Ja, så är vi hemma igen. Hemma i Örebro. En del människor frågar faktiskt om de ska säga “Välkommen hem” eller bara “Välkommen till Sverige”. Men jag tycker absolut att man ska säga välkommen hem! Bara för att vi känner oss hemma även på andra ställen i världen så betyder ju inte det att vi kommer bort när vi kommer till Sverige.

Resan gick på det stora hela bra, sånär som på en försening på en och en halv timme från Addis Abeba, samt att en av våra väskor ännu inte kommit fram. Och så var det förstås detta med resfebern och hälsodeklarationen som skulle fyllas i som en del i arbetet för att förhindra spridning av ebola. Jag vet att resfeber egentligen är ett bildligt uttryck, som syftar på den oro och pirrighet som man kan känna inför en resa. Men Theo har tagit det där med feber på bokstavligt allvar. Jag vet inte hur många flygningar tillbaka till Sverige som jag suttit och känt på hans panna och tänkt att nu har pojken nog fått malaria i alla fall. Men sedan, så fort man är framme, är febern som bortblåst.

Den här gången började det på flygplatsen i Brazzaville. Vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och satt oss att vänta på flyget när jag såg att han var ovanlig blek och lite hängig. Han var inte heller sugen på att ens smaka på kexen som jag och Axel satt och knaprade i oss. Istället kröp han upp i mitt knä och sa med svag röst att han hade ont i huvudet. Jag la baksidan av handen mot hans hals. Den var febervarm. Inte sådär het som när man är riktigt sjuk, men feber var det. Lyckligtvis hade jag en Alvedon och en flaska vatten. Det hjälpte för tillfället.

Men senare i flyget, någon timme innan vi var framme i Addis Abeba, hade Alvedonen slutat verka och Theo började bli lite glansig i ögonen igen. I samma veva kom flygvärdinnorna och delade ut ett papper som alla passagerare skulle fylla i. Dels skulle man svara på frågor om man varit i något eboladrabbat land under de senaste 21 dagarna, dels fanns en lista med symptom som man kunde tänkas ha, där man kunde kryssa i “ja”, “nej” eller “osäker”. Bland symptomen fanns alla de klassiska kännetecknen för ebola, från de mer diffusa som huvudvärk, feber och diarré till de omisskännliga som blodiga diarréer och kräkningar.

Jag blev lite ställd. Att Theo hade feber var rätt uppenbart, även om jag var helt tvärsäker på att han inte drabbats av ebola. Men samtidigt: vad skulle hända om jag kryssade i att han led av två av symptomen som stod med på listan? Skulle det bli extra undersökningar? Skulle vi rödflaggas och isoleras som en försiktighetsåtgärd? Skulle vi missa nästa plan? Med tanke på vilka extrema beslut som ibland fattats i ebola-sammanhang (säkert ofta med all rätt), kunde jag inte förutse vad som väntade. Så jag velade och kryssade först i “nej” efter efter frågan om febern, för att sedan stryka det och byta till “ja”.

Theo tog en halv Alvedon till och jag tänkte att febern kanske skulle ha hunnit gå ner tills vi kom fram. När planet landade var han fortfarande trött och blek, men inte lika varm. Vi klev av, och innan vi kom in i själva terminalbyggnaden fick alla passagerare passera genom en avspärrning där en vitklädd sjukvårdare med munskydd granskade resenärerna. Jag kände på Theos panna. Den var sval. Jag rotade i väskan efter pennan och tänkte ett tag att jag ändå skulle ändra, kryssa i att han inte hade vare sig feber eller huvudvärk. Men innan jag visste ordet av stod vi längst fram i kön, och blev vinkade till vänster där det stod en annan, ung sjukvårdare som tog allas temperatur. När han kollade Theo slog mitt hjärta lite snabbare, men sjukvårdaren bara nickade och vinkade fram oss. Våra hälsodeklarationer behövde vi inte ens visa…

Därefter följde fem timmars väntan i Addis, och sedan en åtta timmars flygresa till Sverige. När vi steg av planet på Arlanda i morse gjordes ingen hälsokontroll, vilket faktiskt förvånade mig. Likaväl som folk som kommer till Etiopien kan ha besökt ett eboladrabbat land inom de närmaste tre veckorna, kan ju resenärer som kommer till Sverige ha gjort det. Bara för att vi befinner oss på en annan kontinent så betyder det inte att vi är utom all risk. Som ett minimum borde det finnas information om ebola på flygplatsen, tillsammans med ett telefonnummer som man kan ringa om man vet att man kan vara drabbad och utvecklar symptom. Inte alla som vistas i Sverige känner till att man kan ringa sjukvårdsupplysningen för att få råd i vårdfrågor.

Och för att avsluta, eftersom jag vet att rädslan för ebola även finns här i Örebro, vill jag säga att vi under vår resa absolut inte varit ens i närheten av något eboladrabbat område. Det är inte någon som helst större risk att vi skulle bära på smittan, än någon som besökt Kairo. Eller Paris. Eller Beijing. Eller Göteborg. Eller vilken flygplats som helst som tar emot internationella flyg. Dessutom är febern, resfebern, borta nu, eftersom resan är slut. Så ni kan lugnt träffa oss i trygg förvissning om att vi inte kommer att smitta ner er med något dödligt virus.

Efter en tredelad resa som först bestod av en biltur på en dryg timme, sedan en lika lång väntan på att piloterna och turisterna från Lango skulle komma till flygplatsen, och därefter en flygresa på knappt en och en halv timme, är vi nu tillbaka i Brazzaville. Vi lämnade Odzala i sin allra vackraste morgonskrud, med ett lätt dis över den böljande savannen och solglitter i grässtrånas daggdroppar. När vi kom till vid halv åtta på morgonen gick en buffel och betade i det nyklippta gräset alldeles intill flygfältet.

