i RCA som våldtas, lemlästas och dödas av rebeller. Vill ni veta? Fråga lokalbefolkningen. Jag kan genom mina kontakter kolla Bakouma med omnejd. För den som kan landet är det inte svårare där än på många andra ställen i världen. Och jag tycker nog att både FN och världbanken tillsammans med partners som har bra lokalkännedom borde kunna komma på något mer innovativt sätt att hjälpa än sitta tryggt och säkert i ett flygplan och släppa ned matpaket till de människor där nere som lever mitt i krisen och inte har möjlighet att flyga därifrån.