-
Man kan inte vara hemma överallt
Jag är inte så välberest som en del av mina bekanta verkar tro. Visst har jag rest mycket, men oftast till samma länder, mellan mina två “hem” som den här bloggen handlar om. Min världskarta består mestadels av vita fläckar, utan ett enda besök i vare sig på de amerikanska kontinenterna eller i Oceanien, och med ett fem veckors besök i Kina som min enda erfarenhet från Asien. Ändå har jag väldigt lätt att känna mig hemma på nya platser, lätt att se mig själv leva och trivas i de mest skilda miljöer.
När jag var i Kina var jag delvis rätt frustrerad över ytligheten i ett så kort besök som fem veckor i detta enorma land. Vi hann ju ingenting, knappt ens skrapa på ytan, och när jag åkte hem var jag säker på att jag ville komma tillbaka och studera eller arbeta eller något, bara för att få göra landet lite mer till “mitt”.
Den här resan är förstås likadan. Vi hinner ingenting. Tre dagar i Singapore, nu en vecka som snart är till ända på Bali. Vi svischar bara förbi. Men trots att jag, min vana trogen, har sett mig själv boende både i en lägenhet i Singapore och i en liten stad på norra Bali, har frustrationen som jag kände vid Kina-resan förändrats. Världen är stor och jag inser att jag omöjligt kan lära känna ens en bråkdel av alla länder och regioner på samma sätt som man känner ett hem. Jag kan inte dra iväg och bo en längre tid på varenda plats jag besöker. Men även ett kort besök kan ge erfarenheter och upplevelser som betyder något.
Så trots känslan att det finns oändligt mycket mer att se, lämnar jag idag Bali helt trygg med insikten att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Eller så gör jag kanske det, och i så fall blir det också bra.
Lite mer bilder finns på mitt Instagram, @emeliemararv. Följ mig gärna där!
-
Turist, javisst!
Semesterkänslan infinner sig allt mer. Efter några intensiva och roliga dagar i Singapore, där våra duktiga barn (och även vi själva så klart) gick över en mil om dagen, har vi nu landat på Bali. Vi har hyrt en stuga vid havet strax utanför Lovina på den norra kusten, med egen pool och tio meter till stranden, och vi bara njuter.
För första gången i mitt liv känns det också helt ok att bara vara turist. På tidigare resor, mest i Europa och Afrika, har jag alltid känt ett behov av att passa in. Framför allt INTE se ut som en turist. Det är väl kameleonten i mig som vaknar till liv, den som under min uppväxt i omväxlande miljöer lärt sig att snabbt scanna av omgivningen och sedan göra allt för att inte sticka ut.
Men här är det en annan sak. Här är jag just turist. En besökare som spenderar en ynka vecka i ett land jag nästan inte vet något om, och i ärlighetens namn kommer jag nästan inte att lära känna det “genuina” Bali ett enda dugg. Så varför anstränga sig? Självklart är jag intresserad, frågar vad människor här arbetar med, hur skolorna fungerar, vilket språk man pratar och vilken lokal mat jag måste prova. Men jag har ingenting att bevisa. Jag kan helt gå in i rollen som turist, och ja, det känns ganska skönt. Att bara vara här och ha det gott.
Internet är inte supersnabbt här så det får bli lite ofixade bilder, direkt från mobilkameran:
Sista kvällen i Singapore, med en musik- och ljusshow i Gardens by the Bay, typ som Örebros Stadspark gånger 1000. (Ja, ni ser väl likheten med Svampen – som självklart inte ligger i stadsparken…)
Våra globetrotter-barn på Changi-flygplatsen i Singapore.
Och så överallt dessa ställen som är iordninggjorda så att man ska kunna ta foton på sig själv eller sitt sällskap. (Och alla människor som gör det, hela tiden!)
Huset vi bor i…
…med tillhörande utsikt.
-
Sprucken semesteridyll
Ok, jag får erkänna: inte riktigt allt jag skrev igår var riktigt sant. Jag hade tänkt att jag bara skulle ignorera det, för det är ju semester och jag önskade så att det bara skulle ha fått vara det för oss alla och kände inget behov av att basunera ut det där andra. Men sedan när jag skulle dela mitt semesterglättiga inlägg på facebook möttes jag av att flera vänner delat en annan nyhet, som också präglat början på vår resa, och då kändes det plötsligt inte lika roligt att dela sorgfria bilder från Universal Studios och låtsas som ingenting.
Nyheten var denna, att tre parkvakter dödats av tjuvjägare i Garamba i DRC (Kongo-Kinshasa), en av de två parker där Erik just nu jobbar.
