Resor
-
Sköna dagar i Kocho
De senaste dagarna här i bushen har varit rena semestern. Vi har njutit av att vara här tillsammans, Theo och Axel har lekt och lekt, och jag har haft tid att prata med människor, har visat runt morfar litegrann och bara landat i att vara här igen. I söndags var vi på utflykt till Chinkofloden, några timmars bilresa österut. Där håller ett annat företag på att bygga upp en egen safaricamp, så vi fick titta på bygget, åt medhavd lunch vid deras provisoriska matbord, fiskade, skjöt luftgevär och badade i floden. Och jobbade – lite väl mycket – på solbrännan.
Igår kväll var jag och Erik med några av safarigästerna uppe på en kulle och tog en drink och tittade på solnedgången. Magiskt…
-
Framme i Bangui
Vi är framme i Bangui. Fast egentligen är det bara ytterligare en mellanlandning vi gör här. Imorgon bitti går resan vidare mot Kocho, vår safaricamp. Klockan sju ska vi sitta i bilen igen för att åka mot flygplatsen, så vi har fått ägna kvällen åt att packa om väskor och försöka hinna med att prata med dem vi vill hinna prata med.
Mitt första intryck är att Bangui är väldigt lugnt. Vi har inte hört någon skottlossning, och förutom patrullerande fredsbevarande trupper verkar mycket vara ungefär som vanligt. Lite mindre rörelse på stan, de flesta affärer i centrum stängda redan vid fem på eftermiddagen, och mindre bilar på gatorna. Men annars inte känslan av den våldsamma krigszon som man kan få intrycket av via media. Nu säger också folk att det är lugnt, jämfört med tidigare, och jag ska inte säga att jag kan göra några bedömningar utifrån en eftermiddag, men detta är i alla fall mitt första intryck.
Jag skriver inte mer än så idag, för jag är trött, väldigt trött, efter flera sena kvällar och tidiga morgnar i rad. Dags att sova.
-
I Paris och på väg (hemifrån och hem)
Det är sen måndagskväll och jag sitter på ett hotellrum i Paris. Äntligen på väg! Hemifrån och hem, tycker jag, till skillnad från minste pojken Axel, tre och ett halvt, som faktiskt inte alls har några tydliga minnen från CAR och bara känner det som att vi åker bort. “Jag vill att vi ska åka hem,” säger han, och jag försöker förklara att jag faktiskt tycker att vi är på väg hem, men han är skeptisk. Flygresan har ändå varit rolig, och att sova på ett hotell är också spännande. Och att vi snart ska få träffa pappa igen är en av de bättre aspekterna med att resa. Men annars är han ännu inte helt övertygad, den yngste i sällskapet.
Theo är desto gladare. Han har bättre koll på vad det är vi ska åka till: Bangui och det gula huset med trapporna, och därefter Kocho, safaricampen. Och så ska vi träffa pappa, farmor och farfar, Omba, David, Huberte, Federico… Utsikten att snart få träffa efterlängtade och älskade människor gör femåringen själaglad!
Min morfar, som är med oss, verkar också nöjd, och jag själv, jag… har just nu mest lite svårt att tro att det är sant. Att vi faktiskt är på väg. På riktigt. På väg hem.
Vi kommer alltså, om det går som planerat, att vara i CAR fram till slutet av april. Under denna tid kommer den här bloggen att få ändra karaktär. Det blir mindre analyser, och mer av en loggbok, eller kanske jag ska kalla det dagbok. Min målsättning är att den ska ge något både till er som rent personligt är intresserade av vad vi gör och var vi befinner oss, och till er som följer den här bloggen mer utifrån ett intresse för CAR.
Om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva mer om, ta reda på eller fördjupa mig i, hör gärna av er, men i så fall på mejl (emelie.mararv@cawasafari.com), då jag oftast inte kommer ha möjlighet att se kommentarer vare sig på bloggen eller på sociala medier.
