• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Flyktinglägret i Lolo, del 2

    För några dagar sedan skrev jag om mitt besök i flyktinglägret i Lolo. Här kommer fortsättningen:

    IF

    När vi suttit några timmar och samtalet börjar ebba ut tar vi en promenad genom lägret. Housseini vill visa hur det ser ut. Vi beger oss först upp till “huvudgatan”, den breda väg som går rakt genom lägret. Härifrån är det lätt att se att hela området, som är hem för tio tusen flyktingar, är uppdelat i kvarter, blocs, som kort och gott är namngivna efter bokstäverna i alfabetet. BLOC N står det prydligt med röd text på en tältduk där några kvinnor sitter och vilar i middagshettan. De vill gärna bli fotograferade av den vita kvinnan som både bär pagne och har knutit en siriki, en scarf, runt huvudet.

    Lolo 9

    Varje kvarter är i sin tur ordnat i gator där tält eller enkla hyddor täckta med presenningar står i rad. Varje familj har tilldelats ett tält med en tillhörande bit mark, tillräckligt stor för att bygga ett eget litet kök eller liknande. Många har också anlagt en egen liten trädgård. Här och där ligger stora vedhögar. De är ditforslade av dem som har hand om lägret.
    – Vi får inte hugga ved själva i skogen, säger Housseini. Förut gjorde vi det men de satte stopp för det. De klådde upp en person som inte ville lyssna, så nu fattar alla att det är dumt att ens försöka. Det är rena fängelset här, man får inte göra något alls utan att fråga om lov.

    Lolo 4

    I varje kvarter finns också dass, vattenpumpar och tvättställen.
    – Vatten finns det gott om, säger Housseini. Det har de ordnat bra, det har vi inga problem med.

    IF

     

    Mat delas ut i form av ransoner varje månad till alla som har ett flyktingkort. Ett sådant flyktingkort kan man få om man kan bevisa, eller i alla fall göra troligt, att man kommit från CAR. Har man inga identitetspapper – och det är det många som inte har – får man berätta sin historia och visa att man kan sango. Om historen verkar sannolik kan man få sitt kort. Dock har det blivit svårare de senaste månaderna att få flyktingkortet eftersom allt fler kamerunier, enligt mina vänner, utnyttjar situationen och försöker skaffa tillgång till gratis mat.

    För dem som har kortet är det matutdelning en gång i månaden. Det gäller både för dem som bor i flyktingläger och för dem som ordnat eget boende i till exempel Kentzou.
    – Fast de som delar ut maten försöker vänta lite mer än en månad mellan gångerna, säger Housseini. Om de bara delar ut elva gånger på ett år kan de ju ta en hel månadsranson åt sig själva.

    IF

    Maten består av ris, soja, bönor, olja och lite annat. Alldeles för lite olja, tycker Housseini. Man får en liter per person och månad. Och jag ler lite, för som svensk kan jag tycka att det låter rätt mycket, men samtidigt tänker jag på de matransoner vi brukar dela ut till anställda i CAWA. Där är det en och en halv liter olja i månaden som gäller, och det anses väldigt snålt. Och visst, är den oljan det enda fettet man har tillgång till så är det inte jättemycket. Under en paillotte i mitten av lägret (bilden ovan) står dock ett stort antal kartonger med literflaskor fulla med matolja – en gåva till flyktingarna från CARs ambassadör i Kamerun. Varje kvarter har fått en hel hög kartonger, det borde räcka till åtminstone ett par flaskor per familj tror de som är ansvariga för utdelningen.

    IF

    Vi går vidare och kommer upp till skolbyggnaderna. Här bedrivs undervisning för barn på dagarna och för vuxna på kvällstid. I lägret finns också ett sjukhus som erbjuder gratis vård och mediciner till alla som har flyktingkort. Den här dagen är det dock inte mycket akvititet vare sig i skolorna eller på sjukhuset eftersom det är fredag.

