-
Torrtidskyla i januari när Gud trycker på fel knappar
Det är ovanligt kallt här i norra Kongo just nu. På nätterna går det ner till sådär 13 plusgrader, och det är faktiskt ruggigt kallt när man sover i oisolerade hus med bara en tunn filt över sig. På dagarna stiger temperaturen, men det är en torr och behaglig värme, en typisk torrtidskänsla. Men så borde det inte vara, säger en medarbetare. I januari brukar det vara så varmt på nätterna att man inte kan sova. Till skillnad från CAR finns det här två torrtider, den ”lilla” i januari-februari och den ”stora” i juli-oktober ungefär. Och det är under den stora som det normalt är så här torrt, med kalla nätter.
Våra tankar går förstås till de klimatförändringar som ständigt finns där i bakgrunden, även här i centrala Afrika, som ett diffust men ändå verkligt hot mot tillvaron. Sedan flera år tillbaka har jag hört centrafrikaner oroa sig över att regnen inte kommer som tidigare, att något är på väg att förändras. Tyvärr är detta en verklighet som mänskligheten behöver ta in och anpassa sig till. Det orättvisa är att det är västvärlden som har den största skulden i att förändringarna äger rum, men det är fattiga länder i Syd som kommer att drabbas hårdast. Både för att förändringarna kommer att bli mest märkbara här, men också för att man har mindre beredskap för förändrade väderförhållanden.
Det finns människor som fortfarande förnekar klimatförändringarna, även om de nu måste kunna räknas till en försvinnande liten minoritet. Men jag börjar misstänka att min medarbetare hör till en av dessa, när han skrattande säger, samtidigt som han understryker sina ord med förtydligande rörelser: ”Jag tror att det här konstiga vädret beror på att Gud håller på att bli gammal. Han ser inte så bra längre, så när han försöker hitta bland väderknapparna på sin instrumentbräda blir det ibland fel. Han skulle nog behöva ett par glasögon.”
-
Panzisjukhuset återupptar sitt arbete
Det är torsdag och #thursdaysinblack igen, och idag tänker jag på Panzisjukhuset och situationen i östra Kongo, som liksom blivit sinnebilden för det vi kallar ”sexuellt våld i väpnade konflikter”. Här används brutala våldtäkter som ett vapen för att skada och terrorisera en hel befolkning och fördriva människor från sina hem. Det finns självklart massor att säga om detta, och som vanligt är den en komplex situation utan enkla förklaringar och definitivt utan enkla lösningar. Jag har en bok hemma i bokyllan, Sexual Violence as a Weapon of War av Maria Eriksson Baaz och Maria Stern, som jag hittills bara bläddrat igenom men som jag vill läsa för att lära mig mer innan jag ens ger mig på att försöka förklara vad det hela handlar om.
Men oavsett hur mycket eller lite man förstår av de underliggande orsakerna till och konsekvenserna av detta våld, är det uppenbart att Panzisjukhuset gör ett stort och viktigt arbete med att både fysiskt och själsligt hela och upprätta de människor som blir utsatta för det. För några dagar sedan skrev jag att sjukhuset hade blivit stängt av de kongolesiska myndigheterna, på grund av en obetald skatt. Nu har jag kunnat hitta mer information, och ser att jag hade lite fel. Sjukhuset var aldrig stängt. Vad som hände var att deras tillgångar blev beslagtagna då myndigheterna fick för sig att de hade obetalda skatter. Utan tillgång till pengar kunde sjukhuset inte betala ut löner till sin personal för december, vilket självklart ledde till stora protester, och arbetet på sjukhuset drogs ner till ett minimum medan stora delar av personalen genomförde en sit-in framför skattekontoret. Man menade att Panzi blev utsatt för orättvis behandling eftersom inget annat sjukhus krävts på denna extra skatt.
