• Övrigt

    Tillbaka från Bakouma

    Tillbaka i Kocho igen efter en lång bilresa i en öppen bil och varierande väder. Vi lämnade Bakouma i förrgår eftermiddag, och med ett bildäck som stol och en hoprullad madrass som ryggstöd, på flaket av en pick-up, tillbringade jag de första fem timmarna av resan i ett glest men ihållande regn av sågspån, som kom sig av att vi lastat plankor ovanpå bilen. När vi började köra var det tryckande varmt, men en liten regnskur (med riktigt regn – inte sågspån) strax innan skymningen svalkade skönt, och de sista två restimmarna den dagen satt jag och njöt av doften av blöt jord och blixtarna som lyste upp himlen bakom oss. Runt halv åtta kom vi fram till en av våra safaricamper, Mbari, där Erik och barnen mötte upp.

    Följande förmiddag ägnades åt att titta igenom Mbari-campen och prata om vad som behöver renoveras och göras om till nästa år. Efter lunch var det dags för nästa etapp av resan, denna gång i framsätet med två barn i knät och med Erik som chaufför. Vid avfärd var det återigen tryckande hett, med mörka moln som tornade upp sig i öster. Vi korsade Mbari-floden på vår egenkonstruerade färja och hann köra en dryg timme innan det började duggregna. Påhejad av Axel, som för tillfället tävlar om allt och nu absolut ville “vinna över regnet”, gasade Erik på så vi nästan stod på två hjul i kurvorna, men det hjälpte inte mycket. Snart stod regndropparna tätt i luften, och vi halade fram en presenning som drogs över bilen och fick tjäna både som tak och en föga genomskinlig vindruta. Barnen skickades bak till killarna på flaket, som hade det relativt torrt, och medan Erik körde vidare i långsammare tempo, fick jag sitta framåtlutad och hålla fast “vindrutan” så att den skulle hålla sig på plats och inte flyga upp, men samtidigt ge Erik ett litet titthål för att se vägen.

    Vi fortsatte så under ungefär en halvtimme. Sedan klarnade det upp igen, presenningen veks ihop och vi kunde återgå till ett snabbare tempo. Framför oss på vägen steg vattenångan från den fortfarande varma marken, och påminde oss än en gång om hur oändligt vacker denna vildmark är. Det skymde och det mörknade, små barnarmar och ben fick gåshud i fartvinden och vi plockade fram filtar att värma dem med. Vid sjutiden rullade vi in till Kocho och blev välkomnade av kollegor som snabbt hjälpte oss att lasta av, hämtade duschvatten och ställde fram kvällsmat.

    Så jag hoppas ni förstår: Vi har det bra! För vad är väl lite sågspån, damm, regn och kyla, mot fartvinden i håret och friheten i ett liv som detta?!

  • Övrigt

    Regnväder och backklättring som ett litet avbrott i vardagen

    I Kocho är den ena dagen den andra lik. Inga helger bryter av vardagslunken, och få förändringar i umgängeskretsen gör att samtalen gärna rör sig runt ungefär samma ämnen, kväll efter kväll. En sparsam mängd information från omvärlden bidrar också till att tankarna inte ofta kretsar kring mycket mer än det vi ser runt omkring oss och för tillfället jobbar med. På sätt och vis är det ganska skönt, detta avbrott från det ständiga informationsflödet som jag och de flesta andra lever i. Men vissa kvällar är det lätt att känna som Axel, när han säger: “Men mamma, det var ju nyss morgon!”, och jag frågar mig: Vad har jag egentligen gjort idag? Fanns det något som gjorde den här dagen speciell, något som bröt av mot det vanliga mönstret med frukost, arbete, lunch, arbete, bad (för barnens del), kvällsmat, läggdags?

    Dagens avbrott kom på eftermiddagen, runt klockan halv fyra. Det blåste upp till regnväder, och jag, Theo och Axel sökte skydd under taket hos campens sjukskötare, Guy. Under detta tak står också säsongens alla tomma drickabackar staplade, och eftersom vi mest satt där och inte kunde göra så mycket annat än att vänta ut regnet, så berättade jag om nöjet i att klättra på tombackar. Jag vet inte hur många av er som känner till den leken: säkrad med en klättersele och rep bygger man ett torn av tombackar, en back i taget, alltmedan man själv klättrar uppåt så att man hela tiden befinner sig på toppen av detta torn. Den som klarar flest backar innan tornet välter har förstås vunnit.