    Det börjar dra sig mot fredagsbön – och avfärd mot Yaounde för min del – och vi går upp mot bilvägen som går i utkanten av lägret. Jag frågar H, D och Y om de tror att det kommer att bli möjligt att återvända till CAR, och om de i så fall vill göra det. Och jo, de vill, och de tror också att det kommer att vara möjligt, men kanske inte så snart som de först hoppades. De vet att det fortfarande pågår strider på vissa håll och att det är mycket som måste förändras innan de ska känna sig trygga hemma i Berberati igen. Men de vill tillbaka, det är de överens om, även om de förstår att det inte allt kan återgå precis till vad det varit.

    Bilen jag ska åka med dyker upp och jag tar farväl av Housseini och Yaya. Daouda åker med oss några mil, han bor inte i flyktinglägret utan hos en avlägsen släkting i en by en bit bort. På vägen visar han oss ett stort område där han och en annan släkting från CAR har röjt mark för att börja odla.
    – Så du tror att du blir kvar här ett tag ändå? frågar jag.
    – Ja, säger han. Jag kan inte räkna med att återvända till CAR inom det närmaste året. Och när det nu är på det sättet måste jag hitta ett sätt att försörja mig. Det håller inte att leva på utdelade matransoner. Jag vill klara mig själv.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Flyktinglägret i Lolo, del 1

    Ni kanske minns att jag skrev att jag skulle besöka flyktinglägret i Lolo på vägen till Yaounde i förra veckan. Det är idag en vecka sedan jag var där, fast det känns som mycket mer, och att jag ännu inte skrivit om det beror på att det känns som att det kräver ett (eller ett par) egna inlägg. Det är ingenting jag bara vill nämna i förbifarten. I synnerhet som de vänner jag hälsade på uttryckligen bad mig att ta kort och visa omvärlden hur de har det.

    Lolo är beläget i östra Kamerun, ungefär fem mil från gränsen till CAR. (Jag tror att ni ska kunna se det på google maps via den här länken.) För bara ett drygt år sedan var det en sömnig by med ungefär 2000 invånare, men när muslimer började fly från CAR över gränsen i Kentzou upprättade UNHCR ett av flera flyktingläger här, och platsen har sedan dess varit tillfälligt hem åt ungefär tio tusen centralafrikaner.

    IF

    Eftersom jag har startat tidigt från Kentzou anländer jag till ett Lolo som badar i morgonljus, med slöjor av rök och dimma som långsamt stiger över tälten. Det är vackert, riktigt vackert. Min bekante, tillika motorcykelchaufför, letar sig fram genom vad som för mig mest påminner om ett stort scoutläger med raka rader av tält, och däremellan små enkla träkonstruktioner till kök. Efter en stund har han hittat fram till sin syster, som bor längst ut i änden av en lång rad med tält, alldeles intill dassen. Hon och hennes två barn hälsar men säger inte mycket. Min bekante lämnar sin jacka hos systern, sedan far vi vidare.

    Mitt i lägret blir vi stoppade av en man som frågar vart vi är på väg. Vi förklarar vårt ärende. Mannen nickar och visar med handen att vi ska köra vidare längs samma väg som vi kommit på. Sedan bjuder han på godis ur en korg.
    “Vi firar ett bröllop här idag”, ler han och nickar bort mot en grupp människor som sitter i ring på stolar, pallar och mattor.

    Efter några minuter till på motorcykeln svänger vi in framför ännu ett av de vita tälten, som alla ser nästan identiska ut. Men här möts vi av välkända ansikten. Housseinis två fruar hälsar oss välkomna med skratt och öppna armar, och med ett gäng barn som nyfiket tittar på. Efter att vi utbytt de obligatoriska hälsningsfraserna bjuder de mig att slå sig ned på en matta i ett halvbyggt hus som har tak men än så länge inga hela väggar. Barnen fortsätter att titta på den ovanliga besökaren. Efter någon minut dyker Housseini upp. Housseini, som var med när vi för första gången besökte CAWAs safariområde 2006 för att rekognoscera, och som sedan dess har varit både en värdefull kollega och en god vän. Vi vet inte riktigt hur vi ska hälsa i glädjen över att ses igen. Glädjen som också har ett styng av sorg över att det skulle behöva ske på ett sådant här ställe.

