• Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Gott nytt hopp 2015!

    Nyårstårta

    Idag har jag och Axel haft lite roligt och gjort en nyårstårta… Snart åker vi iväg för att fira nyår i Lango.

    Lango ligger precis vid en stor bai, en glänta i regnskogen där det finns mineralrik lera som drar till sig djur, bland annat elefanter. För 5-10 år sedan var Lango en av de viktigaste platserna för tjuvjägare i den här regionen. Det gick en väg direkt dit genom skogen från Etoumbi, sex mil bort, och det fanns alltid tjuvjägare som slagit läger alldeles i närheten för att vänta på att någon elefant skulle våga sig fram.

    När campen byggdes för några år sedan hade elefanterna lärt sig. De hade slutat komma till Lango. Men nu börjar de komma tillbaka. Än så länge bara på natten, men de känner sig alltmer säkra och börjar nu även ta med sig små kalvar dit. Vi tror att det är en tidsfråga innan de också vågar sig fram på dagen.

    Med denna hoppfullhet vill jag gå in i det kommande året. Det finns mycket i vår omvärld som känns svårt och skrämmande, men låt oss komma ihåg att det är möjligt att åstadkomma förändring i rätt riktning. I de små sammanhangen, men också i de stora och till synes övermäktiga uppgifterna kan vi få vara med och arbeta för en positiv utveckling!

    Gott nytt, hoppfullt 2015!

  • Övrigt

    Den tveksamma nyttan med för tidiga demokratiska val i CAR

    En centralafrikansk medarbetare sedan många år tillbaka, låt oss kalla honom G, har fått anställning här i Odzala. Han kom igår tillsammans med Eriks föräldrar, som är här och hälsar på över nyår. Det är härligt att få lite förstahandsberättelser från CAR “live”. Jag följer mycket över mejl och telefon, men det är ändå skillnad att prata med någon öga mot öga. (Skönt också att få prata lite sango igen. På lingala stapplar jag mig fortfarande fram med enkla och knaggliga fraser, och franskan skapar alltid en viss distans. Den gör mig till främling, hur mycket centralafrikansk accent jag än lägger mig till med.)

    G pratar om valet som enligt de senaste planerna ska äga rum i CAR någon gång i sommar. Presidentkandidaterna har satt igång sina valkampanjer. Men G frågar sig till vilken nytta. Hur ska ett val kunna genomföras när läget i landet är så instabilt och oroligt att folk på många ställen inte ens kommer att kunna rösta, och många andra inte kommer att se någon vits med att göra det? Vore det inte bättre med en icke folkvald ledare (G kallar det för diktator men han säger det utan den negativa klang som ordet har för mig som svensk), någon som först kunde se till att skapa ordning och stabilitet, så att man sedan kan genomföra ett riktigt val?

    Och jag tänker på mina utvecklingsstudier, och på det där vi diskuterade, om att en förutsättning för att ett demokratiskt system ska fungera är att det finns ett definierat territorium som hålls ihop av någon typ av statsmakt. Det måste finnas någon sorts kontroll. Ett rättsväsende som åtminstone i de flesta fall kan garantera att de som bryter mot överenskomna regler ställs till svars. En möjlighet att skydda landet från eventuella inkräktare och på så sätt i alla fall skapa en grundläggande känsla av enhet och trygghet för befolkningen. Någon sådan kontroll finns inte i CAR idag.

    Jag är helt och hållet för demokrati i bemärkelsen att alla människor måste ha rätt och möjlighet att påverka beslut som rör deras egna liv. Men när det gäller det stundande valet i CAR tror jag att det kommer alltför tidigt. Först måste det etableras någon sorts kontroll över territoriet. Det gör man inte genom en tävling som skapar en enda vinnare, som redan i och med valet ställs emot ett antal förlorare. Det gör man snarare genom att hjälpa till att bygga upp rättsväsendet och andra institutioner. Om så behövs under ledning av en icke folkvald ledare, kanske någon utifrån, som står utanför det nuvarande politiska spelet.

    Tror jag.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan,  Litteratur och skrivande

    Bokläsning

    Igår blev en rätt så lugn dag. Vi hade räknat med att det skulle vara en vanlig arbetsdag, men det var tydligen bestämt på nationell nivå att klämdagen skulle vara en ledig dag. Inga undantag.

