Framme i Kocho
Nu är vi här. Kocho. Vår safaricamp som jag har längtat efter i två långa år. Ja, egentligen mer än så: sedan Theos njurproblem upptäcktes och vi hastigt fick evakueras till Sverige i april 2011 har jag endast varit tillbaka här under knappt två veckor i mars 2012, då när massakern i Ngunguinza upptäckte och Erik hamnade i fängelse. (Jag kan tyvärr inte lägga till några länkar när jag bloggar via mejlen, men ni som inte känner till denna historia kan titta tillbaka i bloggarkivet från april till september 2012 så förstår ni.)
Men nu är vi alltså här igen, och hittills verkar jag inte med min närvaro har orsakat några större katastrofer. (Det kändes nästan ett tag som att jag inte borde komma hit igen, för när jag kom 2012 hamnade Erik i fängelse, och när jag kom i mars 2013 blev det statskupp. Vilken olycka skulle vi dra med oss nu, 2014?)
Mycket är sig likt i Kocho, det är faktiskt svårt ibland att tro att jag varit borta i tre år. Det finns så klart en del nya ansikten bland personalen, och det har gjorts förbättringar i organisationen, men samtidigt är det väldigt mycket som känns alldeles som vanligt. Den stora skillnaden för mig är förstås att jag inte längre har något som helst ansvar för den dagliga driften av stället. Det känns lite konstigt, fast mest skönt. Nu kan jag istället ägna tiden åt att fundera över de utvecklingsprojekt som Chinko Project ska försöka få igång i byarna runt omkring safariområdet. Och även om det var fantastiskt roligt att starta upp hela CAWA safari känns det faktiskt mer som “min grej” att fundera på hur man kan hjälpa till att förbättra skola och sjukvård för människor som bor i denna del av CAR, än att sitta och sköta ekonomi och administration till ett safariföretag.
När det gäller situationen i landet i stort har jag inte blivit mycket klokare än jag var innan jag åkte. Även om jag nu faktiskt är på plats, har jag på sätt och vis tillgång till ännu mindre information nu än när jag sitter hemma i Örebro. Då kan jag åtminstone läsa artiklar på internet och ringa personer jag känner i olika delar av landet. Här i Kocho är jag ganska avskärmad från allt sånt.
Som jag skrev hade vi en bra natt i Bangui och hörde ingen skottlossning. Jag pratade kort med två personer där, som sa att det var lugnare nu än tidigare. De sa också att muslimer nu flyr från landet, och att det är orsaken till att det är mindre spänningar. Jag uppfattade en ganska tydlig motvilja från vissa icke-muslimer mot den muslimska befolkningen, något som jag inte upplevt på samma sätt tidigare. Konflikten har uppenbarligen satt sina spår. Samtidigt har jag också hunnit prata med personer som uttrycker att det här med motsättningar mellan kristna och muslimer känns lite påklistrat, och att det verkligen inte är alla centralafrikaner som tagit till sig denna förenklade beskrivning av dynamiken i konflikten. Så även om det finns en tydligare tendens till polarisering jämfört med hur det var innan Selekas kupp, uppfattar jag inte någon total och självklar uppdelning mellan kristna å ena sidan och muslimer å andra sidan.
Mer om detta får följa så småningom. Nu ska jag ta mitt glas vatten och gå och sätta mig vid elden under stjärnorna och lyssna på vildmarkshistorier.