Idag verkar man ha nått en lösning. Det kommer rapporter om att arbetet återupptogs under gårdagen sedan provinsens hälsoinspektör besökt Panzi för att ta reda på vad som egentligen hänt. Han kunde konstatera att sjukhuset visst betalt de skatter de ska betala, och vädjade till personalen att återgå till sitt arbete medan han skulle fortsätta att föra diskussioner och förhandla med skattemyndigheten om en lösning.
Goda nyheter alltså. Men det betyder inte att allt nu är frid och fröjd. Personalen på Panzi fortsätter att arbeta i en utsatt situation, och vi kan fortfarande visa vårt stöd genom hashtagen #StandWithPanzi, eller genom att skänka pengar till sjukhusets verksamhet, till exempel via den här länken (där man för övrigt också kan läsa att det faktiskt var svenska biståndspengar som var med och finansierade uppbyggnaden av sjukhuset i slutet av 90-talet).
Här kan man läsa mer om Panzi på franska. Bland annat har det regelbundet kommit uppdateringar om de senaste dagarnas problem.
-
Att bli arg eller att inte bli arg…
Med Theo och Axel är det prima liv! Efter några veckors småängsligt hängande runt huset och många funderingar över var krigsmyrorna håller till, och vad de ska svara när de inte förstår vad andra människor säger till dem, har de nu börjat upptäcka att det finns mer att göra. Och plötsligt är de överallt, ena stunden letar de småskrot i bilverkstaden, nästa minut gör de kullerbyttor på gräsmattan bakom kontoret. Och några timmar senare är de fiskar som simmar i ett hav av sand ute på vägen. Och de hittar på bus! Ingen går riktigt säker. Igår smet de in i G:s hus och hoppade i hans säng. Idag var det nallen som fick sig ett lerbad – på vardagsrumsgolvet! Det är så att man vill bli arg men ändå inte.
-
Några skärvor av Afrikas historia
Igår när jag städade hittade jag dessa krukskärvor. Jag var på vippen att kasta bort dem när Erik sa att de kommer från Lango bai, det där området med mineralrik lera som jag berättade om på nyårsafton, som tidigare var en av de viktigaste platserna för tjuvjakt på elefant här i området. Det finns ett ställe i baien som är alldeles fullt av gamla krukskärvor. Enligt turistguiderna i Lango är det lämningar från en tid när människor, precis som djur, drogs till den här typen av områden med mineralrik lera. Med hjälp av krukorna ska man ha samlat in vattnet för att utvinna salt och andra viktiga mineraler.
Och det slår mig nu att jag aldrig frågat om det här är historisk fakta, eller bara lösa spekulationer. Frågan känns relevant, inte för att jag egentligen har något speciellt skäl att misstro guiderna, men för att så lite är känt om Afrikas historia att det faktiskt verkar osannolikt att man med säkerhet skulle kunna veta anledningen till att det ligger en massa krukskärvor i ett område med lera mitt inne i regnskogen.
Det finns någonting eggande över Afrikas historia. Något som lockar till att använda den som bakgrundsdekoration i berättelsen om det moderna Afrika. Kanske är det just på grund av detta att vi vet så lite om den. Kanske är det för att den, om vetenskapen har rätt, bär på hemligheten om mänsklighetens ursprung. Och kanske är det också för att den på något sätt får det att kännas som att den avlägsna, spännande tid som vi kallar förhistorien kommer lite närmare.
Definitionen av förhistorisk tid, har jag lärt mig, är en tid då det ännu inte fanns något skriftspråk. Det handlar om en historia som vi inte kan läsa oss till, utan som vi måste försöka förstå med hjälp av arkeologiska fynd, folksägner och andra ledtrådar.
