Det kommer uppgifter om att Seleka intagit städerna Ippy och Bambari, och alltså avancerat ytterligare mot Bangui. Dock dementerar sittande regimen dessa uppgifter.

Det är osäkert om och när det blir några förhandlingar. Bangui ställer som villkor att rebellerna först måste dra sig tillbaka från ockuperade områden, något som Seleka säger sig vara ovilliga att göra.

Det verkar som att stridigheterna lugnat ner sig något. Igår rapporterades att Seleka-rebellerna intagit staden Batangafo, medan regeringsstyrkor återtagit Kabo. (Det senare dementeras dock av Seleka.) Därefter har det inte hörts några fler rapporter om att Seleka vare sig skulle ha avancerat eller dragit sig tillbaka. Istället ska de ha gått med på att upphöra med striderna mot löften om dialog med regeringsmakten.

Enligt Djotodia, Selekas ledare, beror villigheten till förhandling mycket på Tchads beslut att inte tydligt välja sida i konflikten, och att inte hjälpa Bozize-regimen att slå tillbaka upproret med våld.

Det sades att förhandlingarna skulle börja idag, fredag, i N’djamena, Tchad. Men några förhandlingar kom aldrig igång. Däremot diskuterades situationen i RCA på ett toppmöte med CEEAC (Communauté écomomique des etats de l’Afrique Centrale) – en ekonomisk union mellan ett antal länder i centrala Afrika – också det i N’djamena. Endast fyra statschefer var närvarande; Francois Bozize från RCA, Idriss Deby från Tchad, Ali Bongo från Gabon och Dennis Sassou Nguesso från Kongo. Man enades om att stötta RCA militärt genom att sända trupper som ska förena sig med den tchadiska armén som redan finns på plats i landet. Samtidigt uppmanade man RCA att öppna upp för dialog och förhandling, mellan regering, rebeller och opposition, och föreslog att dessa förhandlingar skulle äga rum i Libreville, Kongo.

Rebellerna ombeds nu att dra sig tillbaka från de redan intagna städerna, innan förhandlingarna kan börja. Eric Massy, Selekas talesman, är nöjd med att situationen i RCA diskuterades under CEEAC-mötet, men säger sig vara förvånad att förhandlingarna är flyttade från N’djamena till Libreville utan Selekas vetskap. Han säger också att de inte har för avsikt att dra sig tillbaka.

Även FNs säkerhetsråd har uppmanat rebellerna att upphöra med striderna.

Fredsavtal har undertecknats mellan RCAs regering och olika rebellgrupper 2007 och 2008. Avtalen innehöll bland mycket annat ett löfte om fortsatt politisk dialog mellan regering och opposition. Den som letar efter mer info om detta kan titta in på Uppsala Conflict Data Program.

Lite nyhetslänkar även idag:

På engelska
Från FNs säkerhetsråd
BBC

På franska
Jeune Afrique
RFI
Centrafrique-presse

På Sveriges Radio har det varit tyst om RCA sedan sist jag skrev. I alla fall så långt jag har kunnat höra. I Aftonbladet fanns en liten, liten notis som kunde berätta att styrkor från Tchad gått in i landet efter vädjan från president Francois Bozize. (Bozize och Tchads president Deby har varit allierade ända sedan  2003 när Bozize tog makten i RCA i en kupp stödd av Deby.)

Men trots den senaste tidens något ökade uppmärksamhet, och trots Läkare utan gränsers varningar för att det pågår en tyst humanitär katastrof i RCA, är det uppseendeväckande tyst i svensk media om vad som pågår i landet. Läser man internationella och centralafrikanska media får man en bättre bild.

Just nu, onsdag kväll, verkar det som att rebellerna, en sammanslagning av tre olika rebellgrupper som nu kallar sig Seleka, har tagit kontroll över en rad olika städer, däribland Ndele i norr, Bria som ligger centralt/öst, och Kabo som ligger ca 400 km norr om Bangui. De hävdar att skälet till upproret är att Bozize inte följt de fredsavtal som undertecknats 2007 och 2011. Bland annat kräver de att få pengar som utlovats till de rebeller som la ned vapnen, samt att politiska fångar ska friges.

RCAs försvarsminister Francis (som är son till presidenten) hävdade igår att han inte hört talas om några speciella krav från Seleka, och presidenten själv kallar rebellerna för “äventyrare” och vädjar till befolkningen att vara lojala mot honom själv och den nuvarande regimen.

