Vad är poesi? (I jakt på nästa bok i utmaningen)

I februari ska jag, enligt tidigare nämnda bokutmaning, läsa poesi skriven efter 2010. För en svensk läsare är det inte så svårt att hitta något på detta tema, vi har verkligen en skatt av rim, ramsor, och fri vers. Men så var det ju det där med att mina böcker skulle ha Afrika-anknytning. Och se då blev det svårare. Sökandet har hittills tagit mig från egna bokhyllan (där det fanns en del gammalt men inget nytt) till google (utan något nämnvärt resultat), och vidare till ett telefonsamtal med en vän till en vän i Nairobi. Men några poesiböcker för barn har jag ännu inte hittat.
”Nej,” sa vännen som nyss ringt till Nairobi. ”Afrikanska barn ägnar sig inte åt poesi.”
”Fast de sjunger väl?” frågade jag, och blev med ens medveten om hur mycket jag själv faktiskt lärt mig uppskatta poesi just genom musiken.

Som barn, och ganska långt upp i tonåren, hade jag svårt för poesi. Dikter var för mig mest förknippat med tråkiga diktböcker som vi skulle läsa högt ur i klassen – och sedan förklara vad dikten handlade om. Just det där att förklara och analysera var rena döden för mitt eventuella intresse för en dikt. Om jag någon gång fick en känsla, en tanke, inför någon formulering, så skulle den nödvändigtvis upp på bordet och dissekeras – och så var hela upplevelsen förstörd. Jag upplevde poesi som något högstämt och världsfrånvänt, något som ville vara finare än det faktiskt var, och jag var övertygad om att hur mycket jag själv än gillade att skriva så skulle jag aldrig ägna mig åt poesi.

Men så var det det där med sångtexter. Under en svenskalektion på gymnasiet analyserade vi versmått och versfötter, när det plötsligt slog mig att det här ju var precis som att analysera musik. Och där landade det på något sätt hos mig, att poesi handlar om form och lek. Om takt och pauser och mellanrum. Om så mycket mer än bara ord. Så mycket mer än dikter i en ”Poesibok för Barn”.

Och då tänker jag: Afrikanska barn ägnar sig visst åt poesi. De sjunger och de läser ramsor, de skämtar och leker med språket. Och om det nu inte finns några poesiböcker att få tag på (fast jag letar fortfarande) så får jag väl klara februariutmaningen på annat sätt.  Det kanske inte nödvändigtvis måste vara en bok. Jag får försöka hitta poesin där barnen använder den.