Eftersom stora delar av Afrika inte har något bevarat skriftspråk från tiden innan den europeiska kolonialismen, utan istället har haft en tradition av att muntligt föra vidare kunskap och berättelser, skulle man kunna säga att den afrikanska förhistorien sträcker sig ganska långt fram i tiden. (Även om det självklart finns undantag, i Afrika återfinns ju också några av de tidigaste kända skriftspråken!) Men här tror jag att man ibland begår en tankemässig blunder. Många, även jag själv innan jag läste en sommarkurs vid Linnéuniversitetet i modern afrikansk historia, tenderar att dela in Afrikas historia i tre perioder: Den förkoloniala tiden, den koloniala tiden och den postkoloniala tiden. Och man tänker sig lite oreflekterat att Afrika innan kolonialismen befann sig i någon sorts ”urtillstånd”. En förhistorisk tid med människor som levde ett slitsamt men enkelt liv där de livnärde sig på vad naturen hade att erbjuda. En livsstil som sedan blev raserad i och med européernas ankomst.
Men under den där kursen i modern afrikansk historia insåg jag att den där indelningen i perioder utifrån den europeiska kolonialismen, egentligen inte handlar så mycket om afrikansk historia som om europeisk. Den koloniala perioden formade visserligen Afrikas senare utveckling på ett genomgripande sätt, men kanske ändå inte så mycket som vi ibland föreställer oss. Afrika var trots allt bara kolonialiserat i ungefär femtio år. Dess historia innan denna tid är, liksom den övriga världens historia, en lång räcka av komplexa händelser och skeenden som går i varandra och för utvecklingen framåt. Och för att förstå vad som hände i de olika afrikanska länderna efter självständigheten på 60-talet, måste man också förstå det historiska skeendet under, och inte minst före den koloniala perioden.
Afrikas förkoloniala historia (ett ord som jag egentligen inte längre vill använda) är så mycket mer komplex än vad man kanske tänker sig när man hittar krukskärvor på en bai i Lango. Kanske skulle vi fundera lite mer på tidig afrikansk industri, afrikansk demokrati och afrikanska innovationer, och mindre på dekorativa historiska lämningar som krukskärvor, gamla armringar och mattslipade glaspärlor.
-
Den spanske cyklistens blogg
Oj, jag kom på att jag alldeles glömt bort en grej… Ni kanske minns att jag strax innan jul nämnde en spansk cyklist som kom förbi här under sin resa på cykel genom Afrika. (Egentligen hade han börjat nånstans borta i Sydostasien, jag minns inte riktigt var, och skulle efter Afrika ta sig över till Sydamerika för att fortsätta resan där.) Jag har faktiskt stött ihop med flera cyklister av den här typen under mina år i centrala Afrika. Inte så att det händer var och varannan dag, men det finns ändå ett gäng människor som ägnar sig åt sådana här långresor.
I alla fall, det jag glömt att skriva var att den här spanjoren har en blogg. Nu är jag ingen haj på spanska, och Google Translates översättningar är rätt så kass, men bloggen har väldigt fina bilder. Här finns ett inlägg från ett flyktingläger med centralafrikanska flyktingar i närheten av Batouri, Kamerun.
-
Den som väntar på något gott…
Ja, ni vet hur det ska sluta enligt böckerna. Men ärligt talat, visst är det ett rätt så dumt citat? Självklart kan man vänta för länge! Man kan vänta och vänta och vänta medan tiden rinner mellan fingrarna. Ibland kanske man inte ens får vad man väntat på. Tänk om man hade gjort något istället för att bara sitta där och vänta!
Men ibland är det nödvändigt med tålamod. Svårigheten är just det där avvägandet gällande när man ska vänta och när man ska göra något.
Idag har jag äntligen väntat färdigt på mitt kongolesiska telefonnummer. Jag köpte ett simkort när jag kom hit, en dryg vecka innan jul. jag stoppade i det i min olåsta telefon och såg fram emot att snart kunna ringa mina vänner i CAR och önska god jul. Det kom ett sms som berättade att telefonen hade blivit konfigurerad. Jag försökte ringa, men fick bara ett avhugget röstmeddelande till svar, som löd: “Desolée, vous ne pouvez pas eme…”
“Det är lugnt”, sa han som hade sålt simkortet. “Så där är det alltid i början. Det ger sig om någon timme.”
