-
Månadens bok: Ynari, flickan med de fem flätorna
Ynari, flickan med de fem flätorna av Ondjaki
Om boken
Ynari, flickan med de fem flätorna handlar om flickan Ynari som sitter nere vid floden en dag, när hon plötsligt får syn på en mycket liten man. Ynari och mannen, som heter Lilleman, börjar prata med varandra. Snart kommer de in på ord och börjar fundera kring vad olika ord betyder. De kan betyda olika saker för olika personer, konstaterar de. Ja, ibland kan ett och samma ord till och med betyda flera olika saker för en samma person.
Det visar sig snart att Lilleman kommer från en by där man kan skapa på nya ord om det behövs, och utplåna ord som har blivit onödiga. Ynari blir nyfiken. Den platsen vill hon se! Och så ger Ynari och Lilleman sig av på en resa. Men resan stannar inte i Lillemans by. Det ska visa sig att även Ynari med de fem flätorna har makt över vilka ord som människor använder, och snart har hon kommit på hur hon vill använda sig av sin förmåga.
Ynari, flickan med de fem flätorna, är skriven av den angolanske författaren Ondjaki och illustrerad med vackra färgbilder på varje uppslag av Danuta Wojciechowska. Boken kom ut på portugisiska 2004 och är översatt till svenska av Yvonne Blank och utgiven på bokförlaget Trasten 2010. Boken är utformad som en bilderbok men har förhållandevis mycket text. Jag har inte själv läst den högt, men gissar att det skulle ta minst en timme att läsa på det sättet. Det är alltså ingen bok att läsa vid sängkanten på kvällen, om man inte delar upp den på flera kvällar förstås.
Som en folksaga
Berättelsen om Ynari har formen av en folksaga. Den tycks utspela sig i en svunnen, eller kanske snarare tidlös, tid. Den berör stora frågor som krig och fred och hur människor ska leva tillsammans och innehåller på så sätt ett stort allvar. Samtidigt är det en fin och underhållande berättelse som är lätt att ta till sig. Här finns också sagans klassiska resa, och inte minst upprepningarna som följt med in i våra nedskrivna sagor som en figur från den muntliga berättartraditionen.
Ändå är detta ingen gammal folksaga. I förordet beskriver författaren istället hur berättelsen föddes i en dröm, en dröm som han sedan har försökt beskriva. Och det är inte svårt att tänka sig att en författare ligger bakom den här historien. Under det händelseförlopp man som läsare får följa genom boken, och under de lågmälda funderingarna kring vad ord egentligen betyder, anar jag en större tanke om att språk är makt. Att den som, så att säga, håller språket i sin hand, också har makt att påverka världen och människorna som lever i den.
Vem passar boken för?
Jag tycker mycket om berättelsen om Ynari. När jag läser den själv bläddrar jag fram och tillbaka och hittar mycket fina tankar och paralleller mellan olika ställen i boken. Dessutom är bilderna verkligen fina att titta på. Det är helt klart en berättelse att återvända till. Däremot blir jag inte riktigt klok på vilken åldersgrupp boken passar för. På sätt och vis är det en saga för ganska små barn. Samtidigt har den ett djup och ett allvar som känns riktat till betydligt äldre läsare. Så kan det förstås ofta vara med barnböcker, att de passar både barn och vuxna, men i den här känns det lite extra tydligt. Kanske är det för att berättarformen, tilltalet och innehållet ändå skiljer sig ganska markant från vad barnböcker handlar om mest på vår nutida svenska bokmarknad.
När jag har funderat fram och tillbaka på detta med åldersgrupp en stund inser jag ändå det onödiga min frågeställning. Vem behöver egentligen en åldersgrupp? Jag har ju själv suckat ibland över de snäva indelningarna i 0–3, 3–6, 6–9, osv. Sanningen är väl snarare att alla gillar olika böcker. Ja, olika böcker betyder olika saker för olika personer, helt enkelt. Jag är rätt säker på att jag hade gillat den här boken både som 6-åring och som 12-åring, precis som jag gillar det nu. Jag är också rätt säker på att den inte hade tilltalat någon av mina två stora barn, som nu är 13 och 14, vare sig nu eller när de var yngre. Det är ju tur att vi får vara olika och gilla olika, och viktigt att det får finnas böcker för alla olika smaker.
Jobba med boken
Fundera
I boken pratar Lilleman om att ett hjärta kan vara både stort och litet på samma gång. Vad menar han med det? På svenska kan man ibland säga att någon har ett stort hjärta. Vad menar man med det? Är det samma sak som Lilleman menar?
