• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Arvet efter David

    Det är måndag kväll, Theo har somnat, och jag sitter nedsjunken i soffan och betraktar resterna efter det möte som ägt rum här idag: två tomma vattenflaskor, en tillbringare med hallonsaft som nästan är tömd, fem urdruckna glas och tre som fortfarande står upp och ner, oanvända. Extra stolar är framställda, på en av dem har stolsdynan hamnat på sned och ingen har brytt sig om att rätta till den. Det har hållits ett familjeråd. Släktingarna till David, han som dog i slutet av november, precis innan jag åkte upp till Kocho, har varit hos mig för att hämta ut hans innestående lön och dela upp den mellan sig.

    Att dela ett sådant arv i ett land som detta är inte enkelt. Enligt lag, liksom enligt gammal tradition, är frun och barnen inte arvsberättigade. Den avlidnes tillgångar tillfaller istället hans föräldrar och syskon, för det är de som är den ”riktiga” familjen. De kan sedan välja att ge en del till änkan, som hjälp för att ta hand om barnen, men detta är inte något självklart. När David dog befann sig hans familj i Ndele i norra RCA. Endast hans fru, B, som egentligen inte var hans fru på riktigt eftersom de inte var gifta, samt hennes familj, fanns i Bangui. Och så de två barnen förstås, fyra och ett år gamla. Jag tycker mig också minnas att det fanns en syster närvarande på dödsvakan, men jag minns inte riktigt.

    Ndele ligger minst två dagsresor från Bangui, och till råga på allt blev staden intagen av rebeller samma dag som David dog, vilket ledde till att invånarna flydde ut i skogen. Det såg alltså ut som att det skulle bli svårt att få tag på Davids familj för att kunna betala ut några arvspengar. Samtidigt var B i behov av pengarna för att kunna ta hand om barnen. Vi bad henne att göra ett Certificat d’héritage, ett papper som fastställer vem det är som ska ärva den avlidne. Utan detta papper skulle vi inte kunna betala ut några pengar, eftersom vi då riskerade att någon annan släkting till David senare skulle kunna komma och säga att pengarna betalats ut till fel person, och så skulle vi bli tvungna att betala ut hela summan en gång till. För att göra ett giltigt Certificat d’héritage skulle B vara tvungen att kontakta Davids familj, och även om det var svårt för henne så var det nödvändigt för att allt skulle gå rätt till.

    En månad gick utan att B lyckades få fram ett Certificat. Hon kom visserligen med ett papper där det stod att det hållits ett familjeråd och att hon hade blivit utsedd till arvinge, men pappret var endast undertecknat av hennes släktingar och kunde således inte vara giltigt. För att skynda på processen började vi rota lite i det hela. En av våra anställda, Georges, som själv kommer från Ndele, ringde upp Davids mamma för att prata med henne. Ndele hade då blivit återtaget av regeringstrupper och invånarna var tillbaka i staden och inom räckhåll för mobilnätet, så samtalet gick igenom. Det visade sig att mamman visserligen hade hört om Davids död genom B, men att hon inte hade en aning om att det fanns pengar att hämta. Hon gjorde sig genast i ordning för att resa till Bangui…

    Jag lutar mig tillbaka och blundar, tänker på det sms som B skickade till mig för bara några timmar sedan, efter att familjerådet hållits: ”OUI MADAME NOUS LES AFRICAINS NOUS SOMME COMME CA MAIS CA NE FAIT RIEN JE VEUX PARTIR MERCREDI MERCI ET A BIENTOT” (Ja Madame, vi afrikaner är så här, men det gör ingenting. Jag åker på onsdag. Tack och på återseende.) För mitt inre återkallar jag dagens händelser:

    Davids mamma dyker upp först, tillsammans med två yngre pojkar som jag först tror är Davids bröder, men som visar sig vara någon sorts koya, morbröder, trots att de ser alldeles för unga ut för det. Jag bjuder in dem i lägenheten, ber dem att sitta ner i soffan, ställer fram glas och häller upp saft. Så börjar jag med att beklaga sorgen, förklarar att Davids död är en personlig förlust även för mig och säger att vi inte kan förstå varför Gud låter sådana här saker hända. Det kommer från hjärtat, men det är samtidigt ungefär något sådant som jag förväntas säga. Sedan går vi över till det praktiska. Jag förklarar att det finns ungefär fem hundra tusen CFA att hämta ut i form av innestående lön och skadestånd från oss, säger att jag, om jag själv fick bestämma, skulle betala ut pengarna idag men att vi tyvärr behöver ett Certificat d’héritage för att allt ska gå rätt till. Jag visar pappret som B har gjort med sin familj och säger att det förmodligen måste göras om. Det kan inte vara giltigt eftersom ingen släkting från Davids sida har skrivit under. Samtidigt är jag noga med att tala om att jag inte vill att det ska bli bråk om detta. B har gjort fel som försökt ta pengarna själv, men de måste ju förstå hennes situation också, ensam med två barn. Mamman nickar. Det märks att hon inte förstår detta med papper och myndigheter. För henne är det de traditionella reglerna som räknas. Hon är Davids närmaste släkting i livet (pappan är nämligen död) och hon är djupt sårad över att B har gått henne bakom ryggen. Samtidigt, understryker hon, är hon en gudfruktig kvinna, och hon ska förlåta de oförrätter som begåtts, men från och med nu måste vi se till att detta blir riktigt gjort.

    Jag vet att jag egentligen inte har något att göra med hur pengarna ska delas upp inom familjen, men hör ändå mig själv säga att jag tycker att B måste få del av arvet. Det är ju ändå hon som ska ta hand om barnen. Mamman står fast vid det hon tidigare sagt, men säger att hon självklart bryr sig om sina barnbarn. De är ju det enda hon har kvar nu när David är borta. Morbröderna, som suttit och tittat på Bs papper, ilsknar till. De har hört att vi betalt en ansenlig summa för Davids begravning, och tycker att B inte varit tillräckligt tydlig med hur mycket pengar det egentligen handlade om. Har hon redan fått ut en massa så ska hon ju dessutom inte försöka lägga beslag på hela arvet. Jag upprepar att jag inte tycker att vi ska bråka. Istället bör vi se framåt och göra det bästa av situationen. B bör också vara på väg hit just nu. Det bästa vore väl om alla kunde komma överens? Morbröderna säger att de tänker vänta en halvtimme. Om B inte har kommit inom den tiden så går de och gör ett eget Certificat d’heritage.

