• Litteratur och skrivande

    En skrivande människa

    Plötsligt händer det. Jag har alltid sett mig som en skrivande människa. Texten har varit mitt sätt att uttrycka mig, mitt andningshål, kanske min största passion.

    Men livet förde mig in på andra vägar, gjorde mig till en del av ett sammanhang där  ingen pratade om glädjen i att läsa eller skriva. Och det var inget fel med det. Det har också varit viktigt, och har gett erfarenheter och kunskaper som jag aldrig vill vara utan.

    Men så var jag på träff nu i helgen med min universitetskurs ”Att skriva barnlitteratur” i helgen. Och efter att jag lagt till några kursare på Facebook och Instagram så kändes det som att en ny värld öppnade sig. Jag klev in i ”mitt” nätverk, ett nätverk av bokläsare, författare, förlag… Och för att fortsätta på de senaste veckornas tema på bloggen så är ju även detta lite som att komma hem.

    Inte så att jag från och med nu kommer att ägna all min tid åt litteraturen. Jag är fortfarande samma person med samma intressen, och jag kommer fortfarande skriva om Afrika och Sverige och rummet däremellan. Jag kommer fortsätta intressera mig för fred och utvecklingsfrågor. Men något inom mig har landat i detta med skrivandet, och det känns väldigt bra att liksom få göra det till mitt.

  • Övrigt

    Ska jag skriva om…?

    …det känns ju omöjligt att helt ignorera här på bloggen att det hänt, detta att Erik hamnade i eldstrid med tjuvjägare i Garamba i lördags och blev skjuten i benet. Chockerande och samtidigt inte helt oväntat, oron att något sådant ska hända har jag levt med länge. Men jag tänker inte skriva mer om det. Det är det så många som gör ändå och jag har inget nytt att tillföra. (Här kan man bland annat läsa om vad som hände.)

    Jag konstaterar bara att det är gott att han är vid liv.

  • Övrigt

    Projekt etablering i Sverige

    Igår skrev jag om att jag flyttar hem. Mentalt alltså. Flyttar hem hit där jag bott i flera år, i Örebro, och släpper för ett tag tanken på att så fort som möjligt ta mig tillbaka till CAR.

    En del i detta, som vi kan kalla ”projekt etablering i Sverige” är också ett nytt jobb. Ett jättelokalt förankrat sådant. (Inte.) I Stockholm. På PMU, som administratör inom bland annat humanitärt bistånd.  Med hela världen som arena. Haha, så mycket för att hålla mig inom Sverige.

    Detta jobb innebär en del pendling. Två dagar i veckan är jag på kontoret, vilket innebär totalt sex timmars restid tur och retur (och det som är mest tur är att jag kan jobba på tåget). Två dagar i veckan jobbar jag hemifrån.

    Just det här med pendlingen har hittills varit lite svårt att få till, vilket man kunnat följa på mitt instagram. (Vill ni följa mig där så hittar ni mitt instagramflöde här till vänster.) Glömda nycklar, glömda datorskärmar och glömda plånböcker har nästan blivit vardag. Och lite långa dagar blir det. Men just nu känns det ändå som en bra lösning, det här jobbet. Det är kul och det ger värdefull erfarenhet. Och trevliga kollegor och många intressanta fikasamtal om läget i världen.

    Och så en egen kontorsplats där jag kan sätta upp teckningar från barnen (i väntan på viktiga jobbpapper som ska fylla utrymmet). Bara en sån grej.

    IMG_20160331_150305

     

  • Övrigt

    Flytta hem mentalt

    För ett tag sen skrev jag om att den senaste tiden varit lite förvirrad. Att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om när vardagen förändras och jag inte längre har en kontinuerlig kontakt med CAR som tidigare. Efter ett ganska utdraget avslut av engagemanget i CAWA (och därtill en kraschad parrelation, som jag kanske eller kanske inte skriver mer om senare) har min vinter varit någon sorts flytande blandning av föräldraledighet, studier i kreativt skrivande och en del vikariejobb. Jag har letat mig fram och funderat på vad jag ska göra härnäst, blandat skrivardrömmar med lite mer konkreta tankar om att kanske-borde-jag-plugga-och-BLI-något.

    Och i alla dessa tankar om VAD jag vill göra, har det blivit tydligt att jag har fokuserat väldigt mycket på VAR jag vill göra det jag gör. Jag har, ända sedan jag mer eller mindre tvingades flytta tillbaka till Sverige för snart fem år sedan, levt med tanken att det här är tillfälligt. Att jag snart ska tillbaka. Till CAR. Eller i alla fall till Afrika. Och att jag alltså måste satsa på någon sorts sysselsättning som kan ta mig dit.

    Jag har hela tiden sagt att jag trivs i Sverige, att jag måste ha ett liv i Sverige, att jag inte längtar BORT från Sverige (utan bara TILL) RCA. Men nu när allt flyter ut och jag står och kan välja nästan vilken väg jag vill framåt (med den lilla haken att min väg också måste funka för barnen) så frågar jag mig:

    Har jag verkligen haft ett liv i Sverige under tiden som varit? Och hur viktigt är det egentligen, detta att snarast möjligt återvända till CAR och Afrika?

    Det är klart att CAR alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv och att jag inte kommer att släppa kontakten. Jag har fortfarande vänner där och jag känner mig fortfarande hemma där. Men under vintern har tanken också slagit rot att det kanske är dags att flytta ”hem”. På riktigt. Vänja mig vid tanken på att leva här under många år framöver. Inte leta vägar bort. Vara här och vara tillfreds med det.

    Bara att skriva så gör mig lite orolig. Jag har en rastlöshet i kroppen, jag vill inte vara för länge på samma ställe. De säger att man lätt blir sån när man växer upp som jag gjort, med fötterna i flera olika hemländer. Och nej, mitt perspektiv är inte att köpa-hus-och-slå-mig-till-ro-och-aldrig-planera-att-flytta-mer. Men kanske fem år. Kanske tio. (Gah!) Kanske på obestämd tid men i alla fall med inställningen att nu bor vi här. Just nu behöver jag inte leta möjligheter att flytta härifrån. Och behöver jag känna att jag inte bara finns i ett helsvenskt, helvitt, helmedelsvensson sammanhang så får jag hitta det sammanhanget här.

    Kan vi säga så? Att jag flyttar hem hit. Och skriver hemifrån här. Så får vi se vart det leder.

    IMG_20160411_172652

    Och hemma i Örebro just nu innebär dessa vackra utanför ytterdörren.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    SaRaha om mellanrummet och den dubbla tillhörigheten

    Ni är säkert många med mig som i dessa dagar lyssnar på SaRahas Kizunguzungu och blir lite glada inombords. (Visst ÄR afropop den bästa dansmusiken?!) För mig är det lite som att hemmamusiken kommer hem. Och planerna på att en dag starta en bar som bara spelar afropop dyker åter upp i tankarna, även om de förmodligen aldrig kommer att bli verklighet.

    Sedan hittar jag den här intervjun med SaRaha i Lärarnas tidning och känner mig besläktad. På riktigt. Sara Larssons ord kunde vara mina. Hon, som har delat sin uppväxt Sverige och Tanzania, säger:
    ”— Jag kan känna varm tillhörighet med båda mina hemländer i olika sammanhang. Och ibland inte med något av dem.”

    Ja. Det är ju just detta. Att känna tillhörighet till båda och ibland inte till något. Att ha formats av det där mellanrummet. Det.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.