Utplåna ord och skapa ord
Ynari, flickan med de fem flätorna handlar mycket om ord. I Lillemans by finns en gammal gumma som utplånar ord som blivit onödiga. Tycker du att det finns några ord som är onödiga? Finns det ord som du skulle vilja utplåna? Det finns också en gammal gubbe i boken som hittar på nya ord. Finns det några ord som du skulle vilja hitta på? Hur låter de orden? Och vad betyder de?
Lär dig mer om Angola
Ondjaki, som har skrivit boken om Ynari, kommer från landet Angola i södra Afrika. Vad vet du om Angola? Ta reda på lite om landets historia! Varför tror du att Ondjaki har skrivit en berättelse som handlar om att utplåna ordet krig?
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.
-
Månadens bok
Från och med maj 2023 kommer jag att lägga upp en Månadens bok varje månad. Månadens bok är barn- och ungdomsböcker på svenska med någon form av anknytning till Afrika. Tanken är att det ska fungera som en resurs för den som vill läsa fler berättelser från och om denna del av världen, antingen för egen del eller tillsammans med sina barn eller elever. Min ambition är att ha ett brett utbud och generösa kriterier för vilka böcker som får vara med. Jag tror nämligen att mångfalden är viktigare än att allting ska vara absolut problemfritt. Samtidigt kommer jag självklart att välja bort böcker som jag uppfattar som t.ex. rasistiska eller extremt stereotypa.
Generellt kommer jag inte att ta med böcker som ”bara” handlar om att ha brun hudfärg, afrohår, osv. Detta för att jag själv är vit och inte kan skriva om den erfarenheten från ett inifrånperspektiv. Det finns många andra som är mycket bättre på att lyfta den typen av frågor. Har du tips på böcker du tycker jag borde ha med, eller kanske åsikter om någon bok som jag lagt upp, hör gärna av dig! Jag uppskattar alltid återkoppling och en öppen dialog!
Inläggen för Månadens bok kommer att bestå av två delar: ”Om boken” där jag skriver lite om boken och vad jag tycker om den, och ”Jobba med boken” där jag ger lite tips för hur man kan jobba med boken om man vill göra något mer efter att man har läst den.
Här nedanför finns en lista över alla Månadens bok. I början kommer den att vara ganska torftig, men i takt med att månaderna går kommer den att bli längre.
-
Månadens bok: Min förändring sjunger
Min förändring sjunger av Amanda Gorman, i översättning av Farhiya Feysal Yusuf
Om boken
Min förändring sjunger är egentligen inte en bok med anknytning till Afrika, annat än genom att både författaren och översättaren har rötter där. Ändå vill jag gärna skriva något om den, för jag tycker att den är värd att uppmärksammas. Författaren Amanda Gorman är poeten som blev känd över hela världen när hon reciterade sin dikt The Hill We Climb i samband med installationen av Joe Biden som USA:s president. Samma år kom hon också ut med barnboken Change Sings, i samma poetiska stil och illustrerad av Loren Long. Det är den boken som översatt till svenska har fått titeln Min förändring sjunger.
Om man ska försöka koka ner innehållet i boken till några meningar så handlar den om att något är på väg att förändras. Det finns ett hopp om en bättre framtid och vi kan alla ta del i att skapa den framtiden. Vi kan välja att bygga broar istället för staket. Det är ett optimistiskt budskap som lyser av framtidstro, utan att för den skull bli naivt eller glättigt. Loren Longs bilder är färgstarka och uttrycksfulla och riktigt suger in mig i boken. Extra roligt är det förstås att så många olika hudfärger och funktionsvariationer finns representerade, helt i samklang med texten. För även om det inte är så väldigt tydligt uttalat så är det detta som jag uppfattar att förändringen handlar om: att vi människor börjar se på varandra på ett nytt sätt, och att allt fler bjuds in att vara med i gemenskapen.
Översättningen
Att översätta poesi som Amanda Gormans, med så mycket musikalitet, rytm, olika sorters rim och dubbeltydigheter, det kan verkligen inte vara en enkel uppgift. Att det dessutom blev en del rabalder kring valet av en vit översättare för att översätta The Hill We Climb till holländska måste ha gjort valet av svensk översättare extra känsligt för Bonnier Carlsen. Och jag måste erkänna att min första reaktion på den svenska texten var att den verkligen inte gjorde originalet rättvisa. Varken rytm eller rim stämde, och ibland hade jag svårt att alls förstå innehållet. Jens Liljestrand i Expressen var av samma åsikt när han recenserade boken, och menade att den blivit tondöv på svenska.