    Som tur är dyker B upp, i sällskap med sin faster och en manlig släkting. Det yngsta barnet, en dotter, är också med. Jag plockar fram fler stolar och glas, och alla slår sig ned runt soffbordet. Än en gång förklarar jag att jag helst skulle vilja betala ut pengarna idag, men att jag behöver ett Certificat d’héritageför att försäkra mig om att ingen senare ska kunna komma och kräva mig på mer pengar. Så börjar diskussionerna. Anklagelser slängs ut och förklaringar presenteras. B menar att hon aldrig försökt lägga beslag på alla pengar, men att hon försökte göra att Certificat så att hon kunde få ut hela summan för att sedan fördela den mellan de olika familjemedlemmarna. Förklaringen godtas inte. Mamman upprepar gång på gång hur mycket hon sörjer: ”Se bara hur smal jag blivit sedan min son dog.” B höjer rösten. ”Tror ni inte att jag sörjer! Förstår ni vad jag har gått igenom?!” De andra tystar henne. Häftiga känsloyttringar hör inte hemma här. Diskussionen ska föras lågmält, inga hårda ord får yttras. Jag får en känsla av att vi halkar runt på en skör hinna av spelad ömsesidig respekt, och ingen vågar riskera att denna bubbla spräcks, för om de verkliga känslorna får börja sippra fram kommer alla fördämningar att brista och möjligheten att komma överens kommer inte längre att existera.

    Bs faster faller ned på knä framför Davids mamma och ber henne att förlåta dem för vad de gjort. Ingen har menat att stjäla pengarna från mamman, de ville bara få processen överstökad. ”Res dig,” säger mamman. ”Det är okej. Jag förstår.”

    Men fortfarande är de inte överens om vad de ska göra. Ska det skrivas ett nytt Certificat, eller kan de nöja sig med det som B redan gjort, och som är inlämnat till rätten för att godkännas? De flesta, även Davids morbröder, tycker att de kan använda sig av Bs papper. Så länge pengarna betalas ut här och nu, inför allas ögon, och de kan dela upp dem tillsammans, så spelar det ingen större roll vem som står som arvinge på pappret. Mamman sätter sig dock på tvären. Hon är Davids närmaste släkting, och hon tycker att det skulle vara fel om hennes underskrift inte finns med på några papper. Till slut lyckas de ändå övertyga henne om att det bästa skulle vara om de kunde komma överens här och nu. Madame har sagt att hon inte kan betala ut några pengar utan ett Certificat. Använder de Bs papper kan de få pengarna idag. I annat fall måste de vänta i veckor medan ett nytt papper blir gjort.

    Representanter från båda familjegrupperna beger sig till rätten för att hämta ut det stämplade pappret, men en timme senare kommer de tillbaka tomhänta. Han som skulle ha satt dit stämpeln fanns inte där. Jag byter några ord med Georges, han som också är från Ndele och känner Davids familj men själv inte är inblandad. Han kan intyga att det inte finns några andra nära släktingar, förutom de som befinner sig här. Efter ett samtal med Erik på satellittelefonen bestämmer jag mig: jag tar risken att betala ut pengarna utan Certificat d’héritage. Istället gör jag ett eget papper där de inblandade får skriva under att de som familj inte har något mer att kräva från CAWA. Kanske är jag för snäll, men jag börjar tycka att det känns naivt att sitta och hålla på lagar och regler i ett land som detta, där myndigheter ändå inte fungerar som de ska, och där allt som behövs för att göra en olaglig sak laglig är en muta på 100 kr. Alltså skriver jag ut mina papper och ber om underskrifter från fem av de närvarande: mamman, B, en av morbröderna som representant för mammans släkt, fastern som representant för Bs släkt, samt Georges som utomstående vittne. Sedan plockar jag fram pengarna. Efter viss tvekan ger jag dem till mamman. Jag tror att det är mest korrekt.

    Men än är det inte över. Nu ber de mig om hjälp att dela upp pengarna. För andra gången blottar jag mina egna tankar. Jag säger att för mig, i min kultur, är det självklart att det är frun som ska ha alla pengar för att ta hand om barnen, men att jag vet att det är annorlunda här och att jag därför inte kan ha någon åsikt i frågan. Alla nickar. Sedan ber mamman mig att dela upp pengarna i tre lika stora högar. Jag lyder. När jag är klar tar mamman en hög och ger den till B med en min som ville hon säga: ”Du är inte värd detta, men se så snäll jag är mot dig.” Resten tar hon till sig själv. Hon säger att det ska täcka en del skulder som David hade i Ndele. Dessutom ska hon använda pengarna för att ta hand om det äldre av de båda barnbarnen. Han ska nämligen bo hos henne, för han är det enda hon har kvar efter David. Så börjar ett för mig ganska obehagligt köpslående om vad som ska hända med barnen. Eftersom David och B inte var gifta, och eftersom David i och med det inte hade betalat någon hemgift för henne, så måste barnen köpas fria innan de kan tillhöra hans familj. En av morbröderna tycker att trettio tusen per barn låter rimligt. B säger ingenting, men fastern ber att barnen ska få vara hos sin mamma tills de blivit lite större. En mamma är trots allt den som bäst kan uppfostra barnen. En av morbröderna kontrar med att skaffar man en hund så ska man ta den redan som liten valp. En vuxen hund kan inte lära sig att känna tillgivenhet till en ny ägare.

