Snabbt kastas korten om. I onsdags var det låsta positioner och man talade om att fredssamtalen riskerade att bryta samman. Idag finns ett avtal om vapenvila. Visserligen säger Seleka att de tänker vänta en vecka och se om Bozize är tillräckligt tillmötesgående innan de definitivt accepterar avtalet, men med tanke på den korta tiden måste man ändå säga att det gjorts mycket stora eftergifter, kanske framför allt från rebellernas sida.

Överenskommelsen är nu att man bildar en ny samlingsregering med representanter från oppositionen. Denna ska styra landet fram till nya val som ska hållas om ett år. Bozize sitter dock kvar fram till 2016. Alla utländska trupper i RCA ska dras tillbaka, utom den fredsbevarande styrkan FOMAC, och politiska fångar ska släppas.

Och man undrar ju så klart: vilka överenskommelser ligger bakom de officiella? Vilka förhandlingar har skett “under bordet”. Många afrikaner tycker att vi västerlänningar är okänsliga och lite korkade som jämt säger allt rakt ut, och inte förstår undermeningar och antydningar i ett samtal. Jag skulle gissa att det finns mycket undermeningar i dessa förhandlingar. Att det officiella avtalet bara är ytan.

Vissa hävdar att allt bara varit ett spel, att rebellerna var betalda av någon “osynlig hand” som på detta sätt försöker pressa Bozize till att göra eftergifter på andra områden. Oljeborrning och en kris med Frankrike har jag tidigare skrivit om. Och man talar om gruvrätter och pengar. Kanske är det sant, kanske inte. Men om det är sant, är det ett farligt spel. Konflikter är ingenting att leka med. Börjar man väl mobilisera, och börjar konflikten eskalera, kan det få helt oavsedda följder. Mobilisering längs etniska eller religiösa linjer. Polarisering. Vi har redan sett det. Bozize som anklagar rebellerna för att inte ens vara centralafrikaner. Rebellerna som enligt uppgift inte plundrar muslimer eftersom det är “deras folk”.

Det RCA jag känner är i grund och botten ett mycket fredligt land med fredliga invånare, kriser och konflikter till trots. Visst finns det motsättningar mellan olika grupper, men inga avgrundsdjupa. Det finns potential. Man har ett afrikanskt officiellt språk som förenar landet. Många människor jag känner försöker arbeta mot etniska skillnader. Det finns gånger då jag frågat vilken etnisk grupp en person tillhör, och han kort och gott svarat: “Jag är centralafrikan”. Tänk om vi kunde gå vidare på den vägen. Jag hoppas att det är möjligt.

Länkar:

Ekot: Centralafrikanskt fredsavtal nått

Journal de Bangui: Pourparlers – accord de sortie de crise signé à Libreville

Jeune Afrique: Centrafrique – un accord de sortie de crise et un cessez-le-feu ont été conclus

Förhandlingarna i Libreville mellan regering, opposition och rebeller de två senaste dagarna har gått trögt, då särskilt regeringen och rebellerna visat sig ha mycket bestämda krav och ståndpunkter som varit svårt att förhandla om. Istället för att diskutera misslyckandet av tidigare fredsavtal, som Seleka tidigare har angivit som skäl till upproret, gick de från början in med att kräva både Bozizes avgång (något som de förvisso redan tidigare talat om i mycket klara ordalag) och dessutom att presidenten skulle ställas inför rätta i internationella brottsmålsdomstolen!

Regeringssidan å sin sida, som förhandlade utan att presidenten själv var närvarande, höll fast vid att Bozizes avgång innan år 2016, då hans mandatperiod är slut, inte är förhandlingsbar. Det skulle vara ett svek mot det centralafrikanska folket, och att göra våld på det demokratiska systemet i landet, menar man. Regeringen och Bozize envisas också med att kalla Seleka för utlänningar, legosoldater och terrorister, något som knappast främjar en försonande inställning från något håll.

Bozize själv var alltså inte närvarande vid inledningen av förhandlingarna, men anlände oannonserad till Libreville idag. Jag har inte riktigt fått någon klarhet i varför. Intressant att notera är att inte heller Selekas talesman i Paris, Eric Massi, deltagit i förhandlingarna. Enligt en medlem i Seleka beror detta på splittring mellan de olika ledarna, och att Massi tagit på sig en större roll än de andra kan gå med på.