Men jag ville inte riktigt nöja mig med det, utan bestämde mig för att ta reda på lite mer om Farhiya Faysal Yusuf, ett namn som jag faktiskt aldrig hört förut. Det krävdes inte många minuter för att inse att jag hade en kunskapslucka här. Det visade sig nämligen att Farhiya är en spoken word-poet som vann titeln Ortens bästa poet 2018 med sin dikt Osäker grabb. (Lyssna på den här!) Och jag kan egentligen inte mycket om spoken word-poesi, men efter att ha lyssnat lite på Farhiya testar jag att läsa hennes översättning högt och lite på samma sätt som när hon själv läser från scen. Och ja – då tycker jag faktiskt att det finns en musikalitet här. Då blir översättningen av Min förändring sjunger väldigt mycket bättre.
Osynlig översättare eller synlig medskapare
Även om jag inte odelat håller med om att en poet som Amanda Gorman absolut ska översättas av en svart person så kan jag definitivt se ett värde i att man valt en person som Farhiya som översättare. På Bonnier Carlsens hemsida säger Farhiya själv: Att som en svarta flicka läsa en bok, skriven om en svart flicka samtidigt som den är skriven av och översatt av svarta unga kvinnor känns helt magiskt. Det perspektivet är något att ta på allvar!
Tyvärr blir det ändå lite problematiskt när den svenska texten vid en första läsning faktiskt inte känns särskilt övertygande. Då öppnar man upp för precis den kritik som – tyvärr – ligger nära till hands: att det är fel att välja översättare utifrån vem personen är snarare än utifrån hennes kompetens. Det blir inte bra för någon. Men som jag ser det hade Bonnier Carlsen kunnat förebygga den här risken genom ett ganska enkelt grepp: de kunde ha skrivit att Farhiya har tolkat eller bearbetat texten, istället för att skriva att hon översatt den. För enligt mig är det precis det hon har gjort!
Inom översättning pratar man ganska ofta om att översättaren ska vara osynlig, alltså att författarens ord ska förmedlas så ”rent” som möjligt och att det inte ska märkas att det finns ytterligare en person inblandad i processen. I detta fall har översättaren fått sätta sin egen prägel på den svenska texten. Det är absolut inget fel med det, men då tycker jag att den personen också ska få synas som medskapare. En ändring i texten på titelsidan, från ”översättning” till ”bearbetning”, och ett litet kort förord där Farhiya introduceras som spoken word-poet, hade gjort hela skillnaden!
Jobba med boken
Fundera
Min förändring sjunger handlar om en förändring som är på väg. Vad är det för sorts förändring tror du? På ett uppslag står det: ”Jag bygger inte mitt staket högre, jag bygger min bro bättre.” Vad betyder det? Vad kan du göra för att bygga broar istället för staket?
Skriv om en bild
Bilderna i Min frihet sjunger har mycket att berätta. Varje uppslag är som en egen berättelse. Välj ut en bild. Berätta om den, antingen genom att sitta två och två och berätta för varandra eller genom att skriva. Beskriv inte bara vad ni ser, utan försök att berätta en historia till bilden, gärna något som passar ihop med bokens tema. Hitta på så mycket ni vill! Vem är den gamla damen i det här huset till exempel? Bor hon här ensam? Känner hon flickan som kommer med gitarren? Gillar hon musik? Kommer hon ut för att köra iväg besökaren eller tänker hon bjuda in henne på ett glas saft? Det finns inget facit! Låt fantasin flöda!
Testa att skriva egen spoken word-poesi
Spoken word är en form av fri vers som framförs muntligt från scen. Innehållet är ofta personligt och språket ska gärna innehålla olika typer av utsmyckningar som metaforer, liknelser, återkommande ljud eller figurer. På lektionsbanken.se finns ett bra förslag från Malin Larsson på Alviksskolan i Stockholm på hur man kan arbeta med spoken word i högstadiet. I grund och botten handlar det om att dela in arbetet i tre delar:
- Man skriver en text om sig själv, med hjälp av olika stödmallar. T.ex. kan man använda motsatspar (Jag är bäst när/Jag är sämst när, Jag hatar/Jag älskar)
- Man bearbetar språket, stryker och lägger till, skapar rytm och känsla
- Man övar in sin egen text så att man kan framföra den muntligt från scen
Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.
-
Neahs magiska hårresa av Sekou Kabba
De senaste åren har det kommit ut en del barnböcker som handlar om den specifika erfarenheten av att ha afrohår. Jag med mitt typiskt nordeuropeiska hår kommer aldrig någonsin fullt ut förstå vad dessa böcker betyder för flickor och kvinnor med afro. I teorin är jag ändå fullt införstådd med att det här är viktiga böcker. Håret är en viktig del av en människas identitet. Att då leva i en världsomspännande kultur där den egna hårtypen ses som lite sämre, något som behöver fixas, friseras, rakpermanentas eller kanske till och med döljas under peruker, det är klart att det gör något med självkänslan.
