• Övrigt

    Bloggtips: Ethno Press

    Söker man svenska bloggar med fokus på Afrika hittar man inte så mycket. En del “hej-hej-följ-mig-under-mina-månader-Afrika” finns så klart, men inte många som behandlar afrikansk politik eller samhällsförhållanden och såna grejer.

    En som jag dock vill tipsa om är Ethno Press, som drivs av journalisten och författaren Bengt Nilsson. Hans afrikanska intressecentrum ligger lite längre österut än mitt, men liksom jag skriver han från perspektivet någonstans mellan Afrika och Sverige. (O jag ber här om ursäkt för skillnaden i precision mellan “Afrika” (kontinent) och “Sverige” (land).)

    Idag har han ett mycket bra inlägg om en artikel i DN där städaren och reklamutdelaren Emmanuel Abour från Ghana reduceras till ett offer i en redan förutbestämd nyhetsdramaturgi. Det där med att media levererar färdiga, stereotypa bilder alltså…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Inte mycket har hänt på ett år i CAR

    När jag städade kontoret för några dagar sedan hittade jag en liten rosa post-it-lapp med några små och sedan länge inaktuella noteringar. Längst ned på lappen var det skrivet med blyerts: thebea.st/1ogTm6k. Jag blev nyfiken, skrev in adressen i min webbläsare och kom till den här artikeln om CAR.

    Artikeln är skriven för exakt ett år sedan idag, och handlar om att ett viktigt underliggande problem i konflikten i landet är förekomsten av krigsherrar, som finansierar sin verksamhet med hjälp av den illegala handeln med diamanter och elfenben. Det sorgliga är att bortsett från referenser till den kommande FN-insatsen är texten i många avseenden aktuell än idag. Väldigt lite har hänt. Övergångsregeringen och Samba-Panza arbetar fortfarande med att organisera val och tillsätta en ny, permanent regering. Våldet fortsätter på många hål i landet. Och naturresurser försvinner fortfarande ut över gränserna på illegala vägar. En det försvinner sannolikt ut till Uganda, via den ugandiska armén som fortfarande har baser inne i CAR för att jaga Herrens motståndsarmé, LRA. Andra tas ut av FN-trupper som vill ha lite extra inkomst, sägs det. Sant eller inte, det kan jag inte svara på, men bara att misstanken finns och är relativt utbredd kan ge en hint om det förtroende som gemene centralafrikan (inte) känner för FN.

    Men ok: Vad som i alla fall HAR hänt är att fredssamtal hållits, först ute i landet och sedan i Bangui, även om de inte blev någon stor publiksuccé i omvärlden. Om de verkligen blir början till en lösning på krisen återstår att se. Idag reste president Samba-Panza mot Bryssel för att presentera resultatet av dessa fredssamtal för EU och försöka få mer pengar för att kunna genomföra de beslut som fattats under samtalen. En bild från avfärden kan man se här.

  • Litteratur och skrivande,  Språk, text och översättning

    Att översätta och tämja bångstyrig sango

    Jag översätter. Det är nog något av det roligaste jag vet. Att sitta och fila på meningar så att de både låter bra och speglar sakinnehåll såväl som tonfall i andra meningar, på andra språk. Just nu översätter jag Chinko Projects hemsida från engelska till sango. Jag är inte ensam att jobba på det, en annan person har gjort grovöversättning och jag ändrar och finputsar, för att sedan bli kollad av en tredje person.

    Sango är klurigt och bångstyrigt som skriftspråk. Det är så många ord och uttryck som är långa och omständliga när man ska skriva dem, ord som funkar bra i munnen men inte riktigt lika bra på pappret. Det blir oändliga bisatser och till slut vet man knappt själv vad man syftar tillbaka på när man ska avsluta meningen. Och så har vi ju alla dessa “försangoade” franska låneord som man jämt använder i talad sango (om man inte råkar jobba på Radio Bangui), men som man försöker undvika i skrift för att de inte ser lika bra ut där. Så även om praktiskt taget varenda centralafrikan kallar skolelever för aeleve ti ecole  så skriver man amolenge ti dambeti.

    Och så är det ju det här med stavningen. Den kan man nästan bli gråhårig av. För det finns inte en standardiserad stavning, utan flera olika, sammanställda av olika organisationer under olika tider. (Jag tror nog egentligen att det ska finns någon sorts nationell rekommendation, men den är inte allmänt känd och accepterad.) Man får alltså välja lite, och försöka vara konsekvent. Själv försöker jag vara så modern som möjligt. Inga gamla fransk-inspirerade stavningar med onödiga vokaler som ändå inte uttalas. Mingi istället för mingui. (Och egentligen borde man ju då rimligtvis skriva Bangi istället för Bangui.)