    Efter en liten stund till dyker även Daouda och Yaya upp, också de vänner och medarbetare sedan många år. Housseinis fruar bjuder på ris och te, och därefter sallad på tomater som Housseini berättar att de har odlat själva i lägret. Och vi pratar om flykten och hur det kom sig att de hamnat just här.

    “Vi skickade våra fruar och barn i förväg”, berättar de. “Själva stannade vi kvar i Berberati för att vakta husen. Vi trodde aldrig att det skulle bli så här illa. En del packade alla sina ägodelar och flydde över gränsen långt innan de hettade till. Vi skrattade åt dem och sa att de ansträngde sig i onödan.”

    När sedan Balaka väl kom till Berberati fanns det inte längre någon tid kvar att packa. Då var det bara att fly, med rädsla för livet.
    “Jag kröp in i ett hus och satt där hela dagen”, berättar en person. “När kvällen kom tog jag av mig alla kläder och kröp i skydd av mörkret ut i gräset bakom huset. Först där kunde jag resa mig och börja springa.”
    “Vi var en grupp med fyra unga män”, berättar en annan. “De skjöt en av oss. De kunde lika gärna ha tagit oss allihop.”

    Housseini berättar att han först vägrade ta emot någon hjälp när han kommit till Kamerun. Han ville klara sig själv, trots att han blivit tvungen att lämna allt han ägde i Berberati och inte hade något annat att leva av än lite sparade pengar. Men när veckorna gick och de såg att de inte skulle kunna återvända så snart som de hoppats, pengarna tog slut och han insåg att det inte fanns något jobb att ta för att kunna försörja familjen, fick han svälja sin stolthet och flytta in i ett tält i lägret. Ett tält för hela familjen att dela på.
    “Det är därför jag håller på att bygga ett hus”, säger han. “För vi kan inte bo alla i samma tält. Titta, jag har byggt det helt själv, jag har fått lära mig sådant som jag aldrig trodde jag skulle lära mig.”

    Lolo 2

    Lolo 3

     

    Läs andra delen av berättelsen här.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Josephine Ndays engagemang mot sexuellt våld

    Josephine Nday

    När jag var i Berberati träffade jag denna fantastiska kvinna, Josephine Nday. Egentligen intervjuade jag hennes man för en artikel, men hon satt med och lyssnade under intervjun och fyllde i där hon tyckte det behövdes, och när hon sedan följde mig tillbaka hem började hon berätta om sitt arbete mot sexuellt våld, för tidigt äktenskap och våld i hemmet. Hon berättade att hon tillsammans med en grupp människor som brinner för samma frågor spelar teater som allmänheten bjuds in till, små pjäser som visar på problemen och inbjuder till samtal.

    Jag berättade i min tur om kampanjen “Thursdays in Black” och vi började fantisera om att göra ett utbyte mellan Sverige och CAR i de här frågorna. Allt bara i spekulationsstadiet, men visst vore det spännande!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Musiken i mitt liv

    Jag är inte så bra på att lyssna på musik. I alla fall inte på det sättet som många andra i min ålder lyssnar numera, via streamingtjänster som Spotify och med långa listor av favoritlåtar och favoritmusiker på lager. På högstadiet och gymnasiet blev jag ibland förhörd på populära artister och låtar av välmenande kompisar, som tyckte att jag behövde lite allmänbildning i ämnet för att inte verka så bortkommen. Ändå blev jag helt ställd när jag några år senare fick frågan i en radiointervju vilken som var min favoritmusik. Det enda jag kunde komma på i stundens hetta var det maliska paret Amadou och Mariam, vilket förvisso visar lite på inriktningen på min musiksmak. Det är mycket afrikanskt, även på det hållet.

