Afrikansk barn- och ungdomslitteratur
-
Neahs magiska hårresa av Sekou Kabba
De senaste åren har det kommit ut en del barnböcker som handlar om den specifika erfarenheten av att ha afrohår. Jag med mitt typiskt nordeuropeiska hår kommer aldrig någonsin fullt ut förstå vad dessa böcker betyder för flickor och kvinnor med afro. I teorin är jag ändå fullt införstådd med att det här är viktiga böcker. Håret är en viktig del av en människas identitet. Att då leva i en världsomspännande kultur där den egna hårtypen ses som lite sämre, något som behöver fixas, friseras, rakpermanentas eller kanske till och med döljas under peruker, det är klart att det gör något med självkänslan.
Oavsett personliga åsikter och känslor kring typer av hår är det helt klart så att det raka håret över hela världen ses som finare, en norm att sträva efter. Jag är själv uppvuxen i ett land där mitt raka hår var extremt avvikande. Många gånger önskade jag att jag hade haft samma hårtyp som mina kompisar, så att vi skulle kunna ha samma typer av frisyr. Men även om jag ganska ofta uttryckte denna önskan var det väldigt mycket oftare som andra pratade om att mitt hår var så fint och avundsvärt. I det perspektivet är det verkligen viktigt med böcker som lyfter och berättar om afrohåret.
-
Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus
Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är en bilderbok skriven av nigerianska Atinuke, och illustrerad av Lauren Tobia från Storbritannien. Den kom ut i original 2015, och på svenska 2019 i översättning av Matilda Wallin.
Anna Hibiscus bor tillsammans med sin mamma och pappa, farmor, farbröder, fastrar och kusiner någonstans i Afrika. Alla i familjen brukar ha tid att vara med Anna Hibiscus, men en dag när hon vaknar är allt förändrat. Under natten har nämligen hennes två tvillingbröder fötts. Åh nej! säger kusinerna. Bröder betyder trubbel. Och mycket riktigt: plötsligt verkar ingen ha tid för Anna Hibiscus längre. Hon går från den ena till den andra, men mamma måste vila, farbror Bizi Sunday måste laga mat, och fastrarna måste vagga tvillingarna till sömns. Till slut blir det pappa som får förklara att från och med nu måste Anna Hibiscus dela mamma och pappa och de andra med sina bröder. Men det är visst inte så illa som hon först trott, för nu ropar Bizi Sunday och undrar var hon har tagit vägen…
-
Leopardens trumma av Jessica Souhami
Leopardens trumma är en folksaga från Västafrika, nedtecknad i bilderboksform av Jessica Souhami och översatt till svenska av Ulrika Berg.
Leoparden Osumo har en stor trumma som han spelar på varje dag, medan alla de andra djuren lyssnar. Paradisguden Nyamé vill gärna prova trumman, men Osumo vill inte lämna den ifrån sig. Då utlovar Nyamé en belöning till det djur som kan ta trumman från Osumo och ge den till honom. Alla djuren försöker i tur och ordning att få tag på trumman, men ingen vågar på allvar utmana Osumo. Till slut är det bara den lilla oansenliga sköldpaddan kvar, den som ingen tror på…
-
Kriget i barnboken och i verkligheten
Jag skriver och skriver på min c-uppsats. Idag är inte sista dagen innan inlämning, men däremot sista dagen som jag kan sitta här i mitt kontor i fred, medan barnen är i skolan. I eftermiddag börjar jullovet. Det har vi längtat efter, även om lov för skolbarn inte alltid innebär vila och lugn för föräldrar.
Uppsatsen börjar i alla fall likna något. Det mesta är gjort nu. Men ju mer jag jobbar, desto mer saker kommer jag på som skulle vara intressant att undersöka närmare. Just nu får jag anstränga mig för att inte uppslukas av krigsskildringar, från de barnböcker som jag undersöker och från verklighetens RCA. Jag har fått tillgång till en film som är inspelad en bit norr om Gamboula, där människor berättar om hur svårt livet var när de hade flytt ut i skogen och levde där medan rebellerna härjade som värst. Hur det inte fanns någon mat, hur människor dog av svält och sjukdomar.
-
Papa Diops taxi av Christian Epanya
Jag har tidigare skrivit om boken Varför är jag inte med på bilden? som är skriven av Kidi Bebey och illustrerad av Christian Epanya. Epanya är inte bara illustratör, utan har även skrivit några böcker själv. Papa Diops taxi är en av dem. Här får vi träffa Papa Diop från Senegal, som äger en stor, röd bush-taxi. Egentligen kan man se taxin som ”huvudperson” i berättelsen, för det är den vi följer, från inköp, genom olika spännande resor som den gör, och fram till ”pensionen”, då den hamnar på ett bilmuseum. För Papa Diops taxi är ingen dag den andra lik. Den får transportera brottarlag, en helig spåman, bröllopsföljen och begravningssällskap. Och en natt föds ett barn i bilen under en resa.
-
Kwela Jamela – Afrikas drottning, av Niki Daly
En av uppgifterna i barnboksutmaningen var att läsa första delen i en serie. Jag vet inte riktigt om bilderböcker med samma huvudperson kan klassas som serie, men den här boken är så fin att jag måste få med den på något sätt, och då stoppar jag in den här. Kwela Jamela – Afrikas drottning är den första av fem böcker om Jamela, en tjej som bor med sin mamma och mormor i en stad i Sydafrika. De andra böckerna heter Kwela Jamela får en sång, Kwela Jamela och Julia, Kwela Jamela var är du? och Kwela Jamela fyller år.
-
Varför är jag inte med på bilden? av Kidi Bebey
Under 2017 läste och skrev jag om barnböcker med afrikansk anknytning, i en barnboksutmaning som jag hittat på nätet. Tanken var att varje månad presentera en ny barnbok utifrån månadens tema. Någonstans under hösten tog jag paus i skrivandet, även om jag fortsatte med läsandet. Två år senare plockar jag nu upp där jag slutade. Idag kommer därför en bok med anknytning till Kamerun. Boken finns (ännu) inte på svenska, men i rubriken har jag gjort en egen översättning av den franska titeln, Pourquoi je ne suis pas sur la photo?
-
Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler
I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.
Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig.
-
Gari och barnböcker i Benin
För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.
Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.
Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker.
-
soft magic. Poesi av Upile Chisala
I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.
Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna.