• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    Fredagskväll i Bangui

    Det är fredagskväll, och lugnet har lagt sig över vårt hus i Bangui. Vill jag låta dramatisk skulle jag kunna säga att vi alla är hemma på grund av att det, till följd av konflikten, råder utegångsförbud i stan mellan åtta på kvällen och fem på morgonen. Men sanningen att säga hade vi nog varit hemma även utan utegångsförbud. Theo och Axel spenderar kvällen med att äta popcorn och titta på Disneys Bilar för ungefär tusende gången. Vi andra har suttit och pratat lite efter kvällsmaten, och nu har de flesta satt sig en stund framför sina datorer. (Ok… vissa av oss kanske faktiskt hade gått ut en stund om det varit möjligt, men själv är jag i alla fall ganska nöjd som det är…)

    Idag på förmiddagen var jag och H ute en sväng på stan tillsammans med barnen. Vi gick inte långt, bara ett kvarter bort till affären för att köpa några saker. Jag frågade H hur det är med att gå ut, kan man göra det som tidigare? Under de få dagar jag spenderat här har jag konstaterat att människor ändå rör sig ute, går till sina jobb och går och handlar. H sa att så är det, man kan gå ut utan att hela tiden behöva vara orolig för sin säkerhet. Men samtidigt vet man att våldsamheter kan blossa upp nästan var som helst, när som helst, och därför låter man helst bli att vara ute om man inte måste. Det är liksom inte värt att gå ut bara för nöjes skull.

    Under de dagar jag har varit här, har det hänt ett par gånger att vi fått höra att det är oroligt i någon del av stan, och att man därför inte bör bege sig dit. Men någon tydlig skottlossning har vi ännu inte hört, även om vi vet att det förekommit. Stämningen bland folk på gatan när vi gick till affären kändes mer spänd än vanligt. Inte lika många som tidigare som hälsade eller ropade efter oss och frågade om Theo och Axel är tvillingar. Men inte heller någon som var otrevlig eller hotfull. Idag på eftermiddagen cirkulerade en helikopter över stan, varv på varv. Sådant, tillsammans med den ständiga trafiken av små flygplan från Banguis flygplats, är det som från vårt perspektiv är den tydligaste påminnelsen om att saker inte riktigt är som vanligt.

    Och ändå, mitt i allt som inte är som vanligt, fortsätter också det vanliga. Vi jobbar vidare med CAWA och Chinko Project, vi får besök av vänner och vi sitter på kvällen ute på verandan och pratar om sådant man brukar prata om. Och har fredagsmys med film och popcorn. Precis som vanligt.

  • Safari

    ”Program ti Safari”

    Söndag morgon och jag sitter i “restaurangen” intill floden och dricker kaffe och äter rostat hembakat bröd med smör och honung. Morgonljuset speglar sig i vattnet och jag tänker, liksom tidigare morgnar, att detta måste vara paradiset på jorden.

    I snart tre veckor har jag varit här nu, och om ett par dagar är det dags att åka tillbaka till Bangui. Det var inte så det var tänkt från början, egentligen skulle Erik och barnen ha kommit tillbaka och vi skulle ha varit här i vår safaricamp, Kocho, tillsammans. Men om det är något jag vet om planer i bushen, så är det att de aldrig blir som man räknat med. Fenomenet är så vanligt att det har fått ett namn, vi brukar kalla det för “program ti safari”, safariplanering. Hur man än funderar och planerar och tycker att man tagit med allt i beräkningen, finns det alltid något som kan kasta om programmet. En bil som kör fast och blir försenad. Ett möte som flyttas fram några dagar. En bränsletransport som inte kommer som beräknat. Ett oväder som sätter stopp för en planerad flygresa…