Nu är det hög tid att fixa några sista grejer som jag tänkte få gjort medan jag ännu har bra tillgång till internet. Sedan är det sovdags för min del. Imorgon är det frukost vid halv sju. Flyget mot Bangui går 9:25. Om inte ens ett dygn är vi där…
-
Tillbaka i Sverige mycket tidigare än planerat, efter en vecka som inte alls blev som vi tänkt
Mycket var vi beredda på när vi åkte till RCA för en dryg vecka sedan. Som ni kunnat läsa på bloggen var vi medvetna om att Seleka hade börjat trappa upp konflikten igen och tagit fler städer i östra RCA. Vi visste att de riktat nya krav mot Bozizé att följa fredsavtalet som undertecknades i Libreville och att de hotade att ta till vapen om de inte fick något gehör. Och jo – vi funderade faktiskt lite på om det verkligen var läge att åka dit med två små barn. Men vi tänkte att det skulle gå bra. Bangui var ju lugnt, och om läget skulle bli allvarligare kunde vi alltid åka någon annan stans.
I efterhand är det lätt att vara efterklok. Det VAR lugnt när vi kom fram på onsdagkvällen. Vi fick träffa en mycket efterlängtad pappa Erik och åt middag på Banguis enda lyxhotell tillsammans med våra safarikunder. På torsdag morgon åkte kunderna vidare till safaricampen, tillsammans med Erik, som skulle komma tillbaka om några dagar. Jag och pojkarna stannade i Bangui. På torsdagen var allt fortfarande lugnt. På fredagen kom nyheten att Bossangoa var taget. Spänningen steg, men från franska ambassadens håll (de ansvarar på något sätt för säkerheten för alla EU-medborgare i RCA) fick vi bara rådet att hålla oss hemma. Och vi lyssnade på dem. Vi förberedde oss på vad vi skulle göra OM det hettade till. Skrattade lite och kände oss lätt paranoida. Tänkte att det inte skulle vara någon fara.
Människor vi pratade med sa att Seleka fick väldigt lite motstånd. Det sades att regeringstrupperna, FACA, tog av sig sina uniformer och stack så snart de kom utom synhåll för sina befäl. Det sista hoppet för Bozizés del sattes till de sydafrikanska trupper som enligt uppgift fanns där för att skydda huvudstaden, men ingen visste riktigt om de hade mandat att strida mot Seleka eller om de bara fick slåss i självförsvar.
På lördag kväll kom uppgiften att Seleka var inne i Bangui. På söndag morgon hörde vi den första skottlossningen, automatgevär och någon lite tyngre raketbeskjutning, och plötsligt kändes våra förberedelser inte alls så löjliga. Vi stängde in oss i vår lägenhet på andra våningen tillsammans med min svärmor och svägerska och en fransman som arbetade på vår bilverkstad i Bangui. Även om ingen var ute efter att skjuta just oss, kändes det säkrast att omge sig med så mycket väggar och stängda dörrar som möjligt för att inte hamna i vägen för något förlupet skott. Jag och barnen förskansade oss inne på toaletten och tittade på film. Via sms och telefon kunde vi följa vad som hände. En militärbas som nästan låg granne med oss blev tagen av Seleka. Vid 12-tiden var palatset intaget och man sa att Bozizé hade flytt över floden till Kongo.
Vi andades ut en aning, men visste samtidigt att nu skulle förmodligen plundringen börja. Inhyrda soldater från Tchad skulle se till att få med sig bilar och pengar som betalning innan de begav sig hemåt. Därefter skulle “vanligt folk” utnyttja situationen och försöka plocka åt sig så mycket som möjligt. Vi hade ett gäng vakter hos oss, som stängt in sig en trappa ner. Snart bankade det på porten ut mot gatan och vi hörde hur de öppnade. Hårda knackningar på vår dörr och även vi var så klart tvungna att öppna. Segerrusiga Seleka-rebeller med RCA-flaggor knutna om huvudet bad oss bryskt att ge dem pengar och bilnycklar, och det var inte mycket vi kunde göra annat än att lyda. De tog några datorer och andra grejer, men – tack och lov! – barnen och deras grejer rörde de inte.