Igår anlände tungt beväpnade styrkor från Tchad, men de har inte tagit strid med rebellerna utan endast positionerat sig i Sibut eller Dekoa (det finns flera olika uppgifter), på den enda vägen som leder norrifrån ned till Bangui, för att stoppa rebellerna om de avancerar så långt. RCA meddelar å sin sida att den nationella militären inte alls drivits tillbaka av rebellerna, utan att de har gjort ett “strategiskt tillbakadragande” men att de nu med förstärkning från Tchad tänker gå till offensiv.

Enligt RFI försöker Tchad få till fredssamtal mellan parterna, något som alla säger sig vara positiva till, men på vissa villkor. Michel Djotodia, som tagit på sig rollen som högsta ledare för Seleka, väntar för sin del på en officiell inbjudan, något som han ännu inte har fått. Tills vidare har Seleka tillkännagivit att de inte är rädda för den tchadiska armén, och råder dem att hålla sig undan och inte blanda sig i RCAs inre angelägenheter.

För er som vill läsa mer rekommenderar jag bland annat följande sidor:

På engelska:
Reuters
Washington Post

På franska:
Journal de Bangui
RFI
TV5

Jag försöker följa upp med fler sammanfattningar.

Plötsligt pratar de om RCA på radio. I en helt vanlig nyhetssändning hör jag plötsligt Sveriges Radios Afrikakorrespondent, Maria Sjöqvist, nämna Bangui, och strax därpå Ndele. Det handar om att regeringen nu hävdar att de återtagit kontrollen av staden Ndele i norra RCA, som tydligen varit i händerna på rebellgruppen UFDR (Union des forces démocratiques pour le rassemblement, eller på svenska Unionen av demokratiska styrkor för samling) sedan i måndags.

Det sägs att en del av befolkningen har flytt staden, och jag tänker på Gere. På hennes fyra barn Merveille, Emelie Rebecca, Gipsy och Benjamin. De har varit med om detta förut. Förhoppningsvis har de flytt ut till jordnötsodlingen utanför stan. Jag försöker ringa men telefonen är avstängd. Inget att göra annat än att hoppas på det bästa.

Ndele och omkringliggande städer har varit drabbat av konflikt i många år. Olika rebellgrupper har velat ta kontroll över området, och nu hävdar UFDR att regeringen inte respekterar fredsavtalet som skrevs under 2007. Sist jag pratade med Gere, nu i november, sa hon att det var ganska lugnt. Regeringen hade inte direkt haft kontroll över Ndele på länge, enligt henne, men rebellerna hade inte gjort så mycket och livet var ungefär som vanligt.

Men så…

I mars 2010 skrev jag tre blogginlägg om Gere. De går att hitta här:
Gere
G:s historia, del 1
G:s historia, del 2
G:s historia, del 3

Jag förstår ju att ni alla vet att bakom dessa nyhetsrapporter om konflikter finns människor av kött och blod. Ibland är det bara så svårt att ta in, att förstå det mänskliga sammanhanget bakom orden om rebeller och regeringsstyrkor och namn på städer som radiopratarna knappt kan uttala.

För att ni ska få en känsla av den där uppgivenheten jag skrev om i föregående inlägg (även om detta så klart inte är representativt för alla centralafrikaner):

En medarbetare, själv centralafrikan och född, uppvuxen och bosatt i landet, sa för en tid sedan: “Det bästa sättet att komma till rätta med RCA’s problem skulle vara att döda alla invånare över två år, och sedan skicka de överlevande barnen till ett annat land där de får växa upp och får en bra utbildning. När dessa barn sedan är vuxna kan de komma tillbaka och bygga upp landet och göra något bra av det.”

Idag är det RCA’s nationaldag! Den firas till minne av att landet bildades, vilket skedde detta datum år 1958. Självständigheten inträffade dock inte förrän nästan två år senare, den 13 augusti 1960.

Nationaldagen brukar firas med pompa och ståt och parader, “defilés” i alla större (och mindre) städer. Här deltar statsrepresentanter, företag och olika organisationer och grupper. Varje grupp klär upp sig, helst i en enhetlig klädsel, som till exempel dräkter sydda av samma tyg, och marcherar genom stan och förbi en läktare där de högsta hönsen sitter och tittar. Förra året “defilerade” CAWA i Bakouma. Om det blev likadant i år igen har jag ännu inte fått någon klarhet i.

Första december är även en dag då det föds extra mycket barn i RCA. Åtminstone om man får tro de födelsedatum som våra anställda anger när vi skriver arbetskontrakt. Förklaringen är dock ganska enkel. Många vet inte när de är födda, eftersom det aldrig gjorts någon födelseattest, och vet man inte, så anger man oftast första december som födelsedag, tillsammans med ett årtal som verkar lämpligt. Det knepigaste är när man sitter och ska skriva kontrakt och frågar när arbetstagaren är född, och får till svar: “Jag vet inte, vad tror du?”. Då är det bara att gissa. Dock ska det sägas att det inte händer särskilt ofta. De flesta har bättre koll än så.

