-
Nyheter från RCA
Ojoj, jag känner att jag tog på mig någon sorts ansvar att rapportera vad som händer i RCA. Men som bekant så har det också varit jul, så jag har lagom hunnit hålla mig själv uppdaterad men inte skrivit.
Under juldagarna har Seleka avancerat ytterligare, enligt dem själva för att regeringsstyrkor provocerat dem genom att försöka gå till angrepp. Bangui är fortfarande lugnt och det mesta fungerar som vanligt enligt kontakter där, men folk är förstås oroliga över vad som ska hända.
Jag har också pratat med Erik som bekräftar vad jag själv trott hela tiden, nämligen att det inte finns några skäl att direkt oroa sig för dem, som befinner sig ute i vårt jaktområde. De är långt från oroligheterna. Sveriges Radio har någon gång nämnt att Konys Lords Resistance Army skulle vara inblandad i upproret, men detta är helt felaktiga uppgifter. Seleka består av olika rebellfraktioner med kopplingar mestadels till norra RCA och Tchad.
Jag skriver mer imorgon. Har barn att lägga nu, som borde ha sovit för länge sedan.
-
Seleka fortsätter mot Bangui
Seleka fortsätter att avancera och vill inte gå med på kravet att dra sig tillbaka innan förhandlingar. De kommer dock med motstridiga uppgifter där de å ena sidan sagt att de inte har för avsikt att ta Bangui, ett påstående som låter ganska ihåligt då de å andra sidan bett Bangui att lägga ned vapnen för att slippa strider i huvudstaden.
Förhandlingarna skulle enligt beslut av CEEAC ha börjat imorgon, fredag, i Libreville, men det verkar inte särskilt troligt i dagsläget.
Tchad armé håller Bossangoa och Sibut, på de två huvudvägarna in mot Bangui, för att skydda huvudstaden. Det har dock gått en del rykten om att Seleka kanske väljer att använda mindre vägar för att gå runt dessa städer.
På www.rfi.fr finns mycket information för er som kan franska.
-
Gör en politisk analys istället för att prata barnadödlighet!
Nu är RCA med i Ekot igen. Efter att man nämnt att Seleka avancerar mot Bangui talas dock mest om den humanitära krisen och den höga barnadödligheten i landet. Och det är jätteviktig att prata om den humanitära krisen. Men kanske inte just nu. Hur vore det att istället försöka sig på en politisk analys av läget?
Den här typen av rapportering ger en bild av att allt bara är kaos och att det inte finns någon som helst rationell anledning bakom Selekas uppror.
Om än dåligt fungerande så är RCA ett land med en politisk verklighet. Det är inte bara en humanitär kris!
Här är lite reportage från Ekot:
Centralafrikanska republiken: Mer än vart tionde barn dör
Fortsatt oro i Centralafrikanska republiken
Internationell styrka på väg till Centralafrikanska republiken
-
Bambari taget av Seleka enligt flera källor
Det är kvällen före julafton och jag orkar inte skriva ihop något långt, men vill i alla fall säga att jag hört från flera håll att nu även Bambari, ännu lite närmare Bangui, är taget av Seleka. Regimen har ställt som krav att rebellerna ska dra sig tillbaka till sina ursprungliga positioner innan det kan bli någon fredsförhandling, men något tillbakadragande verkar det inte vara tal om.
RCA, RCA…
-
Fler städer intagna av Seleka?
Det kommer uppgifter om att Seleka intagit städerna Ippy och Bambari, och alltså avancerat ytterligare mot Bangui. Dock dementerar sittande regimen dessa uppgifter.
Det är osäkert om och när det blir några förhandlingar. Bangui ställer som villkor att rebellerna först måste dra sig tillbaka från ockuperade områden, något som Seleka säger sig vara ovilliga att göra.
-
Förhandlingar mellan regering, oppsition och rebeller i Centralafrikanska Republiken?
Det verkar som att stridigheterna lugnat ner sig något. Igår rapporterades att Seleka-rebellerna intagit staden Batangafo, medan regeringsstyrkor återtagit Kabo. (Det senare dementeras dock av Seleka.) Därefter har det inte hörts några fler rapporter om att Seleka vare sig skulle ha avancerat eller dragit sig tillbaka. Istället ska de ha gått med på att upphöra med striderna mot löften om dialog med regeringsmakten.
Enligt Djotodia, Selekas ledare, beror villigheten till förhandling mycket på Tchads beslut att inte tydligt välja sida i konflikten, och att inte hjälpa Bozize-regimen att slå tillbaka upproret med våld.
