• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Början på min CAR-vecka (bloggutmaningen)

    Jag skrev ju några dagar innan jag åkte från Brazzaville att nästa veckas bloggutmaning är ett inlägg om dagen med fokus på CAR. Och nu är det “nästa vecka” och dags att börja. Som jag borde vetat är denna “nästa vecka” också full av en massa sådant som veckor brukar kunna bli fulla av när man kommer tillbaka hem efter att ha varit borta en tid och allt ska dra igång igen. Idag var det tack och lov studiedag i skolan, så vi fick lite välbehövlig sovmorgon men har sedan hunnit med att packa upp (nåja… nästan i alla fall), tvätta, fylla på lite i kylen, betala räkningar, träffa vänner och slänga ut julgranen, som inte bara barrade utan även synbart slokade med grenarna. På kvällen var vi inne i stan, och jag och Axel var på Betelkyrkans musiklekis som han ska gå på en kväll i veckan den här terminen.

    Så med barnen hemma och en hel del att få i ordning på, så blir det inte så mycket tid över och ni får därför ursäkta om dagens CAR-inlägg blir lite klent. Men sett från den ljusa sidan kan det ju bara bli bättre då.

    Vad jag gått och funderat lite på är något som vår matgäst i Mbomo, läkaren som arbetat under många år i CAR, sa när han berättade om landet och det centralafrikanska folket. Nu tycker jag egentligen inte att man kan tillskriva en hel nation samma egenskaper och säga att “centralafrikaner är fredliga” eller att “svenskar är noggranna”, för det är ju inte så att en nationalitet automatiskt kommer med vissa oföränderliga egenskaper. Men det kan ju ändå finnas tendenser hos en befolkning att vara på ett visst sätt. Vissa beteenden som ses som önskvärda eller “normala” kan få stor genomslagskraft och kan på det sättet på något vis ändå komma att känneteckna människor av en viss nationell tillhörighet.

    Så här sa läkaren: “Centralafrikaner är så anpassningsbara. De finner sig i sin situation. De kan klara sig med väldigt lite utan att klaga. De kan kanga be.”

    Att “kanga be” betyder bokstavligen att stänga hjärtat, men är ett uttryck för att stå ut eller att anpassa sig till en kanske obekväm situation utan att göra något väsen av det. Och jag tror att det ligger något i läkarens ord. Att kunna “kanga be” är en högt prisad mänsklig egenskap i CAR. Att nöja sig med vad man har trots en svår ekonomisk situation. Att inte bli arg om man blir förtryckt, hånad, eller illa behandlad. Att inte göra någon grej av att tjuvar brutit sig in i ens hus och stulit allt av värde men att polisen inte kan göra något åt det.

    Och ibland är det bra att “stänga sitt hjärta”. Ibland är det just vad som behövs för att man ska klara sig helskinnad genom en svår situation. Men att bara stå ut och anpassa sig kan också vara förödande. Förödande för att ett tyst accepterande mycket sällan leder till förbättringar. Om inga krav ställs från befolkningens sida på en effektiv statsapparat, på ett pålitligt och rättvist rättssystem och på ekonomisk utveckling för hela landet, vem ska då ställa dessa krav i deras ställe?

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Afrikansk matkultur är mer än fattigdom. Och?

    Jag hittar en gammal DN-tidning bland posten som kommit medan vi varit borta, från slutet av december. I den finns ett helt uppslag med en artikel om fransk matkultur. I ett hörn sitter några notiser om mat från andra delar av världen. Det är rätt så stereotypt, man skriver om alkohol i Ryssland, religion i Indien, snabbmat i USA… och fattigdom i östra Afrika. Och jag blir lite trött. Egentligen på alla fyra dessa notiser, men kanske speciellt på den om Afrika, där avsaknaden av eller tillgången på pengar helt får definiera vad som finns på de afrikanska matborden. Som om afrikaner endast och allenast skulle välja mat utifrån vad de har råd med.

    Matkultur Afrika

    Det är bara en liten notis och det är väl ingenting att hänga upp sig på. Den tillför ingenting men gör inte heller någon skada. Eller? Vad tycker ni, är jag överkänslig? Eller är detta ännu en av de där små subtila detaljerna som gör att Afrika behåller sin ställning i gemene västerlännings tankar som fattigt och primitivt?

  • Resor

    Resfeber och eboladilemma – men nu är vi hemma!

