Litteratur och skrivande
-
Den bästa boken finns inte
Genom en Instagram-utmaning har jag idag fått uppgiften att utse den bästa boken jag läst under året. Ända sedan jag var i lågstadieåldern har jag haft lite svårt med det där att utse ”det bästa” av något. När jag fick frågan vilken som var min älsklingsfärg eller älsklingsrätt började jag tidigt att svara ”det beror på sammanhanget”. Snart började jag också ställa motfrågan: ”Vad menar du med bäst? På vilket sätt?”
Det hela kan ju verka lite veligt och överanalyserande, kanske till och med undvikande. Men egentligen är det enda sättet att ärligt besvara den här typen av frågor. För jag tycker absolut bäst om svart när det gäller byxor, medan jag är väldigt förtjust i orange-röda blommor. Inte tvärt om. Och olika sorters mat kan ju fylla väldigt olika funktioner och vara bäst i helt skilda sammanhang. Tänk ”bästa matsäcksmaten i skidbacken” och ”bästa grillrätten”. Hur många fick samma bild i huvudet?
-
Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler
I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig.
-
Gari och barnböcker i Benin
För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.
Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.
Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker.
-
soft magic. Poesi av Upile Chisala
I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna.
-
Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper
Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).
Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.
-
En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen
I barnboksutmaningen som jag deltar i ska jag i maj läsa en bok av en nu levande ALMA-pristagare. Jag ska ärligt säga att jag trots mitt intresse för barnlitteratur varit väldigt dålig på att följa vilka som tilldelats ALMA-priset. Men så mycket kunde jag räkna ut från början, att med mitt tillägg till utmaningen, nämligen att fokusera på böcker med Afrika-anknytning, skulle detta bli svårt att fullfölja i maj.
Jag gick in på ALMA-prisets hemsida och tittade igenom listan av pristagare. Här fanns Shaun Tan från Australien, Ryôji Arai från Japan, Isol från Argentina och Wolf Erlbruch från Tyskland. Inget namn som såg afrikanskt ut. Men vänta! Pristagaren år 2015 var ett namn som inte såg ut som en person, utan mer som en organisation. PRAESA. Jag klickade vidare, och har man sett:
PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Juryns motivering:
Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.(Citatet är hämtat från ALMA-prisets hemsida, och går att läsa i sin helhet här.)
-
Mistelbarn av Cecilie Östby
Det är något alldeles särskilt att få läsa en text innan den är helt färdig. När den fortfarande är levande och formbar. Inte för att jag själv har en stor längtan efter att få forma någon annans texter, men just för att det ännu inte är statiskt. Det finns fortfarande utrymme att kunna föra ett öppet samtal kring text och mening. I någon mån tänker jag att det är i detta samtal som litteraturen verkligen lever, och det gör mig nästan lite pirrig när jag tänker på det.
Just detta förtroende, att få läsa innan boken gått i tryck, fick jag av Cecilie Östby när det gäller hennes debutroman Mistelbarn, som kom ut i april 2017. Sådär alldeles ny i författaryrket är Cecilie egentligen inte. Hon har tidigare fått ett antal noveller publicerade, och har dessutom arbetat som journalist och i fackpress, men Mistelbarn är hennes första roman.I boken möter vi Erike, som upplever att livet stannat upp och att hon själv inte har en given plats i det. Dottern vill hellre bo hos sin pappa, den man hon vill ha kan inte välja henne fullt ut, bästa vännen har fullt upp med sitt, och Erikes mamma Molly har flyttat in på ett demensboende som inte riktigt verkar förstå hennes behov. Men egentligen har ju Erike aldrig heller riktigt förstått sin mamma, och när demenssjukdomen släpper fram minnen som Molly aldrig tidigare talat om, bestämmer sig Erike för att resa till Nordnorge och söka efter sin mammas – och sina egna – rötter. Med sig får hon ett papper med namn på en födelseort och två biologiska föräldrar som Molly aldrig nämnt.