    Men även om populärmusik kanske inte är min grej (för jag erkänner, jag är fortfarande helt bortkommen på detta område – jag vet inte ens om det låter töntigt att använda uttrycket populärmusik) så är musik ändå en viktig del i mitt liv. En av mina personliga höjdpunkter under resan till CAR var till exempel att få sjunga med min gamla kör, Echo des Anges, i Berberati. Och många av “guldkornen” jag kan se tillbaka på mitt liv har någonting med musik att göra. Jag minns en dans under månen på en skolavslutning för hushållskolan i Gamboula, där mamma var lärare, någon gång när jag inte var mer än sex år. Och jag minns en gospelhelg i västernärke när jag var tonåring, då jag tappade rösten och mimade under hela finalkonserten men ändå fick beröm efteråt för att jag såg så glad ut när jag sjöng. Och när mamma och pappa fyllde femtio för några år sedan ordnade vi syskon en konsert med godbitar från deras liv – en fantastiskt rolig uppgift som vi gick in i med stor entusiasm, kanske nästan lite för stor eftersom vi inte hann hjälpa till med så mycket andra festförberedelser…

    Den här musikglädjen har jag förstås försökt ge vidare till våra barn, och idag har vi tagit ett stort steg när jag varit med storpojken på hans första fiollektion, en hett efterlängtad händelse! Och med en violinist i familjen (om nu intresset håller i sig) kanske vi så småningom kan få till en egen version av det som jag kommit att se lite som “the soundtrack of my life”, en perfekt fusion av svenska Gärdebylåten och zimbabwiska/sydafrikanska Shosholoza. Fast ok, jag vet, Sydafrika ligger väldigt långt från CAR och musiktraditionerna är inte helt lika. Så istället för att nöja oss med detta stycke får vi kanske skapa en egen fusion av svensk folkmusik och kongopop. Det kanske vore något att fundera på?

    Kör Bethanie

     

    Kör Bethanie 2

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Tre grupper som drabbats extra hårt av konflikten i CAR

    Kroppen är förvisso tillbaka i Sverige, och det är rakt in i verkligheten här med magsjukt barn och posthögar som måste gås igenom. Men huvudet har nog inte riktigt hängt med, så här på bloggen blir det fortsatt fokus på CAR-resan under några dagar till.

    För en dryg vecka sedan fick jag en kommentar med en fråga om hur jag upplever konflikten i CAR och vilka som jag anser har drabbats mest av den. Det är stora frågor, speciellt den första, som skulle kunna delas in i flera underavdelningar. Så jag tänker så här, att jag tar ett tema om någon eller några veckor och tittar lite specifikt på några olika saker kring konflikten. Vad jag tänker försöka svara på idag är vem eller vilka jag anser har drabbats mest av det som hänt. Det är en svår fråga, som inte blivit lättare att besvara efter de två veckorna i CAR, då jag pratat med så många människor från olika grupper, som alla drabbats av konflikten på olika sätt. Men jag ska ändå försöka peka på några som jag tycker drabbats särskilt hårt:

    Barn nutrition

    1. Barnen
    Barn är extra sårbara i alla krig och konflikter, både fysiskt och mentalt. De är helt enkelt inte lika tåliga som vuxna människor, och när omständigheterna blir tuffa blir det också svårare att tillgodose barnens behov av mat, trygghet och sysselsättning.

    Barnen på bilden träffade jag på nutritionsavdelningen på Gamboula sjukhus. Tjejen i mitten är nummer fyra av sammanlagt sju syskon. Hon och hennes fyra yngre syskon kom till sjukhuset i Gamboula i början av februari från den lilla byn Bandjifolo. Då var de alla fyra ordentligt undernärda, men efter sex veckor med bra mat börjar de se friska ut. Undernäring förekom i CAR även innan konflikten, men antalet fall har ökat under de senaste åren.

    Andra svårigheter som drabbar barnen är bland annat att skolorna fungerar väldigt dåligt, och att barn hamnar emellan i strider och skadas, eller förlorar föräldrar och familjemedlemmar. Och så ska vi heller inte glömma förekomsten av barnsoldater.