    Diskussionerna fortsätter, och jag måste bara än en gång konstatera att det finns vissa saker i den här kulturen som jag, trots att jag tillbringat ungefär halva mitt liv i RCA, inte alls kan förstå. Jag ser framför mig hur det skulle vara om jag var i samma situation, om det var Erik som dött och om hans mamma krävde att Theo skulle bo hos henne, som ersättning för den son hon förlorat. Men det går inte att jämföra på det sättet. Det är inte så enkelt. Det finns så mycket mer som ligger under ytan, så mycket traditioner och så vitt skilda föreställningar om rätt och fel. Läser man denna text med svenska ögon så framstår Davids mamma närapå som en häxa, men det är inte hela sanningen. Ingenting är svart eller vitt. Mamman i mig känner oerhört mycket med B, men vem är jag att säga att hon borde ha haft alla pengar?

    Ibland tvingas jag inse att jag inte kan göra annat än att kapitulera inför de kulturella skillnader som jag inte förstår. Mitt sätt att se på världen är inte det enda rätta. Men samtidigt undrar jag: var går gränsen mellan att acceptera det jag inte ska förändra, och att säga ifrån när något är fel? Det är en fråga som jag ständigt lever med. Å ena sidan, vad har jag för rätt att försöka förändra en kultur som inte är min egen? Å andra sidan, vad har jag för rätt att bara stå och se på när en människa far illa, och skylla på att jag inte förstår hennes och omgivningens sätt att tänka? Ibland känns det som att hur jag än gör blir det fel.

  • Övrigt

    Jul

    Trots att jag skrev ett inlägg på självaste julafton så glömde jag att önska god jul… Det visar väl ungefär hur lite vikt man lägger vid julafton här. Eftersom jag, lite oväntat, hamnade i Bangui över julhelgen har jag märkt av en del av firandet, men det har ändå varit mycket sparsamt med svenska mått mätt. Jag kom hit den 22 december, och möttes, inte av jultomtar och bjällerklang, men väl av en intensiv julkommers på stadens centrala gator. Det såldes plastgranar, tjocka glittergirlanger i starka färger, leksaksbilar, dockor… Det hela kändes ganska malplacerat, men även vanligt folk verkade delta med liv och lust i köphysterin. En kille som brukar sälja gammal litteratur utanför Grand Café och som jag handlat av några gånger tidigare kom fram och frågade om jag inte kunde vara så snäll och köpa en bok. Han behövde 1000 cfa, kanske för att handla julklappar till sina barn. Jag köpte ett häfte som beskrev hur man gör egen tvål. 1000 cfa var ett klart överpris, men är det jul så är det.

    Den 24, julafton, som är så helig för oss svenskar, är en helt vanlig arbetsdag här. Jag passade på att leta flygbiljetter till hemresan i mars, dock utan större framgång. Air France har blivit på tok för dyra, och på Afriqiyah-kontoret visste de inte hur sent i graviditeten man får flyga med dem, så de bad mig att komma tillbaka mellan tolv och två och prata med deras chef. Tjugo över tolv var jag där igen, men då hade de stängt. Afrika…

    På julaftons kväll samlades familjen Mararv, alla utom Erik, hemma hos Charlotte och Olivier för ett enkelt julbord, en blandning mellan franskt och svenskt med foie gras, julskinka, köttbullar, potatisgratäng, knäckebröd, flera olika ostar, och chokladmousse till efterrätt. Någon tomte dök inte upp, och det var väl lika bra det, för Theo hade redan somnat när det var dags för julklappsutdelning.

    På juldagen var vi lediga. Jag, Theo och Charlotte var och badade på Rock Club, såvitt jag vet Banguis enda offentliga bassäng. För det hutlösa priset av 5000 cfa (ca 70 kr eller, ännu värre, fem dagslöner för våra lägst betalde anställda) får man tillträde till en bassäng som sett sina bästa dagar. Botten har spruckit på flera ställen, så att man trampar på grus istället för på slät cement, omklädningsrummen är bara några kala bås, och duscharna provade vi inte ens. Men vattnet var i alla fall någorlunda fräscht, och Theo var väldigt nöjd.

    Efter badet åkte vi hem och åt julgröt. Det fick bli avslutningen på julen. Pepparkakorna räcker i några dagar till, men i övrigt har allt redan återgått till det normala. Gunnel, Roland, Charlotte och Olivier åkte mot Berberati i morse, och jag och Theo räknar med att åka tillbaka upp mot campen på tisdag.

    Del 2 om resan från Kocho till Bangui kommer snart… Tills vidare: god fortsättning!