Presentationer av de övriga viktigaste deltagarna i förhandlingarna kan ni läsa på Centralfrique-presse (på franska). Intressant att notera är att Michel Djotodia, som är ledare för Seleka-delegationen, innehaft ministerposter i tidigare centralafrikanska regeringar, och blev utnämnd till konsul i Nyala, Sudan, av Bozize 2003.

Överläggningarna har som sagt gått trögt, och igår rapporterade flera medier att de riskerade att bryta samman, men efter överläggningar med ECCAS statschefer verkar man nu ändå ha enats om ett tillfälligt eld-upphör på en vecka. Under denna vecka kräver Seleka att de sydafrikanska trupper som kommit till Bangui för att skydda regimen lämnar landet, och att politiska fångar släpps utan villkor. Bozize ska också förbereda för att bilda en ny regering, som inkluderar både oppositionen och representanter från Seleka, allt detta enligt Centrafrique-presse. Nyheterna om detta eld-upphör-avtal är dock ganska nya och lite osäkra. Jag hoppas på bättre information imorgon.

Ska jag försöka mig på en mini-analys tycker jag att det verkar som att man är beredd att försöka hitta någon sorts kompromiss för att få slut på det omedelbara hotet om våld, men någon bredare öppenhet, dialog och verklig problemlösning har vi ännu inte kommit i närheten av. Överenskommelsen om ett eld-uppphör är ett viktigt framsteg, som bör kunna förhindra en eskalering av konflikten, men det betyder tyvärr inte att parterna kommit närmare vare sig varandra eller en permanent lösning av problemet.

Lite länkar igen:

RFI: République Centrafricaine – La CEEAC en démineur

Central African Republic ceasefire deal reached

I morse var det ett lite längre inslag om RCA i P1 Morgon igen. Afrikakorrespondenten Maria Sjöqvist gav sin syn på läget. Och det är ju inte hennes fel att hon befinner sig väldigt långt från RCA och inte har någon förstahandsinformation, när hon har hela Afrika att täcka in, men nog är det liiite tokigt ändå att en enda person ska rapportera hela Afrika. Det säger ju sig själv att hon inte kan veta så mycket mer om vad som händer i RCA än någon som sitter ungefär var som helst i världen och bara läser vad andra medier rapporterar. Vore det inte bra att även prata mer med människor som är på plats i Bangui?

Hur som helst, inslaget i P1 täcker väl ändå in den aktuella situationen i stora drag. De konstaterar att förhandlingar mellan regering, opposition och rebeller inleds idag i Libreville, vilket stämmer. De skulle egentligen ha inletts redan igår, men det blev en del problem med flygresorna så det hela flyttades till idag. När inslaget sändes i morse var det ännu inte säkert att regeringsdelegationen skulle komma iväg från Bangui idag heller, men så blev det och alla ska nu vara framme. (På DIASPORAS sida på Facebook kan ni se bilder på avfärden från Bangui. Notera att delegationen flyger i ett militärflygplan. Inga First Class-biljetter där inte…)

Vidare säger Maria Sjöqvist i P1 att det som man ska komma överens om under förhandlingarna är hur landet ska styras, något som inte kommer att bli enkelt eftersom Seleka kräver Bozizes avgång, en sak som Bozize å sin sida inte säger sig vara beredd att förhandla om. Samtidigt har det från många håll uttryckts oro över att Seleka egentligen är ganska splittrade, och att det enda som förenar dem är hatet mot Bozize. Många frågar sig om de har så mycket mer att komma med i förhandlingarna än just bara att kräva presidentens avgång.

Både Seleka och oppositionen anklagar Bozizes regim för att inte ha någon reell kontroll över landet. Även många internationella aktörer är ense om att Centralafrikanska Republiken är en misslyckad stat eller en “spökstat”. (Läs bland annat denna artikel i Reuters.)