    Ja, så är vi hemma igen. Hemma i Örebro. En del människor frågar faktiskt om de ska säga “Välkommen hem” eller bara “Välkommen till Sverige”. Men jag tycker absolut att man ska säga välkommen hem! Bara för att vi känner oss hemma även på andra ställen i världen så betyder ju inte det att vi kommer bort när vi kommer till Sverige.

    Resan gick på det stora hela bra, sånär som på en försening på en och en halv timme från Addis Abeba, samt att en av våra väskor ännu inte kommit fram. Och så var det förstås detta med resfebern och hälsodeklarationen som skulle fyllas i som en del i arbetet för att förhindra spridning av ebola. Jag vet att resfeber egentligen är ett bildligt uttryck, som syftar på den oro och pirrighet som man kan känna inför en resa. Men Theo har tagit det där med feber på bokstavligt allvar. Jag vet inte hur många flygningar tillbaka till Sverige som jag suttit och känt på hans panna och tänkt att nu har pojken nog fått malaria i alla fall. Men sedan, så fort man är framme, är febern som bortblåst.

    Den här gången började det på flygplatsen i Brazzaville. Vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och satt oss att vänta på flyget när jag såg att han var ovanlig blek och lite hängig. Han var inte heller sugen på att ens smaka på kexen som jag och Axel satt och knaprade i oss. Istället kröp han upp i mitt knä och sa med svag röst att han hade ont i huvudet. Jag la baksidan av handen mot hans hals. Den var febervarm. Inte sådär het som när man är riktigt sjuk, men feber var det. Lyckligtvis hade jag en Alvedon och en flaska vatten. Det hjälpte för tillfället.

    Men senare i flyget, någon timme innan vi var framme i Addis Abeba, hade Alvedonen slutat verka och Theo började bli lite glansig i ögonen igen. I samma veva kom flygvärdinnorna och delade ut ett papper som alla passagerare skulle fylla i. Dels skulle man svara på frågor om man varit i något eboladrabbat land under de senaste 21 dagarna, dels fanns en lista med symptom som man kunde tänkas ha, där man kunde kryssa i “ja”, “nej” eller “osäker”. Bland symptomen fanns alla de klassiska kännetecknen för ebola, från de mer diffusa som huvudvärk, feber och diarré till de omisskännliga som blodiga diarréer och kräkningar.

    Eboladeklaration

    Jag blev lite ställd. Att Theo hade feber var rätt uppenbart, även om jag var helt tvärsäker på att han inte drabbats av ebola. Men samtidigt: vad skulle hända om jag kryssade i att han led av två av symptomen som stod med på listan? Skulle det bli extra undersökningar? Skulle vi rödflaggas och isoleras som en försiktighetsåtgärd? Skulle vi missa nästa plan? Med tanke på vilka extrema beslut som ibland fattats i ebola-sammanhang (säkert ofta med all rätt), kunde jag inte förutse vad som väntade. Så jag velade och kryssade först i “nej” efter efter frågan om febern, för att sedan stryka det och byta till “ja”.

    Theo tog en halv Alvedon till och jag tänkte att febern kanske skulle ha hunnit gå ner tills vi kom fram. När planet landade var han fortfarande trött och blek, men inte lika varm. Vi klev av, och innan vi kom in i själva terminalbyggnaden fick alla passagerare passera genom en avspärrning där en vitklädd sjukvårdare med munskydd granskade resenärerna. Jag kände på Theos panna. Den var sval. Jag rotade i väskan efter pennan och tänkte ett tag att jag ändå skulle ändra, kryssa i att han inte hade vare sig feber eller huvudvärk. Men innan jag visste ordet av stod vi längst fram i kön, och blev vinkade till vänster där det stod en annan, ung sjukvårdare som tog allas temperatur. När han kollade Theo slog mitt hjärta lite snabbare, men sjukvårdaren bara nickade och vinkade fram oss. Våra hälsodeklarationer behövde vi inte ens visa…

    Därefter följde fem timmars väntan i Addis, och sedan en åtta timmars flygresa till Sverige. När vi steg av planet på Arlanda i morse gjordes ingen hälsokontroll, vilket faktiskt förvånade mig. Likaväl som folk som kommer till Etiopien kan ha besökt ett eboladrabbat land inom de närmaste tre veckorna, kan ju resenärer som kommer till Sverige ha gjort det. Bara för att vi befinner oss på en annan kontinent så betyder det inte att vi är utom all risk. Som ett minimum borde det finnas information om ebola på flygplatsen, tillsammans med ett telefonnummer som man kan ringa om man vet att man kan vara drabbad och utvecklar symptom. Inte alla som vistas i Sverige känner till att man kan ringa sjukvårdsupplysningen för att få råd i vårdfrågor.