Oavsett personliga åsikter och känslor kring typer av hår är det helt klart så att det raka håret över hela världen ses som finare, en norm att sträva efter. Jag är själv uppvuxen i ett land där mitt raka hår var extremt avvikande. Många gånger önskade jag att jag hade haft samma hårtyp som mina kompisar, så att vi skulle kunna ha samma typer av frisyr. Men även om jag ganska ofta uttryckte denna önskan var det väldigt mycket oftare som andra pratade om att mitt hår var så fint och avundsvärt. I det perspektivet är det verkligen viktigt med böcker som lyfter och berättar om afrohåret.
-
Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus
Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är en bilderbok skriven av nigerianska Atinuke, och illustrerad av Lauren Tobia från Storbritannien. Den kom ut i original 2015, och på svenska 2019 i översättning av Matilda Wallin.
Anna Hibiscus bor tillsammans med sin mamma och pappa, farmor, farbröder, fastrar och kusiner någonstans i Afrika. Alla i familjen brukar ha tid att vara med Anna Hibiscus, men en dag när hon vaknar är allt förändrat. Under natten har nämligen hennes två tvillingbröder fötts. Åh nej! säger kusinerna. Bröder betyder trubbel. Och mycket riktigt: plötsligt verkar ingen ha tid för Anna Hibiscus längre. Hon går från den ena till den andra, men mamma måste vila, farbror Bizi Sunday måste laga mat, och fastrarna måste vagga tvillingarna till sömns. Till slut blir det pappa som får förklara att från och med nu måste Anna Hibiscus dela mamma och pappa och de andra med sina bröder. Men det är visst inte så illa som hon först trott, för nu ropar Bizi Sunday och undrar var hon har tagit vägen…
-
Leopardens trumma av Jessica Souhami
Leopardens trumma är en folksaga från Västafrika, nedtecknad i bilderboksform av Jessica Souhami och översatt till svenska av Ulrika Berg.
Leoparden Osumo har en stor trumma som han spelar på varje dag, medan alla de andra djuren lyssnar. Paradisguden Nyamé vill gärna prova trumman, men Osumo vill inte lämna den ifrån sig. Då utlovar Nyamé en belöning till det djur som kan ta trumman från Osumo och ge den till honom. Alla djuren försöker i tur och ordning att få tag på trumman, men ingen vågar på allvar utmana Osumo. Till slut är det bara den lilla oansenliga sköldpaddan kvar, den som ingen tror på…
-
Varför är jag inte med på bilden? av Kidi Bebey
Under 2017 läste och skrev jag om barnböcker med afrikansk anknytning, i en barnboksutmaning som jag hittat på nätet. Tanken var att varje månad presentera en ny barnbok utifrån månadens tema. Någonstans under hösten tog jag paus i skrivandet, även om jag fortsatte med läsandet. Två år senare plockar jag nu upp där jag slutade. Idag kommer därför en bok med anknytning till Kamerun. Boken finns (ännu) inte på svenska, men i rubriken har jag gjort en egen översättning av den franska titeln, Pourquoi je ne suis pas sur la photo?
-
Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.
Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spöke. Författare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.
Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som ”inte hör hemma i vårt land” och att vi inte ”vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om.
-
En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen
I barnboksutmaningen som jag deltar i ska jag i maj läsa en bok av en nu levande ALMA-pristagare. Jag ska ärligt säga att jag trots mitt intresse för barnlitteratur varit väldigt dålig på att följa vilka som tilldelats ALMA-priset. Men så mycket kunde jag räkna ut från början, att med mitt tillägg till utmaningen, nämligen att fokusera på böcker med Afrika-anknytning, skulle detta bli svårt att fullfölja i maj.
Jag gick in på ALMA-prisets hemsida och tittade igenom listan av pristagare. Här fanns Shaun Tan från Australien, Ryôji Arai från Japan, Isol från Argentina och Wolf Erlbruch från Tyskland. Inget namn som såg afrikanskt ut. Men vänta! Pristagaren år 2015 var ett namn som inte såg ut som en person, utan mer som en organisation. PRAESA. Jag klickade vidare, och har man sett:
PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Juryns motivering:
Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.(Citatet är hämtat från ALMA-prisets hemsida, och går att läsa i sin helhet här.)
-
Fredens trummor av Meshak Asare
I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.
Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.
I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…
Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag, som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och händelser i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn, gör att jag tror att boken passar allra bäst för högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.
(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)
Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.
För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.
(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)