• Övrigt

    Virunga – ur männens perspektiv

    Igår kväll tittade jag på dokumentären Virunga (se trailern här), som visar utmaningen i att jobba med djurskydd i en politiskt instabil region som östra Kongo.

    Det är en välgjord film, och jag känner igen mycket av problematiken som målas upp från andra parker i centrala Afrika: Vapen och militära grupper som dels tjuvjagar, dels skapar ett säkerhetsmässigt problematiskt läge där det är svårt att fokusera på djurskyddet. Och så pengar, ekonomiska intressen som underminerar parkens verksamhet.

    Här finns människor som slåss för att parken ska få finnas och som ser dess värde både för djuren och naturen i sig, men också för att naturturism är en ekonomisk resurs att ta vara på. Och så finns det andra som menar att utvinning av olja och mineraler är så mycket mer lönsam och kan ge mycket större ekonomisk tillväxt regionen.

    Det som slår mig i Virunga-filmen är dock vilka som får komma till tals, vilka som får berätta historien om Virungaparken. Trots en ung, vit kvinnlig journalist som spelar en viktig roll, är det helt klart en manlig värld som skildras. Det är en värld där kampen för parken är ett krig. Ett riktigt krig med arméer, uniformer och automatvapen.

    Och jag vet, militära grupper och tjuvjägare är beväpnade och drar sig inte för att döda. Jag förstår behovet av att ha parkvakter som arbetar med militärisk disciplin för att skydda djurlivet. Men jag undrar ändå: är det hela sanningen om hur Afrikas djurliv ska kunna räddas? Eller finns det andra perspektiv, andra sätt?

    Och jag undrar: Varför kommer de afrikanska kvinnornas röster inte fram i dokumentären om Virunga?

    Virunga cover

  • Övrigt

    Rädslan för den icke-vita manliga sexualiteten

    Efter massövergreppen i Köln har debatten kring vilken grupp som är primärt skyldiga till sexövergrepp och våldtäkter återigen blossat upp. Vilka ska vi peka ut som de skyldiga till att kvinnor blir antastade och sexuellt utnyttjade:
    1) invandrare
    eller
    2) män
    ?

    Det finns en aspekt på den här debatten som jag tycker är viktig, men som jag hittills inte sett i någon av de texter som skrivits och delats. Det här är mitt bidrag.

    Låt mig dock först understryka att de som gör sig skyldiga till övergrepp alltid har ett personligt ansvar, oavsett strukturer och annat som man kan hänvisa till. Ett brott är ett brott, och personen som gör sig skyldig måste ställas till svars.

    Med det sagt:
    Att ställa vita mäns och icke-vita mäns sexualitet mot varandra har en historia som inte är särskilt smickrande. Här finns ett tungt rasistiskt arv som jag tycker slår hårdare än hela blackface-grejen som tvingade Stina Wirsén att dra tillbaka sin figur Lilla Hjärtat. (Mer om det en annan gång.)

    Under den imperialistiska eran, när Europa ville lägga världen under sig med hänvisning till att vi hade en mer högtstående kultur, användes sexualiteten för att bygga makt. Icke-vita mäns sexualitet utmålades som farlig och otyglad, och något som kvinnor behövde skyddas mot. Vita mäns sexualitet, till motsats, beskrevs som ren och kontrollerad. Och det var inte bara vita kvinnor som behövde skyddas mot de icke-vita männens farliga sexualitet, även de icke-vita kvinnorna var föremål för detta skydd. Således tyckte man att en vit man gjorde sin ”infödda” hushållerska en tjänst när han inledde en sexuell relation med henne och gjorde henne till sin konkubin.

    Och då tänker jag så här: Att hävda att invandrarmäns sexualitet är ett hot mot vårt samhälle är att reproducera ett tydligt rasistiskt mönster. Det ÄR rasism, oavsett vad en del debattörer säger om att man måste våga prata om de verkliga problem som finns, osv. För det är inte invandrarna som grupp som är problemet. Det är inte den icke-vita manliga sexualiteten i stort som utgör ett hot mot kvinnor.