    Det blev lite oväntat stiltje. Eftersom Theo och Axel var lite krassliga tillbringade jag största delen av dagen hemma i huset med dem. Vi bakade banankaka på några av våra nästan övermogna bananer, och sen åt vi upp alltihop. Sedan fastnade jag lite i boken som jag håller på och läser. Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker om att läsa böcker om Afrika, av afrikaner. Ibland fantiserar jag om att kunna dela dessa läsupplevelser med mina bästa vänner i CAR. Jag tänker mig att samtalen om böckerna skulle bli annorlunda än när jag pratar med svenska vänner, man ser så olika saker. Och jag känner mig rik som själv har båda perspektiven. (Även om mitt afrikanska perspektiv självklart fortfarande är ur en vit människas ögon.)

    Men nu är mina närmaste centralafrikanska vänner personer som knappt gått färdigt grundskolan. De är intelligenta och vi har mycket att prata om, men att läsa en skönlitterär bok på 600 sidor tillsammans känns rätt så ouppnåeligt. Utifrån deras perspektiv är jag mycket välutbildad, och rik. Tillräckligt för att höra till landets överklass. Det blir lite av en krock, när jag själv känner mig rätt mycket som en lantis och mycket mer hemma i små samhällen på landsbygden än bland gräddan i huvudstäderna. Jag tycker att jag lärt mig att hantera detta glapp rätt så bra. Mina vänner i CAR är verkligen vänner, vi har mycket gemensamt även om det också finns saker som vi aldrig kan dela. Men ibland tänker jag att jag kanske skulle känna mig ännu mer hemma tillsammans med den afrikanska medelklass som inte riktigt finns i CAR. Afrikaner som är högskoleutbildade och som inte behöver räkna pengarna innan de köper en bit kött eller ett nytt klädesplagg, men som inte lever det där flådiga överklasslivet med privatchaufförer och välklädda barn som går på landets finaste skolor.

  • Övrigt

    Elise 2014 får mig att längta till Emelie 1998

    Alltså, min syster bloggar från Gamboula, staden där jag tillbringade stor del av min barndom och tidiga tonårstid, på ett sätt som verkligen får mig att längta tillbaka till tiden då jag bodde där! Sommaren när jag var tretton, strax innan vår familj flyttade tillbaka till Sverige, kretsade min tillvaro kring körövningar och förberedelserna för kyrkans stora generalkonferens i Gamboula. Sommaren -98. Så länge sedan nu, men när jag läser vad Elise skriver är jag tillbaka igen. Det var så här det var. Det är så här några av mina bästa tonårsminnen ser ut. Tänk om jag kunnat åka dit för ett par dagar och få uppleva detta tillsammans med Elise!

    Läs hennes inlägg här och här.

  • Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Att skydda något med våld #thursdaysinblack

    Eftersom det är torsdag går jag upp på morgonen och klär mig som jag numera brukar på dessa veckodagar, i svart, och skänker en flyktig tanke till människor som på olika sätt utsätts för våld. Efter frukosten går jag med barnen till kontoret för att koppla upp mejlen och posta ett blogginlägg. Samtidigt som vi kommer dit, kommer tre beväpnade parkvakter gående. De hälsar hövligt på den vice parkchefen med automatgevären tryckta mot bröstet.

    Och där och då krockar det lite i mina tankar. Jag protesterar genom min klädsel mot ”strukturer som leder till våld och våldtäkt”. Samtidigt arbetar jag för en organisation vars verksamhet till stor del går ut på att träna och beväpna parkvakter som, om det är nödvändigt, ska använda våld för att skydda parken mot tjuvjägare.

    Det här är komplicerat. På kort sikt tror jag att det är nödvändigt att ha tränade och beväpnade vakter som på allvar har något att sätta emot den illegala jakten. Här är Odzala är tjuvjakten visserligen rätt så ”snäll”, men på andra ställen är tjuvjägarna både tungt beväpnade och välorganiserade. Att försöka motarbeta dem är ingen lek. På vissa ställen liknar det mer ett krig, som det krävs både styrka, disciplin och resurser för att vinna. Men samtidigt: genom att gå in för att lösa ett problem med våld, eller i alla fall hot om våld, bidrar man också till att upprätthålla den militärkultur som redan är så vanlig – och förödande – i många delar av världen, och i Afrika inte minst.

    Det här är något jag verkligen skulle vilja fundera mer över…

  • Publicerade texter

    The Joy of Missing Out – NOD oktober 2013

    Idag är det en vecka sedan vi landade i Brazzaville. En vecka som på sätt och vis känns som en evighet. Jo, för vi har ju varit här hur länge som helst. Vi bor ju här nu, kallar det vita huset för “hem” och hör inte längre syrsorna och cikadorna som spelar på kvällarna, om vi inte specifikt lyssnar efter dem.