    När regnet slutat (det var ett ganska kort regn) var Guy sugen på att prova. Jag också, om jag ska vara ärlig. De flesta av våra backar var dåligt konstruerade för att kunna klättra på, men vi lyckades hitta sex stycken med en bra form. Någon sele eller rep hade vi dessvärre inte, men man får inte vara för petig. Jag började, för att visa hur det går till. Fem backar klarade jag, sen fegade jag ur. Guy klarade lika många. Sen kom Jo, killen som tar ser efter Theo och Axel på dagarna. Han klarade utan vidare alla sex backar, och ställde sig dessutom raklång högst upp på tornet innan han klättrade ner igen. Jag tog det förstås som en utmaning, och efter mig var det Guys tur igen. Just nu är det alltså delat rekord på sex backar i Kocho, mellan mig, Guy och Jo. Vad vi behöver nu är en klättersele och lina, annars kan detta sluta illa.

  • Övrigt

    Tillbaka i Kocho

    Här igen. Hemma i Kocho igen. (Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka.) Under de två veckor jag har varit i Bangui har vädret slagit om. Det har regnat. Och regnat! Och regnat lite till. Resultatet är överväldigande! Nytt gräs överallt. Hög luftfuktighet, blött på market, blött inne i husen (man vet ju inte förrän det börjar regna var läckorna i taken finns). En markant ökning av spindlar och småkryp, ute som inne. Och närapå en meter högre vattenstånd i floden. Axel blev mycket besviken när han upptäckte att “hans” stenar ute i floden (eller havet, som han kallar det) var alldeles översvämmade och inte gick att hoppa på mer. Lyckligtvis har vattnet sjunkit undan nu igen, så medan jag skriver detta sitter grabbarna ute på klippan i floden framför “restaurangen” och äter kakor och dricker saft.

    Egentligen har jag inte så mycket mer att säga just nu. Ville mest låta er veta att vi är framme och att allt är bra. Mer en annan gång.

  • Resor

    Hejdå Bangui…

    …nu drar vi till skogs igen. Imorgon flyger jag och barnen tillbaka till Kocho. Om det blir som vi tänker (vilket det i och för sig aldrig blir) så kommer Erik efter om två veckor. Vi hörs därifrån!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Fortsatt oroligt i CAR men lugnt hos oss i Bangui

    Söndag kväll och vår del av Bangui är ungefär lika lugn som vanligt. Efter kvällsmat ute på verandan sitter vi kvar och lyssnar till dunkandet från nattklubben som vi bor granne med. Som tur är har vi tillräckligt långt mellan fastigheterna för att ljudet inte ska vara störande, utan bara som en dunkande puls i natten. Jag vet inte mycket om Banguis uteliv, så jag kan inte säga om det blivit lidande av utegångsförbudet som träder i kraft klockan åtta varje kväll. Rimligtvis borde det resultera i att det inte är lika många människor ute, men uppenbarligen finns det i alla fall tillräckligt många för att det ska vara värt att spela musik.

    De senaste dagarna har det varit lite spänt och en del oroligheter i olika delar av stan. Varje dag kommer rapporter om att muslimer har dödats, oftast är det anti-balaka som ligger bakom. Många muslimer evakueras från stan och från landet. På så sätt har detta tal om en religiös konflikt verkligen blivit något av en sanning. Samtidigt hör man från många ställen i landet om kristna och muslimer som fortsätter att leva i fred, muslimer som söker skydd i kyrkor, osv. Så någon enkel uppdelning är det fortfarande inte tal om. Längst i norr har en ny rebellgrupp fått fäste, skapad av en av de före detta Seleka-ledarna. Deras uttalade mål är att dela CAR och själva ta kontroll över de norra delarna. I nordväst fortsätter oroligheterna också, med hot om anti-balakaattacker och även attacker mot hjälporganisationer.

    Det var nyhetssammanfattningen för ikväll. Nu är det sovdags. Jag som brukar sitta uppe till ett på natten i Sverige, det skulle jag aldrig orka här!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Att inte våga lita på sjukvården – jämfört med detta är svensk vård rena paradiset

    Vi har tillbringat en del tid på sjukhus de senaste åren i och med Theos hälsoproblem, och jag ska erkänna att det finns gånger då jag klagat över dålig kommunikation och andra brister i den svenska vården. Och visst finns det problem i Sverige som är värda att nämnas, i en perfekt värld ska ju ingen som är sjuk – eller någon som jobbar inom vården för den delen – behöva känna att han eller hon hamnar i kläm i ett dåligt fungerande system. Men jämfört med CAR idag är ändå den svenska sjukvården rena himmelriket.

