• Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Safari i Mörkrets hjärta?

    Jag fick en fråga idag om hur vi ser på att driva ett safariföretag i centrala Afrika i förhållande till Joseph Conrad. Först hörde jag fel, tänkte på Joseph Kony och började prata om LRA. Men personen som ställt frågan insisterade: Nej, han menade Joseph Conrad och Mörkrets hjärta. Den vite mannen som bygger upp sitt eget lilla imperium långt ute i bushen. Hur ser vi på verksamhet i förhållande till den berättelsen?

    Och jag blev lite ställd. Jag har inte fått frågan så rakt ut förut. Människor kan ifrågasätta jakten, gör de det brukar jag ha ett svar att ge. Men detta med Mörkrets hjärta snuddar vid något annat, detta med den Vite Mannen i Afrika. Det är något som tidvis snurrat i mitt huvud, men som jag inte riktigt rett ut ens för mig själv: Det där med vad vi egentligen har för moralisk rätt att komma in som utlänningar och bygga vidare på en tradition som har så mycket i bagaget av rasism och nedvärderande föreställningar, av våld och rodrift.

    Mitt svar på frågan blev att jag ändå tror vi har lyckats gå vidare från “Mörkrets hjärta” och “Out of Africa”-tiden. Att vi som vita fortfarande visserligen är annorlunda, men att det blir en annan sak när vi är uppvuxna i landet och talar språket flytande och verkligen jobbar för att inte skapa den där “Out of Africa”- bilden. Men att det samtidigt är svårt för när man jobbar med safaris så säljer man ju just, i viss mån, drömmen om det gamla Afrika.

    Vad jag också hade velat svara är detta, att det fortfarande finns en massa koder i relationer mellan vita och svarta i CAR, som verkar härstamma från kolonialtiden, och att jag och vi medvetet gjort och gör mycket för att försöka komma ifrån dessa koder, detta bagage från en annan tid. Jag hade velat berätta om alla gånger jag har fått säga till personer som vi vill anställa att verkligen läsa igenom sina kontrakt innan de skriver på dem, för att veta vad de förbinder sig till. Jag hade velat berätta om Jonas, servitören, som blivit upplärd av en gammal belgisk baron och som inte vågade ta några egna initiativ över huvud taget, men som visade sin stora potential som arbetsledare när vi gav honom fria händer och ansvar. Jag hade velat berätta om den vite guiden som inte klarade av att arbeta med våra spårare för de lyssnade inte på honom när han tog till sin invanda roll från sin tidigare arbetsplats och nästintill skrek ut order.

    Jag vill inte säga att vi är så fantastiskt duktiga och har skapat en arbetsplats helt utan något arv från kolonialtidens rasism och uppfattning om den vita rasens överlägsenhet. Självklart finns det problem även hos oss. Men vi har jobbat med det, och gör det kontinuerligt. Och jag vill tänka att det bästa vi kan göra för att mota bort resterna av den koloniala rasismen i “Mörkrets hjärta” är att attackera den inifrån.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Fredssamtal i och utanför CAR

    På twitter hittade jag denna söta bild på några små flickor i Bangui som får visa upp sina tankar kring fred.

    Faktum är att det fredsförhandlas en hel del i och utanför CAR nu. Sedan slutet av december finns delegationer från ex-Seleka (som för övrigt numera kallar sig FPRC) och Anti-Balaka i Nairobi för att förhandla om en vapenvila. En överenskommelse skrevs under den 22 januari men förkastades redan från början av många, speciellt av nationella politiska aktörer som tyckte att de inte alls blivit representerade i Nairobi. Och så har förhandlingarna fortsatt, och på Centrafrique Presse kan man idag läsa att det nu finns en överenskommelse som förhoppningsvis ska signeras av både Francois Bozizé och Michel Djotodia på onsdag eller torsdag. Överenskommelsen går i stora drag ut på att man ska respektera det avtal om eld-upphör som undertecknades i Brazzaville i juli 2014.

    Samtidigt pågår försoningssamtal på många håll i CAR, där representanter från de två huvudparterna i konflikten, kristna och muslimer*, möts och samtalar om möjliga lösningar för framtiden. Här kan man läsa på en blogg av ett amerikanskt par som arbetar i Gamboula i östra CAR, och som var med på ett sådant försoningssamtal.