Och så här långt tycker jag att P1’s inslag ändå ger en bra bild av läget. Men mot slutet blir det lite väl kort och onyanserat. Maria Sjöqvist får frågan hur omvärlden reagerat på krisen, och svarar att Bozize har bett om hjälp från både Frankrike och USA, men att “han har blivit lämnad helt ensam, han har fått kalla handen från alla håll”. Och detta tycker jag ger en felaktig bild. Bozize har inte fått någon hjälp från Frankrike, nej, men har har faktiskt fått en hel del uppbackning från AU och ECCAS, och från enskilda afrikanska länder, bland anat Tchad och Sydafrika. Det är dessa aktörer som tryckt på att man ska förhandla istället för att strida, och det är en fredsbevarande styrka under ECCAS/AU-mandat som just nu skyddar Bangui från att bli intaget av rebeller. Denna styrka har egentligen inte mandat att välja sida i konflikten, men det verkar man ha löst genom att även hindra regeringsarmén från att försöka ta tillbaka redan intagna städer.

Förhandlingarna äger rum i Libreville, under ledning av den kongolesiske presidenten Denis Sassou Nguesso, och den 10 januari ska alla statschefer inom ECCAS hålla ett toppmöte och diskutera lösningar på den Centralafrikanska krisen. Så nej, Bozize är inte lämnad ensam. Det finns ett stort engagemang i detta. Men det är mest andra afrikanska länder och organisationer som engagerar sig, om än med visst stöd från FN (vilket också är nämns mycket mycket kort i Ekot-inslaget), och frågan är om vi i väst har så svårt att se Afrika som annat än en enda enhet, att vi inte riktigt förstår att AU och ECCAS faktiskt är ett stora regionala samarbetsorganisationer.

Men oavsett vem det nu är som håller i trådarna och engagerar sig för att lösa krisen, låt oss hoppas att förhandlingarna faktiskt leder till någon typ av överenskommelse. Låt oss hoppas att alla kan åka hem från Libreville med en känsla av att detta går att lösa på ett fredligt sätt. Lätt kommer det inte att bli, men, som jag sagt tidigare i en annan situation, med ett uttryck lånat från min Erik: “Man ska inte hoppas för lite.”

Jag börjar bloggkvällen med ett litet kort inlägg innehållande en länk till en intervju av RFI med president Francois Bozize. Det handlar om vad presidenten önskar av förhandlingarna som så smått inletts i Libreville idag. Selekas talesman i Paris, Eric Massi, har ju sagt att det är uteslutet att förhandla fram en kompromiss som innebär att Bozize sitter kvar vid makten. Bozize å sin sida säger att det är uteslutet att förhandla om hans avgång. Klippet från intervjun lyder (med reservation för eventuella små översättningsmissar – det är några ord som jag inte riktigt hör):

…
Boz: – Nej, jag tänker inte förhandla [om min egen avgång], varför skulle jag förhandla om det, representerar kanske rebellerna det centralafrikanska folket, som har valt mig två gånger? Vad är det man vill ställa mig till svars för? Jag gör mitt arbete. Det är rebellerna som är våldsamma, som attackerar oss. Nej, det är inget att förhandla om. I så fall åker vi hem. Då är det djungelns lag som får avgöra. Och detta skulle kunna sprida sig… varför inte till och med i de utvecklade länderna?

Reportern: – Vad hoppas ni att er delegation förhandlar fram i Libreville?

Boz: – Det som vi har lagt fram för Afrikanska Unionens ordförande. Vi är beredda att bilda en koalitionsregering. I vår regering… i nuläget finns det redan personer från oppositionen i vår regering, så för oss är det inget nytt. Det är så vi alltid har arbetat. Det är bara illvilliga människor som hävdar motsatsen.

Det är lite svårt just nu att få grepp om vad som händer. Det verkar som att det fortfarande planeras för att förhandlingar ska inledas imorgon i Libreville. Regeringsmakt, opposition och rebeller har alla presenterat grupper som ska delta. Även representanter för det civila samhället ska delta som observatörer. Alla ska de resa till Libreville imorgon enligt RFI. Så långt allt gott. Men samtidigt kommer rapporter om att Seleka eventuellt intagit ytterligare städer. Vad ska man tro? Jag vet inte. Håller alla tummar jag har och väntar och ser, tyvärr går det inte att göra så mycket annat härifrån.

På RFI finns en lång intervju med Louisa Lombard, en forskare i antropologi, som bland annat studerat just situationen i norra RCA. Intervjun på franska går att läsa här, men jag tycker att den är så bra så jag översätter den även med Google translate och fixar till den lite och lägger in den längst ner i det här inlägget. Louisas blogg ska också komma upp på en blogglista alldeles snart.