    Det är underligt med tiden, hur en och samma tidsrymd liksom kan sträckas ut eller komprimeras till ingenting. I Afrika har jag ofta känslan av att tiden har ett lite sävligare tempo. Med regelbundna, lugna steg tar den sig framåt i långa, sammanhängande sträckor. Säkert är det annorlunda i afrikanska storstäder, men där jag mest befinner mig när jag är på denna kontinent, i små byar ute på landet eller långt ute i ingenstans i bushen, finns inte så mycket som hackar sönder och får tiden att spreta åt olika håll.

    Ibland blir det långtråkigt, det ska erkännas. Jag är en människa som i alla fall tidvis trivs med att vara på språng. Men ibland är det också skönt att dra ner på tempot. Få tid för varandra. Och för sig själv.

    För över ett år sedan skrev jag en artikel till tidsskriften NOD om ett fenomen som kallas JOMO, eller the Joy Of Missing Out. Jag upptäckte att jag glömt att lägga ut den texten här på bloggen, så den kommer nu. Kanske något att ta till sig i jul- och nyårstider, och fundera på vad vi egentligen gör av vår tid.

    The Joy Of Missing Out 

    ”Tycker inte du att det är tråkigt att alla sitter och håller på med sina telefoner jämt?” frågar min tioårige kusin som är på besök hemma hos mig en dag. Jag håller med. Men bara en liten stund senare sitter jag själv där med telefonen och kollar Twitter en snabbis innan jag ska börja laga mat. Nästan automatiskt går jag även in på Facebook och bläddrar igenom nyhetsflödet. Någon har delat det där inlägget igen om ”smartphoneföräldrar”, som ägnar så mycket tid åt telefonen att de missar sina barns första steg. Jag trycker ”gilla”, hör grabbarna busa inne i vardagsrummet, stoppar telefonen i fickan och sätter igång med middagen…

    Informationsrevolutionen, som under loppet av knappt två decennier har tagit oss från den tid då man i förväg stämde träff på en viss plats vid en viss tidpunkt när man ville ses, fram till dagens möjligheter att välja om man vill skicka ett mejl, sms, facebookmeddelande , tweet, viber eller KIK (listan kan göras ännu längre) från sin telefon när man får en impuls att träffa en kompis, har verkligen förändrat vår vardag. Och den väcker känslor.

    Allt är givetvis inte av ondo. Tack vare Google translate kan jag lugnt sitta kvar i fåtöljen och slå upp ett ord som jag inte förstår i boken jag läser, och med busslistan som en app i telefonen är jag säker på att ständigt ha den med mig, tillsammans med internetbanken, en kamera, min kalender (som dessutom är synkad med övriga familjens), inköpslistor, samt lite underhållning till barnen ifall vi blir stående för länge i någon kö. Det är smidigt, det är praktiskt och det är tidsbesparande.

    Men det är just det där med tiden. Vår möjlighet att kunna få tag på vilken information vi vill, varifrån vi vill, när vi vill, verkar paradoxalt nog ändå inte ge oss någon större frihet att bestämma över vår egen tid. Med telefonen inom räckhåll går det alltid att hålla koll på de senaste nyheterna på dagstidningarnas websajter, eller kommentera en bild som lillasyster lagt upp från semestern i Australien, och mitt i detta informationsflöde, blir tanken att man kan råka missa något viktigt som händer där ute nästan skrämmande. Den här känslan beskrivs ibland som FOMO, eller Fear Of Missing Out, en term som inte har sprungit direkt ur fenomenet att ständigt vara uppkopplad, men som definitivt har fått en större relevans som en följd av det. FOMO gör det svårt att vara närvarande i nuet, för vi är hela tiden ängsliga att något av allt det vi tycker är viktigt ska gå oss förbi. Resultatet blir att tiden fragmenteras. Vi vill vara överallt. Och göra allt. Samtidigt.

    Som svar på begreppet FOMO, myntade bloggaren Anil Dash för ett drygt år sedan uttrycket JOMO, vilket står för Joy Of Missing Out. När Dash blev pappa för första gången, insåg han hur ohållbart det var att ständigt vara någon annanstans mentalt. Han ville stänga av och njuta av tiden som förälder. JOMO har sedan dess, lite ironiskt, spritts i bloggvärlden och på andra forum på internet och blivit ett uttryck för glädjen i att bara vara här och nu.