    Kvinna sjukhus

    2. De sjuka
    Att vara sjuk i CAR var svårt redan innan konflikten. Jag har skrivit lite om det här. Men nu tillkommer ytterligare svårigheter, som att mediciner inte kommer fram i tid, att människor inte kan eller vågar färdas på vägarna för att ta sig till sjukhusen, och när det krävs extra ansträngningar för att klara sig blir det kanske för mycket för den som redan är sjuk, och man ger därmed upp. Flera personer jag träffade i CAR berättade om hur de hört att människor varit tvungna att lämna sina gamla hemma när de skulle fly, och en man jag känner berättade om en familj som blivit tvungna att lämna ett barn när de flydde eftersom barnet av någon anledning hade svårt att gå och därmed sinkade hela familjen. Om det är sant vet jag inte. Vad jag vet är i alla fall att det inte är lätt att vara sjuk i CAR idag.

    Mbororo Kentzou

    3. Mbororo
    Jag antar att frågan angående vem som drabbats hårdast av konflikten egentligen syftade på vilken etnisk eller religiös grupp som fått utstå mest. Jag tycker att det är svårt att peka ut någon sådan enskild grupp av två anledningar. Dels är min uppfattning att människor inom alla etniska och religiösa grupper drabbats av konflikten, och att det är omöjligt att jämföra deras lidande sinsemellan. Det handlar mer om att en hel befolkning lider av en konflikt som de inte ville ha. (Andrew Harding på BBC skriver något om det här.) Dels är jag rädd att om man pekade ut en grupp som förloraren så skulle detta kunna öka risken för motsättningar mellan denna och andra grupper.

    Men. Med det sagt tycker jag ändå – med min fulla respekt för alla andra som också drabbats – att man kan nämna mbororo som en av de etniska grupper som drabbats lite extra hårt som grupp.

    Mbororo är de som äger boskap och har stora hjordar med kor, som går fritt men vaktas av herdar, ibland hela familjer som vandrar tillsammans med korna mellan olika betesmarker. Mbororo är också muslimer, och blev alltså tvungna att fly landet i februari förra året när Djotodia avgick. Men livet i Kamenun har blivit lite extra svårt för dessa människor. Gräset i Kamerun är tydligen inte bra för korna, som blir magra och eländiga. Många jag träffat har berättat hur många kor de hade innan konflikten – flera hundra – men hur de nu förlorat nästan alla.

    Dessutom har Balaka stulit mängder med kor, och de gör det fortfarande. I början av 2014 gjorde Balaka många räder mot mbororo i Baoro- och Carnot-trakten. De tog deras boskap, dödade eller jagade bort männen och tog kvinnor och barn som fångar. Många av dessa kvinnor och barn blev sedan räddade tack vare den katolska kyrkans arbete.

    Mbororo har alltid varit lite illa sedda, och i Gamboula hörde jag människor säga att man gärna vill ha tillbaka andra muslimska grupper, som hausa och fulata, men inte mbororo. Det här är en del av konflikten som känns lite extra svår att lösa.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Mina flätor och Cultural Appropriation

    Lycklig över min nya tillfälliga hairstyle googlar jag på “inbakade flätor vita kvinnor” för att hitta tips på andra modeller att göra i framtiden – och blir förvånad över att hitta flera blogginlägg som handlar om att vita kvinnor över huvud taget inte bör skaffa sådana här frisyrer!

    Vad det handlar om är någonting som kallas Cultural Appropriation (CA) eller “kulturellt beslagtagande”. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hört uttrycket förut, men jag har nu läst mig till att det innebär att någon som tillhör en majoritetskultur “lånar” kulturella uttryck som exempelvis mode, dans, språk eller religiösa symboler från en (förtryckt) minoritetskultur. Det kan ju låta som något fint, att man intresserar sig för denna minoritetskultur, men resultatet kan tyvärr bli det motsatta, då de lånade kulturella uttrycken dräneras på sitt ursprungliga kulturella värde och i sin urvattnade form istället blir en del av majoritetskulturen.

    (Här kan man läsa ett blogginlägg som bättre förklarar fenomenet, här finns en annan blogg som förklarar varför det är ett problem.)