    Men heter “barn” molenge eller melenge? Och ska man skriva gunda, ngunda eller ngonda när man syftar på naturen? “Tja”, säger folk man frågar, “det beror väl på hur du uttalar det.” Haha! Men om den som läser uttalar på ett annat sätt än jag då?

    Just nu lurar jag på den här meningen, som är en del i beskrivningen av Chinko Projects arbete:

    Översättning

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    100% svensk, 60% centralafrikan

    “Du är hundra procent svensk”, sa en person till mig idag. Och jag blev lite ställd (och, jo det ska erkännas, nästan lite sårad), för jag känner mig inte som hundra procent svensk. Ibland känner jag mig faktiskt ganska udda. Ibland tycker jag att min världsbild, mina erfarenheter och mina värderingar inte alls stämmer med min svenska omgivning, och jag känner mig väldigt hemma i miljöer som är lite mångkulturella. Speciellt, så klart, om de har inslag från centrala Afrika.

    Men samtidigt är det klart att jag kan vara 100% svensk. I Sverige behöver ingen veta om den andra identiteten som jag har i mig, om jag inte väljer att visa den. Och visst är jag också väldigt mycket svensk på många sätt, när det kommer till intressen, livsåskådning, sätt att uppfostra barn…

    Jag kan aldrig bli 100% centralafrikan. Delvis för att en del av identiteten faktiskt sitter i utseendet. Jag kan inte smälta in där som jag kan här. Delvis för att jag ändå har svenska föräldrar som har format mig och min identitet.

    Men jag vill tänka att jag kanske är 60% centralafrikan. Hur nu den matematiken går ihop.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Afrikaner lever för dagen?

    En liten reflektion…

    Jag har hört många människor, företrädesvis icke-afrikaner, beklaga sig över att afrikaner, och i synnerhet centralafrikaner inte tänker framåt. De sätter inte undan pengar för att spara till exempelvis ett husbygge utan tar hellre förskott på lönen och betalar tillbaka i efterhand. (Bara detta att så många utnyttjar sin rätt att ta ut hälften av månadslönen den 15 varje månad verkar irritera vissa.) De underhåller inte sina grejer, utan kör sönder motorcyklar och låter byggnader förfalla. De lever för dagen, köper vad de behöver och har råd med just nu och tänker inte på morgondagens behov.

    Jag lyssnar just nu på en bok på Storytel, Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll av Walter Mischel. I ett avsnitt skriver han om hur han undersökte skillnaden mellan två grupper människor på Trinidad – en med ursprung i Afrika en med ursprung i Asien. Dessa grupper levde segregerat men i fred med varandra, och de hade var för sig bestämda uppfattningar om vad människorna från den andra gruppen hade för egenskaper. Asiaterna tyckte att afrikanerna endast tänkte på att njuta för stunden och inte planerade för framtiden. Afrikanerna tyckte tvärt om att asiaterna glömde att leva i nuet för att de bara jobbade och slet för att få en bättre framtid.

    När Mischel gjorde tester på barn från de båda grupperna blev det tydligt att barnen med afrikanskt ursprung mycket oftare valde mindre, omedelbara belöningar framför större, uppskjutna belöningar. De flesta asiatiska barnen däremot, föredrog att exempelvis få trettio dollar om tre månader istället för tio dollar samma dag. Det här är ett resultat som tycks bekräfta mångas fördomar: Afrikaner lever i nuet och tänker inte på framtiden.

    Men stopp! Efter de här resultaten av testerna kommer det viktiga! För Mischel nöjde sig så klart inte med att konstatera att de afrikanska barnen var sämre än de asiatiska på att skjuta upp belöningar. (En egenskap som är nödvändig för den som vill arbeta nu för att kunna få det bättre i framtiden.) Han försökte också förstå varför det var på det sättet. Och vad han kom fram till var att många av de afrikanska barnen hade väldigt låg tilltro till att framtida löften skulle infrias. De levde i en miljö där de ofta hade utsatts för att löften inte hållits. Och tror man inte på att man ska få den där senare belöningen, ja då är det ju självklart att man väljer det som man kan få omedelbart, även om det är mindre än det man kunde fått senare. Som Mischel uttrycker det: “Det finns ingen anledning för någon att avstå från “nu” om han eller hon inte kan lita på att det verkligen blir ett “senare”.