Så jag väntade en timme och försökte igen. Samma sak.
“Det är lugnt”, sa kocken Willy. “Så där gjorde mitt simkort också. Det ger sig nog tills imorgon.”
Så jag väntade till nästa dag innan jag försökte ringa igen, bara för att än en gång få samma avhuggna meddelande till svar.
Några dagar senare träffade jag försäljaren av simkortet på stan. Jag frågade vad som var fel.
“Det är lugnt”, sa han. “Det kan bero på att det är jul. Det kommer att funka om några dagar, max en vecka.”
Så jag väntade en vecka och försökte igen. Inte heller då gick det.
En medarbetare ringde upp försäljaren och frågade vad som var fel. Vid detta lag hade jag redan hunnit lära mig så mycket lingala att jag förstod att han frågade: “Har du inte något annat sim?”
Men det hade han inte. Han sa åt mig att vänta till efter nyår.
Igår gick vi på en promenad till byn. På vägen hem gick vi förbi det lilla skjulet där simkortsförsäljaren (som för övrigt också är Mbomos imam) satt och skötte sin verksamhet. På ett lågt bord framför honom stod en låda med några slitna mobiltelefoner och laddare. På den skeva trädörren satt en papperslapp upptejpad, med texten: “Ne pas répondre à ce nimero” (“Svara inte på detta nimmer”), följt av ett utländskt telefonnummer.
Försäljaren och imamen ringde upp någon på en telefon vars bakstycke hölls fast med en bit tejp. Han skickade över telefonen till min kollega, som försökte förklara för personen i andra änden att vi köpt ett simkort innan jul, men att det fortfarande inte var aktiverat. Mitt i hans förklaring bröts samtalet och det gick inte att ringa upp igen.
Vi gick hem. Vad annars kunde vi göra? Jag försökte återigen ringa på min telefon, och fick återigen endast det korta röstmeddelandet till svar.
Men så idag, tidigt på eftermiddagen, kom simkortsförsäljaren gående uppför vår infart, iklädd gummistövlar och en vit långskjorta. Han gjorde tummen upp och sa kort:
“Nu är det fixat.”Jag fick ett nytt simkort som jag stoppade i telefonen. Och plötsligt funkade det! När jag ringde upp Erik för att testa fick jag en helt vanlig signal!
Så idag skulle jag kunna säga: “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!”
Fast jag tycker faktiskt att jag fick vänta onödigt länge.
-
Kunskap eller korruption?
Theo har med sig läxor från Sverige. Bland annat ska han göra ett stapeldiagram över de mest populära frukterna i Mbomo. Efter att ha valt ut vilka fem frukter som ska vara med går han runt och frågar olika personer på basen. Han lyckas, med lite hjälp, ställa frågan på fyra olika språk:
“Vilken är din favoritfrukt?”
“What’s your favourite fruit?”
“Quel est ton fruit préféré?”
“Le ti keke wa la mo ye ni mingi?”Det sista språket är sango. Den frågan går till tidigare nämnde G, som just kommit hit från CAR. Han skrattar lite och pekar på apelsinen, och Theo gör ett kryss. Jag frågar om G:s barn, som går i skolan i Bangui. Funkar skolorna? Jo, det gör de. Men bara privatskolorna. Att gå på de statliga är slöseri med tid tycker G.
Han berättar vad jag egentligen redan vet, att de flesta som går i statliga skolor har fått gå om samma år flera gånger nu. Undervisningen håller inte tillräckligt hög kvalitet för att eleverna ska klara slutproven som bestämmer om de får hoppa upp en klass eller inte. Eller så har det helt enkelt inte varit någon undervisning under långa perioder. Till och med på universitetet i Bangui han man förlorat flera terminer. De som borde gått tredje året nu är fortfarande kvar på första, säger G.