    Dessa försoningssamtal är tänka som en förberedelse inför det fredsforum som ska hållas i Bangui i mars. På många håll har de gått lugnt till och man kan ana början till en väg tillbaka. Men det finns också ställen där samtal inte har tillåtits eller varit möjliga. FPRC har meddelat, på flera orter där de har kontrollen, att de inväntar information från samtalen i Nairobi innan de kan tillåta lokala samtal. Så situationen är fortfarande spänd och infekterad på många sätt, men kanske finns det också ett litet spirande hopp om att en försoningsprocess är möjlig.

    Ikväll vill jag hålla fast vid det hoppet, för barnens skull allra mest! Flickan som är närmast kameran på bilden jag länkade till i början har skrivit på sin lapp: “Jag vill äta ordentligt.” Det är väl ändå inte för mycket begärt?

    *Ok, ni som läser regelbundet vet redan vad jag ska skriva. Läs här (längst ner i inlägget) om detta med att definiera konfliktparter som kristna och muslimer.

  • Resor

    Gamboula nästa!

    Ibland händer saker snabbt. Plötsligt är det bestämt att jag ska med på en två veckor lång resa till västra CAR i mitten av mars. Tjoho!! Det är svensk en läkare som tidigare jobbat på sjukhuset i Gamboula, som nu ska resa dit för att prata med folk, visa stöd från Sverige i det svåra läget som landet och verksamheten befinner sig i, samt vara med och fundera på hur man på olika sätt kan arbeta för att ge bästa möjliga sjukvård till befolkningen i området. Och jag får följa med som organisatör, samtalspartner och skribent. Vilken förmån!

     

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Läkare utan gränser rapporterar från en av mina hemstäder, Berberati

    Har ni Facebook kan ni klicka här och se en kort film som Läkare Utan Gränser har spelat in i Berberati, en stad i västra CAR där en grupp muslimer fortfarande söker skydd vid en av de katolska kyrkorna för att undkomma Anti-Balakas attacker.

    Berberati är staden där jag gått i skolan, sjungit i kör och hängt med kompisar. Jag har gått och handlat i Potopoto-kvarteret, som nu nästan är jämnat med marken.

    I Berberati har jag fortfarande nära vänner som lever sina liv mitt i allt det här. Och det är förhoppningsvis bland annat hit jag ska åka om två veckor.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Avundsjuka som konstruktiv eller destruktiv kraft?

    UnderbaraClara skriver om avundsjuka som drivkraft, och landar i att avundsjuka utan missunnsamhet istället borde kallas “avundsfriska”. Det är inte något sjukt, utan något positivt som driver oss framåt.

    Claras funderingar för mina tankar till ett samtal jag hade med en bekant i Gamboula, Centralafrikanska Republiken, för många år sedan. Vi pratade, som jag så ofta gör med centralafrikanska vänner, om varför landet inte utvecklats i takt med den övriga världen utan snarare gått bakåt när det gäller ekonomi och välfärd under de senaste decennierna, och min vän sa:
    – Ja men vi har ju en så dum mentalitet här. När ni andra ser någon lyckas, då arbetar ni ännu hårdare för att lyckas lika bra. När vi centralafrikaner ser någon lyckas, då gör vi allt för att förstöra för den personen, så att han inte ska få det bättre än någon annan.

    Och tyvärr tycker jag att det ligger något i min väns beskrivning. Inte så att alla människor i alla andra länder ständigt skulle ha avundsjuka som en konstruktiv drivkraft, men att många centralafrikaner faktiskt är ganska missunnsamma. I smyg, givetvis, det är ju ingenting man pratar öppet om. Men lite så är det, att man har svårt att glädjas åt någon annans framgång. Det är som att man ser verkligheten som ett så kallat nollsummespel, där tillgångarna är begränsade och inte kan växa, och där alltså den enes framgång alltid måste ske på bekostnad av andra.