    Som saker utvecklat sig nu blev det nödvändigt för Erik att stanna i Bangui ytterligare i alla fall någon vecka. Och jag vet inte om det är jag som längtar mest efter honom och pojkarna eller om det är de som längtar mest efter mig (jag skulle gissa på det första alternativet), men vi är i alla fall ganska överens om att två veckor är tillräckligt lång tid att vara ifrån varandra för den här gången. På tisdag reser jag alltså tillsammans med min morfar (som är här och hälsar på – jag vet inte om jag skrivit det förut…) och de tre kunder som är här nu, ner till Bangui. Jag hoppas behöva vara där max ett par veckor innan vi kan komma tillbaka till Kocho igen, men vi får väl se hur det blir med “program ti safari”.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Litteratur och skrivande

    Alla dessa historier

    Jag har mest suttit och skrivit de senaste dagarna, försöker få ut något seriöst av min resa till Bakouma. Även om jag tycker att det är roligt, känns det också lite segt ibland att sitta framför skärmen. Men då kan ett samtal och en historia pigga upp. Aldrig har jag hört människor berätta så otroliga historier som här i CAR! Idag behövde jag konfirmera med någon min uppfattning att de olika etniska grupperna som finns i de östra delarna av CAR delar en ganska stark gemensam centralafrikansk identitet. Jag gick och pratade med G, som just då hjälpte till att lackera en bil. Jo då, visst var det så att etnicitet inte hade någon framträdande roll. Både Nzakara och Zande, som är de två största etniska grupperna i det här området, ser sig i första hand som centralafrikaner. Men, tillade G, annat är det med Kiriki! (Jag använder ett fiktivt namn för att ingen ska känna sig utpekad.) Dem kommer vi inte riktigt överens med, inte sedan de började med oskicket att tappa människor på blod och därefter flå dem och sälja huden!

    Jag står som ett frågetecken.

    Jo, fortsätter G, en dag stoppade Kiriki två personer på en motorcykel. De drogade dem och tog allt deras skinn. Det var några år sedan. De höll på med det där ett tag, de använde valium för att droga människor, sen flådde de dem och sålde skinnet. De ville helst ha gamla människor, deras skinn sitter inte lika hårt fast. Det är därför som det är så svårt att köpa valium nu på apoteken, om någon behöver det av medicinska skäl skriver doktorerna ut ett par tabletter max. Ingen vill att de ska hamna i händerna på fel person! Så Kiriki tycker vi inte så mycket om, de står lite utanför vår gemenskap. Men om de inte hade hållit på med sånt där så hade vi inte haft några problem med dem.

    Jag står fortfarande lite som ett frågetecken och undrar om G skämtar. Om han blivit lite snurrig av lukten från billacken. Eller om det finns någon sanning i historien. Det är ingenting jag hört talas om förut, och det låter konstigt. Jag bestämmer mig för att informationen i alla fall inte passar in i min översiktliga beskrivning av etniska grupper i området, säger tack och går tillbaka till min dator för att fortsätta skriva.

  • Resor

    Tillbaka efter en lyckad resa till Bakouma

    Så är jag tillbaka till Kocho igen, efter en lyckad resa till Bakouma. Om den finns så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja. Idag har jag sammanfattat den i drygt tio sidor anteckningar, som så småningom ska bli till en rapport, en första projektutvärdering, samt en enkel analys av den kontext som vi ska jobba i.

    Jag har varit i Bakouma många gånger förut, även om det nu var tre år sedan sist. Vad som skiljde den här resan från tidigare besök är att jag nu för första gången var där i syftet att verkligen träffa och prata med lokalbefolkningen. Tidigare har möten med myndigheter och betalning av fällavgifter och skatter stått på agendan, och att prata med vanligt folk har det inte riktigt funnits tid för. Att nu kunna sitta i timmar och diskutera lokala förhållanden med en av de mer framgångsrika handelsmännen i stan, eller ha möjlighet att stanna och prata med en grupp människor som satt och drack palmvin vid ett litet bord under ett mangoträd längs huvudgatan, eller att ha tid att samtala med kvinnorna som kommer och säljer jordnötssmör och grönsaker om deras situation, gav en mycket djupare insikt i hur livet faktiskt ser ut för dem som lever i Bakouma.