 

Centralafrika: “Hatet mot Bozize förenar Seleka”

RFI (översatt av mig med hjälp av google translate – jag ber om ursäkt för eventuella översättningsfel och dålig meningsbyggnad)

Louisa Lombard, forskare och specialist på Centralafrika, dit hon gjort flera resor sedan 2009, har publicerat en avhandling i antropologi från nordöstra CAR med titeln “Razziornas suveränitet i Centralafrikanska Republikens gränsland.” Hon svarar på frågor Sonia Rolley.

RFI: Har du blivit överraskad av rebelloffensiven under de senaste veckorna?

Louisa Lombard: Nej, jag kan inte säga att jag blivit förvånad över den senaste tidens händelser. När jag var i den nordöstra delen av landet, gjorde jag forskning om UFDR rebellerna (Union of demokratiska styrkorna för Unity). De berättade för mig att om regeringen inte uppfyllde de löften som gjordes under dialogerna i olika fredsavtal, skulle de ta till vapen, för att chocka regeringen och rikta det internationella samfundets uppmärksamhet mot deras situation.

Vad vi ser i landet är att det är att politiska löften har getts av regeringen till rebellerna, och dessa löften har övertygat rebellerna att lägga ner sina vapen. Senare har dessa löften inte uppfyllts. Så detta är en politik som kan fungera för ett par år, kanske, men det är inte hållbart i längden.

Ndélé, Sam-Ouandja, Tiringoulou och Kaga Bandoro, det är här du har bedrivit din forskning, och det var också de första städerna som intogs av rebellerna. Men kan man verkligen säga att rebellerna tagit dem från regeringsmakten?

Man behöver skilja lite mellan olika städer, eftersom i staden Tiringoulou till exempel finns det ingen regeringsnärvaro. Det kan vara en lärare i grundskolan. Men förutom det är det verkligen mycket, mycket liten statlig närvaro. Det var en stad som i princip redan tillhörde rebellgruppen UFDR. Så det var redan en rebellstad.

I Sam-Ouandja fanns en militär närvaro av den nationella regeringen, men samtidigt var det också en rebellstad redan. I alla dessa städer, kan vi säga att det finns en mycket, mycket svag statlig närvaro.

Det är sant att rebellerna kom i städerna, men på samma gång, det var inte en situation där det var en stark regeringsnärvaro som rebellerna behövde besegra. Den nationella regeringen gör mycket lite för denna region.

Du skriver att i vissa regioner i Centralafrika har någon post inte delats ut sedan mitten av sjuttiotalet. Hur fungerar det att förflytta sig i gränsregionen mellan Centralafrikanska Republiken, Sudan och Tchad?

Det är mycket, mycket svårt för människor att förflygga sig i denna region, eftersom det nästan inte finns några vägar. Det är ingen slump att detta uppror vi nu ser startade i december. Detta beror på att det är början av torrtiden. Och under regnperioden, som varar från juni till november, ungefär, är vägarna är inte framkomliga till Bangui. Det är mycket, mycket svårt för dessa människor att resa i landet under halva året. Detta är verkligen ett område som försummas av staten. Det finns mycket få människor som bor i området, det är sant. Samtidigt har dessa människor övergivits av regeringen.

Detta är delvis ett geografiskt problem, men ända sedan kolonisaltiden är detta område ganska isolerat från de omgivande länderna, både Sudan, Tchad och Centralafrikanska republiken. Du har också undersökt det koloniala arkivet i Aix-en-Provence. Och faktiskt, har du hittat en fransk militär officiell text, som precis före slutet av kolonialtiden, sade att han var misstänksam mot detta område. Att det var en “människoätande område”, och ytterst svårt att administrera. Så om det är svårt att administrera denna zon är kanske inte bara fel på Bangui?

Du har helt rätt. Den geografiska aspekten är mycket viktig. Det måste sägas, eftersom det, som jag redan nämnt, är ett område där det finns mycket få människor, mycket få människor, och det är mycket, mycket stort! Hela regionen i nordöstra Centralafrikanska Republiken är ungefär lika stor som Portugal. Detta ger kanske en uppfattning om att det är svårt att administrera ett område som är lika stort som Portugal, men med kanske färre än 100 000 personer i området och med en geografi och extremt svåra att penetrera, bara tät bush.

Hur var säkerhetssituationen i norra Centralafrikanska Republiken innan krisen, och vilka stora förändringar du har sett sedan början av din forskning?