    För barn och vuxna i Centralafrikanska Republiken är brutna löften vardagsmat, både på individnivå och i samhället i stort. Nästan slentrianmässigt säger centralafrikanska mammor till sina barn att “pappa kommer snart”, fast de vet att han inte alls kommer snart, bara för att lugna dem för stunden. När jag och mina två pojkar vid ett tillfälle skulle resa från Bangui tillbaka till Sverige och de var ledsna över att lämna sin barnflicka, tröstade hon dem med orden: “Gråt inte, jag kommer efter er med flyget nästa vecka.” Och eftersom det är så fult att säga nej till någon hittar vuxna sinsemellan på alla möjliga omskrivningar för detta ord, som “inte nu, men nästa vecka”. Trots att man inte har en tanke på att säga ja nästa vecka heller.

    Och tittar man på den centralafrikanska politiken och den ekonomiska utvecklingen så kan man se en lång rad löften som det aldrig blivit något av. Nytt hopp om fred och utveckling har grusats igen och igen.

    Har man vuxit upp i en sådan miljö har man all anledning att vara skeptiskt inställd till vad människor lovar. Till slut litar man inte riktigt på någon eller något. Och faktum är att det är rätt slående i CAR, denna brist på vad man på finspråk kan kalla “socialt kapital”, eller tillit mellan människor. Det är liksom en grundförutsättning, detta att man aldrig kan lita på vad en annan människa känner, knappt ens de allra närmaste.

    Så, till er som känner behov av att “lära afrikaner att spara pengar och planera för framtiden”: Kanske måste man börja i en annan ände. Kanske behöver ni först hjälpa till att skapa trygghet och stabilitet. Se till att löften infrias, bygga förtroende. (Om man nu kan hjälpa till med det.) Och prata med föräldrar om hur barn påverkas av svikna löften. För det handlar inte om en kulturellt eller genetiskt betingad preferens för lättja. Det handlar om en högst rationell anpassning till en oförutsägbar miljö.

  • Övrigt

    Hyllning till mina gamla löparskor

    LöparskorKära löparskor,

    Jag tänkte passa på och tacka för ett väl genomfört Vårruset ikväll, och för alla mil som ni tagit mig framåt, på asfalt och genom terräng, under Banguis stekande sol och på svala mellansvenska skogsstigar.

    Det var ju rätt osannolikt att ni skulle hamna just hos mig. Var ni började er resa vet jag inte, men jag hittade er för ungefär tre år sedan på ett litet bord hos en försäljare i Kilometre 5, det stora marknadsområdet i Bangui, Centralafrikanska Republiken, som nu bara är en spillra av sitt forna jag till följd av konflikten i landet.

    När jag hittade er så låtsades jag inte tyckte ni var så mycket att ha. Det var ett spel så klart. Om jag hade visat att jag tyckte jag gjort ett fynd hade priset skjutit i höjden. Nu betalade jag någonstans runt 100 kr, vilket känns mer rimligt. Ni var trots allt lite slitna redan då. Begagnade.

    Under vår första tur tillsammans sprang vi längs Oubanguifloden, från Banguis centrum och vidare bort mot Ouango. Alldeles förbi det stora fängelset där några väktare ropade efter oss. Frågade om jag var trött eftersom vårt löparsällskap, min svägerska, hade dragit ifrån ordentligt. Sedan dess har det blivit många turer och ni har hållit ihop bra och varit snälla mot mina fötter.

    Men, kära skor, nu tror jag att vi gjort vårt sista lopp ihop. Nu börjar ni bli lite väl trampade och slitna. Ni får vara kvar som träningsskor ett tag till. Men bli inte lessna om ett nytt par så småningom konkurrerar ut er. Ni kommer ändå alltid att ha en lite speciell plats i mitt hjärta, löparskorna från Kilometre 5 i Banugi.

  • Övrigt

    Fiskdamm i Örebro och i Bangui

    I eftermiddag var det äntligen dags för den rätt nyblivne femåringen i huset att ha barnkalas med inbjudna kompisar. Temat var Ninja Turtles, och min syster gjorde en strålande insats som Splinter, som ledde de tio små turtlarna på ett uppdrag för att rädda vattnet i stan från att bli förgiftat! Det blev mycket stoj, spring, skratt och socker och jag hoppas att alla hade roligt! Födelsedagsbarnet var åtminstone mycket nöjt med det hela, och med fina presenter. (Tack!!)