Det finns en känsla av motstånd i Erikes resa, en ovilja blandad med undrande förväntan. Hon både vill och vill inte veta vad hon ska hitta på moderns födelseort. Just denna dubbelhet gestaltas väldigt fint i Cecilies språk, som är laddat med en symbolik som efter hand växer sig större än den historia som ryms mellan pärmarna. Trots att ämnet är tungt lyckas hon skapa trovärdiga karaktärer som inte låter sig kategoriseras som hjältar eller antagonister. Här finns människor i all sin trasighet och otillräcklighet, som inte vill någon illa men som ändå fattar beslut som får långtgående och tunga konsekvenser. Och här finns de som behövt vara starka och bära dessa konsekvenser så länge att det format dem för livet. Och mitt i allt detta står Erike och ska försöka fatta sina egna beslut, istället för att leva livet åt någon annan.
Cecilie berättar själv hur hon skrivit om och skrivit om manuset till Mistelbarn flera gånger innan boken gått i tryck. Det märks på texten, som är välarbetad och håller stilen genom hela boken. Dessutom behärskar Cecilie konsten att avsluta i rätt ögonblick. De sista orden lämnar mig både tillfredsställd och med en stark nyfikenhet att få veta vad som hände sedan.
-
Hur skriver jag om Afrika?
Jag har lite identitetskris i mitt skrivande efter Kenyaresan och efter att ha läst den lilla satiriska novellen ”How to Write about Africa” av Binyavanga Wainaina. Jag skriver mycket om Afrika, eftersom jag har så mycket därifrån som jag vill berätta om. Och jag tycker själv att jag har ganska bra koll på hur jag ska skriva för att undvika de stereotyper som Wainaina skriver om i sin novell. Han radar träffsäkert upp saker som förekommer i klassiska skildringar av Afrika, och som upprätthåller den bild som har byggts av kontinenten ända sedan kolonialtiden och kanske ännu längre tillbaka: svält, solnedgångar, vilda djur, fattigdom och naturromantik. ”Riktiga” afrikaner ska vara zulu eller masai, eller korrupta politiker. Framgångsrika afrikaner får bara skildras om de tagit nobelpriset, annars platsar de inte. Listan kan göras lång, och allra helst skulle jag bara vilja översätta hela novellen och posta den så att ni får läsa. (Finns den förresten översatt till svenska? Någon som vet? Jag har letat men har inte hittat den.)Vad jag bråkat med mig själv om de sista veckorna är om det verkligen räcker att ha koll. Hur medvetet jag än skriver, är min skildring av Afrika i någon mån en utifrånskildring. Hur mycket jag själv känner mig hemma i Centralafrika är det inte mitt ursprung. Och även om jag tycker att en människa först och främst själv måste få definiera var hon känner sig hemma, och även om jag på alla sätt och vis tycker att en människa som inte har sitt etniska ursprung i Sverige helt och fullt måste få kalla sig svensk om hon vill det, så kan jag inte komma ifrån att det finns ett obehagligt arv i form av rasistiska strukturer när det gäller vita som ger sig själva företräde till en del av världen som inte är ”deras egen”. Och även om jag skulle önska att saker var annorlunda, att alla människor på jorden var jämlika och jämställda, så måste jag förhålla mig till att jag är en del av den vita, västerländska världen, och att det finns strukturer som bara på grund av min hudfärg och ursprung ställer mig högre upp i hierarkin.