    Så vad ÄR då problemet? Problemet är när män – vita som icke-vita – anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Och sådana situationer uppkommer i de flesta typer av samhällen, och förövarna är män av alla former, färger och kulturella ursprung. Ökad jämlikhet mellan könen ger någon form av skydd för kvinnor, kanske framför allt för att det minskar stigmatiseringen kring sexuella trakasserier.

    Men istället för att förfasa oss över ”invandrares ruttna kvinnosyn” (citatet hämtat ur minnet från någon konversation på sociala medier) kanske vi då ska ägna oss åt att diskutera vad det är som gör att situationerna uppstår då män utnyttjar kvinnor.

    Här finns en intressant artikel: SvD – Social orättvisa göder hypermaskulinitet

    Och här är en annan: ETC – Det ligger i kulturen

  • Övrigt

    Bajstelefon

    Varning för äckel-inlägg, men efter att jag idag till slut lyckades tappa min kära Fairphone i toaletten (när man har den i bakfickan är det himla lätt hänt och nästan konstigt att jag inte gjort det tidigare) dök följande historia upp i skallen. Från mars förra året, när jag var i Berberati. Var så goda:

    Jag hade spenderat några dagar hemma hos Hono i Berberati. Hennes toalett består av ett dass på gården. Inte ett litet idylliskt svenskt dass med röda väggar och ett hjärta på dörren, utan ett vanligt centralafrikanskt dass bestående av en djup grop i marken övertäckt av en cementplatta med ett litet hål. Runt plattan sitter väggar av palmbladsmattor, och ett trasigt tygskynke täcker dörröppningen. Här och där finns små hål i väggarna, och eftersom jag var kvarterets stora sevärdhet försökte jag undvika att gå på dass både på dagarna (för då syntes jag så tydligt) och på kvällarna (för då var jag tvungen att släcka ficklampan för att inte synas ännu tydligare).

    Det var samma dag som jag skulle åka tillbaka till Gamboula. Jag och Hono hade suttit och pratat om olika sätt att berätta att man har mens, utan att använda just det ordet. ”Jag har röda veckan.” ”Jag har skrivit under med rödpenna.” ”Jag har skrivit kontrakt med kineserna.” Sätten var många. Avresan närmade sig och jag tänkte att jag skulle trotsa hålen i väggen och gå och kissa innan min motorcykelchaufför dök upp. Jag var reseklädd med jeans och kängor, och telefonen låg i bakfickan.

    Hukande, för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet, knäppte jag upp byxknappen och började krångla av mig jeansen.
    ”Klock”, sa det när mobilen stötte emot cementgolvet.
    Jag snodde runt, famlade med händerna efter den svarta lilla apparaten, men det var för sent. Den var redan borta. Försvunnen i det svarta hålet.

    Jag tog upp ficklampan som låg i en annan ficka, lyste ner. Ångrade mig direkt, släckte lampan och försökte blinka bort bilden av den äckliga sörjan från näthinnan. Tänkte att det ändå inte fanns något att göra åt saken, och satte mig att kissa.

    ”Jag har fått ett problem”, sa jag när jag kom tillbaka ut till Hono.
    ”Vill du ha en binda?” frågade hon, som fortfarande inte hade släppt samtalet om omskrivningar för mens.
    ”Nej nej. Min telefon.”
    Jag pekade bort mot dasset och hon flög upp. Ropade på näst äldste sonen och bad honom hämta två långa pinnar. Jag protesterade men förgäves, och snart försvann protesterna i ett hysteriskt fnitter. De tänkte väl ändå inte försöka ta upp den?

    Men jo, det tänkte de. Hono lyste med en ficklampa, och de fick syn på ena hörnet av telefonen. Sonen försökte få tag på den med pinnarna. Den höll på att försvinna helt. Jag skrattade. Försökte säga åt dem att sluta, men Honorine bad mig ta över ficklampan och tog i sin tur pinnarna.

    Och så kom den upp. Och jag ska bespara er från beskrivningen av hur den såg ut. Och luktade.

    Uäk.