    Min vän i Gamboula är inte den ende som har de här tankarna. Faktiskt har jag till och med hört de som lite lättvindigt förklarar den nuvarande konflikten i landet med denna mentalitet. (Många muslimer hade det lite bättre ställt ekonomiskt än kristna* innan konflikten bröt ut. Det sågs som ett hot, man tyckte att muslimerna roffade åt sig alltför mycket av landets tillgångar och därmed hindrade den övriga befolkningen från att utvecklas, och därför tyckte de kristna att muslimerna behövde de köras bort.)

    Egentligen är det kanske inte  så konstigt att en sådan här känsla växer i ett land där människor upplever att de har problem. För har man problem vill man gärna försöka hitta orsaken till problemen, och då ligger det rätt nära till hands att utse syndabockar. Vi ser det i Sverige också. (“Invandrarna tar våra jobb – det är alltså på grund av invandrarna som arbetslösheten är så stor!”) I sådana fall kan avundsjuka bli en väldigt destruktiv kraft.

    Jag tror att för att avundsjuka (eller ska vi kalla det avundsfriska?) ska kunna vara en positiv drivkraft så kan man inte tänka på verkligheten som ett nollsummespel. Man måste tro att tillgångar och möjligheter växer när vi utnyttjar dem. Annars fastnar man i missunnsamhet och avundsjukan blir destruktiv. I CAR liksom i övriga världen.

    *Om ni inte tidigare har läst min blogg, läs gärna slutet av detta inlägg, där jag förklarar definitionerna “kristna” och “muslimer” i konflikten i CAR.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Afrofobi och diskriminering på grund av hudfärg är faktiskt ett problem i Sverige

    Efter gårdagens inlägg har jag letat runt lite efter information om diskriminering på grund av hudfärg eller ras i Sverige. Att det är ett ämne som är aktuellt var jag redan medveten om, och jag har länge tänkt skriva något om hudfärg och identitet och om begreppet rasifiering som hörts allt oftare på senaste tiden. Det har dock ännu inte blivit någon konkret text eftersom det är ett svårt ämne som jag inte bara vill kasta mig ut i hur som helst.

    Vad jag läst i flera artiklar idag, som jag faktiskt blev lite förvånad över, är att diskriminering på grund av hudfärg är ett växande problem i Sverige. Att det existerade visste jag, men jag hade nog trott att det blev mindre. Men enligt en alldeles dagsfärsk artikel på SVT:s hemsida är det faktiskt så att hatbrotten mot afrosvenskar ökar, samtidigt som hatbrott mot andra grupper minskar.

    I en artikel i Dagens Arena från maj 2014 läser jag att begreppet ras helt togs bort ur svensk lagstiftning och officiella dokument år 2011. Tanken med detta var säkert att signalera att Sverige är ett land där ras inte ska spela någon som helst roll. Och jag kan tycka att det är en god tanke. Genom att tänka på vårt språkbruk och undvika att prata “vi och dem” kanske vi faktiskt kan minska problemet.

    Men tyvärr är det inte så enkelt. Ras spelar roll i Sverige idag, och genom att ta bort ordet ras ur lagstiftningen, menar Afrosvenskarnas riksförbund, tar man också bort möjligheten att prata om de svårigheter som afrosvenskar möter i sin vardag.

    Inför riksdagsvalet 2014 publicerade Afrosvenskarnas riskförbund en agenda med 15 krav på saker som bör göras för att komma tillrätta med problemet med diskriminering av svarta, eller afrofobi. Och även om jag inte håller med om precis allt så känner jag att det här är viktigt! Det handlar om mycket mer än den där fåniga diskussionen om huruvida man ska kunna säga negerbollar eller inte. Det handlar om strukturella problem som vi alla på något sätt är en del av och som vi måste arbeta för att bryta ner.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Ogästvänliga Örebro

    Innan ni läser detta vill jag börja med att säga att jag är väl medveten om att jag bara känner till den ena sidan av historien jag ska berätta. Jag gör inte anspråk på att presentera en objektiv bild av situationen. Detta är mina tankar kring en specifik händelse, som kanske är unik (jag hoppas det!) men som sätter ljus på något viktigt.
         Då så. Då vet ni var ni har mig.