  • Resor

    Kocho-Bangui, del 2: laterit från Bakouma till Sibut

    Morgonen därpå går vi upp tidigt, äter frukost och packar ihop våra grejer för att köra vidare. Innan vi kan ge oss av har vi dock en liten sak som vi måste fixa. Vi (eller rättare sagt jag) har glömt att skriva ut en Ordre de Mission, så vi måste därför få tag på någon i Bakouma som har dator och skrivare. Vi åker först till katolska missionen. I en liten matsal hittar jag en latinamerikansk nunna som pratar en franska som klingar som spanska. Jag förklarar mitt ärende, och hon säger att hon gärna skulle hjälpa mig, men att hon inte har någon nyckel till kontoret. Hon följer mig tillbaka till bilen och ber så mycket om ursäkt, och vi kör vidare till Areva, uranföretaget. Där håller vi på att bli vägrade tillträde av några nitiska vakter som ser Mycket Viktiga ut och vägrar prata sango med oss. Som väl är kan jag namnet på en av fransmännen som arbetar här, och tack vare det blir vi insläppta. Jag visas till ett kontor där det sitter en gubbe som ser ut som jultomten. Han hjälper gärna till med att skriva ut en Ordre de Mission, jag tackar för hjälpen, och så kan vi äntligen rulla vidare.
    Nästa delmål är Bangassou. När vi kommer dit är klockan elva. Medan Lollo och Lisa letar efter ett lämpligt matställe åker jag till arbetsinspektören. Han har väntat på mig. Vi sätter oss på hans kontor, och han tar fram två små genomskinliga plastpåsar som innehåller en grå vätska. Det är en ingefärsdryck, förklarar han, och han har köpt den speciellt för min skull. Den är väldigt nyttig, och bra att ha när man är på resa eftersom den ger energi. Han räcker mig en av påsarna, och jag biter ett hål i ena hörnet av plastpåsen och suger i mig en liten slurk. Det bränner på tungan och jag kväver en hostning och hoppas att det inte syns alltför tydligt att jag tycker att det är på tok för starkt. Så börjar vi arbeta. Jag plockar fram anställningskontrakt som ska stämplas, inspektören ställer lite frågor om Harouna och David som dött, och vi pratar om vårt nya interna regelverk som jag har skrivit och som nu måste godkännas av arbetsinspektionen. Eftersom jag inte kan stanna så länge kommer vi överens om att jag ska lämna både regelverket och kontrakten hos inspektören för att han ska hinna gå igenom dem ordentligt, och sedan ska jag hämta dem när jag är på väg tillbaka till Kocho om ungefär tio dagar.
    Efter en sen lunch bestående av ris och kyckling på en liten restaurang vid torget i Bangassou rullar vi åter vidare. Nu går färden nästan rakt västerut, förbi Gambo och vidare till Kembe, där vägen passerar alldeles intill ett storslaget vattenfall. Vi stannar som hastigast i Dimbi och köper varsin kall cola, som vi måste dricka upp innan vi far vidare eftersom tomglasen ska lämnas tillbaka till försäljaren. Vid sjutiden är vi framme i Alindao, där vi tänkt stanna för natten. Vi kör upp till katolska missionen för att fråga om vi kan få bo hos dem. Det är inga problem. För en sammanlagd summa av ungefär hundra kronor får vi rum med tillgång till dusch och toalett, samt parkeringsplats under tak till bilen. Dessutom blir vi bjudna på kvällsmat.
    Nästa morgon går vi upp en stund innan det ljusnar. Vid torget i Alindao köper vi små glas med sött te, som vi dricker tillsammans med vårt medhavda bröd. Klockan sex är vi på väg igen. Vi kommer till Bambari vid niotiden och stannar vid ONAF, resecentrum, för att köpa bananer. Priset är dock alldeles för högt, och jag går en bit längs vägen för att hitta något billigare, men tröttnar snart eftersom alla ropar ”Kota ya! Kota ya!” (stormage) efter mig och struntar i att svara på mina frågor om var jag kan hitta någon som säljer frukt. Det blir Alhadji som till slut hittar en klase bananer till ett acceptabelt pris vid torget precis vid utfarten från Bambari.
    Så fortsätter färden förbi Grimari och fram till Sibut. Här börjar asfalten, och det känns som att vi praktiskt taget redan är framme i Bangui. Men klockan är halv ett, och innan vi ger oss i kast med den sista sträckan stannar vi för att få i oss lite mat. I ett litet plåtskjul som tjänar som restaurang beställer jag ris och kyckling (loso na kondo) till Lisa, ris och koko (loso na koko) till Lollo, och gozo och kyckling (gozo na kondo) till mig själv. Servitören, en kille som kan vara runt 16-17 år, nickar. Några minuter senare kommer han tillbaka med tre tallrikar ris och kyckling. Jag protesterar, detta är inte vad vi har beställt! Men tyvärr, maten är redan upplagd, det går inte att ändra nu, vem ska då betala för den förstörda portionen ris? Om vi insisterar så kan de ta bort så mycket som möjligt av kycklingsåsen till Lollo och hälla lite koko ovanpå.
    När vi blivit någotsånär nöjda släntrar servitören iväg och sätter sig vid ett annat bord. Ur fickan drar han upp en leksakspistol som han sedan sitter och leker med under hela vår måltid. När han trycker på avtryckaren spelas olika små melodier upp för oss. Underhållning på högsta nivå.
    Vi betalar för maten och sätter oss i bilen igen för att avverka den sista etappen. Men nu är det alltså asfaltsväg, och då går vi vidare till del tre…

  • Resor

    Kocho-Bangui, del 3: asfalt från Sibut till Bangui

    När man kört i två och en halv dag, först på bushvägar där medelhastigheten ligger runt 35 km/h och sedan på lateritvägar där man i snitt kan hålla runt 60, då känns de sista arton milen på asfalt från Sibut till Bangui verkligen som ingenting. Det är en fröjd att susa fram i 100 km/h, och att kunna sitta helt stilla på bilsätet utan att låta kroppen följa med i vägens ojämnheter. Det enda som sinkar oss lite under denna sista del av resan är alla vägspärrar, som kommer allt tätare ju mer vi närmar oss Bangui. Idag har vi dock tur. Jag hade väntat mig problem eftersom det snart är jul och alla, även spärrvakterna, är i behov av extra pengar. Men allt går förvånansvärt smidigt. Det enda vi betalar är vägavgifter på sammanlagt 1500 cfa. Vid femtiden kommer vi fram till CAWAs lägenhet i Bangui, där vi blir mottagna av Gunnel, Eriks mamma, som varit i Bangui sedan i söndags. Någon timme senare kommer även Roland. Han har suttit hela dagen och skrivit prov för att bli professionell jägare på gamla dar. (Fast egentligen har han inte skrivit, utan gjort provet muntligt. Man kan nämligen välja att göra provet på franska eller sango, och väljer man sango blir det automatiskt muntligt.) Vi äter spaghetti och köttfärssås tillsammans och sitter och pratar en stund, med Banguimyggen surrande runt våra fötter. Resan är slut för den här gången, men det kommer inte att dröja länge förrän vi ska ut på vägarna igen.