Det sades att förhandlingarna skulle börja idag, fredag, i N’djamena, Tchad. Men några förhandlingar kom aldrig igång. Däremot diskuterades situationen i RCA på ett toppmöte med CEEAC (Communauté écomomique des etats de l’Afrique Centrale) – en ekonomisk union mellan ett antal länder i centrala Afrika – också det i N’djamena. Endast fyra statschefer var närvarande; Francois Bozize från RCA, Idriss Deby från Tchad, Ali Bongo från Gabon och Dennis Sassou Nguesso från Kongo. Man enades om att stötta RCA militärt genom att sända trupper som ska förena sig med den tchadiska armén som redan finns på plats i landet. Samtidigt uppmanade man RCA att öppna upp för dialog och förhandling, mellan regering, rebeller och opposition, och föreslog att dessa förhandlingar skulle äga rum i Libreville, Kongo.
Rebellerna ombeds nu att dra sig tillbaka från de redan intagna städerna, innan förhandlingarna kan börja. Eric Massy, Selekas talesman, är nöjd med att situationen i RCA diskuterades under CEEAC-mötet, men säger sig vara förvånad att förhandlingarna är flyttade från N’djamena till Libreville utan Selekas vetskap. Han säger också att de inte har för avsikt att dra sig tillbaka.
Även FNs säkerhetsråd har uppmanat rebellerna att upphöra med striderna.
Fredsavtal har undertecknats mellan RCAs regering och olika rebellgrupper 2007 och 2008. Avtalen innehöll bland mycket annat ett löfte om fortsatt politisk dialog mellan regering och opposition. Den som letar efter mer info om detta kan titta in på Uppsala Conflict Data Program.
Lite nyhetslänkar även idag:
På engelska
Från FNs säkerhetsråd
BBCPå franska
Jeune Afrique
RFI
Centrafrique-presse -
Rebellerna avancerar i Centralafrikanska Republiken
På Sveriges Radio har det varit tyst om RCA sedan sist jag skrev. I alla fall så långt jag har kunnat höra. I Aftonbladet fanns en liten, liten notis som kunde berätta att styrkor från Tchad gått in i landet efter vädjan från president Francois Bozize. (Bozize och Tchads president Deby har varit allierade ända sedan 2003 när Bozize tog makten i RCA i en kupp stödd av Deby.)
Men trots den senaste tidens något ökade uppmärksamhet, och trots Läkare utan gränsers varningar för att det pågår en tyst humanitär katastrof i RCA, är det uppseendeväckande tyst i svensk media om vad som pågår i landet. Läser man internationella och centralafrikanska media får man en bättre bild.
Just nu, onsdag kväll, verkar det som att rebellerna, en sammanslagning av tre olika rebellgrupper som nu kallar sig Seleka, har tagit kontroll över en rad olika städer, däribland Ndele i norr, Bria som ligger centralt/öst, och Kabo som ligger ca 400 km norr om Bangui. De hävdar att skälet till upproret är att Bozize inte följt de fredsavtal som undertecknats 2007 och 2011. Bland annat kräver de att få pengar som utlovats till de rebeller som la ned vapnen, samt att politiska fångar ska friges.
RCAs försvarsminister Francis (som är son till presidenten) hävdade igår att han inte hört talas om några speciella krav från Seleka, och presidenten själv kallar rebellerna för “äventyrare” och vädjar till befolkningen att vara lojala mot honom själv och den nuvarande regimen.
Igår anlände tungt beväpnade styrkor från Tchad, men de har inte tagit strid med rebellerna utan endast positionerat sig i Sibut eller Dekoa (det finns flera olika uppgifter), på den enda vägen som leder norrifrån ned till Bangui, för att stoppa rebellerna om de avancerar så långt. RCA meddelar å sin sida att den nationella militären inte alls drivits tillbaka av rebellerna, utan att de har gjort ett “strategiskt tillbakadragande” men att de nu med förstärkning från Tchad tänker gå till offensiv.
Enligt RFI försöker Tchad få till fredssamtal mellan parterna, något som alla säger sig vara positiva till, men på vissa villkor. Michel Djotodia, som tagit på sig rollen som högsta ledare för Seleka, väntar för sin del på en officiell inbjudan, något som han ännu inte har fått. Tills vidare har Seleka tillkännagivit att de inte är rädda för den tchadiska armén, och råder dem att hålla sig undan och inte blanda sig i RCAs inre angelägenheter.
För er som vill läsa mer rekommenderar jag bland annat följande sidor:
På engelska:
Reuters
Washington PostPå franska:
Journal de Bangui
RFI
TV5Jag försöker följa upp med fler sammanfattningar.