Att skydda vilda djur mot tjuvjägare kan vara ett farligt arbete, och det händer att både parkvakter och tjuvjägare dör, även om det inte tillhör vanligheterna. Men detta är den största attacken och den allvarligaste förlusten någonsin i Garamba, och när alla andra i de högsta positionerna var bortresta eller sjuka eller hade andra förhinder blev det Erik som fick ta ansvaret och ändra sina planer för att åka några dagar till parken. Helt rätt ur det perspektivet. Och väldigt tråkigt ur vårt privata.
Och som så ofta är det svårt att leva i detta mellanläge, mellan några av världens mest utsatta och några av världens mest priviligierade. Att ha en bekantskapskrets som sträcker sig från fattigaste fattiga till den rikaste klicken i världen.
Resan vi gör nu är för många av våra bekanta så övermåttan överdådig att man måste skämmas över att ens göra den. När jag tänker på de fruar och barn som förlorat sina män och pappor i attacken i Garamba vill jag helst bara åka härifrån, tillbaka hem till min verklighet där jag kan göra bättre nytta för världen än att åka omkring och turista.
I andra änden av bekantskapskretsen har vi människor som har helt andra möjligheter i livet, som själva kanske besökt både Singapore, Bali och Australien. Och som, även om de inte gjort det, pratar om en sådan här resa som något man självklart ska kunna unna sig. Oavsett övriga omständigheter. Man måste få ha rätt till att ta ledigt. Spendera tid med familjen. Det är viktigt.
Och ju mer jag tänker på det, desto snurrigare blir det. Vad är egentligen rätt? Vad lämnar godast avtryck i mitt liv och andras? Att unna sig? Eller av avstå till förmån för annat?
Just nu är vi i alla fall fortfarande på semester, och Erik ska så småningom komma tillbaka, och när vi är här så tänker vi fortsätta njuta och ha det riktigt bra. Om än med dessa funderingar som fond. De går inte att ignorera. Verkligheten går inte att ignorera. Man får istället lära sig att leva, med den och mitt i den.
Tilläggskommentar: Vi känner inte personligen familjerna till de dödade parkvakterna. Men vi känner många som skulle kunna vara i precis samma situation.
-
Singapore Zoo
Idag blev det ännu en heldagsutflykt, denna gång till Singapore Zoo. Stina hade fått tips från flera vänner att det var värt ett besökt – och det var det verkligen! Vilket fint ställe! Välbyggt och trivsamt, med känsla av att man verkligen var ute i naturen och tittade på djuren. Ja, självklart fanns djuren i inhägnader, men dessa, liksom vägar och övrig bebyggelse hängde väldigt fint ihop. Att det dessutom fanns en orangutangfamilj som inte alls var instängda utan klättrade fritt i träden runt sin boplats bidrog ytterligare till den vilda känslan. Det här kortet är förstås inte taget “barasådär”, utan det är skötare som har tagit dit orangutangerna och precis matat dem, men det är ändå rätt häftigt.
Med min koppling till djurskydd i Afrika var det förstås roligt att se skyltar som denna runt om i en hel djurpark i Asien, som ju är den kontinent dit majoriteten av illegalt elfenben och noshörningshorn och delar från andra hotade djur exporteras. Texten You buy – they die, kunde läsas vid var och varannan bur. Ett bra initiativ av parken tycker jag.
Som pricken över i fanns ett område speciellt för barn, med bland annat ett litet badland, längst in i parken. Där kunde vi nog ha spenderat en hel dag om vi hade haft tiden. Men just tiden är en begränsande faktor under denna vistelse, och därför fick vi spara både den speciella båtsafarin, River safari, och nattsafarin med rundresa för att se nattlevande djur efter mörkrets inbrott, till ett annat besök.
Tack för idag.
-
Universal Studios i Singapore
När jag är på semester är det svårt att vara helt uppdaterad på CAR och sånt som jag vanligtvis skriver om, så det blir nu lite semester och reseberättelser på bloggen också under några veckor framöver. Ni som läser för att få just CAR-nyheter får väl ta en paus och återkomma i mitten av juli.
Idag var vår första “riktiga” semesterdag, efter resor och annat. Igår morse kom vi fram till Singapore efter en låång flygresa, och sedan tog det oss ytterligare fyra timmar att äta frukost, köpa tunnelbanebiljetter och ta oss fram till hotellet, med det trevliga namnet Hangout @ Mt Emily.
Papporna i sällskapet reste sedan vidare till Australien för att jaga i tio dagar innan vi kommer efter, och kvar i Singapore är nu jag och pojkarna, samt min vän Stina och hennes dotter Vera, lika gammal som Axel. Två mammor med tre barn mellan fem och sex år alltså. Vad gör man då på en plats som denna?