Bonne fête!

Jag vet, jag är lite efter. Jag ser inte avsnitten när de sänds på tv, utan på svt play när jag har tid. (Eller tar mig tid.) Idag såg jag tvåan, som handlar om Bob Geldofs och Bonos Live Aid-gala och deras fortsatta arbete för att minska fattigdomen i Afrika. Se den också! Om ni kan ta er tid.

Frågan kommer upp om huruvida det är rätt att Afrika ska representeras av vita medelålders män, och den frågan är högst berättigad. Jag funderar över det där själv ibland också, med tanke på den här bloggen. Vem är jag att berätta hur det ser ut i Afrika, i RCA? Bör inte centralafrikanerna själva få berätta om sitt eget land och definiera sina egna problem?

Ungefär samma fråga, fast i en vidare bemärkelse, har vi också diskuterat under seminarierna på universitetskursen som jag läser nu, Freds- och konfliktkunskap A vid Uppsala universitet (halvtid distans, för den som undrar hur jag har tid med det också…). Där handlar det om staters suveränitet och när interventioner från andra länder kan vara berättigade. När ska mänsklig säkerhet gå före nationell politik?

Vad vi konstaterat under våra seminariediskussioner är att världen blir mer och mer interdependent. Det blir allt svårare att skilja inrikespolitik från utrikespolitik. Med informationsrevolutionen och den lätthet med vilken vi kan knyta personliga kontakter med enskilda människor i andra länder blir det också allt svårare att blunda för att människor i andra länder lider av orsaker som vi faktiskt kan (?) göra något åt. Vi kommer närmare varandra.

I slutet av “Hit med pengarna!” säger Shriti Vadera, som är ekonomisk och politisk rådgivare, en bra sak. För att belysa vem som har ansvaret för utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika säger hon att afrikaner själva måste få vara chaufförerna, och vi andra måste hitta sätt att vara bra partners.

Att hjälpa till utan att ta över. Det är inte lätt. Men det är nog det enda sättet. Själv tänker jag fortsätta att skriva och, eftersom jag har förmånen att leva mellan två kulturer, försöka tolka den afrikanska verkligheten så att den kanske kan bli lite mer förståelig utifrån ett västerländskt perspektiv.

En vän skickade en liten notis som publicerats i Aftonbladet i fredags.  Texten lyder: ”Den tidigare premiärministern Martin Ziguele stoppades i tullen i Paris igår. I bagaget hade han 11,8 kilo kött, främst apa. ”Bushköttet” ska huvudsakligen komma från hotade arter och tjänstemännen på Charles de Gaulle-flygplatsen fann totalt 600 kilo kött i passagerarnas bagage på flyget från Bangui. Ex-premiärministern bötfälldes och ska ha förklarat smuggel-försöket med att köttet var avsett för hans privata konsumtion. (AFP-TT-Aftonbladet)”

Vid sidan av den humanitära krisen som Läkare utan gränser uppmärksammade i sin rapport, pågår en annan tyst katastrof i RCA, där illegal jakt håller på att ta död på stora delar av landets djurliv. I nationalparken St Floris i norra delen av landet kunde man så sent som för åtta år sedan, när Erik arbetade för ett företag i närheten, se elefanter, lejon, vildhundar, giraffer och en mängd olika antiloper på slätterna utmed floden Gounda. Idag är området helt utskjutet, och på slätterna betar tamboskap. Och detta är bara ett exempel bland många.

Människor som lever på existensminimum har inte råd att bry sig om de vilda djuren. Det är fullt förståeligt. Inte desto mindre är detta ett akut problem som kräver omedelbara åtgärder om RCA alls ska ha kvar något av sitt djurliv.

Nu menar jag inte att ex-ministern har så ont om pengar att han måste smuggla kött från utrotningshotade apor för att klara livhanken. Men i andra änden av kedjan är det mycket möjligt att en pappa skjutit en av dessa apor för att kunna sälja köttet och få pengar till att betala medicin åt sitt sjuka barn.

Allt hänger ihop. Frågan är i vilken ände man ska börja om man vill försöka åstadkomma en förändring.