-
RCA i svensk radio
Plötsligt pratar de om RCA på radio. I en helt vanlig nyhetssändning hör jag plötsligt Sveriges Radios Afrikakorrespondent, Maria Sjöqvist, nämna Bangui, och strax därpå Ndele. Det handar om att regeringen nu hävdar att de återtagit kontrollen av staden Ndele i norra RCA, som tydligen varit i händerna på rebellgruppen UFDR (Union des forces démocratiques pour le rassemblement, eller på svenska Unionen av demokratiska styrkor för samling) sedan i måndags.
Det sägs att en del av befolkningen har flytt staden, och jag tänker på Gere. På hennes fyra barn Merveille, Emelie Rebecca, Gipsy och Benjamin. De har varit med om detta förut. Förhoppningsvis har de flytt ut till jordnötsodlingen utanför stan. Jag försöker ringa men telefonen är avstängd. Inget att göra annat än att hoppas på det bästa.
Ndele och omkringliggande städer har varit drabbat av konflikt i många år. Olika rebellgrupper har velat ta kontroll över området, och nu hävdar UFDR att regeringen inte respekterar fredsavtalet som skrevs under 2007. Sist jag pratade med Gere, nu i november, sa hon att det var ganska lugnt. Regeringen hade inte direkt haft kontroll över Ndele på länge, enligt henne, men rebellerna hade inte gjort så mycket och livet var ungefär som vanligt.
Men så…
I mars 2010 skrev jag tre blogginlägg om Gere. De går att hitta här:
Gere
G:s historia, del 1
G:s historia, del 2
G:s historia, del 3Jag förstår ju att ni alla vet att bakom dessa nyhetsrapporter om konflikter finns människor av kött och blod. Ibland är det bara så svårt att ta in, att förstå det mänskliga sammanhanget bakom orden om rebeller och regeringsstyrkor och namn på städer som radiopratarna knappt kan uttala.
-
Lerkörningar och soluppgångar
Ibland skrattar jag lite åt mina egna associationer. Här går jag och ser ut som en alldeles svensk svensk mamma, och kör mina barn till dagis i en gammal tvillingvagn som sett bättre tider. Vagnen är lite för bred för den upptrampade vägen genom snön, och rätt som det är sladdar vi och hjulet glider ner i lössnön och fastnar. Och jag tänker: det här är som att köra fast i lera.
Jag tycker att det är jättefint med vintern som vi fått, och jag trivs i Sverige. Men jag längtar till mitt andra hem också. Kanske alldeles speciellt ikväll när jag vet att Erik står redo att lämna Bangui för att åka ut i bushen. Jag vill också…
Den svenska kylan är ingenting jag lider så mycket av. Däremot mörkret. Det finns mycket fina saker med att leva i bushen, och en av dem är att man inte har så mycket elektriskt ljus, och därför blir det helt naturligt att lägga sig på kvällen när det är mörkt, och att vakna när solen går upp. Jag tycker om att vakna med solen, vilket i Sverige riskerar att leda till antingen alldeles för lite sömn, eller också låånga sovmorgnar, beroende på årstid. Så för att i alla fall råda lite bot på Afrikalängtan som annars infinner sig varje morgon har jag nu skaffat mig en egen soluppgång. Jag hade inte hört taglas om wake-up lights, men tydligen har de funnits på marknaden ganska länge: lampor som man kan ställa att långsamt dimma upp ljuset under en halvtimme på morgonen. En onödig pryl kan tyckas, men nog vaknar jag hellre av långsamt uppdimmat ljus än av en irriterande pipande väckarklocka vars signal man lär sig att hata, hur vacker den än är.
Så detta, kära vänner, är mitt julklappstips till alla vintertrötta. Lite dyr kanske, men jag tycker att det är så mycket värt det!
-
”Ljusets mödrar”
Bara en liten länk till fjärde dokumentären i Why Poverty?-serien. Ljusets mödrar handlar om hur en helt vanlig kvinna från en by i Jordanien får åka till Indien och utbilda sig till soltekniker under ett halvår. Det är lite feelgood-känsla över hela filmen.
Fast jag undrar ju förstås hur det gick sen, egentligen. För kvinnan vi följer i dokumentären och för alla de andra kvinnorna från olika delar av världen. Är det så bra som det låter? Det verkar nästan lite för enkelt. Eller kanske snarare lite för okritiskt skildrat. Men kanske det är det som är meningen, att man ska tänka positivt.