-
Moses and the Penpal – ungdomsbok från Uganda
I april var uppgiften i barn- och ungdomsboksutmaningen att läsa en bok som är skriven före 1960. Eftersom det stora flertalet afrikanska länder blev självständiga i början av 1960-talet, och eftersom de flesta innan kolonialtiden inte haft något skriftspråk, gav jag faktiskt upp på att hitta något med den specifika tidsangivelsen. Istället började jag leta efter något som var så gammalt som möjligt. Och i en bokaffär i ett köpcentrum i västra Nairobi hittade jag faktiskt en serie som var skriven på 1960-talet, och nyligen blivit utgiven i en ny utgåva.I serien får vi följa Moses och hans kompisar på en internatskola, som tar emot pojkar som av olika anledningar inte är välkomna på de mer respektabla skolorna i Uganda. I den boken som jag läst, Moses and the Penpal (Moses och brevvännen), kommer Moses kompis King Kong på att han kan tjäna pengar genom att sälja brevväns-annonser som han hittat i en gammal tidning. Moses köper en annons och skriver ett brev till en A P Kibuka, som verkar vara likasinnad på många sätt.
-
Min läslista 2017
Jag kommer inte att skriva recensioner av alla böcker jag läser i min utmaning att läsa hundra böcker på ett år. Men här kommer en lista över lästa böcker, men länkar till inlägg där jag skrivit mer om vissa av böckerna. Som ni kommer att se är det ganska mycket barn- och ungdomslitteratur. En del av dessa böcker läser jag för mina barn. Andra läser jag för mig själv. Jag har mer och mer börjat tycka om att ha flera böcker på gång samtidigt – gärna en skönlitterär vuxenbok, en skönlitterär barn/ungdomsbok och en fackbok. Gärna också ytterligare en bok som ljudbok. Om jag måste välja föredrar jag att läsa framför att lyssna (det går fortare också), men ljudböcker är fenomenalt när jag har något annat att göra samtidigt. Som att städa eller springa. Lyssnade böcker ingår också in min läslista.
Emelies lästa böcker 2017
- Tikki of the Game Park (Z. D. Phiri)
- Fredens trummor (Meshak Asare)
- Elvis Karlsson (Maria Gripe)
- Elvis! Elvis! (Maria Gripe)
- Fem gånger mer kärlek – Forskning och praktiska råd kring föräldrar och barn (Martin Forster)
- Niklas Nilsson, sjöman (Viveca Lärn)
- Oskar lär sig dyka (Elisabeth Zöller)
- Sjukhusmysteriet (Martin Widmark/Helena Wills)
- Megakillen i dubbeltrubbel (Martin Olczak/Anna Sandler)
- Konsten att höra hjärtslag (Jan-Filipp Sendker)
- Moses and the Penal (Barbara Kimenye)
- Allt jag inte minns (Jonas Hassen Khemiri)
- How to Write about Africa (Binyavanga Wainaina)
- Härskarteknik – Den fula vägen till makt (Elaine Eksvärd)
- Milk and Honey (Rupi Kaur)
- Mistelbarn (Cecilie Östby)
- Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (Jonas Hassen Khemiri)
- Våra mest älskade sagor (Kerstin Almegård red.)