Sedan gick de, men efter en stund kom en annan grupp, och efter att de kollat om det fanns kvar något uppe hos som de kunde ta, satt vi åter bakom stängda dörrar och hörde hur de tog bilar och material från bilverkstaden under oss. Bryska samtal med vakterna ackompagnerades av skottsalvor från automatvapen och jag sa till mig själv om och om igen att detta att åka till Banugi just nu var ett av de dummaste besluten jag fattat i mitt liv.
Via telefon fick vi tag på någon som till slut kunde ordna så att det kom två soldater från den regionala fredsbevarande styrkan FOMAC och hämtade oss. Då var klockan närmare fem på eftermiddagen. Vi gick ett kvarter till ett hus dit vi fick komma in en stund och vänta på att franska militären kunde komma och plocka upp oss och köra oss till en av deras baser. Vi fick ett rum hemma hos ett medelålders par, och där bodde vi sedan fram till torsdag, då det ordnades någon sorts “frivillig evakuering”. Ett vanligt kommersiellt Air France-flyg kom in till Banguis flygplats, som hölls av fransk militär, och alla som valde att åka fick eskort från stan ut till flygplatsen.
Trots allt som hänt var det inte ett lätt beslut att åka. Stan hade lugnat ner sig ganska mycket på onsdagen, och vi hoppades ju att allt skulle återgå till det normala så snart som möjligt. Men efter noggrant övervägande stod det ändå ganska klart att med två små barn, var det enda rätta att åka, när man nu är så priviligerad att man har den möjligheten.
Men när vi åkte i FN-bilar flankerade av franska stridsvagnar i konvoj mot flygplatsen, kände jag mig bara skamsen, som en hund som smiter med svansen mellan benen. Om och om igen upprepades en scen för mitt inre. Jag är tretton och bor i Gamboula i västra RCA. Jag är med i ungdomskören i kyrkan och försöker på alla sätt, trots min hudfärg och annorlunda bakgrund, att vara som alla andra. Men så en dag pratar jag och mina vänner om det politiska läget i landet, och en kille, några år äldre än mig, tittar plötsligt rakt på mig och säger: “Men du har ju ett utländskt pass. Du kan ju bara sticka om det blir farligt.”
Ja, jag kan sticka. Och jag valde att göra det. För det kommer jag länge att känna mig lite skyldig. Men om jag hade stannat och något hänt igen, framför allt om mina barn blivit skadade eller råkat illa ut, då hade jag nog aldrig kunnat förlåta mig själv. Better safe than sorry.
Det var vår historia. Inom kort mer om det som egentligen är mer intressant: utvecklingen i Banugi och RCA efter kuppen.
-
Statskuppen ar ett faktum och Michel Djotodia ar RCAs nye president
Jag skriver detta pa en fransk dator pa en av franska militarens baser i Bangui, darav avsaknaden av ringar o prickar over a a o… Min tid framfor Internet ar valdigt begransad sa jag vill egentligen bara lata alla veta att vi mar bra och ar i sakerhet. Under sondagen var det skottlossning i Banguis centrum och runt vart hus fran atta pa morgonen. Pa eftermiddagen blev vi hamtade av fransk militar till ett sakrare stalle. Bozize har flytt landet och Michel Djotodia har utropat sig till ny president. Nu pa tisdagen har stan lugnat sig men det ar fortfarande en del skottlossning och det har varit valdigt mycket plundring pa stan. Jag har dock pratat med vanner som safer att rebellerna lamnar folk i fred, de tar saker men dodar inte “i onodan”.
Jag berattar mer nar jag har min egen dator och en battre uppkoppling.
-
Lugnare i Bangui nu på morgonen
Nu på lördag morgon är Bangui lite lugnare igen. De flesta av våra anställda kom till jobbet i morse men fick gå hem igen. Vi avvaktar och ser vad som händer.