    I tisdags eftermiddag hade jag mitt enda mer formella möte, med rektorer, lärare samt representanter för föräldraföreningarna i skolorna i Bakouma och de närliggande byarna Zimé och Lengo. Dessa fyra skolor, med sammanlagt ca 800 inskrivna elever, har fyra lärare som är betalda av staten. Eller snarare borde vara betalda av staten, nu har de inte fått lön på fyra månader på grund av läget i landet. De har hjälp i undervisningen av åtta föräldrar, som får lite ekonomisk hjälp genom de föräldraföreningar som tar ansvar för en stor del av driften av skolorna, något som staten inte på länge – om någonsin – har skött. I brist på annan finansiering har föräldraföreningen blivit tvungen att ta ut extra skolavgifter, och det är här som Chinkoprojektet vill komma in och bidra genom den insamling som vi bedrivit under hösten. Under mötet i tisdags diskuterade vi hur de insamlade pengarna bäst ska användas och administreras. Vår ursprungliga tanke var att betala föräldralärarna, men hur gör man när inte ens de riktiga lärarna blivit betalda? Och när den person som är ansvarig för skolorna i hela regionen (motsvarande kommunen) inte kan sköta sitt jobb eftersom han måste finansiera allt med sin egen lön – av vilken även han bara fått ut en liten del? Dessutom är Bakouma, Zimé och Lengo bara en liten del av det område som Chinkoproject vill omfatta i sitt arbete. Börjar man tänka så är det lätt att bli överväldigad och känna att vi ändå inte kan göra något annat än att skrapa på ytan. Men man kan också vända på det: Vi har faktiskt samlat in en betydande summa, och tack vare dessa pengar kunde vi nu komma fram till en lösning som, ifall ingenting oväntat händer, åtminstone kan garantera att skolorna i Bakouma, Zimé och Lengo kan avsluta även detta läsår. Det känns glädjande att kunna bidra till något sådant!

  • Resor

    Dags för avfärd mot Bakouma

    Som det ofta brukar kunna bli, blev resan till Bakouma lite försenad på grund av problem med bilen. Men nu är vi snart på väg. Framför mitt hus står min personliga packning i väntan på att lastas på pick-upflaket: sovsäck, myggnät och en sovmatta ihoprullade och nedstoppade i en vit “etoile”-säck, och bredvid dem en väska med kläder, toalettgrejer, en pärm med dokument, och pengar. Maten, bestående av maniokmjöl, kaffe, socker, olja, buljong och torkat kött, är redan packad, tillsammans med grytor och köksredskap.

    Aah… jag älskar dessa resor! Vi hörs om några dagar igen!

  • Övrigt

    Ensamma mamman i Kocho – dags att göra lite nytta

    Efter en vecka som nästan kändes som semester börjar arbetet igen. Igår åkte Erik, Theo och Axel till Bangui för en vecka, medan jag blev ensam kvar i Kocho. Eller nej, inte ensam, här finns morfar och några jaktguider, och så har vi åtminstone ett femtiotal anställda i köket, bilverkstaden och som spårare, skinnare, arbetsledare, osv. Men i mitt hus är det ensamt, tyst och tomt. Inatt var det ganska skönt, måste jag erkänna, att kunna gå och lägga sig och sova ostörd precis hela natten, men det dröjer nog inte många nätter förrän jag kommer börja längta väldigt mycket efter små kalla fötter som sticks in under mitt täcke för att bli varma och små händer som letar efter min att hålla i när aporna bråkar i träden utanför huset.

    Åkt till Bangui? Är det säkert? kanske ni undrar. Jo, vi har gjort den bedömningen. Theo och Axel ska inte direkt ränna runt på stan, de kommer att vara hemma i vårt hus och på vår gård, och den delen av Bangui är det lugnt, så vi bedömer att det ska gå bra. Att de åker dit över huvud taget beror på att Erik hade en del möten planerade med olika personer där. När dessa är avklarade ska de komma tillbaka.