- När svenskarna flyttade till stan (Sonja Hulth/Ola Ambjörnsson)
- Leo och de lösa tänderna (Christina Lindström/Kajsa Lind)
- The looting machine (Tom Burgis)
- Det där som nästan kväver dig (Chimamanda Ngozi Adichie)
- Pojkarna (Jessica Schiefauer)
- Varulvarna – Nelly Rapp (Martin Widmark/Christina Alvner)
- När hundarna kommer (Jessica Schiefauer)
- Alla barns rätt (Pernilla Stalfelt)
- Jonatan på Måsberget (Jens Ahlbom)
- Jafta och hans familj (Hugh Lewin/Lisa Kopper)
- Fruit salad (Suzana Mukobwajana/Fortunee Kubwimana/Felix Seminega)
- Vi ses när vi ses (Rose Lagercrantz)
- Rosengädda nästa (Emma Hamberg)
- Naddap Dlöks (Roald Dahl)
- The age of magic (Ben Okri)
- We should all be feminists (Chimamanda Ngozi Adichie)
- Tänka, snabbt och långsamt (Daniel Kahneman)
- Harry Potter and the philosopher’s stone (J K Rowling)
- 1984 (George Orwell)
- Harry Potter and the chamber of secrets (J K Rowling)
- Slutord (Sven Delblanc)
- Tendo’s wish (Cathy Kreutter/Johnmary Mukiza/Eric Kreutter)
- Mitt i Afrika (Ann Olivencrona/Petter Karlsson)
- Soft Magic (Upile Chisala)
- Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren)
- Mitt magiska finger (Roald Dahl)
- Hund och Vargs smarta bok (Sylvia Vanden Heede/Marije Tolman)
- Harry Potter and the goblet of fire (J K Rowling)
- Du. Dikter för nyfödingar (Stina Wirsén)
- Bebisbekännelser (Lotta Sjöberg)
- The hired man (Aminatta Forna)
- Loka och monsterprinsen (Lisa Moroni)
- Ring 112 (Helena Bross)
- Det händer när du vilar (Tomas Sjödin)
- Ut och gå! (Anna-Clara Tidholm)
- Gummi-Lisa hittar hem (Anna Bengtsson)
- Prinsessan Arabella har födelsedag (Mylo Freeman)
- Harry Potter och de vises sten (J K Rowling)
- Harry Potter and the order of the phoenix (J K Rowling)
- Dead Aid: Why aid is not working and how there is a better way for Africa (Dambissa Moyo)
- Harry Potter and the half-blood Prince (J K Rowling)
- Boken om att börja skolan (Helena Bross)
- Spela kula (Helena Bross)
- I skalet av en pojke (F G Nilsson)
- Bruno 3000. Tvillingarna (Åsa Anderberg Strollo)
- Skrivandets sinne (Elisabeth Rynell)
- Människosonen (Lennart Hagerfors)
- Det som muser viskat: sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet (Nina Burton)
- En storm kom från paradiset (Johannes Anyuru)
- Harry Potter and the deathly hallows (J K Rowling)
- Bruno 3000. Klubben (Åsa Anderberg Strollo)
- (M)ornitologen (Johanna Thydell)
- Pippi Långstrump i Söderhavet (Astrid Lindgren)
- Hur kär får man bli? (Katarina von Bredow)
- Ett eget rum (Virginia Woolf)
- Loranga, Masarin och Dartanjang (Barbro Lindgren)
- Hemliga tjuvgömman (Helena Bross)
- Mormor är inget spöke (Oscar Trimbel)
- Bosse går till doktorn (Åsa Karsin)
- Boken utan bilder (B.J. Novak)
- Och bergen svarade (Khaled Hosseini)
- Leo och katten som sprang bort (Christina Lindström)
- Vems lilla mössa flyger (Barbro Lindgren)
- Ökensagor – Berättelser från Somalia (Oscar Trimbel)
- Det luktar sjukhus (Viveca Lärn Sundvall)
- Jane Eyre (Charlotte Brontë)
- Lite ihop (Johanna Lindbäck)
- Dumma teckning! (Johanna Thydell)
- Innan floden tar oss (Helena Thorfinn)
- Att vara eller inte vara: dikter om dig (Mårten Melin)
- Myndigheternas skrivregler (Språkrådet)
- Titanic (Anna Claybourne)
- Harry Potter och hemligheternas kammare (J.K. Rowling)
- Glaspärleresan (Maud Mangold)
- Le bleu du ciel biani biani (Adrienne Yabouza/Yves Pinguilly)
- Nya läsningar av Astrid Lindgrens författarskap (Helene Ehriander/Martin Hellström)
- Teen noir: Om mörkret i modern ungdomslitteratur (Maria Nilson)
- Jävla Lucia (Mårten Melin)
- Siarbarnet (Carolina Klintefelt)
- För att väcka hon som drömmer (Johanna Nilsson)
- Frankenstein (Mary Shelley)
- Frankensteinaren (Martin Widmark)