Det pågår fortfarande någon typ av förhandlingar mellan Seleka och regeringen, så det är möjligt att gårdagens offensiv var en styrkedemonstration för att tvinga regeringen till nya eftergifter. Kanske går Seleka inte in i Bangui.
Det återstår att se. Så länge jag har möjlighet fortsätter jag att berätta.
-
Seleka är inne i Bangui…
…och vi håller huvudet lågt och ögon och öron öppna. Internet fungerar från och till så jag kan inte skriva så mycket, men hos oss är det fortfarande lugnt.
-
På plats i Bangui och redo för uppgiften att vara er självutnämnda RCA-korrespondent
Ja, så är jag då i Bangui igen, mitt i händelsernas centrum (ja, det beror ju såklart på vilken karta man använder för att definiera centrum, men ändå…).
Här råder vad jag skulle kalla för ett spänt lugn. Allt snurrar som vanligt, men alla lyssnar på nyheterna om Selekas nya offensiv och försöker tolka det som händer. Nyss kom uppgifter om att presidentens hemstad, Bossangoa, blev tagen i morse. Detta tyder på att Seleka är på väg åt sydväst för att stänga av den viktiga vägen från Bangui mot Bouar och vidare till Kamerun.
Det finns mycket att berätta men just nu har jag en hel del jobb som jag måste ta tag i först. Om Internet fortsätter att fungera som det ska, kommer ett längre inlägg ikväll. Tills vidare ett citat från en ung man som jag pratade med igår:
“Ye so lo ye ayeke ti bi kangbi na popo ti e, mais lo lingbi ti handa e ape. E yeke ma tene ti lo so ape.”
(“Det han [presidenten] vill är att skapa motsättningar mellan oss, men vi låter oss inte luras. Vi lyssnar inte på det han säger.”)
-
Seleka närmare Bangui än någonsin
Plötsligt händer det. Kanske. Som jag skrivit tidigare blev Bossangoa taget i morse. Vid lunchtid kom så rapporter om strider i Damara, knappt tio mil norr om Bangui, där Seleka stoppades under sin tidigare offensiv. I Bangui utbröt mer eller mindre panik när nyheten spreds att Seleka tagit Damara och var på väg mot huvudstaden. Jag var aldrig uppe på stan men enligt vad andra sagt så släppte folk allt de hade för händer och bara sprang. Vart? Jag vet inte. Hem till sig eller bara så långt bort man kan komma från den stora infarten från nordväst.
Det tog ett tag innan vi kunde få konfirmerat att det var sant och inte bara rykten, något som annars florerar vilt i dessa dagar, men framåt tvåtiden stod det klart att den här gången var det på riktigt. Seleka hade gått förbi Damara och var på väg mot Bangui utan att möta nämnvärt motstånd. Det har förekommit en del motstridiga uppgifter, där talespersoner både för Seleka och regeringen menar att de har övertaget, men ska man bedöma sanningshalten i dessa påstående får man nog anta att Seleka har mer rätt.
Själva har vi stängt in oss hemma hos oss. Nu ikväll är det fortfarande lugnt. En del utländska organisationer börjar evakuera, andra stannar kvar.
Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men oroa er inte alltför mycket. Jag tror att det låter mer dramatiskt på håll än vad det är på plats. Jag själv kommer inte ha några problem att somna ikväll. Man kan så klart aldrig veta vad som kommer hända, men vi har information från många olika håll och vi känner oss förhållandevis lugna och trygga.
Nu postar jag detta och ska sedan försöka få till en liten bakgrund om vad som hänt de senaste dagarna. -
Några länkar till andra nyheter – sedan är det godnatt för min del
Några länkar:
Radio Ndeke Luka är baserade i RCA och rapporterar direkt härifrån. (franska)
RFI uppdateras flitigt med senaste nytt. (franska)
Jeune Afrique har också en del intressant, bland annat en liten karta med Damara och Bossangoa utpekat, för er som känner att ni inte har koll på RCAs geografi (klart att ni har allihop, eller hur?). (franska)
Reuters har en del info, bland annat denna artikel. (engelska)