    Som kanske framgått av tidigare bloggposter bor vi, när vi är i Sverige, i Örebro. Det är en trevlig stad, som växer och aktivt arbetar med att utvecklas och bli mer attraktiv för boende, för företag och studenter. För några veckor sedan hörde jag ett program på lokalradion om hur man ville bygga nya, fina hus längs Svartån, som rinner genom centrum, för att kunna erbjuda bostäder till inflyttande människor från de övre samhällsskikten. Örebro vill locka kunskap och kompetens, och för att göra det framhåller man gärna sådant där som man är lite extra stolt över: det rika kulturlivet, den spännande, långa historien (stan fyller ju faktiskt 750 år i år!), närheten till naturen och det nybyggda campus för läkarstudenter vid Universitetssjukhuset.

    Men de senaste dagarna har en annan sida av Örebro trätt fram för mig, och jag har förstått att det är skillnad på människor och människor, och att det inte är alla som ska lockas att flytta hit till staden vid Hjälmaren.

    Familjen som sedan en dryg vecka hyr två rum hemma hos oss kom hit till Örebro i början av januari, hitbjudna av en vän. Mamman hade då redan bott på en annan ort i Sverige i drygt ett år, medan de båda pojkarna var alldeles nyanlända från sitt hemland i centrala Afrika. Tyvärr visade det sig att den här vännen inte var en så väldigt bra vän, för hans löften om att hjälpa till att ordna bostad i Örebro infriades aldrig, och bara några dagar efter att familjen anlänt till staden, flyttade han härifrån. Det blev alltså lite struligt med bostad, milt uttryckt.

    Fallet hamnade hos socialen, som lät förstå att de verkligen inte kunde hjälpa till med något sådant här, eftersom det var mammans eget fel att hon lämnat sin tidigare bostadsort utan att veta säkert om hon hade boende i Örebro. Vilket förvisso var sant, på sätt och vis, men det visste ju redan mamman, och hon hade redan ångrat gruvligt att hon över huvud taget flyttat hit. Det var det ingen som behövde påpeka för henne.

    På sin höjd kunde socialen erbjuda boende två nätter åt gången på ett vandrarhem, men varannan dag var familjen alltså tvungna att ta med allt sitt pick och pack, lämna vandrarhemmet och bege sig till socialkontoret, bara för att få sitta och svara på frågor om varför de ännu inte lyckats hitta en egen bostad, och sedan få ytterligare två nätter på vandrarhemmet. Allt detta medan mamman skulle försöka plugga, eftersom hon kommit in på en utbildning i Örebro, och pojkarna inte önskade något hellre än att få börja skolan.

    Vid mötena med socialen fick mamman gång på gång förklarat för sig att det var hennes eget fel att hon nu inte hade någonstans att bo, och att det faktiskt är olagligt i Sverige att bo på gatan när man har barn. När hon precis flyttat in hos mig frågade hon sedan flera gånger om det var så att socialen kunde ta barnen ifrån henne på grund av det som hänt. Att man vållat en mamma, som kämpat för att få sina barn till Sverige och äntligen återförenats med dem, en sådan oro är för mig helt oförståeligt. Det var ju uppenbart att hon inte ville “bo på gatan” med dem, utan sökte lägenhet med ljus och lykta!

    Sedan löste det sig alltså med boende, och vi skrev hyreskontrakt på ett halvår till att börja med. Allt gott, tänkte jag. Men se där hade jag fel. För myndigheterna här i Örebro (och här handlar det dels om socialen, dels om arbetsförmedlingen, som har ansvaret för nyanlända under de första två åren) som varit engagerade i familjen, hade “hjälpt till” på sitt sätt genom att hjälpa mamman att söka lägenheter på alla möjliga orter i Sverige. Och detta trots att hon påbörjat en utbildning här som inte finns på andra orter men som ger goda möjligheter till arbete. Och nu har det dykt upp en ledig lägenhet, långt från Örebro. Och då tycker arbetsförmedlingen att det är bättre att avbryta utbildningen och flytta härifrån. Detta motiverade de på följande sätt:
    “Du ska veta att det är väldigt svårt att hitta bostad och arbete i Örebro. Det finns många, även sådana som är mycket mer välutbildade än du, som letat i många år utan att hitta något alls.”