Jag började forska i området under 2009. Vi kan säga att under denna period var det lite kris. På sjuttiotalet, till exempel, och även i början av åttiotalet, vad människor fruktade då var attackerna av lejon, elefanter och andra vilda djur. Från åttiotalet började det cirkulera vapen i området, i anslutning till krigen i Tchad, till exempel, och även i Sudan. Samtidigt, säger folk att de övergavs av regeringen i Bangui, det har blivit värre under de senaste två decennierna.

Vilka typer av väpnade grupper kan återfinnas i denna region, som ju också till stor del bygger upp Seleka idag?

Kan nämnas t ex UFDR, som är från Tiringoulou och Sam-Ouandja, och andra städer i norra delen av landet. Det finns också APRD, som är Kaga Bandoro, och flera andra städer som ligger till nordvästra delen av landet, så den andra sidan lite. Och det finns också CPJP, vilket var norr om Ndélé.

Dessa är de tre grupper som är mest populära. Alla dessa grupper kan man säga är en utveckling av lokala medborgargarden, som finns överallt i landet.

Men är det så att rebellgrupper, som du säger, mer eller mindre organiserat och administrerade dessa områden egentligen? De ersatte regeringen lite?

Ja, de har till viss del ersatt de statliga. Till exempel Tiringoulu, det var en liten stad med kanske 2000 personer. Det finns poliser som kommer från UFDR. Och det finns andra tjänstemän som är rebellofficierer, som inte får något lön från regeringen, men tagit dessa positioner ändå.

Detta här nya upproret uppges bero på att fredsavtal som undertecknats av olika väpnade grupper och regeringen misslyckats. Hur förklarar du detta misslyckande?

Ett skäl är att vi verkligen inte ser någon vilja hos regeringen och även andra ledare av väpnade grupper som deltog i styrgruppen för DDR (Désarmement, Démobilisation, Réinsertion – nedrustning, demobilisering, återintegrering).

Samtidigt kan vi konstatera att förväntningarna hos rebellerna inte varit realistiska heller. De förvänta sig alla att få positioner i armén eller enorma summor pengar. Redan från början kunde man se att det fanns stora problem.

Till exempel DDR fungerade till viss del i de nordvästra av landet, där man kan röra sig lite bättre och där säkerhetssituationen är bättre. Men i nordost, varifrån Selekaupproret kommer var säkerhetsläget mycket svår. Detta innebar att människor som skulle leda DDR inte kunde röra sig som de ville i området. Även om det hade varit mer goodwill från styrgruppen att starta detta program i nordost, det fanns också begränsningar, inte bara geografiskt utan också säkerhetsmässiga, vilket gjorde projektet orealistiskt.

Vi återgår till Selekaupproret. Vilka olika grupper består Seleka av?

Trupperna är de människor som jag träffade när jag gjorde forskning på området 2009-2010. Och är, för det mesta, människor i regionen. Vi har också hört rykten om förekomsten av rebeller från Tchad och Sudan, som skulle vara en del av dessa trupper, men jag har inte kunnat kontrollera om så är fallet.

Problemet för människorna i den här regionen, är att när de reser till till Bangui, ses de som utlänningar. Man säger att de inte är centralafrikaner, utan tchadier eller sudaneser. Och detta är människor som är födda i Centralafrikanska republiken och som faktiskt är centralafrikaner. Och de reser till Tchad eller Sudan, är de även där utlänningar. De är lite, som sagt, övergivna, glömda av myndigheterna i de olika huvudstäderna i regionen.

Selekas talespersoner, till exempel, är människor som är i Paris, Frankrike, som har förbindelser med viktiga politiska familjer i Centralafrikanska republiken.

Förhållandet mellan talespersoner och trupper på marken är ofta komplicerat, eftersom de som förhandlar för gruppen inte har varit i fält och träffat dem som strider.

Det är alltså så det ser ut för koalitionen Seleka idag?

Utirån vad jag kan se, ja, jag tror det är så.

Det talas ofta om sammandrabbningarna mellan de etniska grupperna Goula och Runga. Inom Seleka finns dessa två grupper. Hur är relationerna mellan de två?

Goula och Runga är etniska grupper som lever sida vid sida i den nordöstra delen av landet. Dessa är grupper som har en viss misstro sig emellan. Samtidigt har de också samarbetat. Konflikterna mellan de två grupperna inte så väldigt långvariga.