  • Resor

    Kocho-Bangui, del 1: bushväg från Kocho till Bakouma

    Vi lämnar Kocho på morgonen den 20 december. Det är den fjärde advent, och adventsljusstaken ligger prydligt nedpackad i min lilla resväska. Jag har alltså haft relativt gott om tid för att packa, eftersom jag till och med hunnit tänka på att ta med den. Vi som sitter i bilen som just börjat sin resa mot Bangui är Antons flickvän Lisa, hans mamma Lollo, Theo, jag, och så chauffören Alhadji. Egentligen tycker jag inte om att resa med en chaufför, eftersom jag helst kör själv, men ska man resa med Theo i tre dagar får man inse faktum: han kommer inte att vara nöjd med att sitta i någon annans knä och bara få titta på mamma, så för allas trevnad är det bättre att ha någon annan vid ratten.
    Egentligen hade jag inte tänkt åka ner till Bangui så tidigt. Min plan var istället att åka någon gång precis efter nyår, för att sedan flyga tillbaka till Kocho tillsammans med vår första kund, som kommer den 9 januari. Men eftersom Lisa och Lollo ändå var tvungna att åka till Bangui för att sedan flyga till Sverige den 23 december, så kom vi på att det var bättre om jag åkte med samma bil som dem, och så blev det.
    Hela den första dagen kör vi på vägar som vi själva har gjort. Från Kocho tar det ungefär fem timmar till den första bäcken som vi måste köra över, Yangu Wali. Liksom många andra mindre vattendrag i vårt jaktområde så är även detta namngett av oss. Yangu Wali betyder ”Kvinnovattnet”, och namnet kommer sig av att en av våra anställda, Makonzi, under en natt då han sov här låg och jämrade sig i sömnen. På morgonen frågade de andra vad det var som var fel. Var han sjuk? Hade han ont någonstans? Nej då, han var inte sjuk, men han hade drömt om sin fru under natten. I drömmen hade frun träffat hans hemliga älskarinna, och de båda kvinnorna hade råkat i luven på varandra om vem som skulle få den största delen av Makonzis lön. Då de inte kunde komma överens om hur pengarna skulle delas upp hade de till slut bestämt sig för att istället ta hela summan tillsammans och sticka, och Makonzi själv fick ingenting kvar.
    Sedan den dagen heter bäcken alltså Yangu Wali. Det är ett vackert vattendrag med klart vatten som bildar en liten fors just på det stället där vi kör över. Vattendjupet är bara några decimeter, och därför har vi inte gjort någon bro, utan bara dragit vägen rakt igenom vattnet. Alhadji rullar försiktigt ned för den steniga backen, stannar mitt i forsen för att fylla på vatten i vattenflaskorna, för att sedan trycka ordentligt på gasen så att bilen hoppande tar sig upp för branten på andra sidan.
    En timme efter att vi kört över Yangu Wali kommer vi fram till floden Mbari och vår första färja, som vi själva byggt av tomma tunnor och två kanoter gjorda av urholkade trädstammar, samt ett antal brädor och spännband. Färjan ligger förtöjd på andra sidan floden, och Alhadji tillkännager förläget att han inte kan simma. Han måste alltså be oss kvinnor om hjälp, och det märks att han tycker att det hela är mycket pinsamt. Det blir Lisa som hoppar i vattnet. Hon lösgör färjan på andra sidan, och vi drar över den med hjälp av ett rep. Vi binder fast den och lägger av- och påkörningsramperna tillrätta. Alhadji kör ombord bilen, allt går som en dans, och snart är vi över på andra sidan. Efter en liten matpaus kör vi vidare.
    Några kilometer efter Mbari kommer vi ut på det som är den gamla landsvägen mellan Bakouma och Yalinga. När vi kom hit, för tre år sedan, var denna väg dock helt igenväxt, så vi räknar även detta till de vägar som vi själva har gjort. I alla fall nästan. På vissa ställen syns faktiskt spår av den gamla landsvägen, som på ett ställe där det murats upp en vall av stenar över ett mindre område med våtmark. Vägen är sedan byggd ovanpå vallen, och arbetet är imponerande.
    Framåt fyratiden kommer vi till dagens andra färja, som ska ta oss över floden Nzako. Här träffar vi, för första gången under resan, andra människor. Det är invånarna i den lilla byn Yakossi, någon kilometer längre bort, som samlats för att titta på bilen som ska köras över vattnet. När de får syn på Theo flyttas dock allt intresse till honom. ”Ett vitt barn!” ”Oie!” ”Titta, vad stor han är!” Theo finner sig fogligt i att flyttas från famn till famn medan bilen skeppas över floden. På andra sidan tar vi upp två extra passagerare. Det är en man som har frågat mig om hans gravida fru kan få följa med oss till Bakouma. Innan jag sa ja försäkrade jag mig om att det bara handlade om en person. ”Ja, det är bara min fru,” blev svaret, och jag sa att det var okej. Men när kvinnan kommer gående mot bilen bär hon på liten pojke i tvåårsåldern, som tydligen också ska följa med. Jag säger ingenting. Inte den här gången. Vi har ju faktiskt plats för dem båda.
    Det har hunnit bli mörkt när vi kommer fram till Bakouma, dagens mål. Vi parkerar vid det lilla huset som vi köpt där och som används som förråd, rullar ut våra madrasser på verandan, kokar lite soppa till kvällsmat… och tänder adventsljusen! Efter kvällstoalett på ett hål-i-golvet-dass, som stinker kiss och är fullt av kackerlackor, går vi och lägger oss. Det är, såvitt jag kan minnas, Theos första natt utomhus. Han har lite myror i byxorna efter att ha suttit stilla en hel dag, men när han väl lugnat ner sig somnar han gott. Det gör vi också.