    Om ni nu tycker att det här känns som ett ok förfarande, så vill jag att vi vänder lite på perspektivet. Tänk er istället att en vit man flyttat till Sverige med sina två tonårspojkar. Han har en bra utbildning i hemlandet och har arbetat inom läkemedelsindustrin (precis som mamman i familjen som bor här). Han har ännu inte lärt sig flytande svenska men pratar bra engelska (precis som mamman), och det spelar ju inte så stor roll för nästan alla svenskar kan engelska. (Eller hur?) Nu är han i Örebro, har kommit in på en utbildning efter vilken han har rätt så stor chans att få jobb. Men det strular med boende. Och tänk er nu att denne man varannan morgon får släpa alla sina väskor bort från vandrarhemmet där han fått bo på nåder, och sedan tillbaka på eftermiddagen, och hela tiden måste försvara varför han inte hittat någon lägenhet än. Tänk vidare att socialen påpekar för honom att det faktiskt inte är lagligt i Sverige att leva som han gör.

    Sedan skaffar han ett boende och har därmed ordnat sin tillvaro. Men då dyker ett erbjudande om en lägenhet på en annan ort upp, varpå mannen får höra att det är bäst att han flyttar, för han har ändå mycket små chanser att hitta boende och arbete i Örebro.

    Känns det troligt att en vit man skulle behandlas på det sättet? Jag tycker inte det. Istället får jag intrycket av att Örebro gärna blir av med en kvinna som de inte tror kommer att kunna bidra med något till Örebro i framtiden. Bättre alltså att skicka henne någon annan stans, så får detta “annanstans” lösa integrationsproblemet.

    Jag skrev i början att jag bara känner till den ena sidan i den här historien. Därför vill jag avsluta med ett par öppna frågor till den andra sidan, närmare bestämt till Örebro kommun och mer specifikt till socialtjänsten och arbetsförmedlingen:
    – Varför ska en person som har boende och en pågående utbildning uppmuntras att lämna Örebro mitt i en termin?
    – Är vissa människor mer välkomna än andra till Örebro? Vad är det i så fall som definierar vem som är välkommen och inte? Inkomst? Klass? Eller (ärligt nu!) hudfärg och etnisk tillhörighet?
    – Behöver Örebro bli bättre på integration? Vad kan vi göra för att lyckas med det?

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Filmer från konflikten i Centralafrikanska Republiken

    Jag blev tipsad av en vän om Vice News, som har gjort en del filmer om konflikten i CAR. Jag har inte tittat på alla och kan inte göra någon uttömmande analys över hur bra eller dåligt de speglar verkligheten, men det jag har sett har i alla fall varit bra filmat och gett mycket plats åt centralafrikaner att uttala sig. Det är mycket som är på sango, vilket så klart är extra kul för den som förstår det och alltså slipper läsa undertexter.

    Kanske något för fredagsmyset?

  • Övrigt

    Åren fram till trettio!

    Idag fyller jag 30! Det är ju inte klokt! Fast jag har ingen 30-årskris, utan känner mig rätt så nöjd med att vara just här i livet.

    Jag tänkte fira här på bloggen med en återblick på mitt liv i bilder, men först har jag faktiskt en önskan såhär på min födelsedag. En sak som jag hoppas på inför det kommande året är att kunna göra den här bloggen till något mer än bara en fritidssysselsättning. Jag ägnar (som ni säkert förstår) rätt så mycket tid åt att skriva, och jag tycker att det är roligt, men i längden skulle jag behöva få ut något mer av det än bara tillfredsställelse för att kunna fortsätta. Exakt hur detta ska gå till har jag ännu inget svar på. Det finns olika vägar att gå. Men en förutsättning för dem alla är att jag har läsare. Och helst aktiva läsare. Därför är min önskan: Om ni tycker om min blogg, och om ni vill att jag ska fortsätta blogga, kan ni väl lova att dela i alla fall ett inlägg på sociala medier under året som kommer (eller tipsa en vän om bloggen på något annat sätt, ifall ni inte håller på med sociala medier), och att skriva ett par-tre kommentarer på olika inlägg som ni har några tankar kring. Tack på förhand!

    Nu kommer bilderna. Var så goda:

    Det börjar som för oss alla, med en liten människa som är helt beroende av andras omsorg och kärlek. Här är jag ungefär tre månader.


    Ett år. Tittut!