    Att jag är kvar i Kocho beror på att jag äntligen ska få göra lite konkret arbete för Chinkoprojektet, organisationen som vi håller på och starta upp för att skydda det naturområde där vi idag bedriver safaris. (Jag tror att jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, klicka på taggen “chinko project” så borde ni kunna hitta något om det.) Jag är för närvarande ansvarig för projektets arbete med att bygga upp ett lokalt stöd genom att jobba med utvecklingsprojekt i byarna som ligger närmast runt det skyddade naturområdet, och imorgon är det tänkt att jag ska följa med en bil som åka ut till en av dessa byar, Bakouma. I Bakouma har vi redan börjat starta upp några små projekt med syfte dels att stötta den lokala skolan, dels att kunna köpa basvaror från lokala jordbrukare och på så sätt bidra till den lokala ekonomin. Tanken är att jag ska kolla upp dessa projekt, och också träffa representanter för olika grupper i samhället och undersöka möjligheten till andra, framtida projekt. Det känns roligt och spännande, och jag ser verkligen fram emot resan! Jag är inte säker på att jag kommer att kunna skicka mejl medan jag är borta, så hör ni ingenting från mig får ni vänta tills jag kommer tillbaka. Kanske skriver jag också något mer innan jag åker. Men nu är det lunchdags. Ciao.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Röster från CAR om de etniska/religiösa motsättningarna

    Trots att jag nu är mer isolerad från nyheter om vad som händer i CAR än någonsin, finns det fortfarande en sak jag kan dela med er när det gäller konflikten i landet, nämligen vad enskilda personer på plats tänker om situationen. Under de tio dagar jag varit här har jag hunnit prata med den del människor jag känner, och bilden jag får tycker jag (fortfarande) är mer hoppfull än den som utmålas i media. Samtidigt finns det oroande tecken på en allt tydligare polarisering bland vissa grupper.

    En vän i Bangui, som jag pratade med samma dag som jag kom, gjorde klart att hon var väldigt negativt inställd inte bara till Seleka, utan till “alla muslimer”. Hon berättade att alla muslimer i Bangui numera är beväpnade, även kvinnor och ibland till och med barn! När jag ifrågasatte detta sa hon att hon sett det med egna ögon. När jag sa att det även bland kristna måste finnas kvinnor som är våldsamma, sa hon att det stämmer, men att dessa kvinnor i alla fall är disciplinerade, inte som de muslimska kvinnorna som bär vapen under sina kläder och attackerar vem som helst… Samtidigt var denna vän väldigt orolig för fortsatta attacker mot muslimer, eftersom hon själv har muslimskt påbrå. Hon hade bytt namn på sin dotter, som har ett arabiskt namn, och sagt åt henne att hon inte får klä sig som hon brukar eftersom det får henne att se ut som en muslim.

    När jag var i Bangui hann jag också ringa och prata med en vän från Berberati. Liksom min vän i Bangui är hon kristen, i detta fall inte bara i den bemärkelsen att hon tillhör en etnisk grupp som räknar sig som kristen, utan även aktivt praktiserande kristen. Hon berättade att Seleka hade lämnat Berberati, och att situationen kändes mindre spänd än tidigare i och med detta, men många muslimer hade också lämnat stan, och hon sa att det började bli svårt att hitta importerade varor att köpa. (Muslimer/”arabiska” grupper är de som står för en stor del av den ekonomiska aktiviteten i landet.) Hon sa också att det fortfarande finns spänningar mellan anti-balaka och de muslimer som finns kvar. Hon och hennes man har pratat mycket om det här, och har sagt att de inte förstår hur det kan vara en lösning att köra bort alla muslimer från RCA. Det är ju deras land också, vart ska de ta vägen om de inte får vara här? Jag tror inte att denna typ av funderingar är unika, utan jag tror att det är ganska många som tänker som min vän i Berberati. Tyvärr finns det nog också många (och kanske allt fler) som tänker och känner som vännen i Bangui.