  • Safari

    Madame Ngangu-Li

    Jag har hört ryktesvägen att jag förärats med ett smeknamn, eller kanske snarare ett öknamn: Madame Ngangu-Li. Översatt till svenska betyder det ungefär Fru ”hon-som-vill-göra-allt-på-sitt-eget-vis”. (Om någon av er som läser detta har en smidigare översättning så är den välkommen!) Jag vet varför jag fått det namnet. Jag måste nämligen vara ganska besvärlig att arbeta med ibland. Som storasyster med tre småsyskon är jag ganska van att få styra och ställa som jag vill, en egenskap som har både positiva och
    negativa sidor. Jag ska ge ett exempel från de senaste dagarnas arbete:

    Vi håller som bäst på och packar ihop material till de olika fly camps som vi ska använda under året. Allt som allt behövs tre olika uppsättningar med köksutrustning, dukar, porslin, lakan, osv, förutom det som finns i Kocho. Kocken Saint-Claire och servitören Bertrand är ansvariga för att få arbetet gjort. Tillsammans har vi gjort upp listor på vad som behöver finnas med i varje uppsättning, och sedan är det upp till dem att plocka i ordning allting. Men det är nu som jag börjar bli besvärlig. Jag låter dem nämligen inte arbeta helt på egen hand, utan envisas med att lägga mig i och peta i detaljer som för dem säkert är helt ovidkommande. Jag vill bestämma vilka dukar som ska till vilken camp, jag vill själv dela upp termosarna så att det blir rätt termos på rätt plats, jag vill kolla myggnäten till sängarna så att de verkligen ser bra ut, jag envisas med att det ska vara röda överkast i base camp och gröna i fly camps, inte tvärt om, och definitivt inte blandat! Dessutom vill jag bestämma gardiner. (Det är väl helt onödigt,
    inte kan det vara viktigt att alla gardiner i samma camp är sydda av samma tyg? Det viktiga är väl att de täcker fönstrena?) Jag vill kontrollera att tallrikarna inte är kantstötta (som om det inte gick att äta från en kantstött tallrik!) och jag vill försäkra mig om att champagneglasen som de säger att de packat ner verkligen är champagneglas och inte vinglas. Saint-Claire, som har arbetat för oss tidigare, tar det hela med ro, men jag kan inte undgå att märka att Bertrand, som tidigare arbetat för Safari de la
    Haute Kotto (SHK) till slut blir irriterad.
    ”Man kan väl dricka whisky ur ett vattenglas!?” säger han lite surt. ”Det gjorde de alltid hos SHK.”

    Och visst kan man det. Visst skulle jag kunna lägga mig i mindre. Men om CAWA inte hade större ambitioner än att vara som SHK, då kunde vi lika gärna lägga ner. Säga vad man vill om min envishet, men jag tror faktiskt att det är det som är lite av vår styrka, att det finns någon som tänker på detaljerna, någon som inte tycker att det är ok att bädda med ett rosa underlakan, ett blommigt överlakan och ett urblekt brunrandigt överkast, någon som ser till att vin serveras i vinglas, vatten i vattenglas och whisky i whiskyglas. Och för övrigt är det inte bara jag. Erik är minst lika envis. Dagarna i ända håller vi båda på och petar i detaljer, och jag tror att det ger resultat. Det viktigaste under en jaktsafari är givetvis att
    jakten lyckas, men det är inte alls. Vi säljer inte bara en jakt. Vi säljer en helhetsupplevelse. Ingenting kan vara perfekt, och vi kan inte på samma gång vara fullfjädrade jägare, inredningsarkitekter, kockar, vinkännare, skräddare, snickare, och så vidare, och så vidare, men åtminstone kan vi se till att det finns en tanke bakom allt. Går det att hitta duktiga medarbetare som kan komplettera våra kunskaper så ska vi givetvis göra det, men om vi inte hittar någon kan vi åtminstone se till att göra så gott vi kan, och inte lämna något åt slumpen. Och får jag sedan heta Madame Ngangu-Li så är väl det bara som det ska vara. Det är ju helt sant. Det är sådan jag är.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Kontorsassistent sökes

    I vissa situationer blir det så tydligt att det här landet inte har haft något fungerande skolsystem under de senaste decennierna. Jag ska göra ett register för alla våra anställda. Det är egentligen ingenting komplicerat. I en pärm ska jag sätta in registerblad, ett blad för varje anställd, för att sedan kunna sortera in arbetskontrakt och andra viktiga papper på ett överskådligt sätt. Eftersom jag inte har några riktiga registerblad så får jag använda vanliga A4-papper och sedan klistra fast små flikar på långsidorna, på vilka jag skriver de anställdas namn. Lätt som en plätt. Det är bara att med nästan 100 anställda så tar det hela lite tid, och jag har ingen lust att ägna en hel dag åt att klippa och klistra. Jag skulle alltså behöva en kontorsassistent. I tanken går jag igenom tänkbara kandidater. Det bör ju helst vara någon som inte är upptagen med andra väldigt specifika arbetsuppgifter. Ingen kock, servitör, mekaniker eller arbetsledare, utan hellre någon av alla de killar som bara är här för att hugga väg, barka av slanor, slå sten eller bära tegel till husbyggen. Arbetet som jag vill ha gjort kräver ju inga djupare kunskaper. Man behöver bara kunna hålla i en penna. Men det är just det. Vem av de här killarna, som är uppvuxna i Bakouma och aldrig har varit längre bort än Bangassou, vem av dem har gått så pass länge i skolan att man kan ge honom en lista med namn och be honom att texta dessa namn på varsitt A4-papper? Och vem har så pass mycket finmotorik att man kan be honom sätta fast små klisterlappar på 1×2 cm på kanten av dessa papper, och sedan skriva alla namn igen med pyttesmå bokstäver på klisterlapparna? Jag frågar Housseini, som är den som ansvarar för att delegera ut arbetsuppgifter. Han ler lite.
    -Någon som kan skriva? Jag ska se vem jag kan hitta.

    Egentligen är det sorgligt. Jag vet att min syster Elise, som är tio år gammal, redan skulle kunna vara en utmärkt kontorsassistent åt mig. Hon skulle kunna fixa mina registerblad, hjälpa mig att räkna ihop långa rader av siffror, till och med skriva in information i Excel om jag bara visade henne hur hon skulle göra. (Men oroa dig inte Elise, jag ska inte be dig att komma hit och jobba, det är bäst att du går färdigt skolan först.) För att hitta en centralafrikan som kan göra samma jobb skulle jag behöva leta bland de högutbildade, de som tagit studenten och kanske till och med fortsatt studera på universitetet. Det har inte att göra med att de är mindre smarta än Elise. Det är bara det där med skolan som inte fungerar.

