• Safari

    Förberedelser inför safarisäsongen

    Jobbar ni nu igen? frågar många. Ja, det gör vi. Om tre veckor kommer säsongens första kunder och det är mycket som ska ordnas innan dess. Vägen från Bakouma till vår huvudcamp Kocho är röjd efter regntiden, de två hembyggda bilfärjorna över floderna Nzako och Mbari är ihopsatta, och just nu pågår arbetet för fullt med att få ordning på camperna. I år ska vi jaga utifrån fyra olika camper, förutom huvudcampen Kocho öppnar vi också Ngoy, Mbotou och Mbari.

    Vattenståndet i floderna har varit väldigt högt i år, vilket gjort att en del av våra hus helt enkelt spolats bort. Bland annat är sovrummet och vardagsrummet i det som var vår familjs hus helt borta. Bara taket står kvar. Så kan det gå…

    Förutom camperna måste även vägar, “saltlicks” och utkikstorn ses över. Det är mycket jobb. David är på plats i bushen tillsammans med ett stort antal anställda (jag vet faktiskt inte hur många). Erik är fortfarande i Bangui men ska snart åka upp till Kocho.

    Så här såg vårt hus ut medan det fortfarande stod kvar

  • Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Avsnitt 3 i Why Poverty? – Kopparkuppen

    Har ni sett den? Kopparkuppen handlar om hur stora företag investerar i fattiga länder med rika naturresurser, och sedan genom skatteflykt lurar de fattiga länderna på skatteintäkter. Jag tittar och vill inte riktigt tro att det är sant. Vill inte tro att människor kan vara så ruttna. Det är ju ren stöld.

    Enligt den här dokumentären kommer allt bistånd som ges från den rika delen av världen inte närheten av de summor som de rika länderna tjänar på sina industrier i de fattiga länderna. Något är fel kan man tycka.

    Och samtidigt kan man ju undra varför de fattiga länderna går med på arrangemangen. De har inget val, kan man hävda, och visst, det ligger nog något i det. Men dokumentären nämner också problemet med korruption. Någon i det fattiga, utnyttjade landet tjänar också på det hela. Det finns alltid kryphål. Det går alltid att göra upp om saker under bordet. Även allvarliga saker som miljöföroreningar och miljontals kronor i förluster för ett redan fattigt land.

    Men även om jag självklart tycker att utländska investerare ska göra rätt för sig och betala sina skatter, ska jag också erkänna att man ibland önskar att man hade sluppit. Inte i första hand för att tjäna mer pengar själv, men för att systemet är så ruttet. Så mycket av det som betalas in kommer ändå aldrig landet till del, utan gynnar bara dem som sitter på sina höga poster och tar emot pengarna.

    Det är inte så väldigt uppmuntrande att betala arbetsgivaravgifter när mannen som tar emot dem i Bangassou skiner upp som en sol när jag kommer, och säger “Nu kommer du! Nu vet jag att jag kommer att få äta och dricka gott ikväll!” Det är då man önskar att man istället hade kunnat ta alla dessa pengar som man betalar in varje månad, och sätta undan dem i en fond som man själv kan använda för att betala ut barnbidrag och pensioner till sina anställda.

    Det är en fråga som är värd att fundera över: Ska man hjälpa de enskilda människor som behöver det bäst, eller ska man hjälpa stater att få ordning på sitt land och i sin tur erbjuda hjälp och stöd till sina medborgare?

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Humanitär katastrof, ja, men extremt farligt…?

    Idag publicerades en artikel i DN med rubriken Få känner till världens näst värsta katastrof. Där kan man dels läsa om att RCA räknas till världens näst värsta humanitära katastrof, efter Somalia, men också att landet är så farligt att man släpper ner mat från flygplan och att allt utanför huvudstaden är laglöst land.

    Och det är jättebra att det skrivs! Det är jättebra att någon i alla fall försöker uppmärksamma den tysta humanitära katastrofen som pågår i RCA just här och nu. (Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg som går att läsa här.)

    Men när man säger att RCA är så farligt att man inte vet om man kan åka från en stad till en annan utan att bli överfallen, och när allt land utanför Bangui beskrivs som laglöst land där fem lokala och två internationella rebellgrupper slåss om landets naturtillgångar, då är det något som känns fel. Jo, jag förstår varifrån informationen kommer. Det är inte fullständig osanning. Men jag kan ändå inte skriva under på att RCA är ett farligt land. Inte om man känner till det och vet vad man gör.

