-
Kameleont
Jag verkar ha en tendens att smälta in i min omgivning. Att ge sken av att vara hemma. Det händer rätt ofta att folk stoppar mig för att fråga om vägen, även på ställen där jag är så mycket turist man kan bli och inte har en aning om var den-eller-den platsen ligger. Och det händer titt som tätt att människor, när jag befinner mig utanför Sveriges gränser, tilltalar mig på det lokala språket och tar för givet att jag förstår det. Som nu senast i den delade taxin på väg från flygplatsen i Tel Aviv i torsdags. Jag hade pratat engelska med busschauffören innan vi åkte men det hade inte alla medpassagerare hört, och plötsligt börjar de prata med mig på hebreiska och ser förvånade ut när jag lite förvirrat svarar att “I’m sorry, I only speak english.”
Ok, kanske ni säger, men det kan ju faktiskt också vara så att man frågar mig om vägen för att jag helt enkelt ser snäll ut. Och det är väl inte jättekonstigt att människor tror att jag talar deras språk om jag befinner mig i deras land? Nej, självklart inte. Men jag vill nog ändå hävda att den här egenskapen att smälta in har något att göra med min uppväxt som en så kallad global nomad*.
När man under sin uppväxt flyttar mellan olika kulturer blir man rätt duktig på att kolla in och ta efter människor i sin omgivning. Man blir lite som en kameleont. Som barn och tonåring vill de flesta helst inte vara annorlunda, så att kunna smälta in blir en viktig egenskap. Lever man hela tiden i en och samma kultur har man snart lärt sig att smälta in, och kan därefter långsamt börja utveckla sin egen identitet i förhållande till omgivningen. Men byter man sammanhang får man liksom börja om från början med processen att först smälta in. Och byter man flera gånger får man börja om igen och igen, och blir till slut väldigt duktig på detta, medan man kanske får problem med sin egen identitet.
För egen del har jag inte några problem med identiteten, även om jag som tonåring och ung vuxen funderade väldigt mycket över vem just jag var, i förhållande till mina två hemländer. Däremot tror jag att den här smälta-in-strategin liksom har satt sig i ryggmärgen på mig. När jag kommer till ett nytt sammanhang sätter min hjärna nästan omedvetet igång med att skanna av kroppsspråk, sociala koder, klädkoder och sättet att tala hos människor i omgivningen. Under de första timmarna eller dygnen kan jag nästan känna mig lite bortkopplad från verkligheten, jag blir störd av att jag har så dålig koll på vad som gäller och ägnar stor del av min energi åt att observera, för att sedan som en kameleont långsamt “byta färg”.
Det här innebär inte att jag gör våld på mig själv. Jag går inte så långt för att smälta in att jag ändrar på min personlighet. Inte heller handlar det om att “klä ut sig” med hjälp av yttre attribut. Vad jag tror att det framför allt handlar om är de halvt omedvetna icke-verbala signaler som man sänder ut till sin omgivning genom röstläge, gester, sättet att gå… Jag kan inte förklara på vilket sätt jag beter mig annorlunda när jag kommer till ett nytt sammanhang. Jag är bara tämligen säker på att jag gör det.
Hur är det för er? Ni som också är globala nomader (alltså har vuxit upp i flera olika kulturer), känner ni igen er? Och ni som inte är globala nomader, kan ni också känna er som kameleonter i nya sammanhang?
Nya kläder på min åttaårsdag. Det här är på gränsen till utklädnad. Men de där icke-verbala signalerna som jag försökt beskriva fastnar inte på bild.*Uttrycket “global nomad” används för att beskriva sådana som, liksom jag, har vuxit upp i flera olika kulturer. På engelska pratar man om Third Culture Kid. Ett Third Culture Kid, eller TCK, är någon som “har tillbringat en väsentlig del av sin uppväxt i en annan kultur än sina föräldrars. En TCK bygger relationer till flera kulturer, men känner sig inte fullständigt hemma i någon av dem.” (fritt översatt citat från Ruth van Reken)
-
Nu börjar resan till Gamboula
Tiden går så fort! Imorgon reser vi mot CAR och Gamboula. Klockan halv åtta imorgon bitti lämnar jag Örebro för att hinna i tid till flyget, som lyfter från Arlanda vid middagstid.