Att komma tillbaka till stan efter en tid i bushen är alltid lika spännande. Speciellt för barnen. Detta myller av människor, alla dessa intryck, alla varor att köpa, alla skyltar med fantastiska bilder… Jag minns när jag själv var barn och kom till Bangui efter månader, kanske till och med år, i Gamboula. Bangui, som inte ens kan kallas storstad. Likväl var vi fascinerade, jag och mina syskon. Bara detta att gå in i en affär som var större än vårt hus, och med varor uppradade på hylla efter hylla. En gång, minns jag tydligt, fick vi välja varsin chokladkaka på Bamag. Jag valde en med bitar av grön mintkross, som knastrade mellan tänderna ungefär som dajm. Sedan dess är mintchoklad för mig alltid förknippat med en alldeles särskild lyx.

Som vuxen har lite av den där fascinationen för staden släppt. Inte helt och hållet, jag kan fortfarande känna den där berusande känslan av oändlig valfrihet när jag går in i en välsorterad mataffär efter en tid i obygden. Men samtidigt smyger sig också irritationen på över alla beslut som därmed måste fattas. Vilken sorts flingor är godast? Och nyttigast? Varifrån kommer det här billiga köttet?

Och sedan är det köerna. Och trafiken. Och alla dessa gator som går kors och tvärs och som jag aldrig riktigt får ordning på i mitt huvud.

Men nu är vi i Brazzaville, vare sig vi vill eller inte. Så – deal with it. När vi ställt in våra väskor i sovrummet inne på Odzalas kontor, som är vår tillfälliga bostad, går vi ut för att handla lite mat. På vägen går vi förbi den där pizzerian, Chef David, som Erik pratat om. Ja… varför inte? Lika väl som att laga något själva. Vi kliver in. Det finns inga andra gäster där. Först tror jag inte att det är öppet, men det är det. Vi beställer två barnpizzor och en vuxenpizza. Servitören frågar om jag verkligen ska ha en vuxenpizza, och eftersom han ser så bekymrad ut bestämmer jag mig för en barnpizza istället. Vi beställer två cola. Efter en stund kommer servitören tillbaka och undrar om det går bra med en cola och en fanta istället. Det gör det. Vi får en balja vatten att tvätta händerna i, och sedan dricker vi läsk, pratar och väntar. Det är varmt, men inte outhärdligt. Fläkten fungerar inte och den fuktiga luften klistrar mot huden, men det är inte så illa att svetten rinner längs ryggraden. Vi tycker att vi har det ganska bra.

Efter en stund kommer pizzorna. Två barnpizzor, en till Theo och Axel att dela på, och en till mig. Först tänker jag protestera, men sedan inser jag att det är helt rätt beräknat. Alldeles lagom.

Vi äter upp, betalar och går vidare. Köper spaghetti och äppeljuice i en liten butik strax intill. Men sedan måste jag erkänna att jag kan Brazzaville alldeles för dåligt, och är alltför beroende av relativt lättlagad mat (som dessutom passar mjölk- och baljväxtallergiske Theo), för att kunna undvika stans enda riktiga ”supermarket”, Park n’ Shop. Så vi tar en taxi dit, irrar mellan hyllorna för att hitta det vi behöver, står i en lång kö och får till slut betala, och lyckas sedan förklara vägen tillbaka till Odzalas kontor för taxichauffören. Och nu är vi här. Medan Erik är kvar med bufflarna och de böljande savannerna. Jo, lite orättvist känns det faktiskt.

Som jag tidigare nämnt är våra dagar i Mbomo räknade. Imorgon bitti flyger jag och pojkarna ner till Brazzaville, för att sedan fortsätta mot Sverige på lördag. Därför kanske det här inlägget kommer lite sent, men eftersom en läsare nämnde i en kommentar att han inte kan hitta våra byar på några kartor, kommer här en liten beskrivning:

Har ni tillgång till Google Maps eller Google Earth går det faktiskt att söka på både Mbomo och Parc National d’Odzala-Kokoua. Parkgränserna är inte särskilt exakta på dessa kartor, men det ger i alla fall en idé om var vi befinner oss. Om ni inte har tillgång till sådana elektroniska kartor, ta fram en kartbok och leta rätt på vägen som heter N2 och går från Brazzaville nästan rakt norrut. Precis där denna väg passerar ekvatorn ligger Makoua. Där tar man av mot väster och kör ungefär 10 mil till Etoumbi. Vid Etoumbi viker man mot norr igen, kör över en flod och fortsätter 6 mil till Mbomo. Basen, från vilken vi arbetar, ligger precis i utkanten av Mbomo, alldeles på gränsen till parken som härifrån breder ut sig åt norr, öst och syd-öst. Totalt täcker parken en yta på 1,3 miljoner hektar (lite större än hela Närke och Västmanland tillsammans), och består mest av regnskog, med en del trädsavanner insprängda i söder.

Turistcamperna Lango och Mboko ligger mellan tre och fyra mil nordöst om Mbomo. Ngaga, som vi besökte under en av våra första dagar här och där man forskar på gorillor, ligger en dryg mil väster om Mbomo och alltså utanför själva parken.

Vår internetuppkoppling har varit rätt så kass de senaste dagarna, förmodligen eftersom det är mycket damm i luften som hindrar signalerna från satelliten, så jag vill inte använda mer än nödvändigt av basens gemensamma surfutrymme. Därför blir det ingen kartbild nu, men kanske jag lägger in det senare.