Nej, EU ville så klart inte finansiera en regim som inte har någon kontroll över sitt eget land. EUs utvecklings- och biståndschef säger enligt Reuters att landet först måste “återupprätta den konstitutionella ordningen och försöka göra något åt säkerheten”. Jag förstår EUs hållning, men det blir lite av ett moment 22. För att säkerheten ska förbättras behövs, såvitt jag förstår, antingen en morot i form av pengar, eller så får man använda hot och våld för att slå ned annat våld, och det har hittills inte visat sig särskilt effektivt.

Förhandlingar låter ju som en vettig lösning. Men som jag skrivit tidigare är centralafrikanska politiker överlag inte så bra på det där med att debattera, förhandla och komma med konstruktiva gemensamma lösningar. Jag tror att det behövs hjälp utifrån. FN kanske? Men intresset för CAR verkar inte så stort i omvärlden. Jag läste en tweet av den för mig hittills okände twittraren @geoffreyyork, som idag skriver (översatt till svenska): “inte ett ord om CAR i sydafrikansk ministers tal till FN om konfliktlösning idag; hon nämner sju andra afrikanska kriser men inte CAR”. Jag har letat efter mer info om detta tal men ännu inte hittat något. (Om någon vet något, skriv gärna en kommentar.)

Söker man på info om vad FN sagt och gjort i och om CAR är det också märkligt tomt på info. Ibland undrar man om det över huvud taget finns någon som bryr sig om detta land.

Nej, EU ville så klart inte finansiera en regim som inte har någon kontroll över sitt eget land. EUs utvecklings- och biståndschef säger enligt Reuters att landet först måste “återupprätta den konstitutionella ordningen och försöka göra något åt säkerheten”. Jag förstår EUs hållning, men det blir lite av ett moment 22. För att säkerheten ska förbättras behövs, såvitt jag förstår, antingen en morot i form av pengar, eller så får man använda hot och våld för att slå ned annat våld, och det har hittills inte visat sig särskilt effektivt.

Förhandlingar låter ju som en vettig lösning. Men som jag skrivit tidigare är centralafrikanska politiker överlag inte så bra på det där med att debattera, förhandla och komma med konstruktiva gemensamma lösningar. Jag tror att det behövs hjälp utifrån. FN kanske? Men intresset för CAR verkar inte så stort i omvärlden. Jag läste en tweet av den för mig hittills okände twittraren @geoffreyyork, som idag skriver (översatt till svenska): “inte ett ord om CAR i sydafrikansk ministers tal till FN om konfliktlösning idag; hon nämner sju andra afrikanska kriser men inte CAR”. Jag har letat efter mer info om detta tal men ännu inte hittat något. (Om någon vet något, skriv gärna en kommentar.)

Söker man på info om vad FN sagt och gjort i och om CAR är det också märkligt tomt på info. Ibland undrar man om det över huvud taget finns någon som bryr sig om detta land.

Apropå skandalen i Sydafrika efter tillbakadragandet av deras trupper i Centralafrikanska Republiken, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Idag har Sydafrika röstat igenom ett lagförslag som ska öka möjligheterna för staten att hemligstämpla information och göra det olagligt att inneha eller distribuera sådan information. Lagförslaget har varit mycket omdebatterat och kritiker menar att lagen kan komma att användas för att tysta dem som vill belysa känsliga frågor, som exempelvis korruption.

Man menar också att skandalen med trupperna i CAR kan bli det första testet av hur lagen kommer att fungera i verkligheten. När de sydafrikanska trupperna togs hem, strax efter att Seleka störtat Bozizé, höjdes röster i Sydafrika som sa att landets militära närvaro i CAR inte alls i första hand var ämnad att upprätthålla fred och säkerhet, utan att skydda Sydafrikanska affärsintressen. Den sydafrikanska regimen förnekade bestämt att det skulle ha funnits någon sådan affärsuppgörelse mellan Zuma och Bozizé, och anklagade medierna för att “kissa på de dödade soldaternas gravar” då de lyfte dessa frågor.

Läs mer om den nya sydafrikanska lagen här och om skandalen trupperna i CAR här.