Det har hänt så mycket annat att jag nästan inte hunnit fundera på detta. Men nu när jag packar ner kläder och går igenom min vanliga lilla procedur att fixa tånaglarna (fräscha fötter är en viktig detalj i CAR) överväldigas jag plötsligt av något som måste vara hemlängtan. Det är nästan så att tårarna stiger i ögonen.
Jag tycker att jag med rätta kalla mig en erfaren Afrikaresenär. Det är rätt så mycket som går på rutin i sådana här sammanhang. Men med den här resan är det något speciellt. Jag ska verkligen hem! Hoppas ni hänger med!
-
Några få bilder från Israel/Palestina
Jag fotar fortfarande bara med mobilkamera, men arbetar på något bättre. Jag är också lite dålig på att ta fram kameran vid rätt tillfälle. För att lära mig att börja tänka som en fotograf tänker jag lägga ut lite bilder från resan till Israel/Palestina trots att de är lite slumpmässiga. Och så får jag ta det som en reminder att nästa gång inte bara ta lite bilder här och där, utan att planera för att bilderna, likväl som texten, ska kunna berätta en historia.
Är ni bra på att ta kort när ni är ute och reser? Har ni några tips hur man kan göra för att dra fram kameran utan att känna sig så himla turistig?
Utsikt från Tel Rumeida i Hebron. Här uppe var vi och träffade en palestinsk organisation som hette Youth Against Settlement, som på olika sätt försökte förhindra israeliska bosättningar på palestinsk mark att breda ut sig ytterligare.
Utsikt från balkongen till lägenheten jag bodde i när jag var i Hebron.
Vi besökte så klart gravkyrkan i gamla stan i Jerusalem. Men vi besökte också en annan, alternativ gravplats på ett annat ställe i stan, som enligt vissa är den grav som Jesus verkligen lades i. Lite svindlande är det faktiskt.
Gamla kors inristade i väggen i den riktiga, stora gravkyrkan. Gammalt klotter? Eller fanns det någon speciell vits med att rista in alla dessa kors?
Muren i Betlehem, som verkligen delat stan i två delar. Nere till vänster ligger en liten butik som säljer souvenirer. Förut hade den säkert ett bra läge. Nu är den helt omgärdad av muren.
-
Vi är alla människor
Jag sitter på flygplatsen och väntar på flyget som ska ta mig tillbaka hem till Sverige och tar långsamt in alla intryck från dagarna i Jerusalem, Hebron och Betlehem. Lite av en turistresa har det självklart varit, med besök på åtminstone några av de där platserna som man ”måste” se. Men framför allt har min vän, som bjöd mig hit och som arbetar som under tre månader arbetar som volontär i Hebron, gjort till sin uppgift att ”visa mig ockupationen”.
Med rätt ytliga förkunskaper, och med erfarenhet från konfliktsituationer i mina centralafrikanska sammanhang, måste jag säga att mitt första intryck var att det inte är så illa som jag trodde. Beväpnad militär på gatorna och vägspärrar där man blir kontrollerad är inte något främmande för mig. Det skrämmer mig inte. Ibland är det knappt så jag registrerar att militären finns där. Och då speciellt inte dessa israeliska militärer, som – det var mitt första intryck – verkade väldigt lugna och civiliserade, nästan lite loja på sina poster.
Första morgonen i Hebron följde jag med min vän som stod som internationell observatör vid en checkpoint där palestinska barn och lärare var tvungna att passera på väg till skolan. Och även om det inte är normalt att man ska behöva passera en militärkontroll på väg till skolan så var faktiskt min första tanke: ”Är det inte värre än så här?”
Men allteftersom dagen gick och jag fick höra fler historier från Hebron – av lokalbefolkningen ofta kallat ”helvetet på jorden” – och började förstå hur man systematiskt försvårar livet för människor genom kontroller, avspärrningar, maktdemonstrationer och trakasserier, insåg jag att jag inte kan tolka det här sammanhanget utifrån mina afrikanska erfarenheter.