    Och för att avsluta, eftersom jag vet att rädslan för ebola även finns här i Örebro, vill jag säga att vi under vår resa absolut inte varit ens i närheten av något eboladrabbat område. Det är inte någon som helst större risk att vi skulle bära på smittan, än någon som besökt Kairo. Eller Paris. Eller Beijing. Eller Göteborg. Eller vilken flygplats som helst som tar emot internationella flyg. Dessutom är febern, resfebern, borta nu, eftersom resan är slut. Så ni kan lugnt träffa oss i trygg förvissning om att vi inte kommer att smitta ner er med något dödligt virus.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    En toppen-eftermiddag och en revidering av min Afrikabild

    Vilken dag vi haft! Efter ett snabbt men givande besök på EEC-kyrkans huvudkontor tog en kollega, Dorcil, som jag arbetat en del med i Mbomo den senaste veckan och som nu är i Brazzaville för två veckors ledighet, med oss på en privatguidning genom stan i sin bil. Han bjöd på lunch på ett café i centrum som såg ut som en större kopia av Grand Café i Bangui (Banguis största och flottaste café, för er som inte vet). Sedan körde vi runt och tittade på olika sevärdheter, köpte skor åt Axel på marknaden i Poto poto, var nere vid hamnen, och hälsade på en snabbis hos en av Dorcils systrar för att se hennes nyfödde pojke. Dagen avslutades med att vi åkte hem till honom en sväng och tog med hans fru och ettåriga dotter på en fantastisk restaurang i ett parkområde med pool och lekpark i utkanten av stan. Foton kommer.

    Jag skrev för några veckor sedan om att jag tror att jag skulle känna mig hemma med människor från den afrikanska medelklassen. Och jag inser, när jag sitter där och pratar med Dorcil och Prunelle, samtidigt som jag njuter av en vällagad grillad fisk medan kvällsbelysningen glittrar i poolvattnet, att det här som jag sett idag är ett Afrika som jag aldrig riktigt tidigare upplevt. Jag har varit föremål för en otroligt stor gästfrihet i CAR, och verkligen fått känna att människor bjuder på både sin tid och sina tillgångar, men ärligt talat kan jag inte tänka mig att någon av alla de jag känner där, och i synnerhet inte en jämnårig som Dorcil, skulle kunna köra runt mig i timmar i sin egen bil och bjuda mig på restaurang två gånger utan att blinka, och utan att acceptera att jag betalar i alla fall en del av kalaset.

    Och i bilen på vägen hem, när vi pratar om standarden på husen i Brazzaville, och Dorcil säger att de flesta hushåll i stan, och även i många andra städer i Kongo, har ett kök med en gasspis, då blir det ännu mer tydligt hur fattigt faktiskt CAR är, där majoriteten människor till och med i huvudstaden fortfarande lagar mat över öppen eld. Och jag förstår än mer att den bild jag haft av Afrika hittills, är en bild av ett väldigt fattigt Afrika. Fram till idag har jag haft någon vag (och inte särskilt genomtänkt) föreställning om att människor som Dorcil hör till undantagen på den här kontinenten. Ikväll förstår jag att det nog snarare är CAR som är ett undantag. Och på något sätt känns det lite hoppfullt. Att sätta upp svensk standard på exempelvis utbildning och sjukvård som ett mål för CAR känns övermäktigt. Men tänker man istället Kongo-standard, kan man ana potentialen till utveckling även i ett av världens absolut fattigaste länder, Centralafrikanska Republiken.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Jag vill så klart inte glömma CAR!

    Efter många, många försök lyckas jag till slut komma fram till min vän Honorine i Berberati via hennes mans telefon. Vi har inte pratat på månader. Hon har försökt ringa mig men inte kommit igenom. Jag har försökt ringa henne, ovetandes om att hennes telefon blev stulen någon gång i november, och att hon därför fått ett nytt telefonnummer.

    Lite senare pratar jag med mina föräldrar, som precis är på väg tillbaka till Sverige efter en månads besök i Gamboula, där vår familj bodde under åren då mamma och pappa arbetade i CAR.

    Och så kommer det ett mejl med en länk till en rapport av Human Rights Watch om situationen i landet sedan statskuppen 2013. (Jag har inte hunnit läsa den själv än, men länkar till den ändå och hoppas få tid för en kommentar snart här framöver.)