    IMG_20150518_000417 (2)

    Det blev tyvärr inga kort knäppta på kalaset men här efterfestar Lillebror och Storebror Nalle…

    Kalaset avslutades så klart med fiskdamm i sedvanlig ordning. Varje gång jag förbereder en fiskdamm går tankarna tillbaka till Theos fyraårskalas på Bangui Plage, restaurangen vid floden i Bangui…

    När Theo fyllde fyra hade vi fortfarande någon tanke på att vi kanske skulle komma att vistas i Bangui en del under de kommande åren. Vi ville därför göra vad vi kunde för att knyta lite kontakter med andra barn, och fyraårsdagen var ju ett ypperligt tillfälle. Jag pratade med Huberte, som då var barnflicka, om möjligheten att bjuda in några barn till kollegor eller andra som kunde vara i Theos och Axels ålder, och så satte vi igång med planerna. Vi beställde mat på Bangui Plage, bakade tårtor och köpte in godis till fiskdammens godispåsar.

    Det var bara det att jag och Huberte hade missförstått varandra en aning angående antalet gäster. Jag hade tänkt ett 10-tal. Hon hade uppfattat det som att “ju större dess bättre” och kom glad och berättade för mig någon dag innan kalaset skulle äga rum att hon hade bjudit in alla sina grannbarn. De ville gärna komma, de hade bara lite problem att förflytta sig så långt, så kunde jag kanske betala en taxi för att åka och hämta dem..?

    Det var redan för sent att backa, så efter att jag så snällt jag kunde sagt att det räckte med inbjudna efter detta, var det bara att växla upp. Beställa mer mat och plats på Bangui Plage. Köpa mer godis. Och så, några timmar innan kalaset skulle börja, sitta och fylla femtio fiskdammspåsar. (Jo, för man kunde ju inte vara helt säker på att det skulle stanna vid 40 barn.) Vi poppade popcorn för att få lite utfyllnadsmaterial. Sedan portionerade vi ut kex och färgglada karameller med papper. När vi var klara knöt vi ihop påsarna, de fyllde en hel kartong.

    Till Bangui Plage kom barnen finklädda och lite tystlåtna. Men de tinade snart upp när de började leka i lekparken intill restaurangen. Sedan var det mat, ris och kyckling vid ett långbord med vit duk. Och saft till alla. Och så var det då dags för fiskdammen. Vi hade riggat upp den vid staketet som skiljde restaurangens gård från den branta slänten ned mot floden. Huberte stod vid metspöt och förklarade hur det gick till. Jag satt på baksidan och skickade upp påse efter påse. Intill mig på slänten stod några riktiga fiskare och skrattade.

    Det blev ett lyckat kalas. Tyvärr ingen början på någon direkt vänskap mellan Theo och några av gästerna, eftersom vi sedan dess inte tillbringat mycket tid alls i Bangui, men i alla fall ett minne för livet.

    DSC_1057

  • Övrigt

    De befriade barnsoldaterna i CAR har ingen psykolog

    Jag skrev ju att jag skulle försöka hitta något mer om de 350 befriade barnsoldaterna i CAR. I franska Le Monde finns en lite längre artikel med en del korta intervjucitat och ett foto på några av barnsoldaterna. Några av dem är så små, så små, att de ser ut att platsa i första eller andra klass i skolan. Jag sa under samlingen i Rydsnäs att jag tyckte det var lite svårt med definitionerna av barnsoldater. Visst är alla under 18 år per definition barn, men för mig blir det ändå lite konstigt att behandla 17-åriga “barn” väldigt annorlunda än 19-åriga rebeller. Någonstans måste gränsen dras, absolut. Men att larma om barnsoldater när det handlar om 17- och 18-åringar som kanske redan har egna barn känns för mig ändå inte lika relevant som att larma om barnsoldater i 10-årsåldern. Men bland de 350 barnsoldaterna i CAR fanns alltså inte endast ungdomar i övre tonåren, utan även yngre barn. (Att Balaka* har unga medlemmar såg jag ju för övrigt också med egna ögon när jag pratade med Balaka-ledaren i Gamboula i mars.)

    Varför har då barn använts i striderna? Det är en stor fråga utan ett enkelt svar. En 16-årig flicka som slagits med Seleka säger i artikeln: När du har en fiende som kommer emot dig, då måste du besegra honom. Du har inget annat val än att besegra honom. Det är därför vi har gjort det. För att försvara vårt land. En äldre Balaka-ledare uttrycker det så här: Alla centralafrikanska barn tillhör anti-Balaka, de är revolutionärer för vårt land.

    Det står också i artikeln att det inte finns en enda psykolog i hela CAR. Ingen som kan ta hand om dessa traumatiserade ungdomar och deras känslor. Ibland möter jag uppfattningen att afrikanska barn skulle vara annorlunda än svenska. Att det inte är lika traumatiserande för dem som det skulle vara för våra barn att utstå krig och att bli använd som barnsoldat. Dumheter, skulle jag säga. Det är klart att även de afrikanska barnen blir traumatiserade. Skillnaden ligger i så fall i hur samhället hanterar det. I Sverige och Norden finns det krisgrupper, traumateam, psykologer och kuratorer som på ett professionellt sätt kan hjälpa sådana här barn tillbaka till ett normalt liv. Det är bra resurser och jag är glad att de finns.