    Så vi tvättade. Tvålade. Gnuggade. Petade ut skit mellan knapparna.
    ”Hämta parfymen!” skrek Hono.
    Och till slut när allt var klart satte vi ihop alla delar igen. Gnuggade händerna och petade naglarna och parfymerade oss själva också. Tryckte på on. Och vet ni, telefonen fungerade! Det var bara ljudet som inte var lika tydligt som tidigare. Inte för att högtalaren var sönder, utan för att jag aldrig mer ville hålla den telefonen direkt intill örat.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    När förväntningarna inte stämmer med verkligheten

    På bloggen Vardagsrasismen läser jag idag om det så kallade mellanförskapet, som exempelvis adopterade kan känna när de hamnar mitt emellan två kulturer. Å ena sidan har de vuxit upp med svenska, vita föräldrar (om de nu är adopterade till Sverige) och är helt hemma i den svenska kulturen. Å andra sidan ser de ut som om de kommer från någon helt annanstans och blir ifrågasatta som svenskar.

    I boken Third Culture Kid (1) finns detta diagram över olika sätt som en person kan förhålla sig till det omgivande samhället när det gäller främlingskap och utanförskap:

    DSC_0022

    Det här är självklart förenklat, men du kan ändå tänka att du kan förhålla dig till ditt omgivande samhälle på fyra olika sätt:

    • Är du en främling ser du både annorlunda ut och tänker annorlunda än majoriteten i samhället.
    • Är du en dold invandrare ser du likadan ut som andra, men tänker annorlunda
    • Är du adopterad ser du annorlunda ut och tänker likadant.
    • Är du en spegelbild ser du likadan ut och tänker likadant.

    Jag tror att det är i det övre högra och det nedre vänstra hörnet som problem kan uppstå. Där stämmer nämligen inte förväntningarna ihop med verkligheten. Du kanske förväntas vara som ”alla andra”, fast du har ett annat sätt att tänka. Eller så ser du annorlunda ut, fast du tänker och beter dig som alla andra.

    När jag går på torget i CAR och folk ropar efter mig att jag är vit är det förstås jobbigt ibland. Men det finns också en frihet i att se annorlunda ut när man också beter sig lite udda titt som tätt. Det finns en större förståelse då för kulturella felsteg som man gör, oskrivna regler som man inte följer. Att vara en främling är ofta mindre jobbigt än att vara som en adopterad, att se annorlunda ut men känna att man hör till. Att för tusende gången få frågan varifrån man kommer, att få höra att man nog inte äter maniok ”för du är ju vit!” eller att folk pratar extra långsamt och tydligt så att man ska förstå.

    Och i Sverige blir det tvärt om. Här finns det ingen som förväntar sig att jag är annorlunda. Det syns inte på mig att jag har en hel del afrikansk identitet inom mig. Och även om det är skönt ibland att kunna totalt smälta in, men det är också frustrerade och förvirrande för identiteten att det inte syns på mig vem jag verkligen är.

    Idag känner jag mig väldigt hemma och som en del av samhället både i Sverige och i CAR. Men det är svårare att komma dit när utseendet inte matchar erfarenheten, det är det.

    Fotnot:
    1. Pollock, David C och Ruth E Van Reken (2001). Third Culture Kids. Nicholas Brealey Publishing

  • Övrigt

    Twitter och Instagram

    Ett litet tips: Om ni scrollar nedåt i menyn till vänster så ser ni mina Twitter- och Instagram-flöden. Där dyker det upp lite korta kommentarer och bilder om ditt och datt, på samma tema som bloggen. Det går så klart också att följa mig direkt på både Twitter och Instagram.

  • Övrigt

    Rum för ensamkommande

    Jag har några dagars total egentid. I alla fall så total den bara kan bli när man har två barn som bor under samma tak. Erik är hemma från Kongo och eftersom det inte riktigt råder jämvikt mellan hur mycket jag ansvarar för barnen och hur mycket han gör det, har vi bestämt att under tre dagar är allt med hus och hem och mat och familj och så vidare helt hans ansvar, medan jag får göra vad jag vill.