Detta förvånar mig inte att de nu har beslutat att tillsammans visa sin styrka regeringen. Redan 2010 sades det att det kan finnas en möjlighet för samarbete mellan dessa grupper, eftersom man såg att vare sig Goula eller Runga ensamma var starka nog att verkligen ställa sig upp mot regeringen. Men om de arbetade tillsammans, skulle de kanske lyckas göra en inverkan, som de sade att de ville göra.

För att förenkla lite: Goula tenderar att tillhöra UFDR och Rungas är oftast CPJP?

Ja.

Tror du att Seleka är en stark koalition?

Det finns delar som är starka och kanske andra som är lite svagare, eftersom det finns olika faktorer, olika historia och olika krav. Men jag tror att för de flesta medlemmar i koalitionen, är en viktig faktor som förenar dem hatet mot Bozize. Så detta hat mot Bozize binder dem alla tillsammans, och gör koalitionen starkare än vad den skulle ha varit om det inte fanns här gemensamma målet.

Hur tror du att den nuvarande krisen kan lösas? Tror du detta uppror kommer att nå till Bangui? Är förhandlingar verkligen möjligt?

Jag tror förhandlingar är möjliga. Men det blir inte enkelt. Bozize kommer att behöva göra eftergifter som är större än dem hittills erbjudit.

Men gäller inte detsamma även för rebellerna, för när ni talar om den misslyckande DDR-politiken, sa du att rebellerna också hade en orealistisk bild av vad de skulle kunna uppnå på bekostnad av Bangui? Är det inte så att både regeringen och rebellerna måste vara lite mer realistiska?

Ja, det är sant. Rebellerna förväntar sig att få makten, eller, om de inte får det, att de får pengar och positioner i regeringen. Och det är inte heller särskilt realistiskt. Förhandlingarna kommer att bli mycket känsliga och svåra också. Det finns ingen garanti för att de kommer att lyckas.

Under de senaste tio åren har det vuxit fram en attityd i landet, där människor tror att ta till vapen är ett sätt att hitta möjligheter att växa. Detta är inte en attityd som lätt kan förändras genom förhandlingar. För att åstadkomma en förändring, kommer styrelseformen i Bangui att behöva förändras dramatiskt, den måste bli mer öppen och inkluderande. Det är inte något som en förhandling kan säkerställa och genomföra. Men detta är något som man kan hoppas på för det centralafrikanska folket, som verkligen lidit mycket under de senaste åren.

Jag har inte riktigt hunnit följa utveckligen i RCA de sista dagarna, eftersom jag flängt runt på konsert med Kammarorkestern, spa-kväll hos en kompis och födelsedagsfest hos stora lilla syster. Trevligt har det varit, och även om det känns som en egoistisk tanke så är det ju ändå för väl att livet pågår trots att mindre roliga saker händer på andra håll i världen.

Nu är det ganska sent och jag tänkte för en gångs skull lägga mig någotsånär i tid, så det blir bara en kort uppdatering och ett par länkar.

Idag rapporteras att Seleka tagit två städer (eller kanske snarare byar) söder om Bambari, Alindao och Kouango. Den senare känner jag inte igen, trots att jag kört den vägen många gånger, men jag antar att det är den som på vår karta – och även enligt skylten som är uppsatt mitt i byn – kallas Kongbo. Dessa nya erövringar tar inte Seleka närmare Bangui, utan endast åt syd/sydöst, men det visar på oenighet mellan rebellerna om vilken linje man ska följa, fredssamtal eller strider. En annan möjlighet är förstås att de är eniga om att inte förhandla, men det verkar inte riktigt så. Ledare på plats i RCA uttrycker missnöje med att Massi i Paris uttalar sig utan att veta vad som pågår lokalt. Massi å sin sida säger sig inte ha hört att han förväntas delta i fredssamtalen, och han för sin del är inte alls beredd att förhandla om något alternativ som innebär att Bozize får sitta kvar vid makten.

Från regeringshåll verkar man inte lika säker på att man vill förhandla med en part som samtidigt väljer att fortsätta sin offensiv, vilket är förståeligt.

Men förhandlingarna är fortfarande inte inställda, och fortfarande ska man väl ändå kunna hoppas att det ska gå vägen. På något sätt.