    Det är faktiskt mer än sorgligt. Det är förödande. Det är större delen av min generation som går ut i livet utan de grundläggande kunskaper som behövs för att möta den stora världen, för att konfronteras med verkligheten bortom Denguiro, bortom Bakouma, bortom Bangui. En dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, är det dessa människor som ska ta över makten i landet. Vad händer då?

  • Safari

    Ett sista regn

    Det kommer ett regn – det brukar alltid komma ett i december, som om regntiden ville ta ett sista farväl. Under några dagar innan känner vi hur det liksom hänger i luften. Himlen är vit till långt in på förmiddagarna, och de senaste veckornas nattkyla ersätts av mildare väder. Så en eftermiddag glider mörka moln upp i öster. Trots att vi sett tecknen är vi inte riktigt förberedda när de första dropparna faller. Vi springer runt för att rädda saker som ligger ute under bar himmel. Sedan vräker det plötsligt ner, och jag och Theo blir under någon timme isolerade från omvärlden, ensamma i vårt hus.
    Efter regnet ändrar vädret karaktär, inte mycket men ändå fullt märkbart. Torrtiden, som redan tidigare annonserat sin ankomst, blir nu än mer påtaglig. Dagarna är varma. Inte på ett obehagligt sätt, inte så att man svettas eftersom luften inte är fuktig, men det ångar uppenbarligen vätska från kroppen, för man dricker utan problem en liter vatten till varje måltid, även om man, som jag, inte kroppsarbetar särskilt hårt. Kvällarna och nätterna är till motsats kalla. Temperaturen sjunker till runt tio grader, och vi går i fleecetröja och kryper långt ned under täckena när vi ska sova. Luften är torr. Jag tvättar kläder och hänger dem på tork utomhus på kvällen, och morgonen därpå har de redan torkat. Läppar flagnar och ögon svider. Små små flugor letar efter vätska i ögonvrår och i de lite fuktiga mellanrummen mellan fingrar och tår.

    Himlen täcks av ett gulvitt dis. Det är harmattanvinden som blåser ned ökensand från Sahara. Vinden är välkommen. När gräset torkat är det bara den vi väntar på innan vi kan börja bränna. Så börjar rök stiga upp i olika väderstreck, och det regnar sotflagor som vi som barn brukade kalla för afrikansk snö. Att bränna det torra gräset är en nödvändighet för att nya strån ska kunna börja spira och ge mat till djuren som lever här. På andra håll i landet har det gjorts försök där man aktivt hindrar vissa områden från att brinna, för att ”låta naturen ha sin gång”. Försöken har slutat i fiasko: områdena har dött, endast blivit till en tovig härva av brunt, torkat gräs som ingen kan leva av, och djuren har gett sig av för att söka föda någon annan stans. Det ligger nära till hands att fråga sig hur det fungerade innan människan kom hit och tog med sig elden. Hur kunde livet gå vidare när ingen rensade bort det gamla för att ge plats åt det nya? Det finns två teorier. Den ena är att det torra gräset till slut fattar eld i alla fall, även om ingen människa finns där och slänger in brinnande tändstickor i havet av brungula strån. Det är så lättantänt att det nästan inte behövs någonting för att elden ska ta sig. En riktigt solhet sten eller två torra grenar som gnuggas mot varandra av vinden kan vara nog. Den andra teorin är att hela det här ekosystemet, som är i behov av en årlig gräsbrand för att kunna leva vidare, är ett resultat av mänsklig närvaro. Idag är vårt jaktområde öde, men i en avlägsen tid kan det ha bott människor här som praktiserade svedjebruk, vilket ledde till att de växter som klarade branden kom att öka i antal och till slut helt dominera. Själv är jag mest benägen att sluta mig till den senare teorin. Att de folktomma områdena i östra RCA en gång varit bebodda råder det egentligen inga tvivel om. Det händer att vi, när vi är ute och jagar, hittar spår efter tidigare civilisationer: krukskärvor, en husgrund, ett armband av järn. Vilka var de människor som en gång bodde här? Hur många var de, hur levde de, och vad var det som gjorde att de lämnade? Hur lyder början på den historia som vi nu, under några korta år, har förmånen att skriva vidare på?

  • Safari

    Kockar

    Tänk dig att du bor i ett Sverige som visserligen är ett självständigt land, med en svensk regering, men där hela affärslivet domineras av ett främmande folk, vi kan kalla dem galaner. Galanerna äger alla större affärskedjor i landet, och varje företag med mer än fem anställda. Det enda sättet att få ett arbete, om man inte är stadsanställd, är alltså att arbeta för galanerna. Tänk dig vidare att galanerna vägrar att lära sig svenska, trots att de funnits i landet i årtionden. Istället talar de sitt eget språk, galanska, och förväntar sig att alla svenskar i deras närhet också ska lära sig detta språk.

    För att kunna skaffa dig ett arbete och en möjlighet till inkomst har du utbildat dig till kock för galanerna. Problemet är bara att deras matkultur är helt olik den svenska – och du tycker inte om den. De använder konstiga kryddor, blandar råvaror som du inte alls tycker passar ihop, har allmänt dålig smak. Saker som du ser som alltför enkelt, på gränsen till snålt att servera, ser de som delikatesser, medan sådant som du tycker är en festmåltid för dem bara är skräpmat. Egentligen tycker du inte alls att maten som du lagar åt dem är god. Du har lärt dig recepten, pluggat in vad de gillar och inte gillar, men när du provsmakar maten som du lagat tycker du mycket sällan att den smakar bra.