    Så jag utnyttjar tiden till att… städa! Eeh..? Eller snarare: röja upp i mitt kontor/skrivrum to be, som har utvecklats till totalt skräprum under hösten. Jag läser ju en kurs i barnlitteratur på deltid under året, och i kursen ingår en massa eget skönlitterärt skrivande. Och visst kan jag ta datorn och gå och sätta sig var som helst i huset och bara skriva, men det finns ändå något lockande i att ha en liten skrivhörna någonstans som bara är till för mig och fantasin. Kanske till och med ett litet bibliotek. Och lyckligt lottade som vi är så har vi kunnat skaffa en tillräckligt stor lägenhet för att kunna avsätta ett rum till detta. Det är alltså det rummet jag håller på och röja i.

    Men så börjar tankarna gå. Vi har så mycket plats. Det finns så många som inte har plats, som inte ens har någonstans att bo. Visst kunde jag ställa skrivbordet i ett hörn av vardagsrummet istället. Inreda det tänkta kontoret som ett extra sovrum och erbjuda plats åt någon som behöver det. Ett ensamkommande flyktingbarn. Visst kunde jag det.

    Men det är ju inte bara plats som krävs. Det är tid också. Tid och engagemang och kärlek. Och det känner jag att jag inte kan erbjuda just nu, inte så mycket som behövs. Det är för mycket annat som måste gå runt med två halvstora barn och en man som är borta så mycket.

    Och då, när tankarna börjar snurra så där, så minns jag Honorines ord. Honorine, min vän från CAR som hälsade på i Sverige i höstas. Hon tyckte att vi var så ensamma, och sett ur hennes perspektiv kunde jag ju inte annat än hålla med. Jag tycker att jag, ur svenskt perspektiv, har en bra relation till mina grannar. Men ur Honorines perspektiv är den alldeles förfärlig. Vi hälsar på varandra när vi ses ute. Ett par stycken på gatan har jag varit hemma hos, det är allt.

    Och även om jag trivs rätt bra med det svenska, kan jag inte låta bli att ibland längta efter något annat. Efter ett samhälle där det är mer naturligt att man delar. Glädje och ansvar. Ett samhälle där det hade varit en självklarhet att erbjuda rum till ett ensamkommande flyktingbarn, och en lika stor självklarhet att grannar kunde dela på det ansvar som det innebär.

    Vi svenskar är inte generellt kalla och ointresserade av varandra. Jag tycker inte illa om mina grannar, vilket var Honorines spontana tolkning av vår – i hennes ögon – totala brist på kommunikation. Men vi har så mycket längre väg till varandra. Att tillsammans ta emot ett flyktingbarn på vår gata känns ju helt onaturligt. Trots att jag är helt säker på att det egentligen finns flera stycken här i närheten som skulle vara positiva till tanken.

    Konstigt är vad det är. Och jag fortsätter att inreda skrivrum istället för sovrum. Och funderar vidare.

  • Övrigt

    Välkomna till den nya bloggen

    Från och med idag bloggar jag på emelienestor.com istället för min tidigare blogg. Mycket är sig likt, lite är nytt. Jag har bytt utseende (igen) men inte innehåll. Jag har tagit bort några sidor, bland annat fakta om Centralafrikanska Republiken, vilket inte kändes relevant. (Säg till om ni saknar det något alldeles oerhört så får jag i så fall lägga till det igen.) I övrigt finns det mesta kvar som det varit tidigare.

    Jag förstår att det innebär lite krångel för er läsare, men jag har försökt göra det så enkelt som möjligt för er. Här nedanför kan ni klicka om ni vill följa mig på Bloglovin, vilket i princip är samma sak som att prenumerera på bloggen.

    Follow
    Gillar ni inte Bloglovin går det även att prenumerera som förut. Det gör ni genom att klicka på ”Lämna en kommentar” över detta inlägg. Längst ner i kommentarsformuläret kan ni kryssa i rutan ”Meddela mig om nya inlägg via e-post.

    Gott nytt år!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.