    Cultural Appropriation är ett omdebatterat uttryck, lite på samma sätt som feminism tycker jag det verkar som. Det finns de som tycker att det belyser viktiga strukturer i samhället, och det finns de som tycker att det är ett ämne som inte ens är värt att ta upp, eftersom det inte är ett “riktigt” problem. Jag tänkte dock inte gå in på just detta mer, utan känner istället att jag på något sätt vill försvara mig och mina flätor. För även om jag aldrig hört om CA förut, så trycker detta på en liten öm punkt någonstans på insidan. Jag har nästan impulsivt känt det ibland, det där att det nästan är lite fult att jag som vit vill kalla mig afrikan. Som att jag klampar in på ett för mig förbjudet område när jag gör det. För jag är ju vit. Jag tillhör den mest privilegierade klicken i världen. Kan jag inte nöja mig med det? Måste jag dessutom göra en annan del av världen till min? Vem är jag att över huvud taget blogga och ge mig själv tolkningsföreträde i ett ämne som borde tillhöra de ursprungliga afrikanerna?

    Eller. Vad? Hur ska man tänka?

    Så här är det för mig: Mina flätor är inte bara en snygg grej. Det är också någon sorts statement, en identitetsmarkering. Ett sätt att för en liten stund låta min afrikanska identitet synas också på utsidan. Att få chans att känna lite lite tillhörighet till detta som är mitt men ändå inte, som när en av de afrikanska tjejerna i Theos skola kom fram igår morse och sa: “du och jag har samma frisyr!”.

    Afrika för mig är inte bara ett gäng kulturella uttryck som jag gillar och har gjort till mina egna. Afrika, och för att vara mer specifik: centrala Afrika, är en stor del av mitt liv och min identitet. Och när jag flätar håret i inbakade flätor eller sätter på mig en pagne (en sarong, typ) är det inte för att jag vill stjäla det gottigaste ur en främmande kultur. Jag gör det för att jag så innerligt gärna vill få känna att även jag till viss del tillhör denna kultur. Mitt utseende till trots.

    Jag är väl medveten om att rasism mot svarta är ett oändligt mycket större problem än detta att en vit person känner sig lite utanför i sällskap med svarta vänner. Och jag ska inte be om att få kalla mig rasifierad trots att jag ibland uppenbart behandlas annorlunda utifrån att jag i sammanhanget har “fel” hudfärg. Men lika självklart som jag tycker att det är att en svart person ska kunna kalla sig svensk om hen känner sig svensk, lika självklart borde jag få kunna kalla mig halvt centralafrikan. Och göra inbakade flätor utan att riskera att bli beskylld för att ägna mig åt Cultural Appropriation.

    (Här finns en länk till ett senare inlägg kring detta med att vara vit och förhålla sig till rasistiska strukturer.)

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    ”Awali asala baba”

    En tillfälle när kvinnor (och män) i CAR kan retas med varandra är ifall någon asala baba. Att sala baba betyder ungefär att vara fåfäng, även om jag uppfattar uttrycket som lite mer lättsamt på sango. Eller åtminstone lite mer frekvent använt än ordet fåfänga. Det har i vilket fall som helst samma dubbla innebörd som på svenska. Det är helt ok att vara lite fåfäng, men går det överstyr kan man få många sneda blickar av människor som anser att man är ytlig och självcentrerad och-allt-vad-det-är.

    Idag har jag ägnat mig åt att sala baba och har tillbringat ungefär tre timmar på en hårsalong, med följande resultat:

    Hårsalong

    Håret

     

    Tillsammans med pedikyren (läs: nagellackmålningen) jag fick på Baba Salao-torget i Berberati känner jag mig rätt fin och fixad inför återresan till Sverige.

    Nagellack 2Så varför berättar jag detta, mitt bland inlägg om konflikt och flyktingar och allt sådant? Jo, för att ni ska förstå att vardagen fortgår även i CAR, trots allt som hänt och fortfarande händer. Håret har jag nu visserligen fått fixat i Kamerun, men i sällskap med en centralafrikansk kvinna som i all hast fick flytta hit tillsammans med sin man förra året när Fateb, den teologiska fakulteten i Bangui där han studerade, såg sig tvungna att (tillfälligt) använda Yaounde som studieort. Så även om konflikten är ständigt närvarande, ibland endast i samtal, ibland rent fysiskt, fortsätter ändå också andra aspekter av livet. Och kvinnor fortsätter att reta varandra för att sala baba. Det måste vi komma ihåg, och låta människor fortsätta vara människor, istället för att reduceras till att bli offer. Kanske är det också det som är tanken med filmer som den jag skrev om härom dagen. Tack för era kommentarer där, de fick mig att tänka lite längre.