I veckan släppte Läkare utan gränser en rapport med namnet ”Kriserna svenskarna glömt”. I rapporten presenteras en undersökning som organisationen låtit göra för att ta reda på vilka humanitära kriser i världen som svenskarna känner till, i förhållande till vilka kriser det rapporteras om i media. Resultatet är slående, om än inte helt entydigt. Krisen i Syrien nämndes av 73,5% av de tillfrågade. Samma kris har också förekommit i 25169 artiklar i svensk media under perioden januari till augusti 2012. Krisen i Sudan och Sydsudan, som förekommit i 5278 artiklar under samma perion, nämndes av 35,3% av de tillfrågade, och krisen i Somalia, med 3712 artiklar, nämndes av 49,3%.

I kontrast till detta sätts de kriser som blivit minst omrapporterade och som nämns av minst antal av de tillfrågade: krisen Elfenbenskusten, med 892 artiklar, nämndes av 1,9% av de tillfrågade och krisen i Zimbabwe, med endast 15 artiklar, nämndes av 4,9% av de tillfrågade.

Allra längst ned på listan över hur kända de humanitära kriserna är bland svenskarna, kommer krisen i Centralafrikanska Republiken. Från januari till augusti 2012 har 17 artiklar publicerats i ämnet, och endast 0,6% av de tillfrågade uppgav att de kände till att landet var drabbat av en humanitär kris!

(Observera att med artiklar avses även mindre notiser. Den som är mer intresserad av hur undersökningen är gjord och vilka slutsatser som drogs, kan hitta rapporten här.)

I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte själv helt solklart hade kopplat samman Centralafrikanska Republiken med ordet ”humanitär kris”. På något sätt tänker jag mig att en kris är en överhängande, akut fara, och så uppfattar jag inte vardagen för större delen av den centralafrikanska befolkningen. För de flesta verkar ändå livet gå sin gilla gång, och så länge man inte drabbas av sjukdom, överlever man. Det förekommer konflikter och stridigheter, men ingenting som är så stort att människor jag träffar anser att de lever under ständigt hot om våld. Det förekommer att människor bara får ett mål mat om dagen, men de flesta barn jag ser verkar ändå vara relativt välnärda. Kanske blundar jag för verkligheten. Kanske har jag blivit som centralafrikaner verkar vara mest: så länge jag och de som står mig nära (och då menar jag inte bara min familj utan även mina centralafrikanska vänner, som är helt ”vanliga” människor) inte drabbas alltför hårt, rycker jag på axlarna och tänker att det ändå inte är så farligt.

I Läkare utan gränsers rapport läser jag dock att ”en humanitär kris definieras som att en stor del av befolkningen inte har tillräckligt med mat, vatten, tak över huvudet, är drabbad av konflikt eller inte har möjliget att få sjukvård”. Vidare uppges att nästan två miljoner centralafrikaner – ungefär halva befolkningen – uppskattas befinna sig i ett humanitärt nödläge. När jag läser vidare i organisationens beskrivning av landet, om hur människor dör i diarré och luftvägsinfektioner, om hur nästan varenda centralafrikan drabbas av malaria varje år, om hur medellivslängden endast är 48 år och hur varken regeringen eller omvärlden verkar vilja eller kunna gripa in, då tänker jag att det är nog ändå sant som de säger: Centralafrikanska Republiken är en av världens mest bortglömda HUMANITÄRA KRISER!

Det är inte utan att jag skäms lite över att ha tagit så lätt på det hela. Jag vet att människor dör, varje dag, i malaria, i diarré. Jag vet hur otroligt svårt det är att få tillgång till sjukvård här om man inte har de rätta kontakterna. Jag vet.

Jag är också obekvämt medveten om hur bra jag själv har det, och kanske är det så att jag har blundat för att jag inte orkar ta in allt. Det finns så många att hjälpa att man kan bli alldeles handlingsförlamad.

Men det finns något annat också. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om kriser och katastrofer på den här bloggen och på min tidigare blogg, trots att det funnits material för sådana texter. Varför? Jo, för att jag inte vill förmedla bilden av centralafrikaner som offer. Jag vill berätta om människor. Jag vill berätta om den glädje som finns, om arbete, om framgångar, om drömmar. Om allt det positiva som finns där, trots krisen. På något sätt tror jag att detta skapar mer medmänsklighet, mer engagemang.

Läkare utan gränser skriver i sin rapport: ”För oss handlar det inte bara om glömda kriser utan om glömda människor.”

Utmaningen för mig blir att berätta om dessa glömda människor i kris, och låta dem förbli människor, inte offer. Att bara berätta hjälper inte långt. Men jag hoppas att genom mitt berättande kunna väcka engagemang som faktiskt gör skillnad.