    Vi människor är rädda för det vi inte känner till. Har man aldrig varit utanför Bangui förstår jag om det känns obehagligt att resa på vägar där man stoppas av beväpnade militärer i vägspärrar. Och jag förstår att det är olustigt att röra sig i områden där det finns rapporter om att rebellgrupper härjar. Och visst finns det ställen i RCA dit man inte bör bege sig. Men något allmänt krigstillstånd överallt utanför Bangui är det då sannerligen inte fråga om! Om man framställer landet så, tror jag att man snarare förvärrar den kris som redan idag är allvarlig.

    I artikeln står det att “stora utvecklingsaktörer som världsbanken ‘står och stampar’”. RCA behöver dessa aktörer. Centralafrikaner behöver få ett hopp om framtiden. Det behövs utveckling, sjukvård, utbildning, investeringar. Alltför många centralafrikaner har idag tappat tron och hoppet om sitt eget land. Man litar inte på sin egen regering. Och än värre, man tror inte att man själv kan göra någon skillnad. Så många jag pratar med uttrycker uppgivenhet och en känsla av att de inte har kontroll, att någon annan styr och att de inte kan göra något åt vad som händer. Och tror man inte på att något ska bli bättre, är det lätt att sluta att ens försöka.

    Jag tror inte att någon kan komma utifrån och ställa allt tillrätta. Men jag tror att uppgivenheten idag är så stor att det måste komma insatser utifrån för att vända den uppgivenhet som så många centralafrikaner brottas med idag. Och så länge omvärlden framställer landet som en krigszon så kommer det inte att bli något av dessa insatser. Att släppa ner mat från flygplan kan förvisso förhindra att människor svälter ihjäl, men det vänder knappast känslan av att det är någon annan som styr. (Jo, jag vet, även i artikeln påpekas att detta med att släppa mat från flygplan är en förlegad metod.)

    Den som upplever att det är obehagligt att bege sig utanför Bangui ska givetvis inte behöva göra det. Men i så fall bör hjälporganisationer hitta medarbetare som känner till landet, och som inte bara vill sitta på sina kontor i Bangui och vända papper. Det står i DN att ingen vet hur många i RCA som våldtas, lemlästas och dödas av rebeller. Vill ni veta? Fråga lokalbefolkningen. Jag kan genom mina kontakter kolla Bakouma med omnejd. För den som kan landet är det inte svårare där än på många andra ställen i världen. Och jag tycker nog att både FN och världbanken tillsammans med partners som har bra lokalkännedom borde kunna komma på något mer innovativt sätt att hjälpa än sitta tryggt och säkert i ett flygplan och släppa ned matpaket till de människor där nere som lever mitt i krisen och inte har möjlighet att flyga därifrån.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Döda alla över två år!

    För att ni ska få en känsla av den där uppgivenheten jag skrev om i föregående inlägg (även om detta så klart inte är representativt för alla centralafrikaner):

    En medarbetare, själv centralafrikan och född, uppvuxen och bosatt i landet, sa för en tid sedan: “Det bästa sättet att komma till rätta med RCA’s problem skulle vara att döda alla invånare över två år, och sedan skicka de överlevande barnen till ett annat land där de får växa upp och får en bra utbildning. När dessa barn sedan är vuxna kan de komma tillbaka och bygga upp landet och göra något bra av det.”

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Bonne Fête!

    Idag är det RCA’s nationaldag! Den firas till minne av att landet bildades, vilket skedde detta datum år 1958. Självständigheten inträffade dock inte förrän nästan två år senare, den 13 augusti 1960.

    Nationaldagen brukar firas med pompa och ståt och parader, “defilés” i alla större (och mindre) städer. Här deltar statsrepresentanter, företag och olika organisationer och grupper. Varje grupp klär upp sig, helst i en enhetlig klädsel, som till exempel dräkter sydda av samma tyg, och marcherar genom stan och förbi en läktare där de högsta hönsen sitter och tittar. Förra året “defilerade” CAWA i Bakouma. Om det blev likadant i år igen har jag ännu inte fått någon klarhet i.

    Första december är även en dag då det föds extra mycket barn i RCA. Åtminstone om man får tro de födelsedatum som våra anställda anger när vi skriver arbetskontrakt. Förklaringen är dock ganska enkel. Många vet inte när de är födda, eftersom det aldrig gjorts någon födelseattest, och vet man inte, så anger man oftast första december som födelsedag, tillsammans med ett årtal som verkar lämpligt. Det knepigaste är när man sitter och ska skriva kontrakt och frågar när arbetstagaren är född, och får till svar: “Jag vet inte, vad tror du?”. Då är det bara att gissa. Dock ska det sägas att det inte händer särskilt ofta. De flesta har bättre koll än så.

    Bonne fête!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.