    Två år. Jag hade turen att vara omgiven av människor som gärna läste för mig, och lärde mig tidigt att tycka om böcker. Här sitter jag med mormor.

    Tre år, och finklädd till midsommar.

    Fyra år, och tillsammans med lillasyster Lina. Lägg märke till trädet, det kommer att återkomma.

    Fem år, fortfarande i Sverige men snart på väg till Frankrike och sedan vidare till CAR.

    Sex år och stolt över en tappad framtand. Nu är vi i Gamboula, CAR.

    Sju år, och ännu mer stolt över att ha fått en lillebror, David.

    Att vara sju år innebar också att börja skolan. Här med vännen och “låtsassystern” Brita.

    Eftersom skolan låg 9 mil hemifrån blev det många långa resor under helgerna. Oftast med bil men en gång fick vi hänga med ett MAF-flyg som ändå flög sträckan. Bredvid mig står min vän Dianne.

    Nio år och tillbaka i Sverige för ett par år.

    Tio och spelar en centralafrikansk tjej i musikalen Moder Jord, Mister FNatt och Living Stones.

    Tolv och tillbaka i CAR igen. Under den här perioden var ungdomskören min viktigaste sysselsättning. Raissa, på kortet, var med i samma kör.

    En ros i munnen på nyårsafton 1999. Jag är åter tillbaka i Sverige och nu 14 år gammal.

    Året jag fyller 18 är jag tillbaka i RCA igen. Det är nu jag lär känna Honorine, som här har flätat mitt hår.

    När jag är 20 gifter jag mig med Erik. Och här är jag tillbaka i trädet, nu med min yngsta syster Elise framför mig.

    22 år. Nu har vi startat safariföretaget CAWA.

    23, och jag har blivit mamma till Theo!

    25, och nu har Axel kommit också! (Och jag ser lite galen ut… eller överdrivet glad?)

    27 år. Under den här perioden är jag sällan långt från barnen, vilket märks på de kort jag har.

    och här skulle jag givetvis ha avslutat med ett kort från dagens kalas. Men tyvärr blev det inget sådant. Dessutom strejkar bloggen nu och vill inte ladda upp några fler foton. Så jag säger god natt och passar på och tacka för uppvaktning som jag fått idag från alla håll och kanter. Det har varit en fin födelsedag!

    Tillägg senare: Min syster, som sov över här och var med och gjorde födelsedagsfrukost på sängen, förevigade ögonblicket med denna bild. Så har ni även en från födelsedagen…

  • Övrigt

    Ommöblering och gemenskap

    Jag tog visst lite helgledigt från bloggen. Jag hade egentligen inte planerat att göra det men jag fick liksom ingen tid över att sitta vid datorn.

    På lördagen möblerade vi om här hemma, så att våra hyresgäster skulle kunna få två rum istället för ett. Vi har ett riktigt stort och rätt avlångt vardagsrum, som vi har tyckt om att ha just så stort och öppet för att få lite rymd. Men nu när det fanns behov av ytterligare ett rum var det faktiskt inte alls svårt att dela av det med bokhyllor och ett draperi så att det istället blev en liten soffhörna och ett sovrum till tonårspojkarna. Medan vi höll på och plockade och bar bord och hyllor och flyttade tavlor gick jag och tänkte på hur mycket hellre jag fyller mitt hem med människor och relationer, än med snygga inredningsdetaljer. Visst är det roligt att ha det snyggt omkring sig, men ändå oändligt mycket viktigare att ha gemenskap! Och jag är väldigt glad att ha fått så trevliga inneboende!

    Vardagsrum

    På söndagen var vi först i kyrkan, där jag och min syster sjöng och spelade, och därefter satt jag i några timmar med min andra syster hemma hos mamma och pappa och tittade på gamla foton medan de var med Theo och Axel på skid-SM i Ånnaboda. Oj vad trevligt det var! Jag håller på och letar efter bilder från olika perioder i mitt liv till ett inlägg på torsdag när jag fyller 30(!). Bland annat hittade jag den här. Den föreställer mig och mina syskon som sitter på ett hotellrum i Paris, dit vi just kommit efter två år i CAR. Alla tre helt fängslade av… ja, vad då?

    Fängslade

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.