    Och det känns lite som att ha blivit påmind om något viktigt, något jag egentligen vill ägna mig mer åt. Att det blivit mycket Kongo, familjeliv och vardagsbetraktelser den senaste månaden är inte så konstigt. Men nästa veckas bloggutmaning blir ett inlägg om dagen med fokus på CAR.

  • Resor

    Från bushen till storstan på några timmar

    Efter en tredelad resa som först bestod av en biltur på en dryg timme, sedan en lika lång väntan på att piloterna och turisterna från Lango skulle komma till flygplatsen, och därefter en flygresa på knappt en och en halv timme, är vi nu tillbaka i Brazzaville. Vi lämnade Odzala i sin allra vackraste morgonskrud, med ett lätt dis över den böljande savannen och solglitter i grässtrånas daggdroppar. När vi kom till vid halv åtta på morgonen gick en buffel och betade i det nyklippta gräset alldeles intill flygfältet.

    Buffel flygplats

    Att komma tillbaka till stan efter en tid i bushen är alltid lika spännande. Speciellt för barnen. Detta myller av människor, alla dessa intryck, alla varor att köpa, alla skyltar med fantastiska bilder… Jag minns när jag själv var barn och kom till Bangui efter månader, kanske till och med år, i Gamboula. Bangui, som inte ens kan kallas storstad. Likväl var vi fascinerade, jag och mina syskon. Bara detta att gå in i en affär som var större än vårt hus, och med varor uppradade på hylla efter hylla. En gång, minns jag tydligt, fick vi välja varsin chokladkaka på Bamag. Jag valde en med bitar av grön mintkross, som knastrade mellan tänderna ungefär som dajm. Sedan dess är mintchoklad för mig alltid förknippat med en alldeles särskild lyx.

    Som vuxen har lite av den där fascinationen för staden släppt. Inte helt och hållet, jag kan fortfarande känna den där berusande känslan av oändlig valfrihet när jag går in i en välsorterad mataffär efter en tid i obygden. Men samtidigt smyger sig också irritationen på över alla beslut som därmed måste fattas. Vilken sorts flingor är godast? Och nyttigast? Varifrån kommer det här billiga köttet?

    Och sedan är det köerna. Och trafiken. Och alla dessa gator som går kors och tvärs och som jag aldrig riktigt får ordning på i mitt huvud.

    Men nu är vi i Brazzaville, vare sig vi vill eller inte. Så – deal with it. När vi ställt in våra väskor i sovrummet inne på Odzalas kontor, som är vår tillfälliga bostad, går vi ut för att handla lite mat. På vägen går vi förbi den där pizzerian, Chef David, som Erik pratat om. Ja… varför inte? Lika väl som att laga något själva. Vi kliver in. Det finns inga andra gäster där. Först tror jag inte att det är öppet, men det är det. Vi beställer två barnpizzor och en vuxenpizza. Servitören frågar om jag verkligen ska ha en vuxenpizza, och eftersom han ser så bekymrad ut bestämmer jag mig för en barnpizza istället. Vi beställer två cola. Efter en stund kommer servitören tillbaka och undrar om det går bra med en cola och en fanta istället. Det gör det. Vi får en balja vatten att tvätta händerna i, och sedan dricker vi läsk, pratar och väntar. Det är varmt, men inte outhärdligt. Fläkten fungerar inte och den fuktiga luften klistrar mot huden, men det är inte så illa att svetten rinner längs ryggraden. Vi tycker att vi har det ganska bra.

    Chef David

    Efter en stund kommer pizzorna. Två barnpizzor, en till Theo och Axel att dela på, och en till mig. Först tänker jag protestera, men sedan inser jag att det är helt rätt beräknat. Alldeles lagom.

    Vi äter upp, betalar och går vidare. Köper spaghetti och äppeljuice i en liten butik strax intill. Men sedan måste jag erkänna att jag kan Brazzaville alldeles för dåligt, och är alltför beroende av relativt lättlagad mat (som dessutom passar mjölk- och baljväxtallergiske Theo), för att kunna undvika stans enda riktiga ”supermarket”, Park n’ Shop. Så vi tar en taxi dit, irrar mellan hyllorna för att hitta det vi behöver, står i en lång kö och får till slut betala, och lyckas sedan förklara vägen tillbaka till Odzalas kontor för taxichauffören. Och nu är vi här. Medan Erik är kvar med bufflarna och de böljande savannerna. Jo, lite orättvist känns det faktiskt.

