Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

Gemensamma försök att få till ett legitimt styre i #CentralafrikanskaRepubliken – men hur mycket är ärligt menat och hur mycket är spel för gallerierna?

Egentligen tycker jag inte att man ska generalisera. Ingen människa ska behöva dömas utifrån vem hon ser ut att vara, och man kan egentligen inte dra några slutsatser om en persons intentioner på grundval av hennes medmänniskors handlingar. Men ändå – om det finns något jag lärt mig om centralafrikanska män (och kvinnor) med makt under mina år som lokal administrationsansvarig på vårt safariföretag, så är det att de är ypperligt skickliga på att säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Det där med att lägga orden rätt ligger liksom för dem.

Jag antar att det beror på det kulturella ideal, som säger att det viktigaste i en relation med en annan människa är att uppehålla en yta av samförstånd, så att vare sig man själv eller motparten tappar ansiktet. Detta fokus vid ytan gör att det blir mindre viktigt om det man säger verkligen är sant. Det gör också att människor blir mycket skickliga på att lära sig vad som behöver sägas för att komma dit man vill och samtidigt skapa eller upprätthålla ett sken av samförstånd. Jag har i något tidigare inlägg nämnt strävandet efter konsensus i Centralafrikansk politik. I en kultur där olika åsikter helst inte bör konfronteras offentligt, är debatter inte ett populärt inslag i politiken, utan fokus ligger på att hitta gemensamma nämnare – om än mer i ord än i handling.

Med detta i åtanke är det med viss skepsis jag läser att ECCAS toppmöte på en enda dag kunde komma fram till en gemensam hållning i CAR-frågan, och att Michel Djotodia redan samma kväll lät meddela att han ställde upp på ECCAS krav. Om det stämmer är det gott så. Men det är inte utan att jag undrar: är inte detta i mångt och mycket ett spel för gallerierna, för att CAR inte ska bli fullständigt uteslutet ur den internationella gemenskapen. Premiärminister Tiangaye nämner själv detta i en artikel i Jeune Afrique. “Detta är en överenskommelse som gör det möjligt för CAR att undvika isolering,” säger han, och tillägger lite senare: “Jag ser inget skäl till att Seleka skulle sätta sig emot det.”

Så vad är då överenskommelsen? Enligt de medier jag har läst enades ECCAS toppmöte om följande:

– Michel Djotodia kan inte erkännas som president eftersom han tagit makten med våld.
– En övergångsperiod på tre år innan demokratiska val kan hållas, som Djotodia har nämnt,  är alldeles för lång tid. AU tyckte ett år borde vara tillräckligt, men toppmötet enades om 18 månader.
– Under denna 18-månadersperiod ska ett nationellt övergångsråd styra landet och dessutom få i uppdrag att redigera den nya konstitutionen. Ledaren för detta övergångsråd blir även tillfällig statschef.

Sydafrika meddelade även under mötet att de drar tillbaka sina styrkor från CAR, vilket var ett av Selekas krav redan innan de kom till makten.

Redan på torsdagen, dagen efter ECCAS toppmöte, bildades övergångsrådet i Bangui, under namnet “Conseil Supérieur de Transition” (CST). Det har 97 medlemmar som representerar de olika politiska partierna – Seleka liksom Bozizé-trogna och ex-oppositionen – samt det civila samhället och olika religiösa institutioner. Tiangaye är alltjämt premiärminister och det finns ingenting som tyder på att Djotodia skulle lämna över rollen som statsöverhuvud till någon annan.

Men medan det pratas politiska lösningar och man anstränger sig för att legitimiserna styret, fortsätter övergreppen och plundrandet i Bangui och övriga delar av landet, framför allt nu de västra. Ingenting exceptionellt allvarligt, inga etniska utrensningar och inget storskaligt våld med inriktning på att döda, men ändå fullt tillräckligt för att det ska stå klart att de nya ledarna i Bangui inte har allt under kontroll. Det är mycket yta. Det är korrekta formuleringar om övergångsråd och om att så fort som möjligt få till en demokratiskt vald president. Men var finns viljan att verkligen bygga fred och en positiv förändring i detta sargade land?

Än är det mycket lång väg kvar att gå. Kanske hade det behövts lite mer djupgående samtal på toppmötet. Lite mer krav. Lite mer hjälp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.