Ekot: Ny centralafrikansk rebelloffensiv

Jeune Afrique: Centrafrique – les rebelles de la coalition Seleka ont pris deux nouvelles villes

Jag har saknat bilder från krisen i Centralafrikanska Republiken. Eftersom landet är så “otroligt farligt” är det få internationella medier som skickar dit fotografer. Inte heller journalister i Bangui verkar vara så sugna på att bege sig till fronten, och de människor som bor i de städer som nu är tagna av Seleka, har sällan kamera, och har de det så är det ändå mycket svårt att skicka bilder eftersom internet är sällsynt och telefonnätet inte stödjer skickandet av bildmeddelanden.

Men jag blev tipsad om en sida på Facebook. Diaspora Multimedia & Audiovisuel heter den, och den drivs av ett kommunikationsföretag i Bangui. De har lagt upp en hel del bilder både från Boni Yayis besök i Bangui och från Damara. (Jag antar att ni måste vara inloggade på Facebook för att kunna använda länken.)

Personer jag har kontakt med i Bangui säger att det är en mer avspänd stämning idag. Den regionala fredsbevarande styrkan FOMAC håller Damara, och har gjort detta till den “röda linjen” som ingen av de stridande parterna får passera, för att inte äventyra den tillfälliga vapenvilan.

Man förbereder för fredssamtal i Libreville, dit båda parter är beredda att bege sig. Många frågar sig dock om det kommer att bli möljigt att förhandla en så spretig grupp som Seleka, med alla dessa olika fraktioner som har enats om ett enda mål: att avsätta Bozize.

Men oavsett hur förutsättningarna för samtal ser ut, känns detta i alla fall mycket bättre än att dra in striderna i Banugi.

På den här sidan förklaras diverse förkortningar som jag använder i bloggen, och som man hittar i olika texter om CAR. Saknar du någon förkortning, säg till så försöker jag fixa det.

AU (Afrikanska Unionen) Afrikas motsvarighet till EU (även om skillnaderna mellan dessa två organisationer är många). AUs vision är att “främja ett integrerat, blomstrande och fredligt Afrika”. Läs mer här.

BINUCA (Bureau Intégré de l’Organisation des Nations Unies en Centrafrique / UN Integrated Peacebuilding Office in the Central African Republic) FNs tidigare, icke-militära närvaro i CAR, med uppgift att arbeta för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Blev i april 2014 en del av MINUSCA.

CAR (Centralafrikanska Republiken) Ett land beläget i centrala Afrika, strax norr om ekvatorn, med de båda Kongorepublikerna, Kamerun, Tchad och Sydsudan som grannländer.

CEEAC (Communauté Economique des Etats de l’Afrique Centrale) se ECCAS

CEMAC (Communauté Economique et Monétaire de l’Afrique Centrale) En ekonomisk och monetär gemenskap som innefattar Tchad, CAR, Kamerun, Ekvatorialguinea, Kongo-Brazzaville och Gabon

CPJP (Convention des Patriotes pour la Justice et la Paix) En rebellgrupp från nordöstra CAR som var som var aktiv under åren 2009-2011, innan de ingick ett fredsavtal med Bozizés regim. Gruppens grundare, Charles Massi, greps i december 2009, och dog under oklara omständigheter i januari 2010. Hans anhängare menar att han torterades till döds, något som Bozizé-regimen förnekade. CPJP var en av grupperna som i december 2012 var med och bildade rebellalliansen Seleka.

CPSK (Convention Patriotique du Salut du Kodro) En av de rebellgrupper som i december 2012 var med och bildade rebellalliansen Seleka.

ECCAS (Economic Community of Central African States) En ekonomisk gemenskap som omfattar tio länder i centrala Afrika: Angola, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Ekvatorialguinea, Gabon, Kamerun, Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa, Rwanda, Sao Tomé and Principe och Tchad. ECCAS övergripande mål är att “uppnå en gemensam autonomi, höja levnadsstandarden för medlemsländernas befolkning och upprätthålla ekonomisk stabilitet genom harmoniskt samarbete”. Förutom ekonomiska frågor arbetar man även med fred- och säkerhetsfrågor, och upprätthåller bland annat en fredsbevarande styrka, FOMAC. Läs mer här.

FACA (Forces Armés Centrafricaines) Centralafrikanska Republikens armé.