  • Resor

    Var finns vi?

    Som jag tidigare nämnt är våra dagar i Mbomo räknade. Imorgon bitti flyger jag och pojkarna ner till Brazzaville, för att sedan fortsätta mot Sverige på lördag. Därför kanske det här inlägget kommer lite sent, men eftersom en läsare nämnde i en kommentar att han inte kan hitta våra byar på några kartor, kommer här en liten beskrivning:

    Har ni tillgång till Google Maps eller Google Earth går det faktiskt att söka på både Mbomo och Parc National d’Odzala-Kokoua. Parkgränserna är inte särskilt exakta på dessa kartor, men det ger i alla fall en idé om var vi befinner oss. Om ni inte har tillgång till sådana elektroniska kartor, ta fram en kartbok och leta rätt på vägen som heter N2 och går från Brazzaville nästan rakt norrut. Precis där denna väg passerar ekvatorn ligger Makoua. Där tar man av mot väster och kör ungefär 10 mil till Etoumbi. Vid Etoumbi viker man mot norr igen, kör över en flod och fortsätter 6 mil till Mbomo. Basen, från vilken vi arbetar, ligger precis i utkanten av Mbomo, alldeles på gränsen till parken som härifrån breder ut sig åt norr, öst och syd-öst. Totalt täcker parken en yta på 1,3 miljoner hektar (lite större än hela Närke och Västmanland tillsammans), och består mest av regnskog, med en del trädsavanner insprängda i söder.

    Turistcamperna Lango och Mboko ligger mellan tre och fyra mil nordöst om Mbomo. Ngaga, som vi besökte under en av våra första dagar här och där man forskar på gorillor, ligger en dryg mil väster om Mbomo och alltså utanför själva parken.

    Vår internetuppkoppling har varit rätt så kass de senaste dagarna, förmodligen eftersom det är mycket damm i luften som hindrar signalerna från satelliten, så jag vill inte använda mer än nödvändigt av basens gemensamma surfutrymme. Därför blir det ingen kartbild nu, men kanske jag lägger in det senare.

  • Övrigt

    Gorillor, gorillor

    Idag hade vi två gorillaforskare, Magda och Patrice, på lunch. De pratade om sitt arbete, om hur en av grupperna de arbetar med har börjat bli lite väl närgången och hur de ska gå tillväga för att inte utsätta sig själva och sitt team för onödiga risker. Det har trots allt hänt på många andra ställen där man forskat på gorillor, att dessa har attackerat någon av forskarna eller spårarna som kommer alltför nära i fel situation.

    Berättelser om gorillaforskning får mig alltid att tänka tillbaka på de två safaris vi arrangerade i Bayanga i södra CAR för åtta år sedan, tillsammans med Andersons African Adventures. Det var ett försök att satsa på något annat vid sidan av våra jaktsafaris, och under våren 2007 tog vi emot två grupper med sammanlagt ett tiotal turister som fick se elefanter, mangaber och gorillor, och dessutom besöka pygméer och se lite av deras liv. Det var två spännande resor, men tyvärr inte riktigt så bra som de hade behövt vara i förhållande till priset för att man skulle kunna satsa på det i längden. Det var lite för mycket jobb, lite för dålig service på plats i Bayanga, lite för långt att resa från Bangui och lite för dyrt att genomföra. Därför blev det aldrig något mer av det hela.

    När jag tänker på det där, och speciellt på gorillaspårningen i Bayanga, är det två saker som ligger där och skaver litegrann i tankarna. Det ena är att jag fortfarande känner mig en aning dum för att jag var lite väl entusiastisk själv över gorillorna för att uppföra mig helt professionellt som guide. Jag gjorde lite för stor sak av min egen upplevelse, kände jag. Så om ni som var med på dessa Bayangaresor läser detta, får ni ta detta som en officiell ursäkt.