Det blir många inlägg ikväll, men jag märker att jag glömt skriva om att det regionala samarbetsorganet ECCAS höll ytterligare ett toppmöte om situationen i Centralafrikanska Republiken i lördags. På mötet deltog även, liksom förra gången, Sydafrikas president Jacob Zuma.

CAR representerades av premiärminister Nicolas Tiangaye, inte av Djotodia, trots att den senare nu är officiellt vald till interimspresident av det nationella övergångsrådet. Toppmötet bestlutade att godkänna valet, men med reservationen att inte kalla honom just president, utan endast statsöverhuvud. Dessutom ville man ge Tiangaye en del extra makt, bland annat genom att lägga in en bestämmelse om att han inte ska kunna avsättas under övergångsperioden på 18 månader. (Förre presidenten Bozizé, som själv tog makten i en militärkupp år 2003, meddelade via sin talesman att det är ett allvarlig brott mot demokratin att ECCAS accepterar en statschef som tagit makten med våld. Bozizé har väl aldrig varit känd för att göra intelligenta uttalanden, och här verkar han fortsätta leva upp till sitt rykte.)

Mötet beslutade även att förstärka den FOMAC-styrka som finns på plats i landet, så att den ska uppgå till 2000 man, istället för som nu 500. Det gavs dock inte något exakt datum för när de nya trupperna ska anlända.

Tills vidare verkar läget i Bangui och Berberati vara ganska oförändrat. Det hörs fler röster som talar om ett begynnande religionskrig eller till och med att Seleka skulle ha planer på att bilda en islamistisk republik och införa sharia-lagar. Själv har jag fortfarande svårt att tro det. Det kan definitivt finnas en risk för ökande religionsmotsättningar om våldet och osäkerheten fortsätter, då religion trots allt är en ganska uppenbar skiljelinje som är lätt att använda för mobilisering. Och man kan peka på incidenter där Seleka verkar ha fokuserat på kristna mål, liksom man kan hitta exempel på att kristna skyller allt på muslimerna. Men att Seleka skulle ha utstuderade planer på att skapa en islamistisk republik? Kanske. Kanske inte.

Jag hörde ett tal av Djotodia på radio. Där uppmanade han gång på gång alla centralafrikaner att respektera varandra, oavsett etnicitet eller religion. Han sa att alla måste hjälpas åt och bygga upp landet tillsammans. Att det inte är någon speciell etnisk eller religiös grupp som är “landets fiender”, utan att alla måste ta sitt ansvar och göra det som är rätt, dvs stötta den nya regimen i deras arbete för ett bättre RCA.

När jag var i Östersund i helgen pratade vi lite om detta med bistånd och att det i ett läge där staten inte fungerar som den ska borde vara mer effektivt – och moraliskt rätt – att ge bistånd i form av direkta humanitära insatser, som oavkortat går till den drabbade civilbefolkningen. Men när premiärminister Tiangaye igår bad EU om fiansiär hjälp för att kunna få ett slut på oroligheterna i Bangui, vädjade han om pengar till statskassan. Hans motivation, som den citeras på RFI, lyder (fritt översatt till svenska):

De som skapar problem i Bangui är fd rebeller från Seleka. Vi vill att dessa ska dras tillbaka och stationeras på militärförläggningarna, men det kommer att kosta pengar eftersom vi då behöver ge dem mat. Dessa pengar har inte den centralafrikanska staten idag.

Djotodias regim kan idag inte ens ge mat till de soldater som hjälpte honom till makten. Än mindre då lön. Ingen utomstående vill förstås hjälpa till och betala soldater som varit med och tagit makten i ett land med våld, åtminstone inte en utomstående som värnar om demokratiska principer. Men om ingen annan betalar, vem får då stå för mat och pengar till de obetalda soldaterna? Jo, civilbefolkningen förstås. De som redan från början hade mindre än de flesta, och som nu förlorat nästan allt.

Detta visar bara än en gång att det inte finns några självklara svar och enkla lösningar.