FOMAC (Forces Multinationale de l’Afrique Centrale) ECCAS fredsbevarande styrka.

FOMUC (Forces Multinationales de la CEMAC) Tidigare CEMAC’s fredsbevarande styrka. Har ersatts av FOMAC. Fanns i CAR mellan 2001 och 2008.

FPRC (Front Populaire pour la Renaissance de Centrafrique) Majoriteten av den tidigare Seleka-alliansen övergick under andra halvan av 2014 i denna rebellgrupp, under ledning av Noureddine Adam, som tidigare spelade en viktig roll inom Seleka.

MICOPAX (La Mission de Consolidation de la Paix en Centrafrique) FOMACs insats i CAR mellan 2008 och 2013. Ersattes av Afrikanska Unionens fredsbevarande styrka MISCA.

MINUSCA (Mission Multidimensionelle intégrée des Nations Unies pour la stabilisation en République centrafricaine / United Nations Multidimensional Integrated Stablilization Mission in the Central African Republic) FNs fredsbevarande insats i CAR sedan den 15 september 2014 då den ersatte MISCA. MINUSCA har ett brett mandat att verka för fred i CAR, men deras viktigaste uppgift är att skydda civila. Läs mer här.

MISCA (Mission Internationale de Soutien à la Centrafrique sous conduite Africaine) Fredsbevarande styrka under AU, som tog över MICOPAX’ mandat i CAR den 19 december 2013.

RCA (République Centrafricaine) se CAR

UFDR (Union des Forces Démocratiques pour le Rassemblement) Rebellgrupp som bildades genom en sammanslagning av ett antal mindre fraktioner och gjorde sig kända då de attackerade staden Birao i nordöstra CAR i oktober 2006. Ingick ett fredsavtal med Bozizé-regimen 2007, men blev sedan en av de rebellgrupper som i december 2012 var med och bildade rebellalliansen Seleka.

Seleka avvisar Bozizes inbjudan att bilda koalitionsregering, och säger istället att de nu inte utesluter att försöka inta Bangui. De menar att erbjudandet kommer för sent, och att Bozize inte längre är trovärdig. “Bozize talar, men håller inte sitt ord,” säger en talesman. “Det är därför vi tagit till vapen för att göra vår röst hörd.”

Selekas internationelle talesman, Eric Neris Massi, son till Charles Massi som tidigare ledde rebellgruppen CPJP – en av de grupper som varit med och bildat Seleka – och som antas ha blivit torterad till döds av Bozize-regimen 2010, säger till den franska radiokanalen RFI att rebellalliansen kräver att Bozize omedelbart stoppar förföljelserna och utrensningen av personer i Bangui som tillhör de etniska grupperna Rounga och Goula från norr. Detta är just nu första prioritet för Seleka, och ett villkor för någon ytterligare dialog. Han säger också att han vill att Afrikanska Unionen övertalar Bozize att avgå självmant.

Att avgå verkar dock inte vara något alternativ för presidenten, som haft makten i snart tio år efter att han själv genomförde en statskupp i mars 2003 och störtade den dåvarande presidenten Ange Felix Patassé. Istället verkar han hålla fast vid sin vanliga retorik, där han om och om igen upprepar hur mycket han själv gör för sitt land, men att alla hans ansträngningar att hjälpa de “riktiga centralafrikanerna” undermineras av rebellernas förkärlek för att slåss och förstöra landet. Även regeringsarmén fick sig en känga i det traditionsenliga nyårstalet som hölls idag, då presidenten i alla fall delvis skyllde befolkningens lidande på det faktum att armén “inte fullgjort sitt uppdrag att skydda och försvara”.

Även om Bozize får hjälp från grannländerna med trupper och vapen, verkar hans stöd internationellt vara mycket svagt, och de flesta tror att hans dagar vid makten är räknade. Idag rapporteras om tunga strider norr om Damara, knappt tio mil norr om Bangui. Återstår att se om Seleka lyckas bryta igenom den sista försvarsposten innan huvudstaden. Det känns som att det bästa man kan önska nu, utan att bli alldeles orealistisk, är att striderna blir så korta som möjligt och att så lite som möjligt blir förstört. Att lösa konflikten med enbart dialog verkar tyvärr inte längre vara ett alternativ.

Ekot: Läget i Centralafrikanska Republiken förvärras