    Det andra är att jag, efter att dessa två safaris var genomförda, fick en förfrågan om jag inte ville komma och arbeta som volontär hos gorillaforskarna i ett halvår. Det erbjudandet ångrar jag att jag inte tog! Vilken erfarenhet det hade varit! Men just då tyckte jag att det var viktigare att få tillbringa sommaren i Sverige innan nästa säsong med vårt safariföretag CAWA skulle ta vid. Tokig prioritering, tycker jag nu, men förhoppningsvis var det inte enda chansen i mitt liv att få en sådan möjlighet.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Det exotiska, nordiska klimatet

    Jag tänker på det varje gång jag frostar av frysen – vilket främmande material is måste vara för någon som bott hela sitt liv i ett tropiskt klimat! Och jag känner mig själv nästa lite speciell som är så familjär med denna hårda, kalla massa, som måste avlägsnas för att frysen ska bli kallare. Just det där att man tar bort is och frost för att frysen ska hålla kylan bättre, kan inte verka logiskt för någon som är främmande för allt vad iskyla heter. Mer än en gång har jag sett hur ögonbryn höjts när jag försökt förklara att isen faktiskt isolerar, gör frysen lite varmare.
    ”Nej, nu måste hon väl ändå ha sagt fel”, har nog mer än en person tänkt i smyg, samtidigt som de nickat och hållit med om att frysen självklart behöver frostas av för att fungera bättre.

    Och medan jag står där och skrapar is med övriga i köket som publik, eftersom jag är den som är minst rädd för att ta i de kalla bitarna och således är den enda som vill sätta igång med arbetet innan allt har smält till vatten, då kan jag inte låta bli att börja berätta rövarhistorier om vintern hemma i mitt exotiska land:
    ”Visst, fingrarna fastnar lite på isblocken innan de tinat, men det är ingenting! Akta er vad ont det gör när man slickar på en lyktstolpe mitt i vintern och tungan fryser fast! En gång gjorde jag det när jag väntade på skolbussen…”
    ”Så här kallt som det är i frysboxen, så är det utomhus på vintern där! Det blir is på sjöar, man kan gå på dem! Jo, det är sant! Om det är riktigt fin is kan man se rakt igenom och se hur fiskarna simmar där nere!”

    Och har jag så tur att det finns så mycket frost att det går att krama en snöboll, då måste jag ju bara visa hur svenska barn leker och kastar snöboll på varandra. Eller stoppar in snö innanför tröjan på folk, så att det rinner ner för ryggen som en iskall rysning…

    Idag gör jag dock avfrostningen utan publik. Jag passar på under söndagsmorgonen, i väntan på att Theo och Axel ska vakna. När jag är nästan färdig kommer vår matgäst, läkaren, för att äta frukost. Han vet hur det funkar med avfrostning av frysar, och eftersom han bott i norra Frankrike och upplevt vintrar med både snö och is. Men när avfrostningen är avslutad, glider samtalet likväl in på de nordeuropeiska väderförhållandena, och han säger:
    ”När Europa kolonialiserade resten av världen gjordes de Europeiska förhållandena till norm. Tänk om det istället varit Afrika som varit kolonialmakten! Då hade era kalla, mörka vintrar och långa, ljusa sommarnätter varit det som setts som exotiskt!”

    Visst är det så. Under andra förhållanden hade Norden och andra länder på samma breddgrader verkligen kunnat vara ett exotiskt hörn av världen, lite i periferin, med sin speciella natur och ett extremt och annorlunda klimat. Och människor som tycker att is och snö är ett naturligt inslag i tillvaron.

  • Övrigt

    Jag låter tankarna irra en stund till

    Under de senaste dagarna har vi haft matgäster här – en kongolesisk läkare som har bott större delen av sitt yrkesverksamma liv i CAR och som nu har fått ett jobb för Odzala, och en konsult som är här för att utvärdera ett par planerade byggprojekt – och det har blivit många spännande samtal runt bordet. Det har handlat om bristen på utveckling i CAR, strategier för att utbilda parkvakter i grundläggande medicin och första hjälpen (det är bättre att bara utbilda en person per grupp, tyckte läkaren), djurskydd i förhållande till markägande, hur man kan arbeta med och mot korruption…

    Samtalen har gett upphov till en mängd irrande tankar som jag skulle vilja fånga och formulera. Men samtidigt känner jag att det finns så mycket annat jag vill just nu. Om bara tre dagar lämnar vi Mbomo, och jag har mycket saker jag vill hinna med att göra innan dess, och många koppar te kvar att dricka tillsammans med Erik på vår ommöblerade veranda i ljuset av två fotogenlampor när barnen har somnat…

    Så jag låter tankarna irra fritt en stund till, och nöjer mig med att fånga korta ögonblicksbilder här på bloggen under mina sista dagar i Kongo. Sedan, tillbaka i tystnaden på mitt kontor, eller i det svala lugnet under sena kvällar i soffan på Tulpangatan, ska jag ta tag i tankarna och sätta dem på pränt.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.