    Vi pratar ibland om kvalitet kontra kvantitet.  Ofta hävdar man att det förstnämnda är viktigast, men när det gäller just tiden måste jag ställa mig frågan: kan det ena egentligen existera utan det andra? Är det inte just i de där långa, sammanhängande, kanske ibland till och med lite långtråkiga tidsrymderna, som vi hinner komma ifatt. Komma igen. Komma på något nytt. Komma ihåg vad vi verkligen tycker är viktigt, och låta den treåriga sonen få prata till punkt utan att bli avbruten av en signal från telefonen.

    En dags flygresa härifrån, i en träfåtölj framför min vän Honorines hus i Berberati, Centralafrika, möter jag ett annat perspektiv. Visst har mobiltelefoner, internet och facebook nått även denna del av världen, men ännu är de inte en integrerad del av vardagen. Här är det sociala nätverket rent fysiskt närvarande. Människor går förbi på vägen, en del stannar och pratar en stund, delar med sig av nyheter, frågar om jag kommer på körövningen nästa dag. Informationen fortsätter att flöda som alltid på sociala medier, men jag är avskuren från den och jag saknar den faktiskt inte ett dugg! Barnen springer runt och leker på gården, kvällsljuset är som allra vackrast och vi befinner oss alla mentalt på samma plats på jorden. Tiden och tillvaron är hel. Just här, just nu är vår egen stund.

    Anil Dash avslutar sin artikel om JOMO med att påpeka att vi egentligen inte bara kan skylla det ständiga inflödet av information på teknikens framsteg. Vi har faktiskt själva möjligheten att välja att stänga av. Sittande i en träfåtölj i Berberati, utan internetuppkoppling, är det lätt att göra detta val, men faktum är att ju mer JOMO sprids, desto vanligare verkar det bli även i den uppkopplade delen av världen. ”Att bestämma vad som (…) är viktigt för mig, och vilken relation jag ska ha till flyktiga upplevelser är inte något jag vill överlåta åt min mobiltelefons godtyckliga nycker,” skriver Dash, och fortsätter: ”Jag tror att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sin inställning till vad det är att vara social” (min översättning).

    I mitt arbete med den här artikeln har jag pratat med ett antal olika människor om deras inställning till att ständigt vara uppkopplade. Ett par av dessa har berättat om det nya bruket att lägga alla telefoner med skärmen nedåt i en hög på bordet när man går ut och äter. Den som först tittar på sin telefon får betala notan. Andra har sagt att de tagit bort facebook från telefonen, eller åtminstone ställt in den så att den inte piper varje gång det kommer in ett meddelande. Jag tror att Dash har rätt i sin iakttagelse att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sitt sociala liv och sin tid. När allt kommer omkring är det ingen annan än vi själva som sätter gränserna.

    Note:

    Dashs blogginlägg går att hitta här: http://dashes.com/anil/2012/07/jomo.html

  • Resor

    Gameviewing

    Bufflar

    Så har pojkarna (och vi) äntligen fått chans att kika på lite djur. Idag har vi tagit lite ledigt och kört (och delvis sprungit, för Eriks del) till Lango, den andra turistcampen här i parken. Även där är det tomt på turister på grund av rädslan för ebola, men vi åt lunch tillsammans med det engelsk-sydafrikanska paret som sköter campen. Dessutom hade vi sällskap av en spanjor som är på väg genom Afrika på cykel, och som just nu hamnat här i Odzala. Det blev en trevlig utflykt för oss alla, och på vägen dit och hem såg vi säkert 20 bufflar som låg och badade sig i vattenhålen på vägen. Ett par bushbucks skymtade vi också, och färska elefantspår från natten.

    Lango

  • Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Ebolas långa fingrar

    Till barnens stora besvikelse såg vi inte ett enda djur igår på väg till Ngaga. Det var delvis för att jag hade missuppfattat var det låg. Jag trodde att vi skulle köra genom parken, men vi körde bara på vägen som går precis på parkgränsen. Det finns så klart både elefanter och bufflar även där, eftersom parken inte är inhägnad och djuren rör sig som de vill över området, men de visar sig inte ofta vid “stora” vägen där det rör sig förhållandevis mycket fordon och människor. Så resan blev inte riktigt vad Theo och Axel hade hoppats på. De enda djuren de fick chans att studera var myror och fjärilar.