Vårt projekt för dagen var att besöka Universal Studios, ett Disneyland med miljöer från bland annat Madagaskar, Shrek, Jurassic Park och Star Wars. Efter en lite seg start med reströtta barn kom vi igång ordentligt framåt senförmiddagen och fick en riktigt bra dag med åkattraktioner och upplevelser. Ni får här ett litet smakprov i bilder. Klockan är jättemycket nu, så jag måste verkligen sova även om min kropp, som fortfarande är inställd på svensk tid, tror att det är tidig kväll. Glad midsommar på er alla!
På väg in i staden Långt långt borta i Shreks värld.
Kung Julians karusell i Madagaskar-världen åkte vi många gånger.
In i dinosauriens gap…
-
Nu börjar resan!
Äventyret har börjat, och vi inledde det med en dag i Sverigeanda. Efter att ha träffat Erik på Stockholm C åkte vi in till stan och lyckades ovetandes med bedriften att vara på plats framför slottet när de sköt salut för Sveriges nye prins. (“Vill de döda prinsen?” frågade oroliga pojkar när jag förklarade att man skjuter för att det har fötts en prins…)
Efter lunch och besök hos de nordiska djuren på Skansen tog vi oss ut till Jumbo Stay vid Arlanda, där vi har sovit. Och nu introducerar jag pojkarna i den ädla konsten att skriva resedagbok medan vi väntar på att vårt resesällskap ska dyka upp och äta frukost med oss. Klockan 11 går flyget. Inte många timmar kvar…
-
Snart åker vi!
Oj, sex dagar var det visst sedan jag sist skrev. Vart har de dagarna tagit vägen? Jag trodde inte det hade passerat mer än två-tre dygn.
Idag och ikväll har jag ägnat mig åt att packa. Nu, sent på natten, står alla väskor klara vid dörren och väntar på morgondagen. Det är dags för Resan med stort R. Den första långa resan (läs: utlandsresan) som vi gör med vår familj bara för nöjes skull, utan att kombinera det med jobb. Och det ska sägas på en gång, att jag har ett litet gnagande dåligt samvete att jag bidrar till växthuseffekten för nöjes skull, men bortsett från det ska det bli fantastiskt roligt!
Vart vi ska åka? Till Australien, med stopp i Singapore och Bali på vägen dit! Tjoho!
En annan sak som jag också gläder mig åt idag är att jag har fått text och bild publicerade i EFK Direkt. Till och med en framsidesbild, som föreställer Lucien Nday som jag intervjuat och skrivit om inne i tidningen. Har ni EFK Direkt tycker jag att ni ska läsa om denne inspirerande man! Har ni den inte får ni försöka hitta den. Så här ser den ut:
Nej, nu ska jag sova för att kunna vakna någotsånär pigg. Imorgon klockan kvart i nio tar vi tåget mot Stockholm, där vi möter upp Erik som kommer direkt från Kongo. På onsdag morgon går flyget. Mot obekant mål. Hemifrån och bort.
-
Exotiskt Burundi genom Myrenbergs ögon
Jag lyssnade på ett inslag av Richard Myrenberg, SR:s afrikakorrespondent, om läget i Burundi. Jag hörde det redan i fredags när det sändes, och reagerade direkt. Så exotiserande. Så förutsägbart om Afrika. En bränd kropp på gatan, en kvinna som går förbi med en korg på huvudet utan att ens titta på det. Utländska journalister som springer omkring i stan “trots att det inte är helt ofarligt”. Utsikt över Tanganyikasjön och Kongos dimhöljda berg… Och så, som pricken över i, en referens till den brittiske författaren Graham Greene
Och så handlar det om ett land som enligt rubriken “håller på att falla samman”. Hade det då inte varit rimligt att tona ned lite på exotismen och prata politik istället? Hjälpa oss lyssnare att förstå vad det är som pågår i Burundi?
Ville bara säga det.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Publicerade texter, Utveckling, bistånd och fredsfrågor
Debattsvar i OmVärlden
Nu finns min text om jordbruket i CAR, lite omarbetad, publicerad här, på OmVärlden, som ett debattsvar till Pär Vikström. Jag skriver att det behövs mer än reda pengar för att bistånd till CAR verkligen ska kunna göra någon skillnad. Jag tror att det där är jätteviktigt. Nätverkande, kontakter och ömsesidig förståelse är minst lika viktigt som faktiska pengar om man vill driva lyckade utvecklingsprojekt.
-
Heja heja Läkare utan gränser som inte glömmer CAR
Läkare utan gränser gör inte bara livsviktiga sjukvårdsinsatser. De är också duktiga på att rapportera om sitt arbete. Det var ju faktiskt de som redan i slutet av 2012 släppte sin rapport om världens glömda kriser (som jag skrev om här), där de lyfte upp CAR som ett land som verkligen behöver lite mer plats i världsmedia. Och sedan dess har de också gjort en hel del för att inte landet åter ska glömmas bort. Här kan man läsa saker de har skrivit på svenska, och på den engelska sidan finns ännu mer.