    Här i campen har vi både kristen och muslimsk personal, men med en övervikt av kristna. Muslimerna har alltid hållit sig lite för sig själva, men det har ytterst sällan varit något problem att arbete tillsammans. Sedan jag kom hit har har jag pratat med ett par kristna som nu säger att de känner en väldig motvilja mot muslimer. När jag påpekar att de har kollegor inom CAWA som är muslimer, säger de att “de är ju annorlunda, de är som vi, de är inga riktiga muslimer”. De flesta jag pratat med säger dock att de inte förstår varför anti-balaka vänder sig emot hela den muslimska befolkningen. En man från Bangui sa att man kan ju förstå den reaktionen, speciellt bland dem som fått familjemedlemmar dödade av Seleka, men det är fortfarande inte rätt. En annan man hade en tanke om att de flesta anti-balaka är “godobés” (lösdrivare) som utnyttjar situationen för att plundra muslimska hem, som ofta är mer välbärgade än kristna hem (återigen: muslimer/kristna att se som etnisk snarare än religiös tillhörighet). Överlag uppfattar jag väldigt lite stöd för anti-balaka, även bland dem som är negativt inställda mot muslimer.

    Igår pratade jag med en av våra muslimska anställda, som kommer från Berberati. Han hade då precis fått höra att anti-balaka hade dödat ett antal muslimer i Berberati och förstört deras hus. Han var såklart orolig och bad mig att ringa Erik för att försöka få veta hur det gått för några av hans vänner. Han var lessen och sa att han tycker att det känns tungt att muslimerna får skulden för vad Seleka har gjort. “Seleka var lika hårda mot oss som mot någon annan,” sa han. “De sa att vi stod närmare de vita och hade fått del av deras rikedomar, så därför plundrade de oss värre än de kristna.” Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta påstående, överlag har det ju sagts att kristna blev värst utsatta av Seleka, men hur väl detta egentligen stämmer vet inte jag. Min egen tanke är att det inte riktigt finns ett tydligt mönster att följa ända från början av konflikten. Det kanske finns tendenser åt ena eller andra hållet, men är övertygad om att både kristen och muslimsk civilbefolkning har hamnat i kläm för Selekas framfart. Som det är just nu, när Seleka försvagas och anti-balaka verkar bli allt starkare, blir det mer och mer tydligt att muslimer är mest utsatta. Vad jag hoppas på att är att stödet för anti-balaka inte ska öka, och att det internationella samfundet, både utländska trupper, hjälparbetare och media, ska se och stötta de kristna som inte vill se en ökad konflikt. Det finns fortfarande mycket lokal kapacitet för att skapa fred. Vill utländska insatser göra skillnad måste de förstå detta och arbeta tillsammans med dessa lokala krafter.

  • Resor

    Sköna dagar i Kocho

    De senaste dagarna här i bushen har varit rena semestern. Vi har njutit av att vara här tillsammans, Theo och Axel har lekt och lekt, och jag har haft tid att prata med människor, har visat runt morfar litegrann och bara landat i att vara här igen. I söndags var vi på utflykt till Chinkofloden, några timmars bilresa österut. Där håller ett annat företag på att bygga upp en egen safaricamp, så vi fick titta på bygget, åt medhavd lunch vid deras provisoriska matbord, fiskade, skjöt luftgevär och badade i floden. Och jobbade – lite väl mycket – på solbrännan.

    Igår kväll var jag och Erik med några av safarigästerna uppe på en kulle och tog en drink och tittade på solnedgången. Magiskt…

  • Safari

    Framme i Kocho

    Nu är vi här. Kocho. Vår safaricamp som jag har längtat efter i två långa år. Ja, egentligen mer än så: sedan Theos njurproblem upptäcktes och vi hastigt fick evakueras till Sverige i april 2011 har jag endast varit tillbaka här under knappt två veckor i mars 2012, då när massakern i Ngunguinza upptäckte och Erik hamnade i fängelse. (Jag kan tyvärr inte lägga till några länkar när jag bloggar via mejlen, men ni som inte känner till denna historia kan titta tillbaka i bloggarkivet från april till september 2012 så förstår ni.)