    Några turister såg vi inte heller skymten av. Bara ett gäng guider som inte hade mycket att göra för tillfället. Jag frågade varför det var så dåligt med besökare. När jag och Erik var här i augusti var det fullt med folk. Jag borde förstås ha kunnat lista ut svaret: Ebola. Eftersom människor dör i ebola 300 mil härifrån, ställer de flesta turister in sina resor till Odzala. Man vill inte åka till Afrika över huvud taget. Inte ta risken, hur liten den än är. Och även om jag till viss del kan förstå resonemanget, känns det så avigt, så orättvist. I en helt annan del av Afrika har man problem med en dödlig sjukdom, men som inte 6000 döda skulle vara illa nog, får epidemin också orimliga ekonomiska konsekvenser långt utanför det faktiska spridningsområdet.

    Telefonteknikern från Ghana, han som jag pratade med under vårt ofrivilliga stopp i Kinshasa, oroade sig över Ebola på ett sätt som ligger långt ifrån den katastrofbild som målas upp i media. Han sa: “Ebola är inte så farligt som det sägs. Visst är det förfärligt att människor dör, men sådant händer när smittsamma sjukdomar sprids. Detta är inte det största problemet. Det värsta är att de drabbade länderna slås ut ekonomiskt. Även om man får kontroll på smittspridningen kommer det ta decennier för dessa länder att komma tillbaka. Turismen, utländska investeringar, allt är utslaget.”

    Och detta problem, med förlorad turism och över huvud taget utbyte med omvärlden, som är så viktig i dagens globala samhälle, är alltså något som sträcker sig hundratals mil utanför de drabbade länderna. Bland annat kommer nästan inga turister längre till Odzala. Fortsätter det länge kommer det att leda till ökad arbetslöshet och dessutom mindre ekonomiska möjligheter att skydda parken.

    Jag har tidigare skrivit om ebola och hur det påverkar omvärldens bild av Afrika. Läs det här.

  • Resor

    Rakt in i vardagen

    Vi har verkligen ramlat rakt in i vardagen här i Mbomo. Det är nästan så det är svårt att tro att det var i förrgår kväll vi kom hit. Den är ungefär samma känsla som jag brukar ha när jag kommer till CAR. Man kommer tillbaka efter en tid borta, och sen är det inte mer med det. Man är hemma igen. Att det skulle kännas så även när vi kommer till detta – för oss – nya ställe var lite oväntat.

    Fast helt hemma känns det så klart inte. Snarare välbekant. Man känner igen saker, vet hur det mesta funkar, kan komma in i vardagsrutinerna utan större ansträngningar.

    Dagarna här ser ut ungefär så här:

    Vi vaknar när det blir ljust, runt halv sex, och äter frukost. Kvart i sju är det flagghissning på gårdsplanen framför kontoret med alla som jobbar för parken. (Det har jag dock missat de två morgnarna vi hittills varit här, eftersom Theo och Axel inte varit klara och absolut inte har velat vara ensamma i vårt hus, som ligger några hundra meter från kontorsbyggnaden.)

    Efter flagghissningen kommer Brunelle och Willy, som tar hand om tvätt, matlagning och städning hos oss. Det låter väldigt lyxigt ur ett svenskt perspektiv, och det är det väl också på sitt sätt, men samtidigt helt normalt i det här sammanhanget. Vi har ju inga småsyskon, stora barn eller andra släktingar här att dela hushållsarbetet med, och skulle vi göra det själva skulle vi inte få mycket tid över till annat.

    Efter att vi har bestämt vad vi ska äta och gått igenom lite vad som händer under dagen går jag till kontoret. Då är Erik redan för länge sedan igång med dagens arbete. Theo och Axel stannar hemma och leker. Vid tolv äter vi lunch tillsammans och fortsätter sedan att arbeta fram till dess att Brunelle och Willy går hem framåt halv fyra-tiden. När det blir mörkt, strax efter sex, är det dags att duscha, äta kvällsmat och så småningom gå och lägga sig.

    Det är våra ramar. Hur mycket vi sedan håller oss till dem återstår att se. Nu ska vi snart iväg till Ngaga, en av turistcamperna i parken, för att prata med en kvinna som habituerar gorillor. Alltså vänjer dem vid mänsklig närvaro så att man kan följa dem och studera dem. Det är ungefär 18 kilometer att köra genom parken. Theo och Axel hoppas att få se både bufflar och elefanter. Vi får se hur det går.

  • Resor

    Vårt hus i Odzala

    IMG_20141217_070629

    Internet är inte det bästa här, så jag får göra korta inlägg och posta innan anslutningen bryter. Här är en bild på vårt hus. Jag skriver mer senare. Nu har Theo och Axel fått löfte att bada innan det blir mörkt.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.