    I CAR, där dessa resurser saknas, får man istället sätta sitt hopp till medmänniskor, familjemedlemmar och vänner, som inte är rädda för att prata. En social gemenskap som barnen åter kan få komma in i, när de lämnar gemenskapen med vapenbröderna bakom sig. Här blir det inga professionella psykologsamtal. Men samtal blir det, på olika sätt och i olika former. I många fall kan det räcka en lång väg, och kanske är det därför som en del avfärdar behoven av mer professionell hjälp.

    Jag tror att om de före detta barnsoldaterna ska kunna komma tillbaka till ett normalt liv måste hjälporganisationer, såväl som vanliga centralafrikanska familjer, förstå både värdet av och begränsningarna hos de traditionella systemen att ta hand om traumatiserade barn. Professionell psykologhjälp kan inte ersätta familjegemenskapen och de informella samtalen, som är jätteviktiga för att skapa en känsla av mening och sammanhang och för att bearbeta det man varit med om. Samtidigt skulle nog i stort sett varenda centralafrikan vara i behov av att prata med någon utomstående, någon som inte själv är drabbad av konflikten men som kan lyssna och har professionell kunskap för att hjälpa.

    Att ha psykologer och kuratorer som reser runt i hela landet verkar svårt att uppnå. Men tänk om det gick att sätta upp ett krishanteringscentrum som man kunde ringa till utan kostnad, bara för att få prata med någon. Det kanske hade varit något.

    *Balaka är, lite motsägelsefullt rent språkmässigt, samma sak som anti-Balaka, alltså den motståndsrörelse mot Seleka som uppstod i CAR under andra delen av 2013.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Att träffa någon nästan hemifrån

    Ibland händer det att man träffar någon nästan hemifrån.

    Idag var vi på barnmottagningen på sjukhuset för ett av alla våra besök. I väntrummet sitter en familj bestående av mamma, pappa och en pojke i femårsåldern. Jag noterar direkt att de måste komma från ungefär samma del av Afrika som vi. Det syns. Ni vet ungefär som att man känner igen svenskar när man ser dem. Det finns något bekant över dem. Ansiktsdrag. Frisyrer. Klädstil.

    Och mycket riktigt, de tre grabbarna börjar åka rutschkana tillsammans, en sådan där liten plastrutschkana för bebisar som brukar stå i väntrummen, och jag hör att föräldrarna pratar med sin pojke på franska. Genast börjar hjärtat slå lite fortare. Hur ska jag hälsa? Jo, för hälsa måste jag ju. Det gör man när man är långt borta i världen och möter någon som är nästan hemifrån. Men problemet är att de inte har en aning. De ser inte på mig att jag kommer ungefär från samma ställe som de. Vi kan inte göra som man gör när man möter svenskar långt från Sverige: kolla in varandra lite halvt i smyg tills man bara måstesäga “Hej, är ni också svenskar?”. (Och då menar jag inte på turistorter under en weekend utomlands, då man helst undviker svenskarna, utan på längre resor.)

    Bollen ligger alltså helt hos mig. Men har jag rätt? Är de verkligen från centrala Afrika? Hur inleder jag samtalet? Jag vill ju inte låta som någon som liksom: “Hej, jag ser att ni är från Afrika, jag har också varit i Afrika en gång.”

    Men när de två föräldrarna vänder sig till varandra och börjar prata på ett språk som jag helt klart kan identifiera som lingala bestämmer jag snabbt min öppningsfras. Jag frågar helt enkelt varifrån de kommer. Kongo, blir svaret. “Jo, jag trodde det eftersom ni pratade lingala”, säger jag. Och sedan rullar samtalet på. Efter bara några minuter är det dags för dem att gå in till sjuksköterskan. Men innan de går hinner vi byta telefonnummer. Klart att vi måste ses igen, när ödet nu fört oss samman, långt bort i världen, så långt hemifrån.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    350 barnsoldater släppta i CAR

    Jag hittade den här lilla artikeln som en vän länkat till på Facebook. 350 barnsoldater är släppta i CAR, enligt överenskommelsen som gjordes under veckan med fredssamtal i Bangui. Därmed har vi också en referens i svensk media, om än inte så tydlig, till fredssamtalen. Inte illa.

    Jag försöker kolla lite mer på detta imorgon och se om jag hittar någon intressant information att förmedla.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.