Min erfarenhet av centralafrikansk militär är att fysiska ingripanden nästan alltid föregås av någon sorts verbal kommunikation. Man gör vad som i djurens värld kallas för mock charges, bäst översatt kanske skenutfall, där man demonstrerar sitt övertag och försöker ingjuta respekt innan man faktiskt eventuellt går vidare med fysiska åtgärder, som då kan vara mer eller mindre brutala. I detta spel ingår också att ge ”offret” en chans att besvara denna kommunikation, och den som behärskar situationen och klarar av att ge svar på tal på rätt sätt (och vad som är ”rätt sätt” varierar så klart från situation till situation) kan i många fall klara sig ganska långt på detta. Självklart finns det människor, speciellt barn och personer från utsatta grupper, som är i helt fel position för att kunna behärska situationen och ge svar på tal, och dessa blir då mycket lättare utsatta för det fysiska våldet, men så länge konflikten inte eskalerat bortom kontroll sker ändå någon form av tydlig kommunikation. En inbjudan, tänker jag, att se varandra som människor.
I Hebron såg jag inga mock charges. Istället fick jag, när jag försökte tolka situationen utanför mina afrikanska erfarenheter, en känsla av att pågick en ständig, tyst terror. En situation som, åtminstone för den utomstående betraktaren, ser lugn ut på ytan, men som när som helst kan explodera. Och som också gör det, även om jag inte direkt fick se exempel på detta.
Den här tystnaden skrämmer mig. För mig innebär den att rädslan fått växa så stor att man inte längre vågar se varandra som människor, för om man gör det så kanske hela systemet skulle falla.
Under söndagen var jag med när min vän gjorde en rundvandring med en internationell grupp som besökte Hebron över dagen. Vid ett tillfälle, när vi precis hade passerat genom en checkpoint, samlade hon ihop gruppen och sa att vi måste komma ihåg att även de israeliska militärerna är människor, unga människor som vuxit upp i ett system som det är svårt att bryta sig ur. Jag stod så att jag hade ögonkontakt med en man i gruppen som var från Zimbabwe, och när han hörde dessa ord var det som att något tändes i hans ögon, och han upprepade med eftertryck:
”Ja, vi är alla människor!”
En skylt vid checkpoint 300 i Betlehem som visar lite av den här “civiliserade terrorn”. Efter en rad strikta regler om hur man ska bete sig vid kontrollerna – som verkligen är hårda kontroller – avslutas det hela med meningen: “May you go in peace and return in peace!”
-
Hemifrån och bort – Emelie på okänd mark
Lite osäker på om en resa som denna verkligen skulle fylla sin plats här på bloggen har jag (med viss svårighet ska erkännas) hållit er utanför mina senaste dagars förehavanden. Sanningen att säga har jag känt mig som en fullständig novis i en helt ny miljö och inte riktigt vetat vad jag ska skriva som inte redan är tjatat till leda om stället där jag nu befinner mig, och därför tänkt att det kanske är bättre att bara inte skriva om det alls. Det sista jag velat har varit att falla i diket att skriva något som liknar en turistreseberättelse. Men idag har jag bestämt mig för att mina upplevelser här på ett för mig nytt ställe på jorden definitivt kan vara något att reflektera över även här på bloggen.
Så vi får börja från början:
Som ni kanske förstått av bilden är jag är i Israel/Palestina för fem dagar. Tillfället är inte det bästa med tanke på att jag reser till CAR på lördag, men denna resa var planerad sedan tidigare och jag ville inte ställa in den eftersom jag har en vän som arbetar som volontär här under tre månader. Det var alltså just nu jag ville åka, för att både kunna hälsa på min vän och dessutom få se ett land, som jag länge velat besöka, tillsammans med någon som kan ge mig lite mer tillgång till människors vardag.
Resan har hittills tagit mig från flygplatsen i Tel Aviv till Jerusalem och därefter till Hebron. Imorgon far vi vidare mot Betlehem och sedan tillbaka till Jerusalem. Det är både som jag väntat mig och helt annorlunda, och framför allt en fantastisk förmån att få en sådan här möjlighet. I detta nu sitter jag med filtar på mig i en kall lägenhet i Hebron och känner lukten av stekt kyckling som precis dukas fram på bordet. Dags att äta kvällsmat alltså. Ni får höra mer senare.