Det är måndag kväll men känns lite som söndag. Eftersom Theo och Axel fortfarande går på dagis (och eftersom jag har kvar föräldradagar att plocka ut), behöver vi ännu inte anpassa våra veckor efter skoldagarnas monotona måndag-fredag-schema, och därför har vi valt att just nu ha tre dagars helg, från lördag till måndag. Det är skönt att få lite extra tid med varandra. Och vilken förmån med dessa föräldradagar! Säga vad man vill om systemet, ibland funkar det kanske mindre bra, men när jag berättar för mina vänner i RCA att man i Sverige får pengar av staten för att kunna vara hemma med sina barn så tror de att jag skämtar! (Jo, jag vet, jag och alla andra betalar så klart skatt för att detta bidragssystem ska kunna finansieras, men ändå!)

I helgen har jag varit i Östersund, på Stiftets världsdag (#världsdag13) i Härnösands stift, Svenska Kyrkan. Jag var inbjuden för att hålla två seminarier om RCA under denna dag, som på olika sätt fokuserade på stiftets internationella engagemang. Det blev ett väldigt trevligt arrangemang, med intressanta människor, god mat och ett påtagligt engagemang för omvärlden. På mina seminarier blev det mycket fokus på det komplicerade politiska läget och den svåra humanitära situationen som RCA just nu befinner sig i. Jag tycker att det är tråkigt att förmedla en så mörk bild, men just nu är detta en realitet som inte går att bortse från.

Vi pratade om vad man kan göra om man vill engagera sig för RCA. Just nu tror jag att det bästa man kan göra, om man vill göra något, är att sprida kunskap om den situation som landet befinner sig i och försöka påverka hjälporganisationer att gå in med mer humanitär hjälp. Den politiska situationen behöver självklart förändras, men som privatperson utan kopplingar till landet tror jag att man har mycket små möjligheter att göra någon skillnad på detta område. Om vi däremot är ett antal människor som hör av oss till humanitära hjälporganisationer och visar att vi är beredda att skänka pengar om de gör en insats i RCA, då tror jag att vi kan ha en chans att påverka.

De flesta hjälporganisationer har idag lämnat RCA. Enligt en uppgift som jag hört (men dock inte fått bekräftad) är Läkare utan Gränser och Röda Korset de enda som finns kvar i landet. Varför? För att det är för farligt? Må så vara, men jag tänker: Kan man jobba i Syrien så kan man jobba i RCA! Och precis som hjälp behövs i Syrien så behövs den i RCA (utan att göra någon inbördes jämförelse av dessa länder).

I oktober förra året skrev jag ett inlägg om en rapport som Läkare utan Gränser gett ut för att belysa att ett antal mer eller mindre bortglömda humanitära kriser i världen. (Läs inlägget här.) Enligt den rapporten befann sig redan då 2 miljoner centralafrikaner, det vill säga hälften av RCAs befolkning, i ett humanitärt nödläge. Detta var innan Seleka-upproret började. Hur ska det då inte se ut idag, efter att Seleka tagit över hela landet och på sin väg fördrivit människor från sina hem, bidragit till att sprida vapen, och dessutom plundrat sjukhus och hälsostationer!

Akuta humanitära insatser är ingen lösning, men de behövs för att rädda liv och ge människor ett hopp om framtiden! De behövs!

Jag hittade denna info om att Sverige ger 50 miljoner i bistånd till RCA via olika humanitära organisationer. Bra, bra, bra!

Jag visste att det var en ny SOS Barnby på gång i RCA, sponsrad av Sverige, men jag hade missat att den skulle ligga i Bozizés hemstad, Bossangoa. Hur tänkte de där? Undrar vad som kommer hända med detta projekt. Även när det blir lugnt i landet igen kan man nog säga att deras förutsättningar har försämrats rejält då de inte kan räkna med samma stöd från den nye presidenten.

(Läs om barnbyn här!)

Igår skrev jag att jag inte tror att det finns några motsättningar i RCA som är kopplade direkt till religion, utan att det snarare handlar om etniska och regionala skiljelinjer. (Läs det inlägget här.)

Idag hittar jag dock en artikel som två vänner delat på Facebook, som menar att Djotodia för ett år sedan faktiskt haft planer på att islamisera RCA och införa sharia-lagar. Artikeln kommer från en centralafrikansk nyhetsbyrå som heter La Nouvelle Centrafrique. (Läs de här, på franska.)