    Tänk dig så att du får jobb hos några galaner som driver ett gästhus. Vid en första anblick ser de ut som vilka galaner som helst, men det visar sig snart att det är något konstigt med dem. För det första talar de flytande svenska, och vägrar att tala galanska med dig, trots att du kämpat för att lära dig deras språk och tycker att du är riktigt duktig. (Till och med när du talar galanska med deras barn blir de lite förnärmade och säger att det är bättre att du pratar svenska med honom, så att han lär sig.) Som om inte detta med språket var nog så tycker de också om svensk mat. Om det är något som du lärt dig av dina tidigare galanska arbetsgivare så är det att galaner definitivt inte äter potatis, men din nye chef vill gärna att du serverar honom detta både till middag och till kvällsmat. Du tror inte dina öron när han först säger det, du måste ha hört fel, och frågan slinker ur munnen innan du hinner hejda dig:
    – Äter ni potatis?!
    – Det är klart vi gör, blir svaret. Vi bor ju i Sverige.
    Du känner dig lite dum och nickar, lovar att koka potatis men undrar innerst inne om detta är en fälla, om du inte i själva verket riskerar att förlora jobbet om du sätter en tallrik med potatis på en galans matbord.

    Privat tycker alltså dina nya arbetsgivare mycket om svensk mat. Gästhuset däremot drivs i bästa galanska ordning, och här får du äntligen användning för dina kunskaper i galansk matlagning. Du rabblar dina menyer och recept som du lärt dig utantill och hoppas att få beröm, och visst säger dina
    arbetsgivare att du är duktig, men de har också åsikter som du inte väntat dig. De säger att gästhuset självklart ska servera galansk mat, men att den gärna får innehålla lite svenska influenser. Du blir förvirrad. Hur ska du kunna kombinera den smaklösa galanska maten med god svensk husmanskost? Hur ska du kunna få köttbullar och lingonsylt att passa på ett galanskt matbord?

    ..ja, tänk dig allt detta, och du får en bild av hur det kan vara för en centralafrikansk kock att arbeta för CAWA. Och ser du det från andra hållet kan du också föreställa dig hur svårt det är för oss att hitta bra kockar, kockar som verkligen älskar sitt arbete och som brinner för att laga god mat. För problemet med alla centralafrikanska kockar som jag träffat på är just detta, att de inte förstår sig på vår västerländska matkultur. De kan lära sig våra recept utantill, de kan veta precis hur man gör en chokladmousse eller en spaghetti bolognaise, och de kan lära sig vilka rätter man kan kombinera för att sätta ihop perfekta trerättersmenyer. Men de har ingen riktig känsla, fattas en ingrediens kan de inte improvisera, eftersom de inte kan tänka sig vad som skulle gå att använda istället för det som saknas. Och om de ändå försöker att hitta på något nytt blir det allt som oftast fel. Vi har till exempel ätit omelett med brödkryddor, chokladmousse med jordnötssmör, sparrissoppa kryddad med enbär. Visst kan det råka dyka upp en ny oväntad smaksensation, men. nej. oftast gör man ändå klokast i att hålla sig till de recept som finns och som man vet fungerar. Men om det finns någon som känner en kock (gärna fransktalande) som skulle ha lust att komma ner hit några månader och hitta på lite nya spännande recept utifrån de råvaror som vi alltid har tillgång till: viltkött i alla former, ris, pasta och olika rotfrukter, så skulle vi kunna vara väldigt
    intresserade!

  • Safari

    Hallå världen!

    Vi har varit nästintill isolerade i några dagar, då vi inte kunnat koppla upp mejlen sedan i torsdags, men nu på måndag morgon fungerar den igen, till vår stora lättnad. Det är inte det att man ständigt måste vara uppkopplad bara för sakens skull, men med den teknik som finns idag så gör man sig beroende av snabba kommunikationer. Den mesta av vår kontakt med kunder och försäljningsagenter sker via mejl, och i en värld där människor förväntar sig att man ska kunna svara omedelbart på deras frågar så är det stressande när dagarna går och man sitter med en hel rad obesvarade mejl. Några dagars tystnad kan ibland vara nog för att en kund ska bestämma sig för att boka hos en konkurrent istället. Men nu är vi alltså tillbaka på världskartan igen, och då kan även bloggen få sig en liten uppdatering.

    Här i Kocho är allt bra. Arbetet med campen går framåt, restaurangen är mer eller mindre färdig och vi kan nu sitta och äta vid vårt matbord med utsikt över floden. I köket har vi börjat plocka upp porslin och köksredskap, Charlotte har sytt gardiner och kuddar och jag har gått igenom all mat som stått under regntiden. Ute i jaktområdet är arbetet med öppnandet av jaktvägar i full gång, och inom några dagar ska vi börja bygga en ny fly camp en bit nordväst om Kocho.

    För ett par dagar sedan kom våra två jaktguider, Anton Lundkvist och Nicolas Durville, upp med bil från Bangui. Anton hade även med sig sin flickvän Lisa och sin mamma Lollo, så nu har vi fullt hus här. Det är bra för kökspersonalen att få lite ”låtsaskunder” att öva på. På så sätt kan de göra eventuella misstag nu, och så hinner vi rätta till det innan de riktiga kunderna kommer.

    Själv ska jag nu sätta mig och räkna på hur mycket arbetskläder vi behöver till våra anställda. Av någon anledning har vi glömt att köpa svarta byxor till kökspersonalen, så det ska beställas från Bangui. Det behövs också strumpor och en del skor. (Charlotte, jag skriver ett mejl till dig med detaljerna.)

    Igår var det både lucia och tredje advent. Vi tände tre ljus och gjorde en liten ansats till att sjunga, men det blev inget av det. Istället förklarade vi traditionen med lucia för Nicolas, som kommer från Frankrike. Hans enda reflektion var att det verkade farligt med ljus i håret. Hoppas i alla fall att ni hade en trevlig dag hemma i Örebro eller Vintrosa eller var ni nu befinner er. Tack förresten för mejl som ni skickat hit! Jag ska försöka svara när jag kan.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.