    Theos och Axels barnflicka är sjuk. I måndags var hon på en vårdcentral och undersökte sig och fick lite mediciner. I tisdags kände hon sig lite bättre, men igår fick hon hög feber igen. Idag gick hon till sjukhuset för flera prover, och fick veta att hon skulle få svar om en vecka. I väntan på detta sitter hon hemma och fortsätter med de mediciner som hon fick i måndags. Kanske har hon fått precis rätt vård och rätt mediciner, det är möjligt. Men med tanke på alla medicinlistor jag sett efter undersökningar utförda på olika vårdcentraler i landet känner jag mig inte helt säker. Jag vet inte var felet ligger, om det beror på kunskapsbrist, dåligt engagemang, ett system där läkarna få provision på medicinen som säljs på apoteken,eller en kombination av allt detta och lite till, men trots att jag inte själv är läkare har jag sett många många fall där det är uppenbart att medicinen som skrivits ut inte kan ha någon avsevärd effekt på den sjukdom som patienten fått diagnos på. Vitamininjektioner vid malaria. Antibiotika vid förkylningar. Och så vidare.

    Jag är inte läkare och kan inte mycket om sjukvård. Jag tror absolut inte att jag själv hade kunnat göra ett bättre jobb. Men just därför hade det känts skönt om man i alla fall kunde känna att det går att lita på att den som går till sjukhuset kommer att få en korrekt diagnos och mediciner som faktiskt hjälper. Här har vi en del av den omtalade humanitära krisen i CAR, en allvarlig del, som sannolikt skördar minst lika många dödsoffer som våld och stridigheter. Man blir lessen bara av att tänka på det…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Lugn söndagsmorgon i centrala Bangui

    Söndag morgon. Vi sitter på verandan till “vårt” hus (egentligen svärföräldrarnas hus, som vi hyr en del av) i centrala Bangui och äter frukost. Här finns inte mycket som påminner om att man är i en huvudstad. Inget trafikbrus. Inga röster från gatan utanför. En tupp som gal och någon som slår gräs, det är allt vi hör. Som om vi satt i en by på landet. En helikopter kör ett varv över hustaken, sen är allt tyst igen.

    Det är så här det är i vår del av Bangui. Så var det även innan Seleka och oroligheterna. En del av förklaringen är att det faktiskt är en väldigt liten stad, som inte kommer i närheten av den aktivitet som finns i de flesta andra huvudstäder. En annan del av förklaringen är att Banguis centrum egentligen bara är dess geografiska centrum. Kanske också i viss mån dess administrativa centrum. Människor, aktiviteter och kommersiell verksamhet däremot är koncentrerade i andra delar av staden. Det är också där som de flesta av oroligheterna äger rum. Vårt ställe har, i alla fall sedan jag kom hit, mest känslan av en lugn förort.

    Idag ska vi iväg och äta lunchbuffé på en restaurang nere vid floden. Kanske åker vi och badar i eftermiddag hos en bekant som har en pool. Annars har vi inte så mycket planer. Skriva lite. Ringa några vänner. Ta helg, helt enkelt.

    Och i Sverige åker delar av familjen Vasaloppet. Lååångt ifrån vår verklighet! Heja heja!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Konflikt, boskap och tillgången på kött

    En konflikt kan ha alla möjliga konsekvenser, vissa mer uppenbara än andra. Idag var vi och åt lunchbuffé vid en restaurang vid floden. Det bjöds på grillat i olika varianter. Fläsk, kyckling, get, fisk… men inget nötkött, som tidigare varit det vanligaste köttet här i Bangui. Varför? Förmodligen till största delen beroende på att det nötköttet som säljs i Bangui kommer österifrån. Etniska grupper som traditionellt lever som nomader med sin boskap, har specialiserat sig på att vandra med sina kor från östra CAR till bland annat Bangui, för att sälja dem här. Det är bara det att dessa grupper oftast är muslimer, och därför inte kan röra sig i de här delarna av landet på samma sätt som förut. I vårt safariområde märks det tydligt att vägen som de brukar gå med boskapen, rakt genom våra marker, inte alls används lika mycket som tidigare. Och således: dålig tillgång på nötkött i Bangui, och en grillbuffé med annat över glöden. Och, vad värre är, sämre tillgång på protein för många människor i Bangui som tidigare förlitat sig på just nötköttet.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.