    Men nu är vi alltså här igen, och hittills verkar jag inte med min närvaro har orsakat några större katastrofer. (Det kändes nästan ett tag som att jag inte borde komma hit igen, för när jag kom 2012 hamnade Erik i fängelse, och när jag kom i mars 2013 blev det statskupp. Vilken olycka skulle vi dra med oss nu, 2014?)

    Mycket är sig likt i Kocho, det är faktiskt svårt ibland att tro att jag varit borta i tre år. Det finns så klart en del nya ansikten bland personalen, och det har gjorts förbättringar i organisationen, men samtidigt är det väldigt mycket som känns alldeles som vanligt. Den stora skillnaden för mig är förstås att jag inte längre har något som helst ansvar för den dagliga driften av stället. Det känns lite konstigt, fast mest skönt. Nu kan jag istället ägna tiden åt att fundera över de utvecklingsprojekt som Chinko Project ska försöka få igång i byarna runt omkring safariområdet. Och även om det var fantastiskt roligt att starta upp hela CAWA safari känns det faktiskt mer som “min grej” att fundera på hur man kan hjälpa till att förbättra skola och sjukvård för människor som bor i denna del av CAR, än att sitta och sköta ekonomi och administration till ett safariföretag.

    När det gäller situationen i landet i stort har jag inte blivit mycket klokare än jag var innan jag åkte. Även om jag nu faktiskt är på plats, har jag på sätt och vis tillgång till ännu mindre information nu än när jag sitter hemma i Örebro. Då kan jag åtminstone läsa artiklar på internet och ringa personer jag känner i olika delar av landet. Här i Kocho är jag ganska avskärmad från allt sånt.

    Som jag skrev hade vi en bra natt i Bangui och hörde ingen skottlossning. Jag pratade kort med två personer där, som sa att det var lugnare nu än tidigare. De sa också att muslimer nu flyr från landet, och att det är orsaken till att det är mindre spänningar. Jag uppfattade en ganska tydlig motvilja från vissa icke-muslimer mot den muslimska befolkningen, något som jag inte upplevt på samma sätt tidigare. Konflikten har uppenbarligen satt sina spår. Samtidigt har jag också hunnit prata med personer som uttrycker att det här med motsättningar mellan kristna och muslimer känns lite påklistrat, och att det verkligen inte är alla centralafrikaner som tagit till sig denna förenklade beskrivning av dynamiken i konflikten. Så även om det finns en tydligare tendens till polarisering jämfört med hur det var innan Selekas kupp, uppfattar jag inte någon total och självklar uppdelning mellan kristna å ena sidan och muslimer å andra sidan.

    Mer om detta får följa så småningom. Nu ska jag ta mitt glas vatten och gå och sätta mig vid elden under stjärnorna och lyssna på vildmarkshistorier.

  • Resor

    Framme i Bangui

    Vi är framme i Bangui. Fast egentligen är det bara ytterligare en mellanlandning vi gör här. Imorgon bitti går resan vidare mot Kocho, vår safaricamp. Klockan sju ska vi sitta i bilen igen för att åka mot flygplatsen, så vi har fått ägna kvällen åt att packa om väskor och försöka hinna med att prata med dem vi vill hinna prata med.

    Mitt första intryck är att Bangui är väldigt lugnt. Vi har inte hört någon skottlossning, och förutom patrullerande fredsbevarande trupper verkar mycket vara ungefär som vanligt. Lite mindre rörelse på stan, de flesta affärer i centrum stängda redan vid fem på eftermiddagen, och mindre bilar på gatorna. Men annars inte känslan av den våldsamma krigszon som man kan få intrycket av via media. Nu säger också folk att det är lugnt, jämfört med tidigare, och jag ska inte säga att jag kan göra några bedömningar utifrån en eftermiddag, men detta är i alla fall mitt första intryck.

    Jag skriver inte mer än så idag, för jag är trött, väldigt trött, efter flera sena kvällar och tidiga morgnar i rad. Dags att sova.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.