“Räcker det med tillräckliga kunskaper då för att klara proven?”, undrar jag, eftersom jag tidigare i CAR träffat många unga som varit förtvivlade för att de själva tycker att de borde ha fått bra resultat på slutproven, men som blivit underkända för att de inte gett tillräckligt stora gåvor till lärarna. Eller inte haft föräldrar med rätt kontakter. Eller, om det handlar om tjejer, inte varit intresserade av inviter från manliga lärare.
G berättar om ett initiativ som nyligen togs för att komma ifrån denna typ av korruption i samband med slutprov. På vissa ställen testade man att rätta proven anonymt, och resultatet var slående. Plötsligt var det de som hade tillräckliga kunskaper, inte de som hade pengar, som klarade sig. Men, säger G, tyvärr underkände utbildningsministern dessa resultat. Det gick inte rätta prov på det sättet enligt honom. Man fick göra om det hela enligt det vanliga systemet, och så blev “rätt” personer godkända till slut i alla fall.
Vi skrattar lite, för vad annars kan man göra inför denna tragiska sanning? Avståndet mellan de möjligheter som mina barn får i Sverige, och de som G:s barn erbjuds, känns avgrundsdjupt. I gammaldags skildringar av den svenska skolan dyker ibland den där välklädda eleven upp som ger ett äpple till fröken, under de andra elevernas ogillande blickar och mumlande om fjäsk. Idag gör de svenska barnen istället stapeldiagram över klasskompisarnas favoritfrukter. I CAR är bilden av äpplet till fröken fortfarande verklighet.
-
Panzisjukhuset i RDC stängt av myndigheterna
Jag nås av nyheten att Panzisjukhuset i östra RDC (Kongo-Kinshasa), som specialiserat sig på vård av kvinnor som utsatts för våldtäkt, har stängts av kongolesiska myndigheter på grund av någon skatt som de inte betalat. Sjukhusets grundare, Denis Mukwege, var i Örebro i höstas och talade på en fredskonferens, höll en föreläsning på universitetet och deltog i en fredsgudstjänst i Nikolaikyrkan. Under sitt besök i Norden var han också gäst i Skavlan, en del av er kanske hörde honom där.
Historierna om vad som sker i östra Kongo, där sexuellt våld blivit ett vapen i kriget, är förfärliga, och att höra om det direkt från Dr Mukwege fick verkligheten att krypa närmare många av oss Örebroare. Och nu är sjukhuset alltså stängt tills vidare, och dess tillgångar frusna. På grund av en skatt som inte blivit betald.
Det är så galet! Ett sjukhus som gör en sådan insats ska väl inte behöva betala skatt. De borde få mängder med statliga bidrag istället. Men nu är det inte så, och i bästa fall handlar det om oklokt handlande av myndigheterna, i sämsta fall är det ett försök att sätta dit Dr Mukwege och hans personal för att deras arbete stör ordningen. Alltså krigets ordning, vars logik går ut på att skapa rädsla och driva bort människor från sina hem.
Mitt internet just nu är inte så bra att jag kan söka efter nyheter på nätet, men googla gärna själva och läs mer om detta. Säkert finns det sätt även för oss som är långt bort från händelserna att vara med och visa vårt stöd för Panzi och hjälpa till att skapa opinion mot myndigheternas handlande. Lämna gärna en kommentar om ni har någon konkret tips, så kan vi hjälpas åt att sprida informationen och delta i de protester som redan hörs från många håll.
Tillägg, dagen efter: Ok, nu har jag bättre internet och har kunnat kolla runt litegrann. Ett sätt att protestera är att använda hashtagen #StandWithPanzi, tex genom att publicera en bild på dig själv på sociala medier med texten I #StandWithPanzi. Här finns lite mer info. Om någon vet något mer, säg gärna till genom att lämna en kommentar eller dela informationen på annat sätt!