    Hårflätning Lolo

    Hårflätning pågick även på flera håll i flyktinglägret i Lolo som jag besökte igår. Den här kvinnan får småsmåsmå inbakade flätor i hela håret. Hennes hårbotten svider och spänner nog ännu mer än vad min gör just nu. Men en variant av uttrycket “ska man vara fin får man lida pin” finns på sango också, och förmodligen även på fulata som den här kvinnan talar.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Flyktingar och flyktingmat i Kentzou

    I förrgår följde jag och Gunnar med Aleta Danforth, som arbetar i Gamboula sedan många år tillbaka, till Kentzou på andra sidan Kamerungränsen. Kentzou har så länge jag kan minnas varit marknaden dit man åker från Gamboula för att handla sådant man inte hittar i några större mängder här: tyger, skor, matvaror, bildelar… Igår var det mat till flyktingar på CAR-sidan som skulle inhandlas. Dessutom hälsade vi på några av Aletas vänner, mbororo som blivit tvungna att fly över gränsen på grund av konflikten. De har byggt sig nya, tillfälliga hem i utkanten av Kentzou medan de väntar på att få veta vad som händer härnäst. Kommer de att kunna återvända? Ännu kan ingen veta, även om det faktiskt känns som att motsättningarna långsamt trappas ned på många håll. I Bouar och Nola ryktas det om att muslimer börjat flytta tillbaka. Tänk om det kunde få fortsätta på det sättet!

    Jag hade velat visa bilder men internet är alltför segt nu. I eftermiddag lämnar jag Gamboula och tar mig än en gång över gränsen till Kentzou, där jag sover på katolska missionen. Tidigt imorgon bitti åker jag till flyktinglägret i Lolo för att hälsa på några före detta arbetskamrater som befinner sig där. Därefter går resan vidare mot Yaounde. Ni bör alltså höra från mig igen imorgon kväll.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    De små chilifrukterna är de starkaste

    Jag lyckas boka in en informell intervju med en lokal Balaka-ledare. När vi träffas har han en ung kille i sällskap, förmodligen inte mer än tolv år gammal. Killen sitter tyst under hela samtalet, och när jag frågar om han också är med i Balaka är det ledaren som svarar i hans ställe. Jo, han är en del av gruppen.
    – Han är ju bara ett barn, säger jag.
    – Jo, svarar ledaren och lutar sig fram med smalnande ögon. Men du vet väl att det är de små chilifrukterna som är de allra starkaste.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre",  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Når vårt medlidande inte längre än till våra likar?

    Jag flyttar fokus från CAR en liten stund. Här finns en video som dök upp i mitt facebookflöde nu på morgonen. Det är ett försök av Save the Children att ta konflikten i Syrien lite närmare potentiella västerländska givare. På en och en halv minut får man följa en vit amerikansk eller europeisk tjej från hennes nioårsdag, då allt är frid och fröjd, till hennes tioårsdag då ett krig har slitit sönder hela hennes vardag. Slutbudskapet är “att det inte händer här, betyder inte att det inte händer.”

    Jag har tidigare sett en liknande film om barn i London som måste fly till Afrika på grund av krig och blir illa behandlade där. Och varje gång gör dessa filmer mig lika arg, och förvånad. För jag vet inte hur det är med er, men jag kan ärligt talat inte förstå varför vi skulle få mer medlidande, eller ha lättare att ta in allvaret i en situation, bara för att den speglas utifrån någon som har vitt skinn och en livsstil som liknar vår.

    Är det svårt att ta in att syriska eller nigerianska barn lider i krig bara för att de inte ser ut som vi? Eller vad är det egentligen frågan om? Vad säger ni?

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.