Min känsla är fortfarande att vi inte står inför en islamisering, men med denna artikel blev jag en aning osäker. Finns det någon som vet något om nyhetsbyrån, La Nouvelle Centrafrique? Vilka ligger bakom? Hur arbetar de? Vilka stöd har de för vad de skriver i artikeln?

Det kommer inga uppmuntrande nyheter från Bangui. Jag har väntat med att skriva för jag ville prata med människor och få en uppfattning om vad som hänt men det är svårt. I helgen har det varit mycket våldsamheter i Bangui, då en operation för att samla in vapen urartade i plundring och skottlossning. Röda Korset har räknat till minst 20 döda och många skadade. Två granater ska ha exploderat i en kyrka mitt under pågående gudstjänst. Många människor har flytt över floden till Kongo, andra säger att de inte har möjlighet att ta sig hemifrån eftersom Seleka har blockerat hela deras kvarter och gjort det omöjligt att gå ut.

Djotodia, som nu är erkänd som president, säger att det är dags att ta krafttag för att få ordning på säkerhetsläget i Bangui. Han menar att det dels är Bozizé-anhängare som skapar oroligheter, men förnekar inte heller att Seleka-soldater gjort sig skyldiga till övergrepp, och talar om avväpning och om att sätta in extra poliser. Det sägs även att fler soldater från den regionala fredsbevarande styrkan FOMAC ska skickas till Bangui. En vän berättade att fransk militär har försökt hjälpa till att stoppa våldet, men detta har jag inte fått bekräftat.

När jag pratar med Honorine i Berberati får jag en liknande bild. Våldet blir inte mindre, utan trappas snarare upp.

Det ÄR dags att agera. Våldet måste upphöra! Dels av den uppenbara anledningen att varje död och skadad person innebär ofantligt mycket lidande för de drabbade. Men också för att våld föder mer våld, och ju tidigare den onda spiralen kan vändas, desto större chans att bygga fred. En otäck utveckling är att jag åter hör fler och fler tala om religionsmotsättningar. Det är lätt att tänka i de banorna, när kyrkor blir beskjutna, och när muslimer ofta klarar sig bättre från plundring än kristna. Men jag tror att det finns en risk i att falla in i den bilden. Jag kan ha fel, men som jag skrivit även tidigare, är jag ganska övertygad om att motsättningarna inte handlar om religion, utan snarare om etnicitet eller kanske regionalitet. Seleka består till stor del av grupper från norra RCA, delar av landet som alltid känt sig åsidosatta. Religion och etnicitet överlappar i mångt och mycket denna regionala skiljelinje mellan norr och söder, men det är inte så att alla som kommer norrifrån är muslimer och tillhör folkgrupperna runga eller goula, eller att alla från söder är kristna. (Ingen jag frågat hittills har ens kunnat ge ett säkert svar på om Djotodia är kristen eller muslim.) Handlar det plötsligt, förutom Seleka mot Bozizé eller norr mot söder, också om kristna mot muslimer, då är även jag som kristen och många med mig förväntade att välja sida, och så riskerar vi att få en djupare polarisering och en spridning av konflikten även till människor som nu inte anser sig vara inblandade utan bara försöker rida ut stormen.

På Diasporas sida på Facebook, där man kan se bilder från krisen, finns en del kommentarer om att det är dags att hämnas mot “araberna” och “muslimerna” för vad de gjort. Men det finns också kommentarer som säger att vi måste fortsätta att se varandra som bröder och systrar, att hat och hämnd inte löser en konflikt. Detta tror jag är mycket viktigt! Om man, medvetet eller omedvetet, skapar en bild av att detta är ett krig mellan kristendom och islam, då kan man mobilisera hela RCA och få i princip alla människor att välja sida. Eftersom kristna och muslimer lever tillsammans i hela landet, skulle en sådan polarisering kunna få förödande följder. Alltså vill jag fortsätta hoppas på att orden om enhet och syskonskap ska få vara starkare än ropen efter hämnd. Det är ingen som vill ha den situation vi ser i RCA idag. Det är ingen som vill utrota eller fördriva vare sig en annan etnisk eller religiös grupp, det är jag övertygad om. Men det är dags att agera och ta vara på denna vilja till fred och samexistens medan den finns kvar. Djotodia! ECCAS! AU! FN! Gör nåt!